Musik

Fem av de kusligaste mystiska sorgliga musikstycken jag kan komma på, ett smakprov på min dåliga musiksmak igen.


Lovers Dream, Anna Ternheim. Maybe I could be yours! Sorglig, kuslig och romantisk på samma gång. Särskilt mot slutet. Den lyssnade jag på när jag levlade upp min blood elf, den var väldigt passande i ett vackert landskap som blivit förstört av undeads.
For My Fallen Angel, My Dying Bride. My Dying Bride, det väcker minnen. Jag lyssnade på dem en del när jag "var goth", eller hur jag ska förklara att jag klädde mig i svart och lyssnade på mycket heavy metal. (Här skrev jag på aldeles för mycket, så det blir ett nytt inlägg)
Siren, Tori Amos. Den är sorglig och kuslig, verkligen. Lyssnade jag på när jag läste mangan Vampire Knight, som skrämmer slag på mig med sin creepiness. Animen är ännu värre, blodsugarscenerna är så suggestiva. Kan inte låta bli att länka. Hur kommer det sig att Shojo manga/anime (riktad till tjejer i tonåren) alltid får mig att rysa? För stort inslag av äldre, stalkeraktiga killar som hänger runt hjältinnan, oftast.
Sadness and Sorrow, Toshiro Matsuda (spoiler om man inte sett de 20 första Naruto-avsnitten). Beror kanske mest på sammanhanget då den spelas även om den är väldigt sorglig ändå. Fan vad jag grät när jag såg det naruto-avsnittet. Haku! Någon kommenterade precis det jag tänkt inombords: "haku and i have the exact same problem...we both look like girls O.o...wonder if thats why he is my favorit person from naruto ^_^" Sedan kan man ju ta upp vad typiskt det är att den möjligt queera personen dör för att huvudpersonen ska gå igenom character development. TV-Tropes! Bury your gays, ambigiously gay.

Akatsuki No Kuruma, (orkar inte ta reda på vad artisten heter) Från Gundam Seed. Här var det sammanhangen igen som mest fick mig att tycka att den är sorglig. Och texten!

Engelsk översättning:

Shaded by the trees, calling out to the wind, I'm lying face-down crying
I saw a version of myself I didn't even recognize
On this guitar I'm playing the melody of someone who's passed on
A star falls in the grief of someone who'll never be seen again

Please don't go, no matter how much you scream,
all it will do is quietly stir these orange petals
Saved on my soft brow,
I send the memories in my palm far away
An eternal farewell as I keep strumming

The heart of a child clinging to a gentle hand
The blazing wheels cast it off and continue on
On this guitar I'm playing the grief of someone who's passed on
The strings in my heart being plucked at violently

In the pure white unstained by sorrow,
the orange petals stirred in a summer shadow
Even if my soft brow is lost,
I'll cross over the far off, red-stained sand
The rhythm of farewell

Branded into my memories, on the ever-turning earth,
there is something sprouting in remembrance

Sending off the dawn's carriage
Those orange petals are stirring somewhere even now
The peaceful daybreak I once saw
Until it is placed in my hands once more,
please don't let the light go out
The wheels are turning