Regn

Jag var ute och gick, på väg hem, när det plötsligt började ösregna. På bara ett par ögonblick forsade regnet på gatorna, och regnet stod som spån i backen. Det luktade blöt asfalt.

Regn är ingenting jag ogillar, i alla fall inte om man vet att man har ett varmt hem att komma in i och ett klädombyte som väntar på en. Jag komponerade små dikter till regnets ära, smådansade och sprang fram vissa bitar av vägen, sträkte ut mina händer för att känna vattendropparna mot handflatorna och armarna, uppiggad. Regnet står för förnyelse inom mig, det gamla sköljs bort och allt blir renspolat.

Det finns en särskilld stämning av samförstånd med andra som verkar uppstå på grund av regn. En tant med en handduk över huvudet för att inte bli blöt, och jag med huvan uppdragen: vi går förbi varandra, och ler i samförstånd eftersom vi båda ser ganska komiska ut, nästan genomblöta.

Två små barn cyklar långsamt förbi, och en av dem ser på mig och skrattar, och jag antar att jag såg ganska lustig ut med igenimmade glasögon och min våta lugg, säger "Men gud. Han har luvan uppdragen för att skydda håret." Jag är inte helt säker på vad det ska betyda, men tror att det var i syftan på att det regnade så mycket, de verkade just ha gått ut och vara på väg mot lekparken, oförberedda så som jag och majoriteten av andra vandrare. 

En blöt hundägare går förbi med plågsam min, och hunden lunkar efter, ser på mig med sympatiska mörka ögon och ser lika ynklig ut som jag antagligen gjorde. Det ser nästan ut som att hen ska gå fram och hälsa på mig.

Det kändes fantastiskt att regn kunde få mig närmare andra varelser, och uppnå en förståelse som vi alla mer eller mindre delade, att vi var blöta och att regnet föll ner på oss.

Vad gör Timortinel?

Jag har inte kännt något behov av att blogga så som förut, så därför står bloggen mestadels öde. Mitt liv flyter på utan några hinder just nu, så har inte så mycket att berätta. Även mina möten med min psykolog blir allt glesare, för jag har inget att ta upp, det blir mest vanliga samtal, och det är då bättre att någon som mår dåligt får tid.

Jag har hittat någon sorts lycka. Det har aldrig känts bättre i mitt liv än nu, fullt av potential och mening, jag har roligt, jag skrattar, jag dansar fram och sjunger högt. Jag vill ut och träffa människor, ut och leva! Jag är en ung man i senare tonåren med livet framför mig. Det här hade jag aldrig kunnat ana, jag hade förberett mig på att det kanske inte skulle bli så mycket bättre, men det har det blivit, på mer än en front.

Följde av en slump med till en startgrupp för transpersoner med en kompis, men det var ganska meningslöst för mig, för där jag är nu så får jag inte ut så mycket av det, utan det blir bara en pratstund. Jag uppskattar inte att diskutera transfrågor på ett sådant sätt längre, behöver inte bekräftelse eller stöd, utan om det är något har jag vänner att prata med. Det hörs nästan på namnet, startgrupp, att det inte är för mig. Jag är inte vid någon start när det kommer till min transition, den jobbigaste biten verkar vara över nu.

Just nu så går jag mycket, äter nyttigt och tränar. Jag vill ha en vältränad kropp i alla fall en stund i livet, nu när jag fortfarande är ung. Det är roligt att gå, och känna att jag kan ta mig fram på mina egna fötter.

Väntar på att få reda på när jag ska få göra min bröstrekonstruktion, och har bestämt mig att om det tar alltför lång tid gör jag det privat, det känns löjligt och bortkastat att slösa bort tid, och jag är lyckligt lottad och har fått pengar av släktingar så att jag har råd. Inget för den snåle, men jag är en hejare på att göra åt pengar, och är det något som är viktigt att lägga ner pengar på så är det just detta. Jag är så mentalt redo att bara ta världen med storm, och det är frustrerande när inte kroppen är riktigt med, och jag klarar inte en sommar till med binder. Jag har förberett mig att inte vänta mig några fantastiska resultat av de operationer jag kommer att få göra, mitt minimikrav är mest att känna att jag kan gå runt i enbart ett linne utan att känna mig obekväm och vilja gömma mig.

För en gångs skull har jag börjat känna mig snygg, och jag vill nästan säga det högt flera gånger om dagen, jag är snygg. Andra kanske inte tycker att mitt utseende är så märkvärdigt, men vem bryr sig om dem? Jag börjar se ut som den där killen jag såg framför mig när jag tänkte på vem jag ville vara. Kläder jag inte har vågat ha på mig åker nu fram, och istället för att känna mig som en tjej i dem, känner jag mig som en kille med feminina kläder och accessoarer. Häromdagen kunde jag gå ut med eyeliner och smycken och ändå bli sedd som kille, det kändes så skönt att inte behöva välja. Jag stör mig tyvärr på de feminina drag i mitt ansikte, som jag helst inte vill se, men det får jag ta, inget är perfekt. Det kan ju dessutom förändra sig ännu mer, är ju inte ute ur puberteten än.