Jag minns när jag var yngre och vi fick en hälsoblankett i skolan som vi skulle fylla i. Jag fyllde i den lite uppgivet, jag visste ju att jag inte levde vidare hälsosamt. På slutet ville de att man skulle rita en bild på hur man såg ut. Det var antagligen mer menat för att se ifall personen hade någon ätstörning, att den kanske ritade sig själv som tjocka trots att den angivna vikten var alldeles för låg. Jag tänkte rita mig själv som jag såg ut, varken tjockare eller smalare. Det var bara det att jag inte kunde. När jag satte pennan mot pappret så kom jag på att jag hade bröst, och jag kom inte på hur jag skulle hantera det, jag kunde inte förmå mig till att rita det på mig själv, och då funderade jag på att strunta i dem, men i slutändan så struntade jag i det hela. Det var aldrig en vana hos mig att rita mig själv, ansiktet gick bra, men inte hela jag. Något mer som jag hatade var att se foton på mig själv, jag stod inte ut.
Något som jag däremot senare kom att rita var metaforiska självporträtt, som var menade att spegla mitt inre. De brukade föreställa en man i klänning och med långt hår som antingen grät eller stirrade längtande bort mot horisonten, oftast fångade på en klipphylla. Därför brukar jag nu skämta för mig själv att min själ eller mitt goda samvete ser ut så. När jag kom på att jag var trans så ritade jag en bild på honom igen, men den här gången leende, omgiven av fåglar, och med transpridelogan på sitt linne, jag var bara tvungen.
På vårterminen i ettan på gymnasiet fick vi som sista uppgift att rita ett självporträtt, på vilket sätt vi ville. Jag bestämde mig för att göra ett där jag först ritade mig själv normalt, och sedan en androgyn figur som stirrade på mig, och titeln var "Är det där jag?" Runt halsen hade jag mitt halsband med en maorisymbol som står för sammanslagning mellan folk eller kulturer för evigt. Jag tänkte mig att bilden skulle representera dels hur andra upplevde mig, genom den realistiska bilden och dels hur jag upplevde mig själv, som den som betraktade mig själv, (och jag grämde mig över att ingen antagligen såg att denne var en kille) och hur jag skulle få de två bilderna att sammanfogas. Nu vet jag ju. Det visste jag inte då. Då försökte jag få min inre bild att matcha mitt yttre, utan resultat, nu ska jag att se till att mitt yttre matchar mitt inre istället.
Nu för tiden ritar jag så mycket självporträtt att jag nästan skäms. Jag älskar det, att rita mig själv, som jag ser ut, kort, bredaxlad och knubbig, fast utan de detaljer jag inte trivs med, eller med skäggstubb och platt bröst. Jag försöker kanske på sitt sätt fixa mig en bild i förväg hur jag kanske kan förväntas se ut, för att vara förbered. Jag kan inte någonsin se ut riktigt så som jag skulle vilja, men de (porträtten) hjälper mig att inse att det inte är viktigt, det viktigaste är att kroppen känns som min, det ger mig en sorts lättnad och framtidshopp att få rita mig själv på det sättet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar