Heteronorm i skolan

Jag är besviken, väldigt besviken just nu, men jag förväntar mig väl för mycket av människor genom att förutsätta att vi kommit så långt att det kanske inte var så himla förfärligt underligt och konstigt att vara homo, bi eller trans längre. Tydligen så lever jag till stor del i en glasbubbla, eftersom jag trodde det.

Vi hade en diskussion om sex och samlevnad i skolan och som vanligt var det heterosnack, heterosnack, medans alla andra sexuella läggningar förpassades utanför sammanhanget, som de där andra, eller som jag skulle vilja kalla det hela: det-finns-andra-än-heteros-men-ingen-i-det-här-rummet-är-det-eller-hur-det-vet-vi-ju-alla-mentaliteten. Inte nog med det, det skrattades år minsta indikation att någon skulle vara annat än hetero.

En kille t.ex. spekulerade kring frågan hur man skulle säga till en person man blivit ihop med att man hade en könssjukdom, och han började med att säga: "Om jag hade en flickvän eller pojkvän". Sedan hann han inte längre förän nästan alla i rummet skrattade till, som om det vore något roligt över att man kunde "miss"tolka det som att han var bisexuell, varvid han genast kände sig tvungen att försvara sig med att han bara pratat i allmäna ordalag.

Det var inte ända gången under denna diskussion som avvikande sexualiteter flinades åt, men det är den jag minns klarast. Det var inte heller bättre när läraren som ledde diskussionen passade på att fråga en annan kille: "Om du skulle haft en flickvän, hur skulle du berättat det då"
Heteronormswarningsblinkersen satte igång direkt inne i mitt huvud, och jag önskar att jag hade sagt någonting, men jag var för feg. Det är inte bara den här diskussionen som har stört mig, utan jag har mer och mer märkt hur mycket de flesta av de som anses vara killar (jag tänker inte ansluta mig till heteronormen och anta att alla verkligen identifierar sig som det) i min klass skämtar om bögar och kvinnor hela tiden, för att på ett fjantigt sätt försöka distansera sig från dem och befästa hur heterosexuella och manliga de är.

Varför är det så här? Hur kommer sig att det är så roligt att indikera att någon skulle ha "avvikande" sexuell läggning, framför allt om det är homosexuella män det är frågan om? Det måste vara någon slags nervositet eller rädsla som ligger nerbäddad hos folk, trotts att de flesta antagligen skulle påstå sig ha en tolerant inställning om någon ställde dem mot väggen. Osäkerhet att hantera att vem som helst kan falla utanför heteronormen, att det är omöjligt att se på ytan, och att man därför måste skämta på detta sätt för att inbilla sig att alla just där man är, är hetero för att måla upp någon sorts falsk trygghetszon för sig själv.

Jag förnekar inte folk att skämta om sexuella läggninar och liknande, men det sker på en sådan daglig basis att jag personligen anser att det är som en form av trakasseri, tyvärr av en lömsk sort som kan försvaras med "Det var ju bara ett skämt" eller "kan du inte ta ett skämt eller?".
Det blir ännu otrevligare när man tar i beaktande att det är en minoritet som det skämtas om på ett sådant sätt, och att ingen säger emot, något som signalerar att det är okej att skämta om homo, trans eller bipersoner på ett sätt som skulle vara olämpligt om det var en annan minoritet det var frågan om i rumsrenare kretsar. Det faktum att inga lärare säger någonting heller känns som ett svek.

Ja, jag är förmodligen känslig som ens orkar bry mig, men alla dessa dagliga skämt och kommentarer, fnissningar etc. gör mig väldigt nedstämd och frustrerad och får mig att vilja kasta mig ut ur garderoben rätt upp i ansiktet på alla heteronormare omkring mig, men gör mig samtidigt ännu räddare för att komma ut. Dessa skämt gör mig illa till mods och får mig att oroa mig ännu mer för hur andra ska reagera när jag anförtror dem vem jag egentligen känner att jag är.

Skratten och skämten verkar mest vara ganska oskyldiga, men de befäster heteronormen och får en att känna sig exkluderad från andra i skolans gemenskap, och jag tror inte att jag är ensam om att känna det så. För man vet ju aldrig om humorn är lättsinnig och ogenomtänkt eller om det döljer sig rädsla, hat och fördomar bakom det hela.

En hälsning

Mitt första inlägg, och jag vet inte riktigt var jag ska börja skriva. Jag är inte ens säker på att bloggande är något för mig, jag får en sådan ångest så fort jag skickar ett mejl eller en kommentar på internet.

Nåväl, jag tror att jag börjar med att skriva en hälsning till du som läser det här.

Hej där ute, vem du nu än är, var du nu än är. Ibland är det svårt att respektera sig själv och sina egna åsikter, och mycket lättare att ignorera dem och låta bli att säga emot när någon säger eller gör någonting som man inte stödjer, men försök ändå att våga säga emot och var sann mot dig själv, ljug inte om vad du tycker, man ångrar sig bara senare, eller i rättare sagt, jag vet av erfarenhet att jag ångrar mig, och tror att jag inte är ensam om det.

Du måste vara dig själv, för vem skulle annars vara det? Det spelar ändå ingen roll vad du säger, en del människor kommer ändå att tycka illa om dig, det finns inga åsikter som får alla att gilla en. Lika säker kan du vara på att någon stödjer det du säger vad det än är. Så då kan du ju lika gärna vara dig själv och säga vad du tycker. Vem blir egentligen lycklig av människor ska göma undan stora delar av vilka de är för att andra ska acceptera dem?

Det är enkelt att säga det här, men så svårt att göra, och ifall man riskerar att bli utstött eller ännu värre så känns det inte värt besväret att hålla fast vid det man själv vill. Jag vet hur svårt det kan vara, jag är själv så feg. Jag har inte lyckats berätta för min familj att jag är transexuell, jag är för rädd när jag tänker på vilka konsekvenser det kan ha.

Om du inte vet vem du är och var du står för, sök reda på fakta och framför allt, tänk efter. Det finns ingen som kan svara på vem du är åt dig. Även om andra kan hjälpa dig att komma fram till svaret, så är det du och ingen annan som har utslagsrösten.