torsdag 30 juli 2009
Trans/queert framträdande
Av Rebecca, som bloggar på The Thang Blog. Jag älskar när hon ropar till i slutet, och anklagar publiken (som en del av framträdandet, naturligtvis).
När jag såg det här tänkte jag även på att det mest är trans kvinnors framträdanden som jag sett och hört talas om. Om det är någon som känner till ett bra framträdande, antingen av en trans man eller intergender/icke-binär-identifierad person, så skulle jag gärna vilja få ett tips.
onsdag 29 juli 2009
Uchiha Sasuke desu.
Cosplay! Jag ska cosplaya för första gången i världshistorien i helgen. Jag cosplayar Uchiha Sasuke från animen/mangan Naruto (vilket jag hört är en av de vanligaste grejerna som folk cosplayar, fast jag bryr mig inte så mycket. Ibland måste man vara vanlig för att göra det man vill). Hmm.. Ser nu att jag satte väskan på fel höft. Färgerna stämmer inte riktigt, men det var en prioritering för att få det sorts tyg jag ville ha. Jag är nöjd, och glad att jag hann få klart allt i tid.
måndag 27 juli 2009
Pride!
Jag var på Pride House hela eftermiddagen idag, det var trevligt.
Det första jag gick på var ett seminarium om hur unga HBT-personer mår, vilket visade sig vara en ganska stor besvikelse för min del, eftersom jag var ganska nyfiken på statistik om transpersoners psykiska hälsa, jag har nämluigen hört att den är exceptionellt dålig, det som redovisades var statistik över hur unga bi och homosexuella upplevde mådde, som vanligt så struntades i trans-delen. Jag blir faktiskt lite trött på folk som säger HBT, men inte menar T:et. De nämnde i för sig lite om undersökningar för transpersoner som skulle göras, men jag blev ändå irriterad, eftersom HBT så ofta blir bara H, eller annars B. Det hade varit mycket bättre om enkäten hade låtit folk själv få definiera sexuell läggning och eventuell transidentitet. För även kategorierna Homo, bi och hetero i sig själva som enda kategorier är begränsande för många. Det enda bra var väl att det inte var riktigt så dåligt som jag trodde, även om det procentmässigt är högre grad bland gruppen homo och bisexuella som mår dåligt jämfört med gruppen heterosexuella.
Efter det så råkade jag gå in på någon utställning med tavlor (det var fotomanipulerignar) som handlade om hatbrott, och jag hade inte räknat med det, men jag började faktiskt nästan gråta lite när jag gick därifrån, jag är så känslig. Det var intressant att se de omtolkningar av kända tavlor bilderna var, jag såg en som såg ut att vara en blandning av marats död och offerlammet.
Sedan råkade jag på någon jag kände och tog mig bort till Kungsträdgården där jag hängde på Pride Ungs miniegalia. Jag hjälpte en söt liten unge som var där med en förälder att göra en pin. Jag brukar jämt skämta om att jag hatar barn, men det stämmer inte riktigt, de kan vara gulliga ibland, även om en del kan vara otroligt jobbiga.
Jag missade föreläsningen Fet, det nya pervers eftersom det var fullsatt, typiskt nog, jag hade sett fram emot den. Så jag gick tillbaka till Kungsträdgården och spelade kort, och gick istället lite senare på mitt reservförslag, Heterosexualiteter som minoriteter, och där var det en person som föreläste om begränsningarna med begreppen hetero, homo och bi som någon sorts grund för att förklara folks sexualitet, och jag håller definitivt med honom att det inte är så uppenbart och enkelt för det mesta. Dessutom pratade han om den patologisering olika sorts sexualitet brukar utsättas för från psykiatriskt håll, så som till exempel det faktum att hålla på med BDSM var en psykisk sjukdom fram till januari i år, och där håller jag också med honom. Han tog upp en sak som jag också funderat på: att byta ut begreppen hetero och homosexualitet till androfili och gynofili. jag har funderat på att kalla mig androfil, men jag råkar faktiskt identifiera mig med ordet homosexuell, och jag gillar att det förstärker min egen könsidentitet, vilket jag inte får uppleva så mycket från andra omkring mig, det markerar var jag står, medans androfil lätt kan få det att låta som att jag inte definierar mig som kille. Även om jag vet att enbart ordet homosexuell är begränsande för att förklara min sexuella läggning, jag dras nästan exklusivt till män med "androgynt" eller "feminint" utseende eller könsuttryck, vilket jag gärna skulle vilja specifiera mer.
Ps. Uppenbarligen så livnär jag mig på HBTQ-personer. Jag har känt mig deppig och förvirrad och energilös de närmsta dagarna, och tänkt desperat att jag behövde en transperson, vem som helst, att prata med om mina bekymmer, men nu så känns det bättre. Jag behöver uppenbarligen vissa doser av trans för att må bra. Eller så var det bara människor över huvud taget, de här hemma vill jag inte direkt ha något med att göra. Min syster var gullig i alla fall, när hon sa fel namn, så sa hon, att oj, nu sa jag fel.
Det första jag gick på var ett seminarium om hur unga HBT-personer mår, vilket visade sig vara en ganska stor besvikelse för min del, eftersom jag var ganska nyfiken på statistik om transpersoners psykiska hälsa, jag har nämluigen hört att den är exceptionellt dålig, det som redovisades var statistik över hur unga bi och homosexuella upplevde mådde, som vanligt så struntades i trans-delen. Jag blir faktiskt lite trött på folk som säger HBT, men inte menar T:et. De nämnde i för sig lite om undersökningar för transpersoner som skulle göras, men jag blev ändå irriterad, eftersom HBT så ofta blir bara H, eller annars B. Det hade varit mycket bättre om enkäten hade låtit folk själv få definiera sexuell läggning och eventuell transidentitet. För även kategorierna Homo, bi och hetero i sig själva som enda kategorier är begränsande för många. Det enda bra var väl att det inte var riktigt så dåligt som jag trodde, även om det procentmässigt är högre grad bland gruppen homo och bisexuella som mår dåligt jämfört med gruppen heterosexuella.
Efter det så råkade jag gå in på någon utställning med tavlor (det var fotomanipulerignar) som handlade om hatbrott, och jag hade inte räknat med det, men jag började faktiskt nästan gråta lite när jag gick därifrån, jag är så känslig. Det var intressant att se de omtolkningar av kända tavlor bilderna var, jag såg en som såg ut att vara en blandning av marats död och offerlammet.
Sedan råkade jag på någon jag kände och tog mig bort till Kungsträdgården där jag hängde på Pride Ungs miniegalia. Jag hjälpte en söt liten unge som var där med en förälder att göra en pin. Jag brukar jämt skämta om att jag hatar barn, men det stämmer inte riktigt, de kan vara gulliga ibland, även om en del kan vara otroligt jobbiga.
Jag missade föreläsningen Fet, det nya pervers eftersom det var fullsatt, typiskt nog, jag hade sett fram emot den. Så jag gick tillbaka till Kungsträdgården och spelade kort, och gick istället lite senare på mitt reservförslag, Heterosexualiteter som minoriteter, och där var det en person som föreläste om begränsningarna med begreppen hetero, homo och bi som någon sorts grund för att förklara folks sexualitet, och jag håller definitivt med honom att det inte är så uppenbart och enkelt för det mesta. Dessutom pratade han om den patologisering olika sorts sexualitet brukar utsättas för från psykiatriskt håll, så som till exempel det faktum att hålla på med BDSM var en psykisk sjukdom fram till januari i år, och där håller jag också med honom. Han tog upp en sak som jag också funderat på: att byta ut begreppen hetero och homosexualitet till androfili och gynofili. jag har funderat på att kalla mig androfil, men jag råkar faktiskt identifiera mig med ordet homosexuell, och jag gillar att det förstärker min egen könsidentitet, vilket jag inte får uppleva så mycket från andra omkring mig, det markerar var jag står, medans androfil lätt kan få det att låta som att jag inte definierar mig som kille. Även om jag vet att enbart ordet homosexuell är begränsande för att förklara min sexuella läggning, jag dras nästan exklusivt till män med "androgynt" eller "feminint" utseende eller könsuttryck, vilket jag gärna skulle vilja specifiera mer.
Ps. Uppenbarligen så livnär jag mig på HBTQ-personer. Jag har känt mig deppig och förvirrad och energilös de närmsta dagarna, och tänkt desperat att jag behövde en transperson, vem som helst, att prata med om mina bekymmer, men nu så känns det bättre. Jag behöver uppenbarligen vissa doser av trans för att må bra. Eller så var det bara människor över huvud taget, de här hemma vill jag inte direkt ha något med att göra. Min syster var gullig i alla fall, när hon sa fel namn, så sa hon, att oj, nu sa jag fel.
söndag 26 juli 2009
Nyhetsartikel
Moderaterna halkar efter i HBT-frågor om jag ska tro DN (sidan 10 nyhetsdelen 26 juli 2009). Det är ju inte så trevligt. De har svarat att de inte har en bestämd åsikt om flera HBT-frågor, medans de flesta andra partier säger att de ska jobba för dem.
Jag gillar hur artikeln är formulerad dock. "Transpersonerna är en grupp som fortfarande har flera ouppfyllda krav", den fick mig att skratta till, när de säger transpersonerna (och ouppfyllda krav), istället för transpersoner låter det som att alla transpersoner, varenda en, är en bunt aktivister som gjort upp en lista tillsammans och lämnat in, hehe. Nej, allvarligt talat, dåligt, Moderaterna.
Lars Lindblad, som är gruppledare för Moderaterna i riksdagen försvarar sig:
"Moderaterna har varit nyckelfaktor när det könsneutrala äktenskapet har genomförts, vilket ju måste vara den viktigaste frihetsfrågan i den här gruppen."
Uhm, nej. HBT-personer är ingen enhetlig grupp. Vissa av oss tjänar ingenting på könsneutrala äktenskap, eftersom en del av oss är heterosexuella, vissa tycker att det där med äktenskap borde försvinna över huvud taget och liknanade.
Visst är jag glad över samkönade äktenskap, men det finns viktigare frihetsfrågor om du frågar mig som HBT-person.
För mig så är de viktigaste frihetsfrågorna att erkänna fler kön än två, så att personer som inte identifierar sig med man/kvinna behöver tvingas gå med på antingen det ena eller andra, att det ska vara enklare att byta den juridiska könsmarkeringen, att folk som går igenom en könskorrigering inte ska behöva sterilisera sig/ska få spara könsceller, att intersexuella inte opereras på vid födseln mot deras vilja (såvida det inte är absolut nödvändigt av hälsoskäl), hjälpa unga (och andra åldrar med) HBT-personer som mår dåligt eftersom statistiken visar på att väldigt många mår dåligt, att folk inte förvägras boende och jobb, på grund av sexuell läggning, könsidentitet, könsuttryck eller liknande. Att undervisa bättre i skolan om HBT-personer, och att skriva om skolböcker. Jag minns själv min biologibok, och det stod ingenting om intersexuella i den på kapitlet om kön och sexualitet, inte heller om transpersoner eller könskorrigeringar, vilket jag faktiskt tycker är relevant även ur en biologisk synvinkel (däremot så stod det faktiskt lite om homosexuella personer, minns inte om de tog med bisexuella)
Det bästa med artikeln var nog ändå att Sverigedemokraterna uppenbarligen sagt att de stödjer heteronormen. Varför är jag inte förvånad?
Ta mig inte för alvarligt, jag har inte kollat upp informationen med andra källor.
Sedan säger de könsbyte i artikeln, vilket får mig att gnissla tänder. Använd könskorrigering! Det vore det bästa språkvalet, eftersom könsbyte ger en felaktig bild av hur det ligger till. Jag tycker att transsexuella personer (och personer som överväger/har gått igenom könskorrigering, men inte identifierar sig som transsexuella) som använder det ordet om sin egen process ska få använda det om de vill, det är en annan sak, eftersom de pratar om sig själva och alla inte ser på sin könskorrigering på samma sätt, men media (helst inte cissexuella heller) ska inte använda den termen, det är min åsikt.
Nu går jag in på ett kanske mer personligt plan, att däremot vill jag faktiskt inte att ens andra personer med transsexualism ska använda könsbyte om min process. Jag har visserligen använt termen ett par gånger i början, innan jag hittade könskorrigering, och då bytte jag, eftersom jag tyckte att könsbyte skavde mot min upplevelse. Dessutom implicerar termen som sagt att transpersoner/transsexuella som inte vill eller kan gå igenom könskorrigering inte är könet de identifierar med, vilket är högst orättvist. Könskorrigering är i stora delar av världen dyrt och svårtillgängligt, och många folk lever hela liv som sitt identifierade kön utan att ändra något kroppsligt.
Jag gillar hur artikeln är formulerad dock. "Transpersonerna är en grupp som fortfarande har flera ouppfyllda krav", den fick mig att skratta till, när de säger transpersonerna (och ouppfyllda krav), istället för transpersoner låter det som att alla transpersoner, varenda en, är en bunt aktivister som gjort upp en lista tillsammans och lämnat in, hehe. Nej, allvarligt talat, dåligt, Moderaterna.
Lars Lindblad, som är gruppledare för Moderaterna i riksdagen försvarar sig:
"Moderaterna har varit nyckelfaktor när det könsneutrala äktenskapet har genomförts, vilket ju måste vara den viktigaste frihetsfrågan i den här gruppen."
Uhm, nej. HBT-personer är ingen enhetlig grupp. Vissa av oss tjänar ingenting på könsneutrala äktenskap, eftersom en del av oss är heterosexuella, vissa tycker att det där med äktenskap borde försvinna över huvud taget och liknanade.
Visst är jag glad över samkönade äktenskap, men det finns viktigare frihetsfrågor om du frågar mig som HBT-person.
För mig så är de viktigaste frihetsfrågorna att erkänna fler kön än två, så att personer som inte identifierar sig med man/kvinna behöver tvingas gå med på antingen det ena eller andra, att det ska vara enklare att byta den juridiska könsmarkeringen, att folk som går igenom en könskorrigering inte ska behöva sterilisera sig/ska få spara könsceller, att intersexuella inte opereras på vid födseln mot deras vilja (såvida det inte är absolut nödvändigt av hälsoskäl), hjälpa unga (och andra åldrar med) HBT-personer som mår dåligt eftersom statistiken visar på att väldigt många mår dåligt, att folk inte förvägras boende och jobb, på grund av sexuell läggning, könsidentitet, könsuttryck eller liknande. Att undervisa bättre i skolan om HBT-personer, och att skriva om skolböcker. Jag minns själv min biologibok, och det stod ingenting om intersexuella i den på kapitlet om kön och sexualitet, inte heller om transpersoner eller könskorrigeringar, vilket jag faktiskt tycker är relevant även ur en biologisk synvinkel (däremot så stod det faktiskt lite om homosexuella personer, minns inte om de tog med bisexuella)
Det bästa med artikeln var nog ändå att Sverigedemokraterna uppenbarligen sagt att de stödjer heteronormen. Varför är jag inte förvånad?
Ta mig inte för alvarligt, jag har inte kollat upp informationen med andra källor.
Sedan säger de könsbyte i artikeln, vilket får mig att gnissla tänder. Använd könskorrigering! Det vore det bästa språkvalet, eftersom könsbyte ger en felaktig bild av hur det ligger till. Jag tycker att transsexuella personer (och personer som överväger/har gått igenom könskorrigering, men inte identifierar sig som transsexuella) som använder det ordet om sin egen process ska få använda det om de vill, det är en annan sak, eftersom de pratar om sig själva och alla inte ser på sin könskorrigering på samma sätt, men media (helst inte cissexuella heller) ska inte använda den termen, det är min åsikt.
Nu går jag in på ett kanske mer personligt plan, att däremot vill jag faktiskt inte att ens andra personer med transsexualism ska använda könsbyte om min process. Jag har visserligen använt termen ett par gånger i början, innan jag hittade könskorrigering, och då bytte jag, eftersom jag tyckte att könsbyte skavde mot min upplevelse. Dessutom implicerar termen som sagt att transpersoner/transsexuella som inte vill eller kan gå igenom könskorrigering inte är könet de identifierar med, vilket är högst orättvist. Könskorrigering är i stora delar av världen dyrt och svårtillgängligt, och många folk lever hela liv som sitt identifierade kön utan att ändra något kroppsligt.
lördag 25 juli 2009
Varför måste det göra så ont?
Varför måste det göra så ont? När de säger det där namnet som de tror är mitt, när de kallar mig för hon istället för han, när de pratar om bögar som att det inte satt en hos dem, när jag inte kan berätta om något transfobiskt eller homofobiskt som fick mina ögon att tåras i sorg och vrede, när det känns som att jag måste leva en lögn inför de jag älskar, när jag inte vågar säga att de japanska tecknen jag satt upp på min dörr formar mitt riktiga namn som de vägrar låta falla från sina läppar, när mitt huvud är fullt av trans och jag inte har någonstans att fly, när jag bara vill gömma mig för resten av världen och aldrig mer gå ut igen för att folk ska sluta felköna mig, när kroppen, och särskillt utväxterna på min bröstkorg gör att jag knappt står ut!
Jag önskar att jag kunde släppa allt ur tankarna och bara vara, men hur kan jag, när de konstant gör sig påminda? Jag vill slippa tänka på min transsexualism, och jag vet att jag egentligen borde ockupera min tid med annat för att distrahera mig själv från det hela, men jag har ingen större energi att göra något annat i den här värmen, mer än att surfa som en tok och lyssna på musik, orkar inte ta kontakt med någon och gå ut och göra något. Jag önskar att jag slutade lägga märke till en massa snygga killar, antingen för att jag attraherad av dem eller vill se ut som dem, det är bara jobbigt. Jag önskar att jag kunde sluta med att stirra mig i spegeln vid varje tillfälle i ett fåfängt hopp om att jag ska se manlig ut när jag ser mig själv.
Kan en hjärna splittras i tusentals småbitar? Det känns som att min håller på att göra det. Varför måste det ibland kännas som att det enklaste alternativet vore att bara lägga mig ned och dö? Inte på ett deprimerat sätt, för nej, jag känner mig inte särskillt nedstämd, utan bara som att det vore ett faktum. Då skulle jag slippa allt krångel, all väntan, alla oförstående, okänsliga personer som jag kanske måste komma ut inför, den totala frustration som uppstår inombords när jag vill ha bytt juridiskt namn innan skolstarten och min oförmåga att ta upp det med föräldrarna.
En dikt:
Jag är en larv i en puppa,
jag väntar på att flyga
En silverfjäril mot blå himmel
Jag går inte från kvinna till man
kvinna var aldrig min startpunkt
Jag går från ingen till jag
snarare en pojke som väntar på
Att växa upp och bli en man
En bild i en stil som jag funderar på att göra min projektarbeteserie i, den ser ut som några av de alternativa serier som finns i Sverige. Den högra handen är jävligt ful, den funderar jag på att göra om. Jag har redan kommit på ett namn på serien jag ska göra: Trangst. För jag älskar ordet, det är så fyndigt, och för att jag tycker att det passar så bra in på vad jag upplever. För att jag trangstar otroligt mycket för tillfället.
Jag önskar att jag kunde släppa allt ur tankarna och bara vara, men hur kan jag, när de konstant gör sig påminda? Jag vill slippa tänka på min transsexualism, och jag vet att jag egentligen borde ockupera min tid med annat för att distrahera mig själv från det hela, men jag har ingen större energi att göra något annat i den här värmen, mer än att surfa som en tok och lyssna på musik, orkar inte ta kontakt med någon och gå ut och göra något. Jag önskar att jag slutade lägga märke till en massa snygga killar, antingen för att jag attraherad av dem eller vill se ut som dem, det är bara jobbigt. Jag önskar att jag kunde sluta med att stirra mig i spegeln vid varje tillfälle i ett fåfängt hopp om att jag ska se manlig ut när jag ser mig själv.
Kan en hjärna splittras i tusentals småbitar? Det känns som att min håller på att göra det. Varför måste det ibland kännas som att det enklaste alternativet vore att bara lägga mig ned och dö? Inte på ett deprimerat sätt, för nej, jag känner mig inte särskillt nedstämd, utan bara som att det vore ett faktum. Då skulle jag slippa allt krångel, all väntan, alla oförstående, okänsliga personer som jag kanske måste komma ut inför, den totala frustration som uppstår inombords när jag vill ha bytt juridiskt namn innan skolstarten och min oförmåga att ta upp det med föräldrarna.
En dikt:
Jag är en larv i en puppa,
jag väntar på att flyga
En silverfjäril mot blå himmel
Jag går inte från kvinna till man
kvinna var aldrig min startpunkt
Jag går från ingen till jag
snarare en pojke som väntar på
Att växa upp och bli en man
En bild i en stil som jag funderar på att göra min projektarbeteserie i, den ser ut som några av de alternativa serier som finns i Sverige. Den högra handen är jävligt ful, den funderar jag på att göra om. Jag har redan kommit på ett namn på serien jag ska göra: Trangst. För jag älskar ordet, det är så fyndigt, och för att jag tycker att det passar så bra in på vad jag upplever. För att jag trangstar otroligt mycket för tillfället.
fredag 24 juli 2009
Pronomen
Jag och min familj:
Dem: Hon.
Jag: Han.
Dem: Hon.
Jag: Han.
Dem: Hon.
Jag: Han.
Dem: Hon, hon henne, hon.
Jag: Han, han, HAN!
Dem: Hon, hon henne hon, hon, [insert tjejnamn]. Varför ser du så sur ut?
Jag: För att ni är idioter, och ni fattar det inte ens.
Det bästa var ändå min morsa.
Morsan: Hon.
Jag: Han!
Morsan: Nej, hon!
De använder alltid fel pronomen, och jag är redan trött på att rätta dem.
Det känns ibland som att de säger hon några extra gånger bara för sakens skull. Det ironiska och komiska är att en av våra katter blir kallade han oftare än vad jag gör. Katten är av förmodat honkön, och jag kan ju inte direkt fråga hen om hen identifierar sig som det, men alla förmodar att det är en han när de först träffar på hen, och även i familjen kallar vi den för olika pronomen från gång till gång. Det har till och med lett att jag tagit mig en tankeställare, på samma gång känns det skumt att kalla den för olika pronomen och behandla det som att det inte spelar någon roll, när det spelar så stor roll för mig vad folk kallar mig, sen känns det skumt att kalla den för han, eftersom det känns orättvist att gör det bara för att den har ett "maskulint" beteende, men att kalla den för hon känns också fel, eftersom jag då utgår ifrån kroppsdelarna. Jag skulle kunna kalla den för hen, men då känns det fel att jag kallar den för hen, men inte alla andra som jag inte vet könsidentiteten på. Därför brukar jag inte använda pronomen om den alls. I för sig så tror jag inte att katten själv bryr sig så mycket.
Det påminner mig om att jag borde använda hen när jag pratar om folk som jag inte vet könsidentiteten på, men det finns en enkel förklaring till detta: jag är för feg. De jag träffar och pratar med mest är min familj, och jag har nog med problem med min familj över huvudtaget att förstå trans, att använda hen om personer jag inte vet könsidenitteten på, känns som skulle antagligen bara leda till en massa jobbiga diskussioner som jag skulle känna mig emotionellt uttömd av. Jag vågar ju inte ens prata med dem om något så viktigt som att byta namn juridiskt.
Fast nu när jag skriver så vet jag att jag måste försöka i alla fall, det blir bara svårt och löjligt annars, och det får mig bara att känna mig som en svikare mot folk som inte identifierar sig med han eller hon (och transpersoner överhuvudtaget), att jag kategoriserar folk efter deras namn och utseende. Det är ett sådant cisnormt beteende och jag hatar ju själv när folk gör det mot mig. Det är som att förutsätta att alla är heterosexuella innan de sagt annat (vilket jag ju också hatar när folk gör).
Dem: Hon.
Jag: Han.
Dem: Hon.
Jag: Han.
Dem: Hon.
Jag: Han.
Dem: Hon, hon henne, hon.
Jag: Han, han, HAN!
Dem: Hon, hon henne hon, hon, [insert tjejnamn]. Varför ser du så sur ut?
Jag: För att ni är idioter, och ni fattar det inte ens.
Det bästa var ändå min morsa.
Morsan: Hon.
Jag: Han!
Morsan: Nej, hon!
De använder alltid fel pronomen, och jag är redan trött på att rätta dem.
Det känns ibland som att de säger hon några extra gånger bara för sakens skull. Det ironiska och komiska är att en av våra katter blir kallade han oftare än vad jag gör. Katten är av förmodat honkön, och jag kan ju inte direkt fråga hen om hen identifierar sig som det, men alla förmodar att det är en han när de först träffar på hen, och även i familjen kallar vi den för olika pronomen från gång till gång. Det har till och med lett att jag tagit mig en tankeställare, på samma gång känns det skumt att kalla den för olika pronomen och behandla det som att det inte spelar någon roll, när det spelar så stor roll för mig vad folk kallar mig, sen känns det skumt att kalla den för han, eftersom det känns orättvist att gör det bara för att den har ett "maskulint" beteende, men att kalla den för hon känns också fel, eftersom jag då utgår ifrån kroppsdelarna. Jag skulle kunna kalla den för hen, men då känns det fel att jag kallar den för hen, men inte alla andra som jag inte vet könsidentiteten på. Därför brukar jag inte använda pronomen om den alls. I för sig så tror jag inte att katten själv bryr sig så mycket.
Det påminner mig om att jag borde använda hen när jag pratar om folk som jag inte vet könsidentiteten på, men det finns en enkel förklaring till detta: jag är för feg. De jag träffar och pratar med mest är min familj, och jag har nog med problem med min familj över huvudtaget att förstå trans, att använda hen om personer jag inte vet könsidenitteten på, känns som skulle antagligen bara leda till en massa jobbiga diskussioner som jag skulle känna mig emotionellt uttömd av. Jag vågar ju inte ens prata med dem om något så viktigt som att byta namn juridiskt.
Fast nu när jag skriver så vet jag att jag måste försöka i alla fall, det blir bara svårt och löjligt annars, och det får mig bara att känna mig som en svikare mot folk som inte identifierar sig med han eller hon (och transpersoner överhuvudtaget), att jag kategoriserar folk efter deras namn och utseende. Det är ett sådant cisnormt beteende och jag hatar ju själv när folk gör det mot mig. Det är som att förutsätta att alla är heterosexuella innan de sagt annat (vilket jag ju också hatar när folk gör).
torsdag 23 juli 2009
Om självporträtt
Eftersom jag just nu planerar att göra en självbiografisk serie om trans, så har jag tänkt ganska mycket på hur jag ska rita och framställa mig själv, och har därför tänkt lite kring mig och självporträtt. (Samt sett en massa gulliga foton på mig som liten grabb för att se hur jag såg ut)
Jag minns när jag var yngre och vi fick en hälsoblankett i skolan som vi skulle fylla i. Jag fyllde i den lite uppgivet, jag visste ju att jag inte levde vidare hälsosamt. På slutet ville de att man skulle rita en bild på hur man såg ut. Det var antagligen mer menat för att se ifall personen hade någon ätstörning, att den kanske ritade sig själv som tjocka trots att den angivna vikten var alldeles för låg. Jag tänkte rita mig själv som jag såg ut, varken tjockare eller smalare. Det var bara det att jag inte kunde. När jag satte pennan mot pappret så kom jag på att jag hade bröst, och jag kom inte på hur jag skulle hantera det, jag kunde inte förmå mig till att rita det på mig själv, och då funderade jag på att strunta i dem, men i slutändan så struntade jag i det hela. Det var aldrig en vana hos mig att rita mig själv, ansiktet gick bra, men inte hela jag. Något mer som jag hatade var att se foton på mig själv, jag stod inte ut.
Något som jag däremot senare kom att rita var metaforiska självporträtt, som var menade att spegla mitt inre. De brukade föreställa en man i klänning och med långt hår som antingen grät eller stirrade längtande bort mot horisonten, oftast fångade på en klipphylla. Därför brukar jag nu skämta för mig själv att min själ eller mitt goda samvete ser ut så. När jag kom på att jag var trans så ritade jag en bild på honom igen, men den här gången leende, omgiven av fåglar, och med transpridelogan på sitt linne, jag var bara tvungen.
På vårterminen i ettan på gymnasiet fick vi som sista uppgift att rita ett självporträtt, på vilket sätt vi ville. Jag bestämde mig för att göra ett där jag först ritade mig själv normalt, och sedan en androgyn figur som stirrade på mig, och titeln var "Är det där jag?" Runt halsen hade jag mitt halsband med en maorisymbol som står för sammanslagning mellan folk eller kulturer för evigt. Jag tänkte mig att bilden skulle representera dels hur andra upplevde mig, genom den realistiska bilden och dels hur jag upplevde mig själv, som den som betraktade mig själv, (och jag grämde mig över att ingen antagligen såg att denne var en kille) och hur jag skulle få de två bilderna att sammanfogas. Nu vet jag ju. Det visste jag inte då. Då försökte jag få min inre bild att matcha mitt yttre, utan resultat, nu ska jag att se till att mitt yttre matchar mitt inre istället.
Nu för tiden ritar jag så mycket självporträtt att jag nästan skäms. Jag älskar det, att rita mig själv, som jag ser ut, kort, bredaxlad och knubbig, fast utan de detaljer jag inte trivs med, eller med skäggstubb och platt bröst. Jag försöker kanske på sitt sätt fixa mig en bild i förväg hur jag kanske kan förväntas se ut, för att vara förbered. Jag kan inte någonsin se ut riktigt så som jag skulle vilja, men de (porträtten) hjälper mig att inse att det inte är viktigt, det viktigaste är att kroppen känns som min, det ger mig en sorts lättnad och framtidshopp att få rita mig själv på det sättet.
Jag minns när jag var yngre och vi fick en hälsoblankett i skolan som vi skulle fylla i. Jag fyllde i den lite uppgivet, jag visste ju att jag inte levde vidare hälsosamt. På slutet ville de att man skulle rita en bild på hur man såg ut. Det var antagligen mer menat för att se ifall personen hade någon ätstörning, att den kanske ritade sig själv som tjocka trots att den angivna vikten var alldeles för låg. Jag tänkte rita mig själv som jag såg ut, varken tjockare eller smalare. Det var bara det att jag inte kunde. När jag satte pennan mot pappret så kom jag på att jag hade bröst, och jag kom inte på hur jag skulle hantera det, jag kunde inte förmå mig till att rita det på mig själv, och då funderade jag på att strunta i dem, men i slutändan så struntade jag i det hela. Det var aldrig en vana hos mig att rita mig själv, ansiktet gick bra, men inte hela jag. Något mer som jag hatade var att se foton på mig själv, jag stod inte ut.
Något som jag däremot senare kom att rita var metaforiska självporträtt, som var menade att spegla mitt inre. De brukade föreställa en man i klänning och med långt hår som antingen grät eller stirrade längtande bort mot horisonten, oftast fångade på en klipphylla. Därför brukar jag nu skämta för mig själv att min själ eller mitt goda samvete ser ut så. När jag kom på att jag var trans så ritade jag en bild på honom igen, men den här gången leende, omgiven av fåglar, och med transpridelogan på sitt linne, jag var bara tvungen.
På vårterminen i ettan på gymnasiet fick vi som sista uppgift att rita ett självporträtt, på vilket sätt vi ville. Jag bestämde mig för att göra ett där jag först ritade mig själv normalt, och sedan en androgyn figur som stirrade på mig, och titeln var "Är det där jag?" Runt halsen hade jag mitt halsband med en maorisymbol som står för sammanslagning mellan folk eller kulturer för evigt. Jag tänkte mig att bilden skulle representera dels hur andra upplevde mig, genom den realistiska bilden och dels hur jag upplevde mig själv, som den som betraktade mig själv, (och jag grämde mig över att ingen antagligen såg att denne var en kille) och hur jag skulle få de två bilderna att sammanfogas. Nu vet jag ju. Det visste jag inte då. Då försökte jag få min inre bild att matcha mitt yttre, utan resultat, nu ska jag att se till att mitt yttre matchar mitt inre istället.
Nu för tiden ritar jag så mycket självporträtt att jag nästan skäms. Jag älskar det, att rita mig själv, som jag ser ut, kort, bredaxlad och knubbig, fast utan de detaljer jag inte trivs med, eller med skäggstubb och platt bröst. Jag försöker kanske på sitt sätt fixa mig en bild i förväg hur jag kanske kan förväntas se ut, för att vara förbered. Jag kan inte någonsin se ut riktigt så som jag skulle vilja, men de (porträtten) hjälper mig att inse att det inte är viktigt, det viktigaste är att kroppen känns som min, det ger mig en sorts lättnad och framtidshopp att få rita mig själv på det sättet.
onsdag 22 juli 2009
Musik
Fem av de kusligaste mystiska sorgliga musikstycken jag kan komma på, ett smakprov på min dåliga musiksmak igen.
Lovers Dream, Anna Ternheim. Maybe I could be yours! Sorglig, kuslig och romantisk på samma gång. Särskilt mot slutet. Den lyssnade jag på när jag levlade upp min blood elf, den var väldigt passande i ett vackert landskap som blivit förstört av undeads.
For My Fallen Angel, My Dying Bride. My Dying Bride, det väcker minnen. Jag lyssnade på dem en del när jag "var goth", eller hur jag ska förklara att jag klädde mig i svart och lyssnade på mycket heavy metal. (Här skrev jag på aldeles för mycket, så det blir ett nytt inlägg)
Siren, Tori Amos. Den är sorglig och kuslig, verkligen. Lyssnade jag på när jag läste mangan Vampire Knight, som skrämmer slag på mig med sin creepiness. Animen är ännu värre, blodsugarscenerna är så suggestiva. Kan inte låta bli att länka. Hur kommer det sig att Shojo manga/anime (riktad till tjejer i tonåren) alltid får mig att rysa? För stort inslag av äldre, stalkeraktiga killar som hänger runt hjältinnan, oftast.
Sadness and Sorrow, Toshiro Matsuda (spoiler om man inte sett de 20 första Naruto-avsnitten). Beror kanske mest på sammanhanget då den spelas även om den är väldigt sorglig ändå. Fan vad jag grät när jag såg det naruto-avsnittet. Haku! Någon kommenterade precis det jag tänkt inombords: "haku and i have the exact same problem...we both look like girls O.o...wonder if thats why he is my favorit person from naruto ^_^" Sedan kan man ju ta upp vad typiskt det är att den möjligt queera personen dör för att huvudpersonen ska gå igenom character development. TV-Tropes! Bury your gays, ambigiously gay.
Akatsuki No Kuruma, (orkar inte ta reda på vad artisten heter) Från Gundam Seed. Här var det sammanhangen igen som mest fick mig att tycka att den är sorglig. Och texten!
Engelsk översättning:
Shaded by the trees, calling out to the wind, I'm lying face-down crying
I saw a version of myself I didn't even recognize
On this guitar I'm playing the melody of someone who's passed on
A star falls in the grief of someone who'll never be seen again
Please don't go, no matter how much you scream,
all it will do is quietly stir these orange petals
Saved on my soft brow,
I send the memories in my palm far away
An eternal farewell as I keep strumming
The heart of a child clinging to a gentle hand
The blazing wheels cast it off and continue on
On this guitar I'm playing the grief of someone who's passed on
The strings in my heart being plucked at violently
In the pure white unstained by sorrow,
the orange petals stirred in a summer shadow
Even if my soft brow is lost,
I'll cross over the far off, red-stained sand
The rhythm of farewell
Branded into my memories, on the ever-turning earth,
there is something sprouting in remembrance
Sending off the dawn's carriage
Those orange petals are stirring somewhere even now
The peaceful daybreak I once saw
Until it is placed in my hands once more,
please don't let the light go out
The wheels are turning
Lovers Dream, Anna Ternheim. Maybe I could be yours! Sorglig, kuslig och romantisk på samma gång. Särskilt mot slutet. Den lyssnade jag på när jag levlade upp min blood elf, den var väldigt passande i ett vackert landskap som blivit förstört av undeads.
For My Fallen Angel, My Dying Bride. My Dying Bride, det väcker minnen. Jag lyssnade på dem en del när jag "var goth", eller hur jag ska förklara att jag klädde mig i svart och lyssnade på mycket heavy metal. (Här skrev jag på aldeles för mycket, så det blir ett nytt inlägg)
Siren, Tori Amos. Den är sorglig och kuslig, verkligen. Lyssnade jag på när jag läste mangan Vampire Knight, som skrämmer slag på mig med sin creepiness. Animen är ännu värre, blodsugarscenerna är så suggestiva. Kan inte låta bli att länka. Hur kommer det sig att Shojo manga/anime (riktad till tjejer i tonåren) alltid får mig att rysa? För stort inslag av äldre, stalkeraktiga killar som hänger runt hjältinnan, oftast.
Sadness and Sorrow, Toshiro Matsuda (spoiler om man inte sett de 20 första Naruto-avsnitten). Beror kanske mest på sammanhanget då den spelas även om den är väldigt sorglig ändå. Fan vad jag grät när jag såg det naruto-avsnittet. Haku! Någon kommenterade precis det jag tänkt inombords: "haku and i have the exact same problem...we both look like girls O.o...wonder if thats why he is my favorit person from naruto ^_^" Sedan kan man ju ta upp vad typiskt det är att den möjligt queera personen dör för att huvudpersonen ska gå igenom character development. TV-Tropes! Bury your gays, ambigiously gay.
Akatsuki No Kuruma, (orkar inte ta reda på vad artisten heter) Från Gundam Seed. Här var det sammanhangen igen som mest fick mig att tycka att den är sorglig. Och texten!
Engelsk översättning:
Shaded by the trees, calling out to the wind, I'm lying face-down crying
I saw a version of myself I didn't even recognize
On this guitar I'm playing the melody of someone who's passed on
A star falls in the grief of someone who'll never be seen again
Please don't go, no matter how much you scream,
all it will do is quietly stir these orange petals
Saved on my soft brow,
I send the memories in my palm far away
An eternal farewell as I keep strumming
The heart of a child clinging to a gentle hand
The blazing wheels cast it off and continue on
On this guitar I'm playing the grief of someone who's passed on
The strings in my heart being plucked at violently
In the pure white unstained by sorrow,
the orange petals stirred in a summer shadow
Even if my soft brow is lost,
I'll cross over the far off, red-stained sand
The rhythm of farewell
Branded into my memories, on the ever-turning earth,
there is something sprouting in remembrance
Sending off the dawn's carriage
Those orange petals are stirring somewhere even now
The peaceful daybreak I once saw
Until it is placed in my hands once more,
please don't let the light go out
The wheels are turning
söndag 19 juli 2009
Otålig
Nu kommer det dröja över en månad innan jag åter ska på besök hos någon, psykiatriker, läkare, endokrinolog osv. och det driver mig galen. Jag vill att det ska hända saker. Nu.
Jag vill börja med hormonblockers omedelbart, inte till hösten! Det känns som att min kropp blir mer feminin för varje minut som går. Snart har jag väntat ett år på att få starta den där jäkla utredningen, om inte mina förbannade föräldrar stått i vägen så hade allt gått så mycket fortare, då hade mitt första utredningsår snart varit till ända. Jag ville ha en utredning redan i somras för ett år sen, så fort jag fick reda på möjligheten.
Jag är otålig, ja. Jag vet inte hur det är för andra, men för mig verkar hur mycket jag står ut med kroppen gå i perioder, och jag har haft en intensiv period de senaste dagarna där jag verkligen tyckt att det varit jobbigt. Ingen bröstbindare i världen kan hindra mig från att märka att jag har bröst. För att inte tala om att visa mig ute. Min feminina uppenbarelse och det faktum att alltid bli feltolkad som tjej av främlingar, usch, inte trevligt. Dessutom blir jag så jäkla avundsjuk på varrenda cis kille. De jävlarna, de har alltid kunnat ta sin könsidentitet för självklar.
Det enda som jag kan göra egentligen, nu medan jag väntar är att informera släkten, eller, mest angelägnast, byta till ett könsneutralt namn att heta under tiden. Det skulle vara så jäkla skönt att kunna skriva under papper utan att oroa mig för att skriva mitt juridiska namn (det bär mig emot mentalt så mycket att jag knappt kan göra det), men för det står de där föräldrarna ivägen igen, gah! Varför är jag inte myndig redan nu? Haha, det är en tanke som jag aldrig trodde att jag skulle tänka, att jag önskar att jag var myndig, eftersom jag snarare skulle vilja stanna i tonåren en stund till, jag blev liksom snuvad på stora delar av nöjet och fick några extra doser elände.
Jag vill börja med hormonblockers omedelbart, inte till hösten! Det känns som att min kropp blir mer feminin för varje minut som går. Snart har jag väntat ett år på att få starta den där jäkla utredningen, om inte mina förbannade föräldrar stått i vägen så hade allt gått så mycket fortare, då hade mitt första utredningsår snart varit till ända. Jag ville ha en utredning redan i somras för ett år sen, så fort jag fick reda på möjligheten.
Jag är otålig, ja. Jag vet inte hur det är för andra, men för mig verkar hur mycket jag står ut med kroppen gå i perioder, och jag har haft en intensiv period de senaste dagarna där jag verkligen tyckt att det varit jobbigt. Ingen bröstbindare i världen kan hindra mig från att märka att jag har bröst. För att inte tala om att visa mig ute. Min feminina uppenbarelse och det faktum att alltid bli feltolkad som tjej av främlingar, usch, inte trevligt. Dessutom blir jag så jäkla avundsjuk på varrenda cis kille. De jävlarna, de har alltid kunnat ta sin könsidentitet för självklar.
Det enda som jag kan göra egentligen, nu medan jag väntar är att informera släkten, eller, mest angelägnast, byta till ett könsneutralt namn att heta under tiden. Det skulle vara så jäkla skönt att kunna skriva under papper utan att oroa mig för att skriva mitt juridiska namn (det bär mig emot mentalt så mycket att jag knappt kan göra det), men för det står de där föräldrarna ivägen igen, gah! Varför är jag inte myndig redan nu? Haha, det är en tanke som jag aldrig trodde att jag skulle tänka, att jag önskar att jag var myndig, eftersom jag snarare skulle vilja stanna i tonåren en stund till, jag blev liksom snuvad på stora delar av nöjet och fick några extra doser elände.
torsdag 16 juli 2009
Varför försöker jag?
Jag vet inte ens varför jag försöker. På senare tid har jag skrivit en del email till olika personer om olika saker som jag funnit problematiska i deras skrivande och beskrivningar om (eller bristen på skrivande, när HBT används som en förkortning för endast homosexuella t.e.x) transpersoner.
Jag har ännu inte fått något svar från någon. Har emailen hamnat i skräpposten? Har de läst dem och tänkt hånfullt om dem? Fick jag dem att tänka lite? Jag har ingen aning, men hoppas på det sista och är rädd för att det är de två första. Jag känner mig därför lite emotionellt utpumpad och förstår inte varför jag ens försöker, det känns meningslöst.
Det jag kan göra är att lyssna på lite bra musik, kolla på bilder, rita lite så att det känns bättre. Glädjas åt att min cosplay-kostym ser snygg ut, stressas av att det är så kort tid kvar innan den måste vara klar. Dricka jordgubbssaft med isbitar i. Efter det så känns det lite bättre, och jag känner mig mer förberred att skriva igen.
För jag vill göra en insats, jag vill helst upplysa hela världen om trans, så fort som möjligt. Tanken på alla okunniga och tanklösa människor får det att klia i fingrarna. Jag vet att jag inte kan få alla att bli transkompetenta, oavsett hur lång tid jag får på mig, så jag gör det lilla jag kan göra när jag orkar, vilket är dessa email.
Jag har ännu inte fått något svar från någon. Har emailen hamnat i skräpposten? Har de läst dem och tänkt hånfullt om dem? Fick jag dem att tänka lite? Jag har ingen aning, men hoppas på det sista och är rädd för att det är de två första. Jag känner mig därför lite emotionellt utpumpad och förstår inte varför jag ens försöker, det känns meningslöst.
Det jag kan göra är att lyssna på lite bra musik, kolla på bilder, rita lite så att det känns bättre. Glädjas åt att min cosplay-kostym ser snygg ut, stressas av att det är så kort tid kvar innan den måste vara klar. Dricka jordgubbssaft med isbitar i. Efter det så känns det lite bättre, och jag känner mig mer förberred att skriva igen.
För jag vill göra en insats, jag vill helst upplysa hela världen om trans, så fort som möjligt. Tanken på alla okunniga och tanklösa människor får det att klia i fingrarna. Jag vet att jag inte kan få alla att bli transkompetenta, oavsett hur lång tid jag får på mig, så jag gör det lilla jag kan göra när jag orkar, vilket är dessa email.
torsdag 9 juli 2009
Kort Serie
Varning för folk som inte uppskattar scener där personer dör på ett hemsk sätt.Testar mitt nya program som är till för att göra serier med. Jag utgick från en gammal bild, den på ögat och gjorde en hel sida utifrån den. Fråga inte mig hur situationen i den uppstått. Kanske en död vargs ande som hämnas på att människorna håller på att utrota dem? Riktiga vargar tornar inte upp sig så där. Jag blev lite påverkad av att jag såg om Princess Mononoke, från början hade jag inte riktigt bestämt vad faran var.
Yay, jag ger världen precis det den inte behöver, mer uppmuntran till onödig vargskräck och varghat.
Rörigt om könsidentitet (Jag är irriterad)
Från och med nu lovar jag mig själv att inte läsa eller se på något som handlar om könsöverskridande och liknande, såvida det inte är gjort av en transperson, annars är det för stor risk att jag blir rentav förbannad. Jag litar inte på att cispersoner kan ge en övertygande bild av det hela, eftersom de faktiskt inte verkar veta vad de pratar om. De verkar helt enkelt inte förstå hur könsidentitet fungerar.
Det handlar inte om kroppens delar, det handlar inte om du är maskulin eller feminin, och absolut inte vilka du är attraherade av! Argh! Könsidentitet är något du bara vet om dig själv. Och om du inte är riktigt säker, så är det såklart inte heller märkligt, det är alltid ambvialens, men det känns som att många cispersoner som skriver om det hela fokuserar så mycket på könsrollerna i samhället. Inte sagt att de inte kan hjälpa en att förklara sin könsidentitet för sig själv och andra.
Men jag tror inte direkt att någon tar sin könsidentitet på det sättet: maskulin= åh då måste jag vara kille! "pling!", gillar killar=då måste jag ju vara tjej! "pling!" jag har en penis mellan benen=jag måste vara man! "pling!" (Därför då skulle det inte finnas transsexuella eller transpersoner, eller intersexuella som identifierade sig med man eller kvinna). Nu är jag medveten om att vissa cispersoner (och vissa transpersoner med, tyvärr) tror det bara för att något av detta stämmer överens med deras egen upplevelse, (för det kan vara en del av deras egen könsupplevelse, men det ignorerar det faktum att det inte är en del av allas), det ignorerar det spektrum av människor som finns. Det finns maskulina, feminina androgyna män kvinnor och människor, det finns homo och bisexuella och pansexuella etc. män, kvinnor och människor, det finns män, kvinnor och människor som har vad som anses vara en manlig kropp, vad som anses vara en kvinnlig kropp samt en blandning av båda i olika kombinationer. (Jag använder människor som beteckning på de som identifierar sig utanför man/kvinna)
De flesta faller antagligen inom kvinna, (feminin), gillar killar, har vad som anses vara ett kvinnlig kropp eller man, (maskulin), gillar tjejer, har vad som anses vara en manlig kropp, eftersom det är de två grupperna som det verkar förekomma mest av. Det spekuleras om detta inte stämmer, utan att alla egentligen bara håller inne med sidor på grund av social press, och jag tror absolut att det påverkar mängden som vågar bryta mot normen, men om det var för många som föll utanför den, så tror jag inte att det hade varit möjligt att upprätthålla normen så pass mycket, det existerar ju trots allt folk som faller utanför den, trotts den sociala pressen, folk som inte kan anpassa sig till den, oavsett vad som står på spel och hur illa andra behandlar en, eftersom man inte direkt väljer att vara maskulin/feminin/androgyn utan det är en del av en, precis som sexuell läggning inte är och precis som att transpersoner och transsexuella inte väljer sin upplevelse.
Jag menar att folk kanske anpassar sig ändå, men att de kan inte anpassa sina egna känslor, alltså bestämma sig för att vara något. Jag kan ju t.e.x visa upp en mer maskulin sida för att konformera mer till könsrollen förknippad med män, men inte min känsla av att det inte är bekvämt för mig. Om man inte väljer om man bryter mot den eller inte, varför är det då troligt att de som inte bryter mot den väljer?
Naturligtvis inte sagt att vissa individer inte har ett visst val, och inte flyter mellan olika identiteter, vissa omväxlar feminint/maskulint/androgynt uttryck, vissa har en flytande sexuell läggning, vissa har flytande könsidentitet, men det är i det fallet inte heller direkt ett val, utan en del av den personen.
Kön är inte två motsatta sidor med motsatta egenskaper där alla faller inom en av dem, ens könsidentitet säger inget annat om en egentligen, mer än att det är ens könsidentitet, inget om vilka man attraheras av, inget om ens kropps form och utseende, inget om ens intressen, utan bara just könsidentitet.
Anledningen till detta inlägg är att jag läste en ny korkad sak (fiction) som gjorde mig asförbannad som handlade om en individ som hade vad som anses vara en manlig kropp upptill och en kvinnlig kropp nertill, och nej, det skulle inte föreställa en intersexuell person, eftersom det inte behandlar det hela på det sättet, (även om det rent teoretiskt skulle kunna kallas det, och teori brukar vara ganska meningslös vid det laget), och personen i fråga identifierar sig som kille, men tvekar lite åt att han kanske är tjej, och det skulle kunna gått att göra på ett bra sätt, det är bara det att det verkar som att han bara identifierar som kille för att han ser mer ut som en, tror att han skulle vara ful och onormal som tjej, samt vill ha manliga privilegier, och jag har inte mött någon som baserar sin inre könsidentitet på sådana lösa grunder. Det känns helt enkelt inte troligt, ur mitt perspektiv som transperson.
Det skulle i för sig kunna vara någon i förnekelse, men jag gillar inte sättet det utspelas på. Sakerna som får honom att tveka är: cispersoner som säger "du är egentligen tjej", på grund av hans kropp, en ciskille som kysser honom, vilket han gillar och då tänker han, åh nej, attraherad av killar då måste jag ju vara tjej! Att han inte är särskilt maskulin. Att han föreställt sig själv i kjol i en drömvärld. Han vill vara kille, men är egentligen tjej, oavsett vad han tycker känns det som att författaren vill föra fram, och det gör mig irriterad. Det värsta jag vet är när fictionaliserade personer med könsidentitetskris får hjälp av cismänniskorna, som så duktigt talar om vad de "egentligen" är, eftersom de uppenbarligen vet det så mycket bättre än personen själv.
Jag menar, se på mig, folk säger hela tiden att jag är en tjej, baserad på min kropp, jag gillar killar, jag är inte särskilt maskulin. Jag gillar klänningar och kjolar (även om jag inte längre vill ha på mig några själv) Min könsidentitet? Kille. Jag tar det för personligt. Om du frågar någon varför hen identifierar som ett visst kön, så blir nog inte det första svaret: jag är maskulin/feminin/androgyn eller jag är attraherad av x (det skulle i för sig kunna vara "för att min kropp ser ut så" eftersom vissa inte verkar bry sig tillräckligt om vilket kön folk tillskriver dem, utan bara går efter hur folk tolkar deras kropp. Jag misstänker ibland att det ligger cisprivilegium bakom den slutsatsten, men eftersom jag inte själv är en person som upplever det så, så kan jag inte avgöra det.)
Det här är mina egna tankegångar, utifrån mitt perspektiv som en androgyn trans kille som är attraherad av killar. Jag kanske ändrar texten efter hand om jag upptäcker formuleringar, ordval eller funderingar som jag inte är nöjd med. Jag försöker tänka kring den simpistiska bild som ibland målas upp när det kommer till vilket kön man identifierar som i fiction, och ändå försöka inkludera så många olika sätt att se på sin könsidentitet som andra kan ha. Jag lyckades nog tyvärr inget bra, eftersom jag var irriterad när jag skrev det hela, och antagligen mer tog upp det som jag retade mig på på en mer känslomässig nivå i jämförelse av min egen upplevelse av min könsidentitet. Jag är medveten att andra transpersoner som läst samma sak kanske skulle se det i ett mer positivt ljus än vad jag gjorde.
Det handlar inte om kroppens delar, det handlar inte om du är maskulin eller feminin, och absolut inte vilka du är attraherade av! Argh! Könsidentitet är något du bara vet om dig själv. Och om du inte är riktigt säker, så är det såklart inte heller märkligt, det är alltid ambvialens, men det känns som att många cispersoner som skriver om det hela fokuserar så mycket på könsrollerna i samhället. Inte sagt att de inte kan hjälpa en att förklara sin könsidentitet för sig själv och andra.
Men jag tror inte direkt att någon tar sin könsidentitet på det sättet: maskulin= åh då måste jag vara kille! "pling!", gillar killar=då måste jag ju vara tjej! "pling!" jag har en penis mellan benen=jag måste vara man! "pling!" (Därför då skulle det inte finnas transsexuella eller transpersoner, eller intersexuella som identifierade sig med man eller kvinna). Nu är jag medveten om att vissa cispersoner (och vissa transpersoner med, tyvärr) tror det bara för att något av detta stämmer överens med deras egen upplevelse, (för det kan vara en del av deras egen könsupplevelse, men det ignorerar det faktum att det inte är en del av allas), det ignorerar det spektrum av människor som finns. Det finns maskulina, feminina androgyna män kvinnor och människor, det finns homo och bisexuella och pansexuella etc. män, kvinnor och människor, det finns män, kvinnor och människor som har vad som anses vara en manlig kropp, vad som anses vara en kvinnlig kropp samt en blandning av båda i olika kombinationer. (Jag använder människor som beteckning på de som identifierar sig utanför man/kvinna)
De flesta faller antagligen inom kvinna, (feminin), gillar killar, har vad som anses vara ett kvinnlig kropp eller man, (maskulin), gillar tjejer, har vad som anses vara en manlig kropp, eftersom det är de två grupperna som det verkar förekomma mest av. Det spekuleras om detta inte stämmer, utan att alla egentligen bara håller inne med sidor på grund av social press, och jag tror absolut att det påverkar mängden som vågar bryta mot normen, men om det var för många som föll utanför den, så tror jag inte att det hade varit möjligt att upprätthålla normen så pass mycket, det existerar ju trots allt folk som faller utanför den, trotts den sociala pressen, folk som inte kan anpassa sig till den, oavsett vad som står på spel och hur illa andra behandlar en, eftersom man inte direkt väljer att vara maskulin/feminin/androgyn utan det är en del av en, precis som sexuell läggning inte är och precis som att transpersoner och transsexuella inte väljer sin upplevelse.
Jag menar att folk kanske anpassar sig ändå, men att de kan inte anpassa sina egna känslor, alltså bestämma sig för att vara något. Jag kan ju t.e.x visa upp en mer maskulin sida för att konformera mer till könsrollen förknippad med män, men inte min känsla av att det inte är bekvämt för mig. Om man inte väljer om man bryter mot den eller inte, varför är det då troligt att de som inte bryter mot den väljer?
Naturligtvis inte sagt att vissa individer inte har ett visst val, och inte flyter mellan olika identiteter, vissa omväxlar feminint/maskulint/androgynt uttryck, vissa har en flytande sexuell läggning, vissa har flytande könsidentitet, men det är i det fallet inte heller direkt ett val, utan en del av den personen.
Kön är inte två motsatta sidor med motsatta egenskaper där alla faller inom en av dem, ens könsidentitet säger inget annat om en egentligen, mer än att det är ens könsidentitet, inget om vilka man attraheras av, inget om ens kropps form och utseende, inget om ens intressen, utan bara just könsidentitet.
Anledningen till detta inlägg är att jag läste en ny korkad sak (fiction) som gjorde mig asförbannad som handlade om en individ som hade vad som anses vara en manlig kropp upptill och en kvinnlig kropp nertill, och nej, det skulle inte föreställa en intersexuell person, eftersom det inte behandlar det hela på det sättet, (även om det rent teoretiskt skulle kunna kallas det, och teori brukar vara ganska meningslös vid det laget), och personen i fråga identifierar sig som kille, men tvekar lite åt att han kanske är tjej, och det skulle kunna gått att göra på ett bra sätt, det är bara det att det verkar som att han bara identifierar som kille för att han ser mer ut som en, tror att han skulle vara ful och onormal som tjej, samt vill ha manliga privilegier, och jag har inte mött någon som baserar sin inre könsidentitet på sådana lösa grunder. Det känns helt enkelt inte troligt, ur mitt perspektiv som transperson.
Det skulle i för sig kunna vara någon i förnekelse, men jag gillar inte sättet det utspelas på. Sakerna som får honom att tveka är: cispersoner som säger "du är egentligen tjej", på grund av hans kropp, en ciskille som kysser honom, vilket han gillar och då tänker han, åh nej, attraherad av killar då måste jag ju vara tjej! Att han inte är särskilt maskulin. Att han föreställt sig själv i kjol i en drömvärld. Han vill vara kille, men är egentligen tjej, oavsett vad han tycker känns det som att författaren vill föra fram, och det gör mig irriterad. Det värsta jag vet är när fictionaliserade personer med könsidentitetskris får hjälp av cismänniskorna, som så duktigt talar om vad de "egentligen" är, eftersom de uppenbarligen vet det så mycket bättre än personen själv.
Jag menar, se på mig, folk säger hela tiden att jag är en tjej, baserad på min kropp, jag gillar killar, jag är inte särskilt maskulin. Jag gillar klänningar och kjolar (även om jag inte längre vill ha på mig några själv) Min könsidentitet? Kille. Jag tar det för personligt. Om du frågar någon varför hen identifierar som ett visst kön, så blir nog inte det första svaret: jag är maskulin/feminin/androgyn eller jag är attraherad av x (det skulle i för sig kunna vara "för att min kropp ser ut så" eftersom vissa inte verkar bry sig tillräckligt om vilket kön folk tillskriver dem, utan bara går efter hur folk tolkar deras kropp. Jag misstänker ibland att det ligger cisprivilegium bakom den slutsatsten, men eftersom jag inte själv är en person som upplever det så, så kan jag inte avgöra det.)
Det här är mina egna tankegångar, utifrån mitt perspektiv som en androgyn trans kille som är attraherad av killar. Jag kanske ändrar texten efter hand om jag upptäcker formuleringar, ordval eller funderingar som jag inte är nöjd med. Jag försöker tänka kring den simpistiska bild som ibland målas upp när det kommer till vilket kön man identifierar som i fiction, och ändå försöka inkludera så många olika sätt att se på sin könsidentitet som andra kan ha. Jag lyckades nog tyvärr inget bra, eftersom jag var irriterad när jag skrev det hela, och antagligen mer tog upp det som jag retade mig på på en mer känslomässig nivå i jämförelse av min egen upplevelse av min könsidentitet. Jag är medveten att andra transpersoner som läst samma sak kanske skulle se det i ett mer positivt ljus än vad jag gjorde.
fredag 3 juli 2009
Sagor
Fairy Tales: traditional stories retold for gay men.Den införskaffade jag häromdagen när jag lyckades få syn på den, kunde inte låta bli. Jag älskar sagor, jag har flera stycken böcker med dem hemma, från olika länder och kulturer, det är en ganska skön berättarteknik, så jag blev glatt överraskad när jag såg att någon gjort om kända sagor, så att de innehåller män som blir kära i andra män och kärleksrelationerna är mellan män, det är någonting jag själv funderat på att göra. Fast jag håller just nu på med något liknande, även om jag hittar på sagornas grundläggande handling själv, och dessutom inte begränsar mig till homosexuella män, utan skriver om alla möjliga HBTQ-personer istället.
Den var faktiskt underhållande att läsa. Det gick alltid dåligt för macho/heteronoma/homofobiska personer som föraktar femininet i den, naturligtvis. En del var jag inte så förtjusta i, men andra var riktigt bra. Jag gillade Romaine ganska mycket, vilket var omtolkningen av Rapunzel, fast med romaine-sallad och en ogre istället för en häxa. En ogre som försöker lära upp sin mänskliga adoptivson Romaine att bete sig som en riktig ogre, vilket inte går bra. Kunde inte låta bli att illustrera den lite.
"No, I didn't eat him," replied Romaine. "I didn't even cook him. I let him go." It was the last straw. "You, young man," stormed the ogre, "are an ogre, and until you're ready to start acting like one, you can just be locked up in a tower without doors in the middle of the forest!"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
