Dn igen

http://www.dn.se/opinion/debatt/transplanterad-livmoder-ett-steg-mot-fullt-konsbyte-1.960302

Mitt svar till denna artikel. Jag skulle kanske kunna formulera det hela ännu bättre med längre tid men jag blir så trött på alltihopa att jag inte orkar. Är glad att de som bloggat om artikeln alla var ganska hyfsade på att försvara transsexuellas rätt till en kropp de trivs med, det gjorde att det kändes bättre. Jag är inte så insatt i queerteori, så jag har inte svarat på om han missuppfattat den med, vilket han antagligen har. Han verkar mest rabbla på utan att komma fram till något i artikeln.

Ursäkta, men får jag ställa frågan, vilka vi? Jag är så trött när transsexuella, intersexuella och transpersoner hålls upp som någon sorts allmän grupp som gäller för alla, när det är frågan om marginaliserade minoriteter i en värld som inte kan hantera dem på ett värdigt, mänskligt sätt. Du får det att låta som att varenda person skulle kunna överväga en könskorrigering, och ignorerar de hinder och de svårigheter en transsexuell person måste gå igenom för att få någon sorts vård, hur avog och ohövligt man kan bli bemött av familj och vänner, brutna kontakter och relationer med människor som man trodde älskade och förstod en, nej, det är ingen lätt process, den är oftast enormt psykiskt krävande och långutdragen.

Redan att kalla transsexuella kvinnor för transsexuella män och ”män besatta av tanken att bli riktiga kvinnor”, tyder på en häpnadsväckande okunnighet och respektlöshet inför de människor du kan sitta och skriva om, utan att antagligen ha gjort några djupare efterforskningar om området du uttalar dig om (det är i för sig ännu värre om du har gjort djupare efterforskningar och ändå ställer dig så här aningslös inför så basiska termer, nej då har du medvetet valt att använda en felaktig term, trotts att du därmed ignorerar att visa respekt för en grupp kvinnor som redan blir trakasserade från samhällets sida), analys utan kunskap är bara tomt prat.

Transsexuella väljer inte sin könsidentitet, lika lite som någon annan, det enda som de kan välja är att ignorera och förtränga känslorna, vilket ofta leder till depression, ätstörningar, och missbruk av olika slag för att slippa tänka på det. Ofta ökar känslorna även ju längre tiden går tills det till slut blir outhärdligt att fortsätta, man blir tvungen att göra något åt det hela. Sluta jämföra en minoritets behov och lycka med resten av befolkningen.

Blir ”vi” verkligen lyckligare, ja jag vet inte hur det är för resten av befolkningen, men transsexuella blir lyckligare av hormonbehandling och könskorrigerande operationer, endast ett fåtal ångrar sig, vilket inte vill säga att livet blir ett konstant lyckorus, utan i många fall helt enkelt att slippa depression, och hatet mot sin egen kropp, att få leva ett hyfsat liv.

Du skriver om det faktum att samhället blivit öppnare och fler vågar hävda sin egen identitet som att det blivit en ny trend. Under hela min uppväxt visste jag ingenting om transsexualism, men min upplevelse fanns där och blev värre ju längre jag ignorerade den och försökte hålla mig likgiltigt till min egen kropp, att jag till slut sökte efter ett svar på varför jag upplevde att min kropp borde sett annorlunda ut än vad den gjorde, och varför jag inte identifierade mig som tjej, och jag lyckades till slut hitta information om transsexualism. Jag önskar att jag kunde dela känslan av lättnad över att inte vara ensam, och det faktum att jag kunde ändra in kropp som slog mig så fort jag läste. Det är ingen trend eller ett nyck eller påverkan från samhället, behovet fanns redan där, jag visste bara inte vad jag kunde göra åt det.


Det hela påminner mig mycket om artikeln som nämnde Tomas Beatie som jag skrev om. Att tillskriva alla som potentiellt transsexuella, felbenämnande, och givande intrycket att transition är ett sorts ögonblicksverk som är jättelätt att genomföra utan eftertanke.

Det är bara att inse faktum.

Jag blir tagen för en cis kille automatiskt nuförtiden av större delen folk. Det är bara att inse. Jag förstår det inte själv, när jag ser mig själv i spegeln ser jag bara hur feminint mitt utseende är, hur utväxterna, som aldrig går att trycka ner helt, syns genom t-shirten, hur förbaskat kort jag är, vilka små och runda händer samt avsaknaden av skäggstubb och adamsäpple.

Jag får tycka vad jag vill, men världen håller inte med mig, uppenbarligen. hur annars kan jag förklara att två klasser fulla av människor jag aldrig träffat, samt två lärare alla tror att jag är en cis kille, och fortfarande gör det efter flertalet lektioner, att jag inför två olika människor, som vet att jag är en HBT-ungdom och efter att ha konverserat med en av dem i tjugo minuter, förutsätter att jag är en homosexuell/bisexuell kille (vilket såklart stämmer, det är bara det att jag är trans med), att en person som sett mig otaliga gånger förut undrar vem den nye killen är.

Jag tog nu en extra god blick in i spegeln, och okej då, jag ser väl ganska mycket ut som folk föreställer sig cis killar, i alla fall i trettonårsåldern, men jag fattar inte hur de kan gå med på att jag är sjutton, det är ett mysterium.

En sak är i alla fall klar, jag får sluta gå ut och göra saker med min mamma, för att hon tilltalar mig som om jag vore en tjej, med fel pronomen och namn, vilket skulle vara irriterande för ett par månader sen, men nu blir det mer pinsamt eftersom folk undrar vad fan hon sa egentligen.

Bryan Safi satiriserar över medias framställning av homosexuella personer (tycker inte att bisexuella tas upp, han nämner bara gay och lesbian, vilket jag tycker är en besvikelse, eftersom det ingår i det material han presenterar). Inte lika aktuellt i Sverige, eftersom det är USAs media, men ändå bekant och underhållande.


Det är en stereotyp som jag känner igen, vilket kanske inte är så konstigt, eftersom man ser många av USAs såpor här med. Jag avskyr den avhumanisering denna stereotyp innebär, homosexuella män är inga modeaccessoarer, vi är lika mänskliga som alla andra. Jag älskar scenen när han frågar en heterosexuell kvinna om hennes sexvanor och hon ringer polisen, det är så bra satir. Om jag träffade någon som sa "I love the gays", så skulle jag springa skrikande därifrån, eftersom den personen verkligen avhumaniserat en och bara ser en stereotyp, inte riktiga människor. Andra har även tagit upp den avsexualisering som sker i stereotypen "gay best friend", eftersom karaktären ytterst sällan får visas upp med sin egna sexualitet, (eller ens ett liv utanför den heterosexuella kvinnans närvaro).

Eftersom de är reklam från USA, kan jag inte relatera till dem, mer än att de reklamer med två versioner var nästan komiska eftersom det var så bisarrt, men på samam gång naturligtvis frustrerande.

Det jag tycker är mest talande i den här är den biten när de vissar killar som ser på när det kysser varandra. Den heterosexuella manliga blicken i full action. Det är bisexuella kvinnor som här skildras, och föder in i den stereotyp en del har, att bisexuella kvinnor är sådana som ibland kan tänka sig att hångla med kvinnor för mäns njutning skull, men inte ha ett seriöst förhållande med dem under längre tid. Nu har jag inte i detalj sett programmen som skildras, och jag är inte heller en bisexuell kvinna, och därför vet jag inte allt om de stereotyper en utsätts för, så jag kan inte riktigt uttala mig om det hela, men det är en stereotyp som jag träffat på förut. Jag har ett anekdotiskt exempel om hur jobbig denna stereotyp kan bli, eftersom jag läst om en bisexuell kvinnas upplevelser, som sa att när en heterosexuell man hade frågat henne om hon var lesbisk, och hon svarat att hon var bisexuell, så tog han genast tag i en annan kvinna och sa åt dem att kyssas framför honom.

Stopphormoner

Stopphormoner, två dagar senare.

Är inte lika hyperaktiv, men vill fortfarande flänga runt mer. Trummar med fingrarna mer än vanligt, och är otroligt otålig. Har svårt att hålla koncentrationen uppe när jag ska lyssna på lärare, tycker att de är för långsamma och vill bara sätta igång. Detta växlas med att vara trött och sömnig. Vilket innebär att jag antagligen irriterar lärare med att växla mellan att otåligt skifta sittställning och falla ihop av sömn på bänken. Blir lättare varm och andfådd när jag går upp för trappor och dansar. Smaksinnet är försämrat. Har ibland värmevallningar samt är en aning hes, och nej, håller inte på att bli förkyld. Humöret tämligen stabilt, förutom en aning surhet, har inte varit deprimerad eller haft ångest, vilket jag vanligen känner en aning av varje dag. Har varit positiv och kreativ, samt avslappnad i den bemärkelsen att ingenting bekymrar mig.

Kan inte svara vilka effekter som orsakas på grund av stopphormonerna och vad som beror på andra omständigheter. Intressant.

Prepubertal pojke berättar

Nej, jag är väl inte direkt prepubertal, jag har bara varit i fel pubertet ett par år, men nu blir det ändring på det. Det hände två positiva saker idag.

Jag tog min första spruta med stopphormoner i eftermiddags. Det gick ju bra. När det var gjort och jag var på väg ifrån skolsköterskan så började jag gråta, men det var inte för att jag var upprörd, utan för att jag kände mig så bra, jag grät av lättnad. Det var en skön och behaglig gråt, och efter att jag slutat bestämde jag mig för att le åt alla jag mötte på stan för att dela med mig av min glädje lite. Skillnader jag märker är att jag är hyperaktiv, det känns som att jag uppfattar saker snabbare, och så känns det som att min känsel är högre, jag känner kläderna mot kroppen på ett annat sätt. Detta vet jag inte om det beror på sprutan eller är rent psykologiskt. Nu ikväll så känns det som att någon satt eld på mina byxor, jag känner en våg av värme igenom mig, men inte som feber, för jag är helt klar i huvudet. Detta beror säkert på sprutan. Jag försökte hitta mer information om de företeelser stopphormoner kan orsaka, men jag har försökt förut med, jag kan inte hitta någon vettig och konkret information om det hela. Suckandes gav jag upp och sökte på klimakteriet istället, och där stod det med en gång att värmevallningar kan vara ett symptom av minskat östrogen i kroppen.

Det andra bra som hände var att jag fick reda på att jag blir sedd som kille automatiskt i en av de två nya kurser, med folk jag inte känner, som jag har. Jag blev kallad han. Jag anade att det var så, läraren såg mig i alla fall som kille från början för hon frågade om jag var [killnamn som jag inte minns] när hon försökte pricka av mig på klasslistan. Så jag ser alltså så pass grabbig ut att folk tror att jag är cis kille nu. Förvånande. Men det är kanske för att jag är så van vid att se mig själv samt kvinnor med ett maskulint uttryck att jag tycker att jag ser hur omanlig ut som helst. Det är skönt att slippa säga något och bli kallad rätt automatiskt. Samtidigt så gör det mig fegare av att inte vilja bli sedd som transfreaket, vilket gör att jag inte vill prata trans lika mycket som vanligt för att folk inte ska bli misstänksamma. Däremot tänker jag inte försöka dölja att jag är homosexuell om det kommer upp en fråga om partner, relationer eller min upplevelse av de fördomar man möter om homosexuella personer (om jag vågar, det är några grabbar från byggprogrammet med, och jag har fördomen att de innebär att de är homofoba). Det är en kurs om kommunikation, vilket är intressant.

Gnäll

Vad är det med mig? Jag är otroligt känslig för att bli kallad fel pronomen och fel namn. Jag avskydde det förut, men nu bryter jag fullkomligt ihop så fort det händer. Jag blev tvungen att gå hem från skolan en eftermiddag bara för att jag blev omnämnd som hon upprepade gånger av en lärare. Senast igår blev jag också tvungen att springa iväg och gråta förtvivlat i några minuter för att en lärare kallade mig för hon.

Så fort jag hör pronomen hon vrider det sig olustigt i maggropen av rädsla att det är mig de refererar till, och när jag ser mitt juridiska namn så hoppar hjärtat upp i halsgropen av förskräckelse att det är mig det refereras till. Det är jobbigt.

Jag längtar efter att bara kunna umgås med transpersoner, jag blir för nervös i cispersoners sällskap att de ska säga fel att jag inte kan umgås med den på ett sätt som känns bekvämt, men jag vet att det är omöjligt, jag lever ihop med fyra stycken och världen är full av dem, de är en överväldigande majoritet. Tyvärr är familjen värst att vara med dessutom, de försöker inte ens säga rätt, de ignorerar det hela, och verkar ändå tro att vi kan ha en bra relation, trotts det faktum att de gör mig otroligt illa och struntar i otroligt viktiga delar av min identitet som påverkar mitt liv. Jag vågar till exempel inte berätta att så fort jag är nedstämd, så är det oftast på grund av hur folk bemött mig som transperson. Jag måste hitta ett sätt att stå ut, men jag vet inte riktigt hur.

Samtidigt så skäms jag över att jag är privilegierad, jag är medelklass och bortskämd av föräldrar ekonomiskt, bor tämligen nära till utredningsteamet, och bor i ett land där jag inte behöver betala för större delen av min medicinska transition (även om det är en nackdel med den långa väntan), så jag har inte rätt att må dålig.

Caster Semenya

Caster Semenya, den 18-åriga tjej som vann guld 800 meter i VM, är uppenbarligen intersexuell, rapporterar de som gjorde "könstestet" (vilket är så idiotiskt, som att det finns något sätt att mäta kön, förutom självidentifikation) kom fram till enligt Guardian och N Y Daily News (varning för okänsliga artiklar), jag fick reda på det via Shakesville.
Hon är bara 18 år, ett år äldre än jag och tidningar över hela världen har skrivit artiklar om det hela, samt att massvis av personer ifrågasatt hennes kön och använt han/hon/den i ett enda svep. varför börjar jag önska att jag kunde få cispersoner att hålla käften när de ska uttala sig om intersexuella, transsexuella eller transpersoner? För det verkar omöjligt för det flesta att göra det utan att se oss som objekt istället för riktiga människor, och de tror alltid att de vet mycket bättre än forskare (då menar jag inte alla forskare, vissa är också drabbade av könsbinärstänkandet) och oss själva vad kön egentligen är och ljudligt uttrycker sin åsikt. (oftast är de helt okunniga).

Det verkar som att hon får behålla sin medalj i alla fall, vilket förhoppningsvis stämmer (rätta mig om jag uppfattade det hela fel). Hoppas att de låter henne fortsätta tävla mot de andra damerna i fortsättningen. Inte för att jag gillar den könsbinära indelningen av idrott, eller idrottstävlingar överhuvudtaget, folk tar det för seriöst, men nu när de finns där, så måste hon självklart få rätt att tävla i damernas. Och sen till de idioter som jag hört säga "men då kan ju vilken man som helst också säga att han är kvinna och tävla i damernas!", ingen kommer att göra det, den här världen är alldeles för transfobisk för att någon som av samhället anses vara man skulle göra det utan att verkligen identifiera som kvinna. Och om världen inte vore så transfobisk, så skulle det inte spela någon roll för folk om någon gjorde det. Dessutom är det så jävla dumt att jämföra henne med en man, det är att indirekt påstå att hon är en.

Hoppas att hon inte mår psykiskt dåligt, men det är väl tyvärr troligt att hon gör det. Det där är inte ett trevligt sätt att få reda på sådana saker, faktiskt det värsta sättet jag kan tänka mig. Hon får virtuella kramar från mig.

Barndomsvänner

Idag tror jag att jag såg en av de bästa vänner jag haft på bussen. Han hade vuxit upp sen jag såg honom senast, vilket var över två år sen. Men vi hade slutat att vara vänner innan dess. Jag låtsades inte om honom, jag ville inte bli igenkänd för han känner mig under ett namn jag inte identifierar mig med, och jag vill inte direkt dra upp trans 101 med någon som jag inte umgås med längre.

Han stirrade lite på mig, men jag tror inte att han lyckades placera mig, jag har så radikalt annorlunda frisyr, annorlunda hårfärg och annorlunda klädstil än när vi sågs sist. Jag är inte samma olyckliga varelse nu för tiden, jag försöker inte låtsas att jag är tjej, (och då syftar jag inte på mitt försök att klä mig i klänning och kjol och ha långt hår, även om det ingick), utan jag fick insikten att jag är kille, vilket har fått mig att få en ny utstrålning utåt.

Trotts att jag inte ville bli igenkänd, finns det ett masochistiskt drag inom mig som vill söka upp honom och fråga vad han tyckte om att vi var tre killar som satt och datanördade ihop, inte två killar och en tjej vilket omvärlden trodde. Kanske för att jag någonstans inombords längtar efter bekräftelse från de som kände mig från den tiden då jag var en av grabbarna. Det känns som att jag förväntar mig att svaret att han inte är förvånad alls. Jag vill ungefär ropa: "titta på mig, jag var en kille egentligen! Det är därför jag blev sådär hemskt olycklig och tråkig att vara med, det blev liksom helt fel på vägen, men jag är på väg åt rätt håll nu!"

Det kändes på det hela taget lite konstigt, han var en ung man som antagligen levde sitt liv som vanligt, han verkade fortfarande scouta för han hade en sådan sorts ryggsäck på ryggen, och jag, fortfarande en liten pojke som väntar på att komma in i puberteten. Kan inte låta bli att vara en aning avundsjuk, för honom verkar livet ha fortsatt sen vi slutade vara vänner, men jag står fortfarande och stampar på samma punkt efter en omväg. Inte för att jag tror att jag skulle vilja byta, att vara trans är något som fått mig att växa som människa, men jag önskar att det kunde vara slut nu, att jag kunde vakna imorgon med skäggstubb, istället för denna väntan. Jag är i väntan på skägg.

Efter ett tag drabbades jag av saknaden, jag saknar honom, jag saknar den jag var då. Varför kan jag inte släppa den saknaden? Vad tjänar det till, vänner och tider kommer och går, det är så livet är, livet är inte så enkelt längre, jag är inte samma person längre, och antagligen inte han heller, världen är inte likadan.

Dikt

"The same stream of life
that runs through my veins night and day
runs through the world
and dances in rhythmic measures.

It is the same life
that shoots in joy through the dust of the earth
in numberless blades of grass
and breaks into tumultuous waves of leaves and flowers.

It is the same life
that is rocked in the ocean-cradle
of birth and of death,
in ebb and in flow.

I feel my limbs are made glorious
by the touch of this world of life.
And my pride is from the life-throb of ages
dancing in my blood this moment."

Översättning av en dikt skriven av Rabindranath Tagore

Jag älskar den, den får mig att rysa varje gång jag läser den. Jag önskar att jag kunde läsa den på originalspråket, eftersom mycket ofta går förlorat i översättningar.

Författare och böcker

Jag blev irriterad när jag läste i DN Kultur idag, s 5, artikeln Manifest för framtida läsupplevelser. En av punkterna i deras lista lyder:

"Vi läsare struntar i författarens bakomliggande motiv till att skriva. Vi läsare är intelligenta nog att kunna skilja författarens person från dess skrivna text."

Tack för att ni försöker påstå att alla som inte håller med er har låg intelligens. Jag håller nämligen inte med den meningen alls. Det är omöjligt att skilja en skrift från sin författare, kanske i någon hypotetisk fantasivärld, då skriften skulle släppa all förankring till författaren.

En skrift kan aldrig undvika att bli färgad av författarens livssyn, eftersom författaren endast kan skriva från sitt eget perspektiv. Ta till exempel en väldigt misogyn person som är författare, det skulle säkert märkas på sättet kvinnor skildras i en roman av den personen, kanske skulle de märkas att hen delade upp dem i madonna/hora och ge dem mindre mänsklighet eller karaktärsutveckling, eller att de framställdes som patetiska och beroende av män. Misogyni innebär att man ser kvinnor som mindre mänskliga, hur skulle det inte kunna påverka texten? Ta till exempel Strindberg, en författare som jag inte kan läsa eftersom hans skildringar av kvinnor är så påfrestande. Hans verk är misogyna, han själv var, vilket inte är förvånande, misogyn.

Det är även en fråga om vad man vill ge pengar till, för om man köper en bok av denne författare så innebär det eventuellt att författaren får pengar utav det, och frågan är om man vill att ens pengar ska gå till och stödja någon som är hatisk och föraktar en hel grupp riktiga människor, kanske någon som till och med aktivt förespråkar sitt hat mot denna grupp, istället för att lägga dem på en annan författare som skriver lika bra, men inte gör något sådant.

Ett utmärkt exempel på det jag nämner är Sci-fi-författaren John C Wright, som nyligen uttalade sig homofobiskt i ett inlägg på sin livejournal (länken leder till en kopia av texten och en persons svar på den, eftersom originalet togs ned) på internet, vilket ledde till att ett antal Homo/bisexuella-personer, deras familjemedlemmar och allierade kommenterade att de inte skulle köpa hans böcker mer. Jag tycker inte alls det är märkligt att man inte vill ge pengar och resurser åt någon som man vet anser att en själv eller personer som man stödjer inte räknas som en fullvärdig människa, det måste oundvikligen färga hur man tolkar hans texter, även fast texterna i sig inte nämner HBT-personer, eftersom man då läser den i vetskap att den värld man befinner sig i är skapad av någon som uttalat att han inte tycker att personer som jag är önskvärda. Hans uttalande har lett till att jag aldrig ens kommer så mycket som att se åt hans böckers håll. Det kallar jag inte brist på intelligens, det kallar jag att inte slösa bort sin tid på något som får en att känna sig obehaglig.

Nu vet jag att ovanstående citat mest syftar på att de inte bryr sig ifall författare skriver i kommersiellt syfte eller inte, vilket diskuterats i DN nyligen. Jag väljer ändå att tolka det i ett bredare perspektiv eftersom det är ett argument som jag hört tämligen ofta, särskilt som kritik ifall man bojkottar enskilda författares verk.

Fightingscener jag gillar

Från filmen Hero. När det blir svartvitt så slåss de bara i tankarna. Alla scener när de slåss i den filmen bryter mot tyngdlagen, och det är det som är poängen.

World of Warcraft-machinima. Den är så bra synkad till musiken. Damen med svart hår är egentligen en drake vid namn Onyxia (drakar kan ta mänsklig skepnad i den världen), men ingen vet om det, vingarna som plötsligt dyker upp blir lite obegripliga om man inte vet om det. Den får mig att tänka på en av Terry Pratchetts böcker, minns inte vilken, när ondingen säger till sina vakter "Grip honom!", om huvudpersonen, och vakterna säger "men han är ju ensam!", och syftar på att han därför kommer att spöa skiten ur dem.

Från Star Trek. Den är så dålig att den är bra. Älskar att han gör svartkrut lite snabbt med material han råkade hitta på vägen, mycket troligt. Hade en teori om att det skulle föreställa vara högre gravitation än på jorden, men det förklarar inte hur icke-ödlan (människan) rör sig snabbt ibland. Kanske ska det föreställa att ödlan helt enkelt är en långsam art.

Som det märks är det inte direkt realistiska scener jag gillar, det vore ju inte roligt, det intressanta är ju det fantasifulla. Jag tycker att det snarare kan kallas för konst.