Pride!

Jag var på Pride House hela eftermiddagen idag, det var trevligt.

Det första jag gick på var ett seminarium om hur unga HBT-personer mår, vilket visade sig vara en ganska stor besvikelse för min del, eftersom jag var ganska nyfiken på statistik om transpersoners psykiska hälsa, jag har nämluigen hört att den är exceptionellt dålig, det som redovisades var statistik över hur unga bi och homosexuella upplevde mådde, som vanligt så struntades i trans-delen. Jag blir faktiskt lite trött på folk som säger HBT, men inte menar T:et. De nämnde i för sig lite om undersökningar för transpersoner som skulle göras, men jag blev ändå irriterad, eftersom HBT så ofta blir bara H, eller annars B. Det hade varit mycket bättre om enkäten hade låtit folk själv få definiera sexuell läggning och eventuell transidentitet. För även kategorierna Homo, bi och hetero i sig själva som enda kategorier är begränsande för många. Det enda bra var väl att det inte var riktigt så dåligt som jag trodde, även om det procentmässigt är högre grad bland gruppen homo och bisexuella som mår dåligt jämfört med gruppen heterosexuella.

Efter det så råkade jag gå in på någon utställning med tavlor (det var fotomanipulerignar) som handlade om hatbrott, och jag hade inte räknat med det, men jag började faktiskt nästan gråta lite när jag gick därifrån, jag är så känslig. Det var intressant att se de omtolkningar av kända tavlor bilderna var, jag såg en som såg ut att vara en blandning av marats död och offerlammet.

Sedan råkade jag på någon jag kände och tog mig bort till Kungsträdgården där jag hängde på Pride Ungs miniegalia. Jag hjälpte en söt liten unge som var där med en förälder att göra en pin. Jag brukar jämt skämta om att jag hatar barn, men det stämmer inte riktigt, de kan vara gulliga ibland, även om en del kan vara otroligt jobbiga.

Jag missade föreläsningen Fet, det nya pervers eftersom det var fullsatt, typiskt nog, jag hade sett fram emot den. Så jag gick tillbaka till Kungsträdgården och spelade kort, och gick istället lite senare på mitt reservförslag, Heterosexualiteter som minoriteter, och där var det en person som föreläste om begränsningarna med begreppen hetero, homo och bi som någon sorts grund för att förklara folks sexualitet, och jag håller definitivt med honom att det inte är så uppenbart och enkelt för det mesta. Dessutom pratade han om den patologisering olika sorts sexualitet brukar utsättas för från psykiatriskt håll, så som till exempel det faktum att hålla på med BDSM var en psykisk sjukdom fram till januari i år, och där håller jag också med honom. Han tog upp en sak som jag också funderat på: att byta ut begreppen hetero och homosexualitet till androfili och gynofili. jag har funderat på att kalla mig androfil, men jag råkar faktiskt identifiera mig med ordet homosexuell, och jag gillar att det förstärker min egen könsidentitet, vilket jag inte får uppleva så mycket från andra omkring mig, det markerar var jag står, medans androfil lätt kan få det att låta som att jag inte definierar mig som kille. Även om jag vet att enbart ordet homosexuell är begränsande för att förklara min sexuella läggning, jag dras nästan exklusivt till män med "androgynt" eller "feminint" utseende eller könsuttryck, vilket jag gärna skulle vilja specifiera mer.

Ps. Uppenbarligen så livnär jag mig på HBTQ-personer. Jag har känt mig deppig och förvirrad och energilös de närmsta dagarna, och tänkt desperat att jag behövde en transperson, vem som helst, att prata med om mina bekymmer, men nu så känns det bättre. Jag behöver uppenbarligen vissa doser av trans för att må bra. Eller så var det bara människor över huvud taget, de här hemma vill jag inte direkt ha något med att göra. Min syster var gullig i alla fall, när hon sa fel namn, så sa hon, att oj, nu sa jag fel.