Om att vara en grinig småpojke

Varför jag? Varför ska just jag vara en transkille? Det är orättvist! Varför kan jag inte bara få vara som de andra grabbarna? Varför har inte jag skäggfjun på hakan? Varför har jag inte platt bröst? Varför vågar jag inte slänga mig i en hög med de andra grabbarna och bråka på skoj? Det ser så roligt ut! Varför kallar min morsa mig för ett tjejnamn mitt ute på öppen gata så att alla genast tror att jag är en tjej? Varför är vi tvungna att ha en vikarie, som inte vet att jag är kille och därför ser mig som en tjej? Varför är alla killar som jag skulle vilja lära känna och som accepterade mitt nya namn som att det vore självklart i den andra gruppen medan alla tråkiga killar är i min grupp? Varför ska jag behöva anstränga mig för att bli behandlad som en kille, när alla andra killar inte har problem med det? Varför kan omvärlden inte bara acceptera att jag är kille utan problem? Varför har jag inga killar som vänner längre? Varför kan alla inte bara fatta att jag är kille, det är så självklart för mig att det tråkat ut mig för längesen!

Föreställ dig det här som om en tjurig tolvårig pojke gastade ut det. Jag spenderade fem år i likgiltighet, instängd i min fantasivärld, så därför är min känslomässiga nivå fortfarande som en tolvårings. En tolvåring som vaknade till liv igen och började lägga sig i. Det gör ont ibland att ha känslor igen, det får mig att inse hut mycket jag saknar de där fem åren av mitt liv. Jag är praktiskt taget avundsjuk på varenda cis-kille jag ser. Jag är väldigt barnslig just nu.

Ett halvår

Allmäna reflektioner om förändring i mig själv, med risk att vara väldigt tråkiga.

Så det är ett halvår sen jag tog reda på att det fanns ett ord för sådana som påminde om mig, transsexualism, och började kalla mig själv transsexuell kille. Jag har funderat lite över vilka skillnader jag kan märka nu jämfört med ett halvår sen.
Det synligaste yttre tecknet är min klädstil.

Jag har mycket bekvämare, säckiga kläder, eftersom det gör att min kroppsform inte syns lika lätt, och för att de helt enkelt är bekväma. Mindre synligt, men viktigt är att jag jämt har boxers som underkläder. Jag kan inte fatta att jag var så korkad att jag inte insåg att jag kunde ha herrunderkläder tidigare, det är så oerhört mycket skönare. Det rekommenderar jag starkt.

Även utseendemässigt har det skett en del förändringar, eftersom jag gått från otroligt långt hår till väldigt kort, mycket tack vare säckigare kläder, som gjort att jag inte behöver använda håret för att täcka för de två utväxter som jag har på mitt bröst, något som jag gjorde förut. Jag har även skaffat mig en bröstbindare (som ersättning för bandage och tejp som jag använde under en lång period) som gör att jag lyckas dölja de där utväxterna ännu bättre.

Mitt nya utseende gör inte direkt att folk tar mig för något annat än tjej om jag inte säger att jag är kille, men jag har märkt att jag känner mig mycket lugnare och säkrare i mig själv, och det har även gjort att det inte känns lika främmande att se sin egen spegelbild. Mitt kroppsspråk har kunnat slappna av mer på grund av de säckigare kläderna och jag rör mig mindre som att jag reflexmässigt måste trycka något mot bröstet för att dölja så mycket som möjligt, utan hänger med händerna i fickorna. Bredbent har jag alltid suttit, men nu när jag inte har tajta kläder längre så kan jag leva ut det ännu mer och sitta hur bredbent och tillbakalutat som helst.

Jag har även fått ett litet eget ställe med dusch att byta om på, så äntligen så kan jag slappna av även om vi har gymnastik, eftersom jag vet att ingen kan råka se min nakna kropp och jag behöver slippa plågan av att befinna sig i ett omklädningsrum där man känner att man inte borde vara. Att gå på toa har blivit lite mer omständligt, eftersom jag vägrar att gå på könade toaletter längre.

Allt de ovannämnda har bidragit till att jag kan slappna av mer.

Nu till de förändringar som är av störst betydelse för mig själv, och gör mig övertygad om att jag går åt rätt håll, nu när jag planerar att gå mot en diagnos och en könskorrigernade behandling, att jag är det som jag säger att jag är, en kille, att jag hittat hem. Det är det som räknas, inte vad andra säger. Jag tänker göra det jag känner att jag behöver göra för att verkligen få vara mig själv.

För det första så har jag slutat tänka så mycket på döden eller hur det skulle vara att dö. Visst har det hänt då och då, men allt mer sällan, det känns som att det är första gången jag verkligen lever på flera år, och jag vill leva, jag vill verkligen leva nu, jag är inte likgiltig längre. Sedan så har mina hysteriska anfall minskat drastiskt, stunder då jag verkligen inte står ut med någonting och gråter otröstligt i flera timmar, struntar i allting och bara försöker lugna ner mig själv. Sådana har jag haft ända sen sexårsåldern, men jag är glad att jag sluppit det nu. Jag vet inte riktigt var skillnaden ligger, men psykiskt mår jag mycket bättre sen jag kunde erkänna för mig själv att jag var en kille.

Jag kan föreställa mig själv i framtiden, och dessutom se fram emot det, eftersom jag ser mig själv i en kropp som stämmer bättre överens med mig. Tanken på att få stiga upp och gå fram till spegeln och se mig själv, att få raka av mig skäggstubben det första jag gör på morgonen och ha ett platt bröst som jag inte känner behovet av att gömma, att utan besvär kunna gå runt på gatorna i bara en t-shirt eller ingen tröja alls, utan bröstbindare. Det gör mig så obeskrivligt glad och längtansfull så att jag nästan blir tårögd, och inte för att jag ser det som slutet, det ultimata målet, utan för att jag ser bortom det, mot ett liv när jag inte behöver besväras så av kroppen och könsidentiteten utan kan koppla av och fokusera mer på annat.

Jag längtar inte längre efter själsfrände som kan fylla upp alla mina behov och önskningar, utan jag har stärkt mig själv som individ så mycket att jag inser att jag är jag, jag behöver ingen annan för att bli den jag vill. Sedan så vore det väldigt behagligt att dela livet med någon, men jag inser att det inte är så nödvändigt för mig som jag trodde. Jag hoppades att det skulle komma någon och ta bort all min smärta och självhat, men det är något jag vet att jag får göra själv.

Min fantasivärld, som jag förut investerade mer i än i den riktiga världen är inte lika viktig längre, utan jag ser fram emot den fysiska världen och vill leva där, därför att den är fantastisk och underbar och jag tycker att det ska bli spännande att se hur mitt liv blir. Jag har helt enkelt slutat drömma mig bort från mig själv lika mycket.

Ju mer tiden går, ju mer besvärad blir jag av att folk använder fel namn och pronomen, kanske för att jag blivit så van vid att folk kallar mig för mitt riktiga namn, eller för att jag helt enkelt mer och mer känner hur fel det egentligen känns i förhållande till mig desto längre processen fortgår.

En annan bra sak är alla de fantastiska människor som jag upptäckt finns där ute, och även att det går väldigt bra för många som jag, att jag har hopp om att kunna leva att framgångsrikt liv, trots den diskriminering som många råkar ut för, trots människors stora okunskap om hur det är att vara en transsexuell person.

Vad kan jag säga? Att jag insåg att jag är en transsexuell kille är bland det bästa som hänt mig, det var som att släppa en tung börda, och jag märker att det syns på mig, så många i skolan påpekar att jag för mig på ett annat sätt, att jag ser lyckligare ut, mer stolt, och så känner jag mig.

Jag vet fortfarande inte riktigt vad transsexualism egentligen är för något, och inte kön heller, det enda jag har är min egen subjektiva upplevelse. Det bara är så att jag är en kille,jag vet inte hur och jag kan inte rå för det.

Humor

Norstedts svenska ordbok skriver:

Humor: förmåga att skämta och uppskatta skämt

En ganska oklar formulering, eftersom få människor kan uppskatta alla sorts skämt, och ifall man har förmågan att skämta eller inte beror mycket på omgivningen och hur denna tar emot skämten. Jag tänker mig ordet humor som ett begrepp för sådant som har syfte att få andra att bli roade.

Humor kan användas som ett redskap för att ställa sig emot en viss grupp, att förlöjliga och håna människor för någonting de är, och få till en otrevlig tvist på det hela så att det blir ett vi mot dem, där man själv kan känna sig trygg i den där gruppen ”Vi” och de vi skämtar om är de där andra, avvikande, som inte är som vi, och därför komisk. Den kan stereotypisera folk och skala av människors individualitet.

Humor kan användas för att krossa en individ till marken och få den att i vanmakt känna sig behandlad som en lägre stående varelse som inte är värd samma respekt som alla andra. Det kan sänka någons självtillit och få individen att tappa förtroende för andra. Den kan få en redan bruten individ att sjunka ner i ett träsk av självhat.

Humor kan få folk att skratta åt sig själva och granska sin egen syn på omvärlden, driva med stereotyper och klarlägga just vad som är så löjligt med dem.

Humor kan få folk som är ledsna och nerstämda att ljusna upp, om även kanske endast en liten stund, den kan trösta någon som har det svårt och stärka ens glädje till livet.

Humor kan få folk att känna gemenskap tillsammans, den kan lätta upp spända situationer, och skapa en positiv och avslappnad atmosfär i olika sammanhang.

Det är mina definitioner för vad humor kan få för konsekvenser.

Exil

Jag känner mig dömd till att för alltid vara en främling inför större delen av mänskligheten, okunskapen är så stor och de okänsliga "transfobiska" åsikter som folk yttrar utan att veta om att de sårar är många, även från de som har öppna hjärtan nog att försöka förstå vad det innebär att vara trans, det tycks råda en sådan stor okunskap runt även de mest banala frågor, och det faktum att det är svårt att förklara det hela, särskilt eftersom det är så många människor som håller och växer upp med åsikten att kön definieras av utsidans utseende, gör att det ibland känns övermäktigt att vara mig själv, och detta får mig att vilja pila tillbaka in i mitt gömställe illa kvickt och stänga dörren efter mig ordentligt, utan att komma ut igen, det verkar så himla jobbigt att behöva försvara sin könstillhörighet igen och igen, antagligen hela livet, såvida jag inte håller mig dold.

Men jag vet att jag inte kan göra det, jag kan inte gå tillbaka nu, för redan så vantrivs jag så mycket med mitt födelsenamn och det pronomen folk kallar mig, att det blir omöjligt för mig att sjunka ner dit igen, i en obemärkt tillvaro, där alla runt omkring en är nöjda, men mitt inre olyckligt, för jag inser att jag inte skulle stå ut med det, det skulle leda till depression och antagligen skulle självhatet, som jag känt länge, bubbla upp igen. För första gången i mitt liv känner jag att jag verkligen kan acceptera och förstå mig själv förbehållslöst, oavsett vad alla andra tycker om mig. Inget har egentligen ändrats utåt, men inuti mig är jag en helt annan människa, varje dag känner jag hur jag växer och blir säkrare i mig själv. Det finns ingen väg tillbaka till den osäkra människa jag var i våras, innan jag visste vad transsexualism var, och då jag velade runt mellan flicka och pojke eftersom jag kände mig som en pojke inom mig, men all logik, med den kunskap jag hade då, sade emot mig, och gjorde mig förvirrad och förtvivlad.

Dessutom så kan jag inte backa tillbaka nu, jag känner ett ansvar i att leva upp till mig själv, att kämpa för att få folk att förstå att vi finns, att vi är människor. Att göra annat vore att svika alla de som i framtiden går samma väg som jag, alla de som i nuläget inte orkar eller vågar vara sig själva. Desto mer som vågar stå upp för sig, desto mer måste resten av samhället ta reda på information och omdefiniera sin verklighetsbild . Ifall jag tystnar så kanske jag dömer någon till samma lidande som jag gick igenom (jag måste erkänna att jag har haft tur, och lider avsevärt mindre än de flesta trans människor som jag har hört talats om), åratal av förvirring och känslan av något stort och essentiellt saknas, allt på grund av en omvärld som för det mesta förnekade existensen av sådana som jag.

Varför just jag? Det är en meningslös fråga, lika meningslös som att fråga varför jag var tvungen att existera över huvud taget. Så jag föddes som en individ som passar in i en grupp vars upplevelser större delen av alla andra grupper förnekar, förenklar och förlöjligar, så vad är det att klaga över? Det gjorde många andra också, utan att be om det. Allt jag kan göra är att fortsätta var mig själv, och stå upp för det, och hoppas att min existens kan leda till något gott för någon, att jag kan berika människors syn på livet. Det går inte att fly från striden att vara mig själv, och jag vill inte göra det, lika lite som jag vill sluta andas, sluta äta, sluta existera.

Ett Namn

Jag förstod aldrig att ett namn har så stort värde, att få bli kallad vi det namnet, att få skriva ner det. De i klassen och de flesta lärarna vet nu om att jag är en transsexuell kille, och nu har flera börjat kalla mig vid mitt nyvalda namn, och jag skriver alltid det på alla mina inlämningsuppgifter. Först nu börjar det gå upp för mig vilken otrolig skillnad det känns inombords, hur skönt det känns att få slippa bli kallad vid mitt födelsenamn och istället få bli kallad det jag vill.

Det är en gåva, på något sätt, att få döpa om sig själv till det namn som man själv identifierar sig om. Kanske borde vi egentligen ha ett system där föräldrarna ger en ett namn vid födseln och att alla sedan när de blir äldre får ge sig själva ett nytt namn. Fast kanske är det inte så viktigt för andra som det är för mig, som inte känner att jag kan identifiera mig med mitt födelsenamn?

Normpanikskänslor

Jag drabbas ibland av dessa irriterande normpanikskänslor ibland, som får mig att vilja klippa av kontakten till allt möjligt som är mitt som inte den stereotypa bilden av mannen (här försökte jag hitta en lämplig satirbild, men hittade ingen, hittade däremot något som gjorde mig äcklad) ägnar sig åt och ta upp mer och ”manligare” intressen, utseende och beteende.

Som att t.ex. sluta börja gråta när jag ser på sorgliga filmer, sluta älska kärlekshistorier och känslor, klippa av mig det långa håret och få en ”vanlig” killfrisyr istället för att vilja ha ett långt, svallande hår. Acceptera sexistiska kommentarer, föredra att mecka med bilen istället för att baka kakor, vara mer intresserad av matte än språk, uttrycka mig med fysisk styrka.Tycka det är omanligt att ha smink, kjolar och klänningar osv.

Ja, det är så löjligt och fjantigt stereotypt. Värsta 50-talsidealen. Jag vet dock nog vad det beror på, det är min stora rädsla för att inte bli tagen på allvar när jag säger att jag är kille som spökar i bakgrunden när jag tänker sådana här tankar. För det finns inget yttre (om man bara betraktar mig för en dag, om man däremot känt mig när jag växte upp så märker man nog att jag inte varit riktigt som alla andra) som tyder på att jag är det, och jag är tämligen säker på att jag har XX-kromosomer. Det jag har är bara mitt eget medvetande, mitt undermedvetna, mina känslor och min magkänsla, och ingen annan kan ta del av dem, annat än genom ord. Så för vissa människor kommer jag alltid att framstå som en vilseledd stackare, och det göt mig så otroligt frustrerad. De är inte mig, de vet inte vad jag går igenom, och ändå så tror de att de kan ha något att säga till om i den frågan baserad på mitt utseende.

Sedan lugnar jag genast ner mig och påminner mig själv om att jag är jag, och detta jag råkar vara en kille (även om en transexuell sådan). Inget jag gör till det yttre kan ta ifrån mig det, ingenting någon säger kan ta ifrån mig det. Det är ju taskigt mot killar i allmänhet att tro att det finns något intresse eller utseende som gör en del till mer killar än andra, och stämmer inte överrens med alla de killar jag känner och träffar på. Det flesta uppfyller inte machoidealet, vilket är en väldig tur, machokillar är det värsta jag vet. Jag är ju inte direkt mindre kille för att jag inte går runt i dressmannkostym istället för att se ut så här eller så här eller för all del så här. Om andra tycker att det finns omanliga och manliga saker, så är det deras problem, inte mitt, jag behöver inte vinna deras accepterande som kille (förutom ifall de råkar vara de som bestämmer om jag ska få bli diagnostiserad med gender dysphoria eller inte, då ligger jag illa till, men jag är inte så orolig för det, på många sätt är jag ett typiskt fall).

Dessutom, det finns bara en person som kan veta vem jag är, och det är jag själv. Jag vet att jag är kille.

Transgender Children (video)

P.g.a sjukdom så har jag inte orkat skriva något på bloggen på ett tag, och eftersom jag fortfarande inte känner mig riktigt kry, så blir det ingen riktig text idag heller, utan jag länkar till en kort liten video istället.

Lite för gulligt sentimental på något sätt, men kunde inte låta bli att bli rörd. Jag gillade delen med framgångsrika transpersoner bäst, eftersom jag är oroad vad det kommer bli av mig, och det ger lite tröst att se att man kan klara sig bra.

"I have the right to have adults understand that I'm not being naughty or dramatic or doing this on purpose"

Det är något fler borde lära sig förstå.

En hälsning

Mitt första inlägg, och jag vet inte riktigt var jag ska börja skriva. Jag är inte ens säker på att bloggande är något för mig, jag får en sådan ångest så fort jag skickar ett mejl eller en kommentar på internet.

Nåväl, jag tror att jag börjar med att skriva en hälsning till du som läser det här.

Hej där ute, vem du nu än är, var du nu än är. Ibland är det svårt att respektera sig själv och sina egna åsikter, och mycket lättare att ignorera dem och låta bli att säga emot när någon säger eller gör någonting som man inte stödjer, men försök ändå att våga säga emot och var sann mot dig själv, ljug inte om vad du tycker, man ångrar sig bara senare, eller i rättare sagt, jag vet av erfarenhet att jag ångrar mig, och tror att jag inte är ensam om det.

Du måste vara dig själv, för vem skulle annars vara det? Det spelar ändå ingen roll vad du säger, en del människor kommer ändå att tycka illa om dig, det finns inga åsikter som får alla att gilla en. Lika säker kan du vara på att någon stödjer det du säger vad det än är. Så då kan du ju lika gärna vara dig själv och säga vad du tycker. Vem blir egentligen lycklig av människor ska göma undan stora delar av vilka de är för att andra ska acceptera dem?

Det är enkelt att säga det här, men så svårt att göra, och ifall man riskerar att bli utstött eller ännu värre så känns det inte värt besväret att hålla fast vid det man själv vill. Jag vet hur svårt det kan vara, jag är själv så feg. Jag har inte lyckats berätta för min familj att jag är transexuell, jag är för rädd när jag tänker på vilka konsekvenser det kan ha.

Om du inte vet vem du är och var du står för, sök reda på fakta och framför allt, tänk efter. Det finns ingen som kan svara på vem du är åt dig. Även om andra kan hjälpa dig att komma fram till svaret, så är det du och ingen annan som har utslagsrösten.