Jag är glad att julen är över. På grund av vissa släktingars besök hade jag otroligt stark ångest i mer än ett dygn efteråt. Det var alldeles för mycket fel pronomen och namn, och så fick jag något äcklig moralpredikan om att jag borde vara trevligare och socialare av en människa jag verkligen avskyr.
Trevligare och socialare? Jo, tack så mycket. Här sitter jag, deprimerad, har ångest, har trangst, har bevisligen svårigheter när det kommer till att vara social, och tvingar mig själv att plågas igenom en hel dag med personer som inte ser mig som annat än en sorts schablon med en människa som är bland de otrevligaste personer jag känner, och denne säger åt mig att jag borde vara trevligare och socialare på ett nedlåtande sätt.
Det var inte roligt. Jag gick därifrån och upp och grät på mitt rum efteråt. Det är inte likt mig att prata illa om någon jag känner, men jag mådde väldigt illa efteråt, så därför kände jag tvungen att skriva om det någonstans. Nu är det bättre igen. Jag hoppas att alla andra hade en bättre jul än vad jag hade.
Min terapilåt, som jag lyssnar på när jag försöker må bättre. Meningarna i parentes spelas baklänges i låten. Min hjärna tolkar av någon anledning den här låten som HBTQ-aktig. Mitt favoritstycke är: "You show me how to see. That nothing is whole and nothing is broken." Den stämmer så bra in på hur jag tycker det är att existera, ingenting är perfekt, allting kan utvecklas, men det är inget fel med det.
In you and I there's a new land
Angel's in flight
(I need more affection than you know)
My sanctuary, my sanctuary, yeah
Where fears and lies melt away
Music inside
(I need more affection than you know)
What's left of me what's left of me now
I watch you fast asleep
All I fear means nothing
In you and I there's a new land
Angels in flight
(I need more affection than you know)
My sanctuary my sanctuary yeah
Where fears and lies melt away
Music inside
(I need more affection than you know)
What's left of me what's left of me
(So many ups and downs)
My heart's a battleground
(I need true emotions)
(I need more affection than you know)
(I need true emotions)
You show me how to see
That nothing is whole and nothing is broken
In you and I there's a new land
Angel's in flight
(I need more affection than you know)
My sanctuary my sanctuary yeah
Where fears and lies melt away
Music inside
(I need more affection than you know)
What's left of me what's left of me now
My fears and lies
Melt away
(I need more affection than you know)
söndag 27 december 2009
tisdag 22 december 2009
Avvisad
Varför måste mina barndomsvänner dyka upp i mina drömmar? Den här gången drömde jag att en av dem av någon anledning skulle bo tillsammans med oss ett tag, och det jag minns bäst är att han och jag och en annan, okänd person som antagligen var en flicka, satt i vardagsrumssoffan. Jag vänder mig mot honom och säger något roligt, glad åt att se honom igen, men han ignorerar min existens fullkomligt och pratar istället med flickan. Det är som att jag inte finns, eller är så avskyvärd att jag inte ens förtjänar att kasta en blick på. Efter det vaknade jag på väldigt dåligt humör.
Mina barndomsvänner är ett tungt ämne för mig, eftersom jag fortfarande inte kan låta bli att tycka att det är på grund av att jag var och är en sådan outhärdlig människa som de inte längre ville vara med mig.
Om man nu ska försöka tolka den här drömmen, så tror jag att det handlar om min rädsla för att bli avvisad när det kommer till vänskap. Jag kan fortfarande inte förtränga minnet av hur det var att plötsligt ha förlorat mina vänner och bli helt ensam. Fortfarande så tror jag inte att någon skulle kunna gilla att vara med mig, det är bara jag som tvingar mig på folk och de tolererar min existens, men det är i alla fall bara vissa stunder jag ser så negativt på saken nu för tiden. Ändå så får jag ångest från och till på grund av det hela.
Mina barndomsvänner är ett tungt ämne för mig, eftersom jag fortfarande inte kan låta bli att tycka att det är på grund av att jag var och är en sådan outhärdlig människa som de inte längre ville vara med mig.
Om man nu ska försöka tolka den här drömmen, så tror jag att det handlar om min rädsla för att bli avvisad när det kommer till vänskap. Jag kan fortfarande inte förtränga minnet av hur det var att plötsligt ha förlorat mina vänner och bli helt ensam. Fortfarande så tror jag inte att någon skulle kunna gilla att vara med mig, det är bara jag som tvingar mig på folk och de tolererar min existens, men det är i alla fall bara vissa stunder jag ser så negativt på saken nu för tiden. Ändå så får jag ångest från och till på grund av det hela.
onsdag 16 december 2009
En kommentar som jag skrev och funderade på att publicera på Trollhares inlägg, som citerade en kommentar från någon ignorant cissexuell människa om transsexuella människor.
Det intressanta är att starten av kommentaren fick mig att först tro att det var en transsexuell kvinna som skrivit den, som invände mot den stereotypa transberättelsen, tills hon började ta upp "de som gör könsbyten". Jag borde väl insett att "född tjej" betyder cissexuell.
Egentligen tänkte jag skriva en lång post (den blev ganska lång i alla fall) om hur fel hon har, att vi varierar precis lika mycket som alla andra människor när det kommer till uppväxten, och att det ofta är ett sorts självförsvar att säga att man är typisk för sitt kön om man är transsexuell. Men jag orkar inte bry mig, jag blir så trött på alltihopa, jag har hört det så många gånger och det har så lite relevans med min egen upplevelse. Jag tycker att det är störande att en opererad kropp anses det värsta som kan hända en, i det här fallet transsexuella personers kroppar. Psykiskt välbefinnande är inte viktigt, det viktigaste är att kroppen inte avviker från normen, vad är det egentligen för krass inställning?
Det är även så irriterande att bli förutsatt att jag inte vet skillnaden på könsidentitet och könsroller. Jag har läst mängder av feministisk litteratur i mitt liv, jag har aldrig trott att vara tjej innebar att det fanns begränsningar för vad man får göra, jag har studerat och kritiskt granskat min könsidentitet och könsroller och samhället fram och tillbaka, antagligen mycket mer än de flesta cispersoner granskar sitt eget förhållande till kön. Jag är trött på att bli nedvärderad på det sättet. Hon kan spara sitt bekymmer åt något annan och låta mig sköta mina egna problem. Det är så ironiskt bara ,eftersom hon precis som jag tycker att könsrollerna är fel.
tisdag 8 december 2009
Alien
Alien förklädd till en "normal människa" beger sig in i främmande territorium. Det är i alla fall så det kändes idag på en lektion när folk skulle redovisa olika arbeten. Det var ett tal om feminism (även om ordet inte användes), som handlade om att det bara var onödig klagan att fortsätta driva på försök till jämlikhet.
Vanliga exempel, som att andra länder har det mycket värre ställt, och det vanliga att kvinnor också har vissa fördelar. Såsom lätt att anklaga någon för våldtäkt och bli trodd (vilket jag är skeptisk till, på grund av hur få våldtäktsanmälningar det faktiskt blir någonting av, och för att även svensk kultur är full av skuldbeläggande på den utsatta kvinnan, att hon borde vetat bättre, klätt sig annorlunda, inte varit full, osv.), att kvinnor lättare får vårdnad för barn än män, och att kvinnor fick klä sig mycket friare, medan män inte får gå klädd i kjol. Jag han inte svara så mycket jag ville, men jag frågade däremot om hon inte tyckte att dessa skillnader var något att jobba på att få bort, så att folk blev bedömda efter individuella fall, inte kön. För för mig låter det som punkter som är en del av samhällets sexism, som bör avskaffas, något av feminismens mål, och jag har sett samma argument användas mot feminister många gånger förut. Jag frågade också ifall hon inte tyckte att det var ett problem att personer som inte lever upp till vissa normer om kön blir utsatta av andra.
Sen var det någon som jobbat om att kommunicera med "handikappade" (vilket irriterade mig, eftersom jag vet att många personer med funktionshinder är emot användandet av den termen, och därför inte använder den själv, och för att det var en sådan generalisering, folk har olika behov beroende på vilket funktionshinder de har och även vilka de är som individer). Dessutom användes rullstolsbunden istället för rullstolsburen ,vilket också är en term som föredras, enligt min vetskap.
Hon som höll i arbetet pratade dessutom hela tiden om dem och vi, och etablerade personer med funktionshinder som några andra någon annanstans, den punkten tog jag i alla fall upp och invände mot, och sa att hon borde sagt saker som "folk som är hörselskadade", istället för, som hon gjorde, "de som är hörselskadade". Jag borde nog varit ännu mer på och klagat känns det som nu i efterhand.
Jag blev även irriterad på sättet autismspektrumet beskrevs, och hur människor inom spektrumet beskrevs, jag fick klar lust att outa mig själv som en del av det och visa att det satt någon här inne, och inte på något avlägset ställe, men jag känner mig inte tillräckligt utbildad om autismspektrumet i stort, och det uppstår ingen disonnans mellan mig och neurotypiska personer när det kommer till kommunikation från min sida, jag kan tolka dem väldigt bra, det är bara det att ibland tycker andra jag är underlig, när jag inte orkar prata eller behålla ögonkontakten, eller vänder ryggen ifrån hellre än att stå vänd mot någon i hissar, vilket jag fått höra är underligt.
Det kändes så främmande från min egen lilla värld framför datorn, där jag kan läsa bloggar skrivna av feminister/womanister, och bloggar (aktivistiska eller inte) skrivna av folk med olika funktionshinder (och naturligtvis bloggar skrivna av feminister/womanister med funktionshinder). Det var en kulturkrock, av något slag, eftersom jag inser att mitt sätt att se på saken skiljer sig från andras. Inte för att jag är någon perfekt människa heller, jag vet bara att jag vill försöka utbilda mig om olika gruppers situation i samhället, och låta bli att säga saker som på olika sätt skadar folk, direkt eller indirekt, men att detta inte är självklart för andra.
Den mest störande punkten, för mig personligen var med den självklarhet kategorierna män/kvinnor och olikheter dem emellan betraktades som. Det är märkligt att det anses okej att generalisera något fruktansvärt när det kommer till vissa grupper, även i klassrum, så som till exempel könstillhörighet. Jag själv och de flesta jag känner passar nämligen inte in på de bilder som presenteras.
Jag känner mig lite... besviken? Jag vet inte riktigt.
Vanliga exempel, som att andra länder har det mycket värre ställt, och det vanliga att kvinnor också har vissa fördelar. Såsom lätt att anklaga någon för våldtäkt och bli trodd (vilket jag är skeptisk till, på grund av hur få våldtäktsanmälningar det faktiskt blir någonting av, och för att även svensk kultur är full av skuldbeläggande på den utsatta kvinnan, att hon borde vetat bättre, klätt sig annorlunda, inte varit full, osv.), att kvinnor lättare får vårdnad för barn än män, och att kvinnor fick klä sig mycket friare, medan män inte får gå klädd i kjol. Jag han inte svara så mycket jag ville, men jag frågade däremot om hon inte tyckte att dessa skillnader var något att jobba på att få bort, så att folk blev bedömda efter individuella fall, inte kön. För för mig låter det som punkter som är en del av samhällets sexism, som bör avskaffas, något av feminismens mål, och jag har sett samma argument användas mot feminister många gånger förut. Jag frågade också ifall hon inte tyckte att det var ett problem att personer som inte lever upp till vissa normer om kön blir utsatta av andra.
Sen var det någon som jobbat om att kommunicera med "handikappade" (vilket irriterade mig, eftersom jag vet att många personer med funktionshinder är emot användandet av den termen, och därför inte använder den själv, och för att det var en sådan generalisering, folk har olika behov beroende på vilket funktionshinder de har och även vilka de är som individer). Dessutom användes rullstolsbunden istället för rullstolsburen ,vilket också är en term som föredras, enligt min vetskap.
Hon som höll i arbetet pratade dessutom hela tiden om dem och vi, och etablerade personer med funktionshinder som några andra någon annanstans, den punkten tog jag i alla fall upp och invände mot, och sa att hon borde sagt saker som "folk som är hörselskadade", istället för, som hon gjorde, "de som är hörselskadade". Jag borde nog varit ännu mer på och klagat känns det som nu i efterhand.
Jag blev även irriterad på sättet autismspektrumet beskrevs, och hur människor inom spektrumet beskrevs, jag fick klar lust att outa mig själv som en del av det och visa att det satt någon här inne, och inte på något avlägset ställe, men jag känner mig inte tillräckligt utbildad om autismspektrumet i stort, och det uppstår ingen disonnans mellan mig och neurotypiska personer när det kommer till kommunikation från min sida, jag kan tolka dem väldigt bra, det är bara det att ibland tycker andra jag är underlig, när jag inte orkar prata eller behålla ögonkontakten, eller vänder ryggen ifrån hellre än att stå vänd mot någon i hissar, vilket jag fått höra är underligt.
Det kändes så främmande från min egen lilla värld framför datorn, där jag kan läsa bloggar skrivna av feminister/womanister, och bloggar (aktivistiska eller inte) skrivna av folk med olika funktionshinder (och naturligtvis bloggar skrivna av feminister/womanister med funktionshinder). Det var en kulturkrock, av något slag, eftersom jag inser att mitt sätt att se på saken skiljer sig från andras. Inte för att jag är någon perfekt människa heller, jag vet bara att jag vill försöka utbilda mig om olika gruppers situation i samhället, och låta bli att säga saker som på olika sätt skadar folk, direkt eller indirekt, men att detta inte är självklart för andra.
Den mest störande punkten, för mig personligen var med den självklarhet kategorierna män/kvinnor och olikheter dem emellan betraktades som. Det är märkligt att det anses okej att generalisera något fruktansvärt när det kommer till vissa grupper, även i klassrum, så som till exempel könstillhörighet. Jag själv och de flesta jag känner passar nämligen inte in på de bilder som presenteras.
Jag känner mig lite... besviken? Jag vet inte riktigt.
fredag 4 december 2009
Fotografi
Idag på en av lektionerna så skulle vi fotografera varandra till utställningskatalogen. Det var en kille med i gruppen (som jag önskar att jag vågade ta mer kontakt med), och han gillade inte att bli fotograferad, vilket han pratade med mig lite om, och frågade om vad jag tyckte.
Då blev jag påmind om en av de effekter de senaste ett och ett halvt åren haft på mig. Hela mina tonårsår har jag verkligen hatat att vara med på foton. Intensivt. Jag kunde inte ens se på bilder av mig själv utan att äcklas av det hela.
Men nu så är det tvärtom så att jag jämnt tycks vilja ta bilder på mig själv, och har inga problem att stå inför kameran. Jag fick till och med en hånfull komentar av pappa för några månader sen: "tycker du att du är fin nu igen?", när han såg mig fota mig själv. Den kommentaren blev jag jävligt förbannad på, jag tycker inte jag är fin, jag skulle aldrig använda det ordet om mig själv, men däremot så är det inga problem att se mig själv i bild längre, och jag tycker det är intressant att granska hur jag ser ut för att se hur "maskulin" (ansiktsdragen och frisyren främst) jag ser ut.
Poängen är naturligtvis att jag står ut mycket mer med mitt utseende nu än innan jag visste att jag var trans, och även om jag helst vill se annorlunda ut, så passar uppenbarligen mitt nuvarande utseende tillräckligt bra för att jag ska kunna vara ganska avslappnad med det. Det kändes ganska intressant att tänka på det, och jag svarade att jag brukade hata det, men inte bryr mig så mycket längre. Det kändes ganska skönt inombords att tänka på det. Jag kan till och med skryta och säga att det blev några riktigt bra bilder på mig.
Kanske är det ett tecken på att jag äntligen blivit en riktig fjortisemo som tar foton på sig själv med mobilkameran och lägger upp på internet. (Bilden är gammal, mitt hår är mycket kortare nu.)
Då blev jag påmind om en av de effekter de senaste ett och ett halvt åren haft på mig. Hela mina tonårsår har jag verkligen hatat att vara med på foton. Intensivt. Jag kunde inte ens se på bilder av mig själv utan att äcklas av det hela.
Men nu så är det tvärtom så att jag jämnt tycks vilja ta bilder på mig själv, och har inga problem att stå inför kameran. Jag fick till och med en hånfull komentar av pappa för några månader sen: "tycker du att du är fin nu igen?", när han såg mig fota mig själv. Den kommentaren blev jag jävligt förbannad på, jag tycker inte jag är fin, jag skulle aldrig använda det ordet om mig själv, men däremot så är det inga problem att se mig själv i bild längre, och jag tycker det är intressant att granska hur jag ser ut för att se hur "maskulin" (ansiktsdragen och frisyren främst) jag ser ut.
Poängen är naturligtvis att jag står ut mycket mer med mitt utseende nu än innan jag visste att jag var trans, och även om jag helst vill se annorlunda ut, så passar uppenbarligen mitt nuvarande utseende tillräckligt bra för att jag ska kunna vara ganska avslappnad med det. Det kändes ganska intressant att tänka på det, och jag svarade att jag brukade hata det, men inte bryr mig så mycket längre. Det kändes ganska skönt inombords att tänka på det. Jag kan till och med skryta och säga att det blev några riktigt bra bilder på mig.
Kanske är det ett tecken på att jag äntligen blivit en riktig fjortisemo som tar foton på sig själv med mobilkameran och lägger upp på internet. (Bilden är gammal, mitt hår är mycket kortare nu.)
lördag 28 november 2009
Kalla oss inte för flickor!
Talet jag skulle velat hålla till våra middagsgäster, angående användandet av frasen "ni flickor" som använts om mig och mina systrar så länge jag kan minnas.
Kalla oss inte för ni flickor, eller flickorna, eller ni tjejer. Vi råkar vara i liknande ålder och påminna mycket om varandra (inte till utseendet i mitt fall, men i våra sociala svårigheter), men vi är alla varsin egen individ, med vårt eget namn, och våra egna känslor och intressen.
Jag är för det första inte av kvinnligt kön, utan en ung transsexuell man, och mina syskon har i stora delar verkat känna sig väldigt malplacerade i den roll som tonåringar och barn som anses vara kvinnligt kön ska passa in i, och därför är benämningen osedvanligt illa vald, eftersom för mig så känns den helt felaktig och missvisande för vem jag är, och för att jag anar att mina systrar inte heller är särskilt nöjd med ordvalet.
Jag skulle faktiskt vara emot ordvalet även om det användes om folk som var tjejer, och kände sig något så när bekväma i rollen som tjej, på grund av anledningarna som jag ska ta upp härnäst.
Det är även det faktum att vi är 19 och 18 år, och att använda flickor om individer som nästan är vuxna känns nedvärderande. Flicka är en term som speglar omogenhet. Vi är tillräckligt gamla för att respekteras som vuxna och självständiga människor, även om vi alla fortfarande bor hemma.
Att dessutom använda frasen i ett svepande drag för att mena oss alla tre är väldigt objektifierande, som att vi är en enhet som inte behövs behandlas med tillräcklig respekt för att ses som individer med skilda åsikter och handlingar. Det är en sak att referera till oss som en grupp när vi inte är närvarande, men när vi alla är närvarande är det minst sagt störande.
Jag förstår att det är mycket enklare att tilltala oss med ett svepande generaliserade ord, men ber dig härefter att sluta använda dig av det, eftersom det är otroligt obehagligt på flera plan (även om det som får mig att bli direkt nedstämd, istället för bara uppretad är den översta anledningen).
Kalla oss inte för ni flickor, eller flickorna, eller ni tjejer. Vi råkar vara i liknande ålder och påminna mycket om varandra (inte till utseendet i mitt fall, men i våra sociala svårigheter), men vi är alla varsin egen individ, med vårt eget namn, och våra egna känslor och intressen.
Jag är för det första inte av kvinnligt kön, utan en ung transsexuell man, och mina syskon har i stora delar verkat känna sig väldigt malplacerade i den roll som tonåringar och barn som anses vara kvinnligt kön ska passa in i, och därför är benämningen osedvanligt illa vald, eftersom för mig så känns den helt felaktig och missvisande för vem jag är, och för att jag anar att mina systrar inte heller är särskilt nöjd med ordvalet.
Jag skulle faktiskt vara emot ordvalet även om det användes om folk som var tjejer, och kände sig något så när bekväma i rollen som tjej, på grund av anledningarna som jag ska ta upp härnäst.
Det är även det faktum att vi är 19 och 18 år, och att använda flickor om individer som nästan är vuxna känns nedvärderande. Flicka är en term som speglar omogenhet. Vi är tillräckligt gamla för att respekteras som vuxna och självständiga människor, även om vi alla fortfarande bor hemma.
Att dessutom använda frasen i ett svepande drag för att mena oss alla tre är väldigt objektifierande, som att vi är en enhet som inte behövs behandlas med tillräcklig respekt för att ses som individer med skilda åsikter och handlingar. Det är en sak att referera till oss som en grupp när vi inte är närvarande, men när vi alla är närvarande är det minst sagt störande.
Jag förstår att det är mycket enklare att tilltala oss med ett svepande generaliserade ord, men ber dig härefter att sluta använda dig av det, eftersom det är otroligt obehagligt på flera plan (även om det som får mig att bli direkt nedstämd, istället för bara uppretad är den översta anledningen).
Transgender Day of Rememberance
Jag vet att jag är sen, på grund av sjukdom, men det kändes fel att inte nämna att det var Transgender Day of Remembrance den 20 Novemeber. Jag är antagligen så långt man kan komma från att tillhöra den grupp av transpersoner som har störst risk att bli mördad, om man utgår från listan över rapporterade fall. Jag är en trans man, medelklass, vit, och lever inte i syd eller centralamerika. Det vore fel att använda dagen för annat syfte än att erkänna det tragiska i alla dessa människor som blev dödade på grund av transfobi, även om det också finns andra faktorer som i de flesta fall spelar in (transmisogyni, sexism, klassism och rasism till exempel). Någon kände sig berättigad att utplåna en annan människas existens bara för att de levde sitt liv.
onsdag 18 november 2009
Allmänt
Min hjärna: Växlar mellan zombieslö och att inte bry sig om något.
Förnamn: Jag är nu säker på vad jag vill heta. Det blir en aning skumma namn, men varför inte passa på, nu när man ändå ska byta.
Böcker: Äntligen har läsfunktionen i min hjärna satt igång igen, det var en lång period då jag inte orkade läsa annat än serier. Jag är van att plöja igenom travar med böcker, så det var konstigt för att vara jag. Därför gick jag till biblioteket och lånade en hel bunt.
Skolan: Nu fick jag ont i huvudet. Min frånvaro är ganska fruktansvärd, även om jag skriver bra på proven i alla fall. Det är inte bra att jag dessutom håller på att bli sjuk just nu. Jag kanske får gnälla på rektorn att jag behöver en egen planering eller något, jag har hört att det är möjligt.
Sömnen: Jag kan sova hur länge som helst, men bara det inte är mellan tolv och ca fem på natten, vilket är när jag borde sova. Det innebär att jag tyvärr blir tvungen att kompensera med eftermiddagslurar. Idag har jag lyckats vara vaken i ca en timme, sedan somnat i två timmar och sen varit vaken en timme och så vidare.
Heteronormen som mätredskap: Det känns som om alla frågar mig om tjejer hela tiden, vad för sorts tjejer jag gillar, om det går bra med tjejerna. Det är skönt på ett sätt, för det visar att jag tolkas som kille utan tvekan, om jag tar heteronormen i beräknande, men jag blir fortfarande för överrumplad för att hinna svara något vettigt. Nästa gång ska jag lugnt säga, att nej, jag är bög. Äntligen kan jag komma ut och få folk att förstå vad jag menar, istället för att de förvirrat undra vad fan det är frågan om, utan att någon säger att de inte tror mig (fast jag kanske har fel, kanske maskulina killar blir ifrågasatta sin icke-heterosexuella läggning med, men har svårt att tro att folk skulle missförstå och misstro det lika mycket som vissa gör när det kommer till transsexualism).
Övrigt: Så mycket i mitt liv har förändrats till det bättre det närmsta året. Jag känner mig själv mycket bättre och jag har utvecklats individuellt, även om jag i stor mån fortfarande är en överintellektuell snorunge som inte kan ta hand om sig själv (jag ska inte gå in på hur lång tid det tog innan jag lärde mig knyta skosnören).
Studenten: Den enda anledningen att jag ser fram emot studenten är att jag möjligtvis tänkte använda den för att passa på att antingen hyra eller köpa herrkläder i viktoriansk stil att ha på mig, i alla fall väst och en puff tie (vad det nu heter på svenska). Det skulle inte förvåna mig om det är otroligt obekvämt, för att inte tala om varmt, men det är något jag velat testa i evigheter. Det enda jag är lite bekymrad över är att sticka ut för mycket, men jag tycker att jag har haft en för lång period när jag bara försöker anpassa mitt utseende efter andra.
Förnamn: Jag är nu säker på vad jag vill heta. Det blir en aning skumma namn, men varför inte passa på, nu när man ändå ska byta.
Böcker: Äntligen har läsfunktionen i min hjärna satt igång igen, det var en lång period då jag inte orkade läsa annat än serier. Jag är van att plöja igenom travar med böcker, så det var konstigt för att vara jag. Därför gick jag till biblioteket och lånade en hel bunt.
Skolan: Nu fick jag ont i huvudet. Min frånvaro är ganska fruktansvärd, även om jag skriver bra på proven i alla fall. Det är inte bra att jag dessutom håller på att bli sjuk just nu. Jag kanske får gnälla på rektorn att jag behöver en egen planering eller något, jag har hört att det är möjligt.
Sömnen: Jag kan sova hur länge som helst, men bara det inte är mellan tolv och ca fem på natten, vilket är när jag borde sova. Det innebär att jag tyvärr blir tvungen att kompensera med eftermiddagslurar. Idag har jag lyckats vara vaken i ca en timme, sedan somnat i två timmar och sen varit vaken en timme och så vidare.
Heteronormen som mätredskap: Det känns som om alla frågar mig om tjejer hela tiden, vad för sorts tjejer jag gillar, om det går bra med tjejerna. Det är skönt på ett sätt, för det visar att jag tolkas som kille utan tvekan, om jag tar heteronormen i beräknande, men jag blir fortfarande för överrumplad för att hinna svara något vettigt. Nästa gång ska jag lugnt säga, att nej, jag är bög. Äntligen kan jag komma ut och få folk att förstå vad jag menar, istället för att de förvirrat undra vad fan det är frågan om, utan att någon säger att de inte tror mig (fast jag kanske har fel, kanske maskulina killar blir ifrågasatta sin icke-heterosexuella läggning med, men har svårt att tro att folk skulle missförstå och misstro det lika mycket som vissa gör när det kommer till transsexualism).
Övrigt: Så mycket i mitt liv har förändrats till det bättre det närmsta året. Jag känner mig själv mycket bättre och jag har utvecklats individuellt, även om jag i stor mån fortfarande är en överintellektuell snorunge som inte kan ta hand om sig själv (jag ska inte gå in på hur lång tid det tog innan jag lärde mig knyta skosnören).
Studenten: Den enda anledningen att jag ser fram emot studenten är att jag möjligtvis tänkte använda den för att passa på att antingen hyra eller köpa herrkläder i viktoriansk stil att ha på mig, i alla fall väst och en puff tie (vad det nu heter på svenska). Det skulle inte förvåna mig om det är otroligt obekvämt, för att inte tala om varmt, men det är något jag velat testa i evigheter. Det enda jag är lite bekymrad över är att sticka ut för mycket, men jag tycker att jag har haft en för lång period när jag bara försöker anpassa mitt utseende efter andra.
tisdag 10 november 2009
Födelsedag
Jaha. Så var en helt plötsligt myndig. Jag har inte direkt märkt någon skillnad än. Däremot så har jag märkt en stor skillnad det närmaste året hos mig själv, och jag tror faktiskt att jag håller på att växa upp en aning. Jag fick inga direkta presenter, det var mer indirekta saker som gjorde mig glad.
Först så hade jag ett besök hos BUP, där de äntligen kom med ett besked om hur aspergerutredningen gått. Uppenbarligen så ligger jag långt över medelbegåvningen enligt WAIS-testet, och jag är lite glad att det gick så bra, men resultatet beror till större delen på faktorer som jag inte personligen har bidragit till.
De kom fram till att de inte tyckte att jag uppfyllde alla kriterier för att få diagnosen aspergers syndrom, jag uppfyller a-kriterierna, men inte b-kriterierna, och det håller jag med om. En av anledningarna var att jag med hjälp av att använda mitt intellekt kunde hantera och anpassa mig till mina sociala problem bra. Däremot tyckte de ändå att jag är icke-neurotyp och en del av autismspektrumet, de tycker att jag ska ha diagnosen autismliknande tillstånd.
En annan sak var att jag äntligen fick kontakt med Rydelius, och han förklarade varför det hade dröjt och att han skulle dra tag i saken lite med den som jag var menad att träffa efter sommaren. Förhoppningsvis sätter snart utredningen i gång på allvar.
Nu kan jag även byta juridiskt namn själv, skönt nog. Jag måste bara dra ändan ur vagnen och göra det. Problemet är att jag lägger till fler och fler förnamn och resonerar om jag ska ta med dem eller inte, jag har svårt att bestämma mig.
Först så hade jag ett besök hos BUP, där de äntligen kom med ett besked om hur aspergerutredningen gått. Uppenbarligen så ligger jag långt över medelbegåvningen enligt WAIS-testet, och jag är lite glad att det gick så bra, men resultatet beror till större delen på faktorer som jag inte personligen har bidragit till.
De kom fram till att de inte tyckte att jag uppfyllde alla kriterier för att få diagnosen aspergers syndrom, jag uppfyller a-kriterierna, men inte b-kriterierna, och det håller jag med om. En av anledningarna var att jag med hjälp av att använda mitt intellekt kunde hantera och anpassa mig till mina sociala problem bra. Däremot tyckte de ändå att jag är icke-neurotyp och en del av autismspektrumet, de tycker att jag ska ha diagnosen autismliknande tillstånd.
En annan sak var att jag äntligen fick kontakt med Rydelius, och han förklarade varför det hade dröjt och att han skulle dra tag i saken lite med den som jag var menad att träffa efter sommaren. Förhoppningsvis sätter snart utredningen i gång på allvar.
Nu kan jag även byta juridiskt namn själv, skönt nog. Jag måste bara dra ändan ur vagnen och göra det. Problemet är att jag lägger till fler och fler förnamn och resonerar om jag ska ta med dem eller inte, jag har svårt att bestämma mig.
fredag 6 november 2009
Förvirrad
Jag är förvirrad igen. Jag har länge varit säker på att jag endast är attraherad av killar. När jag var yngre frågade jag mig själv om jag var bisexuell, men då kom jag fram till att det inte verkade så. Nu är jag inte lika säker längre, med tanke på hur många tjejer jag har spanat in den senaste tiden.
Jag är fotfarande överlägset mest intresserad av killar, eftersom jag finner så många fler kille-identifierade individer attraktiva, men ibland finns det vissa tjej-identifierade och icke-könsbinärsidentifierade individer som är så himla häftiga att jag vill kasta mig framför deras fötter och deklarera just hur underbara de verkar vara. Fast det känns inte som att det ligger på samma plan riktigt.
Därför funderar jag lite över etiketter som omniromantisk och homosexuell, men kanske kommer jag fram till att bisexuell eller pansexuell passar bättre, eller att jag helt enkelt är homosexuell och bara beundrar vissa människor mycket. Men det är inte så noga eller särskilt bråttom, det är bara ett sätt att försöka sätta ord på det hela. Jag får driva med strömmen och se var jag tycker att jag är bekväm någonstans.
Jag är fotfarande överlägset mest intresserad av killar, eftersom jag finner så många fler kille-identifierade individer attraktiva, men ibland finns det vissa tjej-identifierade och icke-könsbinärsidentifierade individer som är så himla häftiga att jag vill kasta mig framför deras fötter och deklarera just hur underbara de verkar vara. Fast det känns inte som att det ligger på samma plan riktigt.
Därför funderar jag lite över etiketter som omniromantisk och homosexuell, men kanske kommer jag fram till att bisexuell eller pansexuell passar bättre, eller att jag helt enkelt är homosexuell och bara beundrar vissa människor mycket. Men det är inte så noga eller särskilt bråttom, det är bara ett sätt att försöka sätta ord på det hela. Jag får driva med strömmen och se var jag tycker att jag är bekväm någonstans.
onsdag 28 oktober 2009
Är det bara jag som oroar mig?
Jag oroade mig för ett tag sen vid tanken på framtiden. i rättare sagt min framtid som homosexuell kille i en homofobisk värld. Jag har gråtit av förtvivlan, skakat av vrede. Över små saker, bäckar, som byggs upp till en å, som utökas till en flod.
Över tanken på det där darrande ögonblicket av tvekan i vissa samtal och situationer som jag antagligen kommer att uppleva resten av mitt liv, den där tvekan som en hetero, (och/eller monoamorös) person aldrig behövt känna. Ska jag nämna att jag har en eller vill ha en pojkvän (som det blir i mitt fall) för arbetskollegor, för folk jag träffat, främlingar som jag lär känna , eller ska jag komma med undanflykter, låta bli att säga namn eller pronomen? Ska jag komma ut ur garderoben andra byggde omkring mig och riskera att andras bild av mig rasar, eller ska jag ljuga, och förneka en så vardaglig, men ändå så viktig sak, som vem jag är ihop med, eller vill bli ihop med?
Ifall jag säger något kanske personerna visar att det inte gör något, kanske tycker att min homosexualitet inte är någon stor sak. De har fel! Det är en stor sak. Inte för att jag vill att det ska vara det, utan för att världen gör det till det. För att jag inte kunde ha en aning om hur de skulle reagerat, för att jag kände det där ögonblicket tvekan som jag aldrig skulle känt inför att nämna min ålder, eller att min favoritfärg är blå.
För att de inte behöver oroa sig för var de ska åka någonstans i världen på grund av att deras partner har samma kön som de själva, eller för att de blir kära i någon med samma kön (eller i vissa fall bli kär i en person av det kön andra tolkar en att tillhöra). Inget land förbjuder särkönade förhållanden. Det kan finnas otaliga regler, restriktioner och förbud kring annat i förhållandet, men inte själva heterosexualiteten (eller den förmodade heterosexualiteten hos en bisexuell i ett särkönat förhållande) i sig.
För att de inte behöver oroa sig för att boka ett rum för två personer med dubbelsäng på ett hotell eller vandrarhem, och riskera att bli otrevligt behandlade när personalen märker att de har samma kön.
För att de inte behöver förneka sin sexualitet och sexliv resten av sitt liv för att få fortsätta donera blod (vilket förhoppningsvis inte blir aktuellt i Sverige längre).
För att de inte behöver oroa sig för sin säkerhet för att de kramar, kysser eller håller personen de älskar i handen på en plats där någon annan kan råka se.
Och så vidare.
Kanske oroar jag mig för mycket, kanske blir det inte så jobbigt som jag föreställer mig. Jag vet inte, men jag blir frustrerad av blotta tanken. I framtiden vill jag med självklarhet kunna ropa ut till hela världen vem min pojkvän är, vissa denne hur mycket jag älskar honom genom att kramas och hålla hand, kunna berätta vilka personer jag tycker är attraktiva och snygga ifall jag vill. Jag tror inte att jag är den enda som oroar mig, men det känns som jag skulle vilja prata med eller läsa om andra personers upplevelse, om hur det är.
Över tanken på det där darrande ögonblicket av tvekan i vissa samtal och situationer som jag antagligen kommer att uppleva resten av mitt liv, den där tvekan som en hetero, (och/eller monoamorös) person aldrig behövt känna. Ska jag nämna att jag har en eller vill ha en pojkvän (som det blir i mitt fall) för arbetskollegor, för folk jag träffat, främlingar som jag lär känna , eller ska jag komma med undanflykter, låta bli att säga namn eller pronomen? Ska jag komma ut ur garderoben andra byggde omkring mig och riskera att andras bild av mig rasar, eller ska jag ljuga, och förneka en så vardaglig, men ändå så viktig sak, som vem jag är ihop med, eller vill bli ihop med?
Ifall jag säger något kanske personerna visar att det inte gör något, kanske tycker att min homosexualitet inte är någon stor sak. De har fel! Det är en stor sak. Inte för att jag vill att det ska vara det, utan för att världen gör det till det. För att jag inte kunde ha en aning om hur de skulle reagerat, för att jag kände det där ögonblicket tvekan som jag aldrig skulle känt inför att nämna min ålder, eller att min favoritfärg är blå.
För att de inte behöver oroa sig för var de ska åka någonstans i världen på grund av att deras partner har samma kön som de själva, eller för att de blir kära i någon med samma kön (eller i vissa fall bli kär i en person av det kön andra tolkar en att tillhöra). Inget land förbjuder särkönade förhållanden. Det kan finnas otaliga regler, restriktioner och förbud kring annat i förhållandet, men inte själva heterosexualiteten (eller den förmodade heterosexualiteten hos en bisexuell i ett särkönat förhållande) i sig.
För att de inte behöver oroa sig för att boka ett rum för två personer med dubbelsäng på ett hotell eller vandrarhem, och riskera att bli otrevligt behandlade när personalen märker att de har samma kön.
För att de inte behöver förneka sin sexualitet och sexliv resten av sitt liv för att få fortsätta donera blod (vilket förhoppningsvis inte blir aktuellt i Sverige längre).
För att de inte behöver oroa sig för sin säkerhet för att de kramar, kysser eller håller personen de älskar i handen på en plats där någon annan kan råka se.
Och så vidare.
Kanske oroar jag mig för mycket, kanske blir det inte så jobbigt som jag föreställer mig. Jag vet inte, men jag blir frustrerad av blotta tanken. I framtiden vill jag med självklarhet kunna ropa ut till hela världen vem min pojkvän är, vissa denne hur mycket jag älskar honom genom att kramas och hålla hand, kunna berätta vilka personer jag tycker är attraktiva och snygga ifall jag vill. Jag tror inte att jag är den enda som oroar mig, men det känns som jag skulle vilja prata med eller läsa om andra personers upplevelse, om hur det är.
Pubertetsdrömmar
Jag hade en dröm igen.
Först så kollade jag mig i spegeln, och såg att mitt ansikte var täckt av acne, vilket inte direkt störde mig, men jag tänkte på hur mamma skulle reagera, eftersom hon avskyr finnar, och oroade mig lite för att hon skulle knippa samman det med hormonstoppssprutan. Så jag kammade fram min lugg för att täcka ansiktet, och då syntes de knappt alls.
Sedan kollade jag mig själv i spegeln igen, och nu var finnarna borta, men mitt hår var längre och sin naturliga ljusbruna/mörkblonda färg, men det var inte allt. Mitt ansikte hade en mer framträdande haka och mitt ansikte var inte lika runt, min hals tjockare, och på hakan hade jag en svag antydan av skäggstubb, men det såg fortfarande ut som jag. Jag var vacker, nej inte på ett attraktivt och tilltalande sätt, utan vacker, en komplettare människa.
Jag flinade med förtjusning åt min uppenbarelse, och när jag testade rösten upptäckte jag att jag var i målbrottet. Hur skulle jag förklara mig för alla, tänkte jag i bakhuvudet, men det var inte oroligt, utan roat. Min sista tanke var att sådana här effekter borde väl inte enbart hormonsstoppssprutan ge, och jag kom på att nej, det kunde den inte. Efter det vaknade jag.
När jag vaknade låg jag och kände och längtade med hela min kropp att befinna mig där jag var i drömmen. Den påminde mig om hur jag känner, att jag inte vill ändra min kropp för att jag försöker smita undan från att vara kvinna, utan för att jag längtar så oerhört efter en kropp som liknar de flesta av de som brukar kallas män. Det är en sådan självklarhet att jag inte kan förklara den. Jag har gett upp att försöka förklara den, den finns bara där. Känslan av längtan var positiv, det var en förväntan, snarare än en plåga, och har varit det hela dagen.
Det kan förstås ha att göra med att jag tog en spruta dagen innan, vilket gör att jag känner mer förankring till min kropp, det blir lugnt och fint inombords, och alla hinder känns oviktiga. Jag han bli ordentligt nedstämd dagarna innan sprutan, och jag är fortfarande förvånad över vilken skillnad det är, vilken effekt den har på mig.
Först så kollade jag mig i spegeln, och såg att mitt ansikte var täckt av acne, vilket inte direkt störde mig, men jag tänkte på hur mamma skulle reagera, eftersom hon avskyr finnar, och oroade mig lite för att hon skulle knippa samman det med hormonstoppssprutan. Så jag kammade fram min lugg för att täcka ansiktet, och då syntes de knappt alls.
Sedan kollade jag mig själv i spegeln igen, och nu var finnarna borta, men mitt hår var längre och sin naturliga ljusbruna/mörkblonda färg, men det var inte allt. Mitt ansikte hade en mer framträdande haka och mitt ansikte var inte lika runt, min hals tjockare, och på hakan hade jag en svag antydan av skäggstubb, men det såg fortfarande ut som jag. Jag var vacker, nej inte på ett attraktivt och tilltalande sätt, utan vacker, en komplettare människa.
Jag flinade med förtjusning åt min uppenbarelse, och när jag testade rösten upptäckte jag att jag var i målbrottet. Hur skulle jag förklara mig för alla, tänkte jag i bakhuvudet, men det var inte oroligt, utan roat. Min sista tanke var att sådana här effekter borde väl inte enbart hormonsstoppssprutan ge, och jag kom på att nej, det kunde den inte. Efter det vaknade jag.
När jag vaknade låg jag och kände och längtade med hela min kropp att befinna mig där jag var i drömmen. Den påminde mig om hur jag känner, att jag inte vill ändra min kropp för att jag försöker smita undan från att vara kvinna, utan för att jag längtar så oerhört efter en kropp som liknar de flesta av de som brukar kallas män. Det är en sådan självklarhet att jag inte kan förklara den. Jag har gett upp att försöka förklara den, den finns bara där. Känslan av längtan var positiv, det var en förväntan, snarare än en plåga, och har varit det hela dagen.
Det kan förstås ha att göra med att jag tog en spruta dagen innan, vilket gör att jag känner mer förankring till min kropp, det blir lugnt och fint inombords, och alla hinder känns oviktiga. Jag han bli ordentligt nedstämd dagarna innan sprutan, och jag är fortfarande förvånad över vilken skillnad det är, vilken effekt den har på mig.
onsdag 21 oktober 2009
Namnbyte
Igår hade jag fixat i ordning allting för att skicka in min namnansökan. Det var bara ett litet problem. Jag behövde föräldrarnas underskrift. Efter att ha samlat mod ett bra tag så pratade jag med mamma.
Hon frågade varför jag var tvungen och byta helt, varför kunde jag inte bara lägga till namn? Jag sade att jag inte ville ha det så, att jag inte ville ha ett tjejnamn, och ifall jag skulle behålla det, så skulle jag ändå alltid förkorta det till initialerna. Hur ska jag få henne att förstå att jag är och ska vara kille på heltid, det är inget extrajobb som är skilt från vem jag är som person. Det går inte skilja ut den delen från vem jag är. Jag vill inte ha ett tjejnamn bland mina juridiska namn, särskilt inte nu när min leg praktiskt taget outar mig.
Hon sa att jag skulle lägga det på disken i köket, så skulle hon och pappa skriva under det sen. Det har inte hänt än. Jag ska vänta och se om det händer senare idag, och ifall ingen gör något, ta upp det med pappa. Om det inte funkar så kanske jag försöker pressa dem lite, eller så väntar jag.
Som tur är så är jag väldigt snart myndig, och då behöver jag inte deras underskrift. Jag tycker ändå inte om att känna mig så här maktlös, att jag inte ens får ändra mitt juridiska namn själv. Vad jobbigt det måste vara för personer yngre än jag om föräldrarna är dumma.
Tillägg: Bekräftat, jag får inga underskrifter, jag får vänta tills jag är 18.
Hon frågade varför jag var tvungen och byta helt, varför kunde jag inte bara lägga till namn? Jag sade att jag inte ville ha det så, att jag inte ville ha ett tjejnamn, och ifall jag skulle behålla det, så skulle jag ändå alltid förkorta det till initialerna. Hur ska jag få henne att förstå att jag är och ska vara kille på heltid, det är inget extrajobb som är skilt från vem jag är som person. Det går inte skilja ut den delen från vem jag är. Jag vill inte ha ett tjejnamn bland mina juridiska namn, särskilt inte nu när min leg praktiskt taget outar mig.
Hon sa att jag skulle lägga det på disken i köket, så skulle hon och pappa skriva under det sen. Det har inte hänt än. Jag ska vänta och se om det händer senare idag, och ifall ingen gör något, ta upp det med pappa. Om det inte funkar så kanske jag försöker pressa dem lite, eller så väntar jag.
Som tur är så är jag väldigt snart myndig, och då behöver jag inte deras underskrift. Jag tycker ändå inte om att känna mig så här maktlös, att jag inte ens får ändra mitt juridiska namn själv. Vad jobbigt det måste vara för personer yngre än jag om föräldrarna är dumma.
Tillägg: Bekräftat, jag får inga underskrifter, jag får vänta tills jag är 18.
fredag 16 oktober 2009
Yoshitaka Amano
Jag älskar Yoshitaka Amanos stil, spretiga, tunna linjer, oftast matta och dämpade färger (men inte alltid). Den känns enkel, även fast bilderna ofta är helt fulla av detaljer, vilket låter motsägelsefullt, men mycket beror på de stora enfärgade ytor som förekommer. Färgerna bildar ett ganska platt intryck,ofta mycket kontraster mellan mörkt och vitt och mellan olika valörer, och inte så mycket skuggningar och övertoningar, och, särskilt de bilder som skildrar människor, får mig att tänka lite på gamla träsnitt.
Det enda jag inte gillar är att många bilder skildrar lättklädda kvinnor, och det är inte direkt höjden av upplevelse varken som feminist (trött på en massa bilder av nakna kvinnor som klassas som konst, då menar jag modern konst och fantasykonst) eller bög (varför är det inte fler bilder på halvnakna män istället?). Han gör mest konceptkonst och illustrationer, vilket verkar vara ganska vanligt för de konstnärer jag uppskattar. Det var svårt att välja ut bilder som exempel, eftersom det var många jag tyckte om.
Den första bilden är från Sandman: The dream hunters, som jag har hemma. Jag älskar hans version av Dream, som bilden föreställer. Den andra föreställer Vampire Hunter D. Jag vet inte ifall den tredje eller fjärde är från någonting. Den femte är Kuja från Final Fantasy 9, vars klädsel nästan är lika avklädd som många kvinnor i anime och fantasy, en av få exempel jag känner till (han verkar även vara ytterligare ett exempel på min slutledning att feminina killar alltid porträtteras som onda). Sjätte bilden vet jag inte vad motivet
föreställer heller.
Det enda jag inte gillar är att många bilder skildrar lättklädda kvinnor, och det är inte direkt höjden av upplevelse varken som feminist (trött på en massa bilder av nakna kvinnor som klassas som konst, då menar jag modern konst och fantasykonst) eller bög (varför är det inte fler bilder på halvnakna män istället?). Han gör mest konceptkonst och illustrationer, vilket verkar vara ganska vanligt för de konstnärer jag uppskattar. Det var svårt att välja ut bilder som exempel, eftersom det var många jag tyckte om.
Den första bilden är från Sandman: The dream hunters, som jag har hemma. Jag älskar hans version av Dream, som bilden föreställer. Den andra föreställer Vampire Hunter D. Jag vet inte ifall den tredje eller fjärde är från någonting. Den femte är Kuja från Final Fantasy 9, vars klädsel nästan är lika avklädd som många kvinnor i anime och fantasy, en av få exempel jag känner till (han verkar även vara ytterligare ett exempel på min slutledning att feminina killar alltid porträtteras som onda). Sjätte bilden vet jag inte vad motivet
föreställer heller.fredag 9 oktober 2009
Allmänt som händer i mitt liv.
Har varit sjuk under längre tid, och har därför inte bloggat på ett tag.
Jag kan byta till rätt namn med en gång, vilket är glädjande, jag får bara ta ändan ur vagnen och se till att göra det, för om jag fixar allting själv och sen bara kräver föräldrarnas underskrift så tror jag inte att de säger nej. Jag har beställt hem ett personbevis, och så fort det kommit så ska jag skicka in min ansökan.
Eftersom min födelsedag närmar mig, så känner jag mig väldigt pressad att komma ut inför släkten så fort som möjligt, jag tål inte tanken på en massa välmenande kort som det står fel namn på. Det är på tiden, det var snart ett år sedan jag berättade för mina föräldrar. Jag skrev ut en födelsedagsönskelista där jag skrev ut att jag önskade att familjen och släkten skulle kalla mig för rätt namn och rätt pronomen, och lät den ligga framme, vilket ledde till att min mamma faktiskt till och med en gång nämnt mig vid rätt namn. Inte för att en gång räcker, men det är i alla fall i rätt riktning.
Avatar the last Airbender är en jättebra serie, jag hann se klart på alla tre säsongerna när jag låg hemma och var sjuk. Den är så bra att jag funderar att skriva ett eget inlägg om den.
Jag är även fruktansvärt otålig för att jag inte har någon aning om när jag ska träffa Rydelius igen. Det är frustrerande att behöva vänta så länge. Jag vill vara klar med allt redan,jag vill ut och leva som den kille jag är. Att folk redan utåt ser en kille är en viss tröst, men det är inte mitt mål att se ut som en ciskille inför andra. Jag är så förbannat trött på att inte känna mig hemma i min kropp. Jag har fått stå ut med det länge nog. (Det känns som mitt femtielfte inlägg om min frustration, men det är som det är, den är ju fortfarande där)
Jag kan byta till rätt namn med en gång, vilket är glädjande, jag får bara ta ändan ur vagnen och se till att göra det, för om jag fixar allting själv och sen bara kräver föräldrarnas underskrift så tror jag inte att de säger nej. Jag har beställt hem ett personbevis, och så fort det kommit så ska jag skicka in min ansökan.
Eftersom min födelsedag närmar mig, så känner jag mig väldigt pressad att komma ut inför släkten så fort som möjligt, jag tål inte tanken på en massa välmenande kort som det står fel namn på. Det är på tiden, det var snart ett år sedan jag berättade för mina föräldrar. Jag skrev ut en födelsedagsönskelista där jag skrev ut att jag önskade att familjen och släkten skulle kalla mig för rätt namn och rätt pronomen, och lät den ligga framme, vilket ledde till att min mamma faktiskt till och med en gång nämnt mig vid rätt namn. Inte för att en gång räcker, men det är i alla fall i rätt riktning.
Avatar the last Airbender är en jättebra serie, jag hann se klart på alla tre säsongerna när jag låg hemma och var sjuk. Den är så bra att jag funderar att skriva ett eget inlägg om den.
Jag är även fruktansvärt otålig för att jag inte har någon aning om när jag ska träffa Rydelius igen. Det är frustrerande att behöva vänta så länge. Jag vill vara klar med allt redan,jag vill ut och leva som den kille jag är. Att folk redan utåt ser en kille är en viss tröst, men det är inte mitt mål att se ut som en ciskille inför andra. Jag är så förbannat trött på att inte känna mig hemma i min kropp. Jag har fått stå ut med det länge nog. (Det känns som mitt femtielfte inlägg om min frustration, men det är som det är, den är ju fortfarande där)
fredag 25 september 2009
Dn igen
http://www.dn.se/opinion/debatt/transplanterad-livmoder-ett-steg-mot-fullt-konsbyte-1.960302
Mitt svar till denna artikel. Jag skulle kanske kunna formulera det hela ännu bättre med längre tid men jag blir så trött på alltihopa att jag inte orkar. Är glad att de som bloggat om artikeln alla var ganska hyfsade på att försvara transsexuellas rätt till en kropp de trivs med, det gjorde att det kändes bättre. Jag är inte så insatt i queerteori, så jag har inte svarat på om han missuppfattat den med, vilket han antagligen har. Han verkar mest rabbla på utan att komma fram till något i artikeln.
Ursäkta, men får jag ställa frågan, vilka vi? Jag är så trött när transsexuella, intersexuella och transpersoner hålls upp som någon sorts allmän grupp som gäller för alla, när det är frågan om marginaliserade minoriteter i en värld som inte kan hantera dem på ett värdigt, mänskligt sätt. Du får det att låta som att varenda person skulle kunna överväga en könskorrigering, och ignorerar de hinder och de svårigheter en transsexuell person måste gå igenom för att få någon sorts vård, hur avog och ohövligt man kan bli bemött av familj och vänner, brutna kontakter och relationer med människor som man trodde älskade och förstod en, nej, det är ingen lätt process, den är oftast enormt psykiskt krävande och långutdragen.
Redan att kalla transsexuella kvinnor för transsexuella män och ”män besatta av tanken att bli riktiga kvinnor”, tyder på en häpnadsväckande okunnighet och respektlöshet inför de människor du kan sitta och skriva om, utan att antagligen ha gjort några djupare efterforskningar om området du uttalar dig om (det är i för sig ännu värre om du har gjort djupare efterforskningar och ändå ställer dig så här aningslös inför så basiska termer, nej då har du medvetet valt att använda en felaktig term, trotts att du därmed ignorerar att visa respekt för en grupp kvinnor som redan blir trakasserade från samhällets sida), analys utan kunskap är bara tomt prat.
Transsexuella väljer inte sin könsidentitet, lika lite som någon annan, det enda som de kan välja är att ignorera och förtränga känslorna, vilket ofta leder till depression, ätstörningar, och missbruk av olika slag för att slippa tänka på det. Ofta ökar känslorna även ju längre tiden går tills det till slut blir outhärdligt att fortsätta, man blir tvungen att göra något åt det hela. Sluta jämföra en minoritets behov och lycka med resten av befolkningen.
Blir ”vi” verkligen lyckligare, ja jag vet inte hur det är för resten av befolkningen, men transsexuella blir lyckligare av hormonbehandling och könskorrigerande operationer, endast ett fåtal ångrar sig, vilket inte vill säga att livet blir ett konstant lyckorus, utan i många fall helt enkelt att slippa depression, och hatet mot sin egen kropp, att få leva ett hyfsat liv.
Du skriver om det faktum att samhället blivit öppnare och fler vågar hävda sin egen identitet som att det blivit en ny trend. Under hela min uppväxt visste jag ingenting om transsexualism, men min upplevelse fanns där och blev värre ju längre jag ignorerade den och försökte hålla mig likgiltigt till min egen kropp, att jag till slut sökte efter ett svar på varför jag upplevde att min kropp borde sett annorlunda ut än vad den gjorde, och varför jag inte identifierade mig som tjej, och jag lyckades till slut hitta information om transsexualism. Jag önskar att jag kunde dela känslan av lättnad över att inte vara ensam, och det faktum att jag kunde ändra in kropp som slog mig så fort jag läste. Det är ingen trend eller ett nyck eller påverkan från samhället, behovet fanns redan där, jag visste bara inte vad jag kunde göra åt det.
Det hela påminner mig mycket om artikeln som nämnde Tomas Beatie som jag skrev om. Att tillskriva alla som potentiellt transsexuella, felbenämnande, och givande intrycket att transition är ett sorts ögonblicksverk som är jättelätt att genomföra utan eftertanke.
Mitt svar till denna artikel. Jag skulle kanske kunna formulera det hela ännu bättre med längre tid men jag blir så trött på alltihopa att jag inte orkar. Är glad att de som bloggat om artikeln alla var ganska hyfsade på att försvara transsexuellas rätt till en kropp de trivs med, det gjorde att det kändes bättre. Jag är inte så insatt i queerteori, så jag har inte svarat på om han missuppfattat den med, vilket han antagligen har. Han verkar mest rabbla på utan att komma fram till något i artikeln.
Ursäkta, men får jag ställa frågan, vilka vi? Jag är så trött när transsexuella, intersexuella och transpersoner hålls upp som någon sorts allmän grupp som gäller för alla, när det är frågan om marginaliserade minoriteter i en värld som inte kan hantera dem på ett värdigt, mänskligt sätt. Du får det att låta som att varenda person skulle kunna överväga en könskorrigering, och ignorerar de hinder och de svårigheter en transsexuell person måste gå igenom för att få någon sorts vård, hur avog och ohövligt man kan bli bemött av familj och vänner, brutna kontakter och relationer med människor som man trodde älskade och förstod en, nej, det är ingen lätt process, den är oftast enormt psykiskt krävande och långutdragen.
Redan att kalla transsexuella kvinnor för transsexuella män och ”män besatta av tanken att bli riktiga kvinnor”, tyder på en häpnadsväckande okunnighet och respektlöshet inför de människor du kan sitta och skriva om, utan att antagligen ha gjort några djupare efterforskningar om området du uttalar dig om (det är i för sig ännu värre om du har gjort djupare efterforskningar och ändå ställer dig så här aningslös inför så basiska termer, nej då har du medvetet valt att använda en felaktig term, trotts att du därmed ignorerar att visa respekt för en grupp kvinnor som redan blir trakasserade från samhällets sida), analys utan kunskap är bara tomt prat.
Transsexuella väljer inte sin könsidentitet, lika lite som någon annan, det enda som de kan välja är att ignorera och förtränga känslorna, vilket ofta leder till depression, ätstörningar, och missbruk av olika slag för att slippa tänka på det. Ofta ökar känslorna även ju längre tiden går tills det till slut blir outhärdligt att fortsätta, man blir tvungen att göra något åt det hela. Sluta jämföra en minoritets behov och lycka med resten av befolkningen.
Blir ”vi” verkligen lyckligare, ja jag vet inte hur det är för resten av befolkningen, men transsexuella blir lyckligare av hormonbehandling och könskorrigerande operationer, endast ett fåtal ångrar sig, vilket inte vill säga att livet blir ett konstant lyckorus, utan i många fall helt enkelt att slippa depression, och hatet mot sin egen kropp, att få leva ett hyfsat liv.
Du skriver om det faktum att samhället blivit öppnare och fler vågar hävda sin egen identitet som att det blivit en ny trend. Under hela min uppväxt visste jag ingenting om transsexualism, men min upplevelse fanns där och blev värre ju längre jag ignorerade den och försökte hålla mig likgiltigt till min egen kropp, att jag till slut sökte efter ett svar på varför jag upplevde att min kropp borde sett annorlunda ut än vad den gjorde, och varför jag inte identifierade mig som tjej, och jag lyckades till slut hitta information om transsexualism. Jag önskar att jag kunde dela känslan av lättnad över att inte vara ensam, och det faktum att jag kunde ändra in kropp som slog mig så fort jag läste. Det är ingen trend eller ett nyck eller påverkan från samhället, behovet fanns redan där, jag visste bara inte vad jag kunde göra åt det.
Det hela påminner mig mycket om artikeln som nämnde Tomas Beatie som jag skrev om. Att tillskriva alla som potentiellt transsexuella, felbenämnande, och givande intrycket att transition är ett sorts ögonblicksverk som är jättelätt att genomföra utan eftertanke.
onsdag 23 september 2009
Det är bara att inse faktum.
Jag blir tagen för en cis kille automatiskt nuförtiden av större delen folk. Det är bara att inse. Jag förstår det inte själv, när jag ser mig själv i spegeln ser jag bara hur feminint mitt utseende är, hur utväxterna, som aldrig går att trycka ner helt, syns genom t-shirten, hur förbaskat kort jag är, vilka små och runda händer samt avsaknaden av skäggstubb och adamsäpple.
Jag får tycka vad jag vill, men världen håller inte med mig, uppenbarligen. hur annars kan jag förklara att två klasser fulla av människor jag aldrig träffat, samt två lärare alla tror att jag är en cis kille, och fortfarande gör det efter flertalet lektioner, att jag inför två olika människor, som vet att jag är en HBT-ungdom och efter att ha konverserat med en av dem i tjugo minuter, förutsätter att jag är en homosexuell/bisexuell kille (vilket såklart stämmer, det är bara det att jag är trans med), att en person som sett mig otaliga gånger förut undrar vem den nye killen är.
Jag tog nu en extra god blick in i spegeln, och okej då, jag ser väl ganska mycket ut som folk föreställer sig cis killar, i alla fall i trettonårsåldern, men jag fattar inte hur de kan gå med på att jag är sjutton, det är ett mysterium.
En sak är i alla fall klar, jag får sluta gå ut och göra saker med min mamma, för att hon tilltalar mig som om jag vore en tjej, med fel pronomen och namn, vilket skulle vara irriterande för ett par månader sen, men nu blir det mer pinsamt eftersom folk undrar vad fan hon sa egentligen.
Jag får tycka vad jag vill, men världen håller inte med mig, uppenbarligen. hur annars kan jag förklara att två klasser fulla av människor jag aldrig träffat, samt två lärare alla tror att jag är en cis kille, och fortfarande gör det efter flertalet lektioner, att jag inför två olika människor, som vet att jag är en HBT-ungdom och efter att ha konverserat med en av dem i tjugo minuter, förutsätter att jag är en homosexuell/bisexuell kille (vilket såklart stämmer, det är bara det att jag är trans med), att en person som sett mig otaliga gånger förut undrar vem den nye killen är.
Jag tog nu en extra god blick in i spegeln, och okej då, jag ser väl ganska mycket ut som folk föreställer sig cis killar, i alla fall i trettonårsåldern, men jag fattar inte hur de kan gå med på att jag är sjutton, det är ett mysterium.
En sak är i alla fall klar, jag får sluta gå ut och göra saker med min mamma, för att hon tilltalar mig som om jag vore en tjej, med fel pronomen och namn, vilket skulle vara irriterande för ett par månader sen, men nu blir det mer pinsamt eftersom folk undrar vad fan hon sa egentligen.
måndag 21 september 2009
Bryan Safi satiriserar över medias framställning av homosexuella personer (tycker inte att bisexuella tas upp, han nämner bara gay och lesbian, vilket jag tycker är en besvikelse, eftersom det ingår i det material han presenterar). Inte lika aktuellt i Sverige, eftersom det är USAs media, men ändå bekant och underhållande.
Det är en stereotyp som jag känner igen, vilket kanske inte är så konstigt, eftersom man ser många av USAs såpor här med. Jag avskyr den avhumanisering denna stereotyp innebär, homosexuella män är inga modeaccessoarer, vi är lika mänskliga som alla andra. Jag älskar scenen när han frågar en heterosexuell kvinna om hennes sexvanor och hon ringer polisen, det är så bra satir. Om jag träffade någon som sa "I love the gays", så skulle jag springa skrikande därifrån, eftersom den personen verkligen avhumaniserat en och bara ser en stereotyp, inte riktiga människor. Andra har även tagit upp den avsexualisering som sker i stereotypen "gay best friend", eftersom karaktären ytterst sällan får visas upp med sin egna sexualitet, (eller ens ett liv utanför den heterosexuella kvinnans närvaro).
Eftersom de är reklam från USA, kan jag inte relatera till dem, mer än att de reklamer med två versioner var nästan komiska eftersom det var så bisarrt, men på samam gång naturligtvis frustrerande.
Det jag tycker är mest talande i den här är den biten när de vissar killar som ser på när det kysser varandra. Den heterosexuella manliga blicken i full action. Det är bisexuella kvinnor som här skildras, och föder in i den stereotyp en del har, att bisexuella kvinnor är sådana som ibland kan tänka sig att hångla med kvinnor för mäns njutning skull, men inte ha ett seriöst förhållande med dem under längre tid. Nu har jag inte i detalj sett programmen som skildras, och jag är inte heller en bisexuell kvinna, och därför vet jag inte allt om de stereotyper en utsätts för, så jag kan inte riktigt uttala mig om det hela, men det är en stereotyp som jag träffat på förut. Jag har ett anekdotiskt exempel om hur jobbig denna stereotyp kan bli, eftersom jag läst om en bisexuell kvinnas upplevelser, som sa att när en heterosexuell man hade frågat henne om hon var lesbisk, och hon svarat att hon var bisexuell, så tog han genast tag i en annan kvinna och sa åt dem att kyssas framför honom.
Det är en stereotyp som jag känner igen, vilket kanske inte är så konstigt, eftersom man ser många av USAs såpor här med. Jag avskyr den avhumanisering denna stereotyp innebär, homosexuella män är inga modeaccessoarer, vi är lika mänskliga som alla andra. Jag älskar scenen när han frågar en heterosexuell kvinna om hennes sexvanor och hon ringer polisen, det är så bra satir. Om jag träffade någon som sa "I love the gays", så skulle jag springa skrikande därifrån, eftersom den personen verkligen avhumaniserat en och bara ser en stereotyp, inte riktiga människor. Andra har även tagit upp den avsexualisering som sker i stereotypen "gay best friend", eftersom karaktären ytterst sällan får visas upp med sin egna sexualitet, (eller ens ett liv utanför den heterosexuella kvinnans närvaro).
Eftersom de är reklam från USA, kan jag inte relatera till dem, mer än att de reklamer med två versioner var nästan komiska eftersom det var så bisarrt, men på samam gång naturligtvis frustrerande.
Det jag tycker är mest talande i den här är den biten när de vissar killar som ser på när det kysser varandra. Den heterosexuella manliga blicken i full action. Det är bisexuella kvinnor som här skildras, och föder in i den stereotyp en del har, att bisexuella kvinnor är sådana som ibland kan tänka sig att hångla med kvinnor för mäns njutning skull, men inte ha ett seriöst förhållande med dem under längre tid. Nu har jag inte i detalj sett programmen som skildras, och jag är inte heller en bisexuell kvinna, och därför vet jag inte allt om de stereotyper en utsätts för, så jag kan inte riktigt uttala mig om det hela, men det är en stereotyp som jag träffat på förut. Jag har ett anekdotiskt exempel om hur jobbig denna stereotyp kan bli, eftersom jag läst om en bisexuell kvinnas upplevelser, som sa att när en heterosexuell man hade frågat henne om hon var lesbisk, och hon svarat att hon var bisexuell, så tog han genast tag i en annan kvinna och sa åt dem att kyssas framför honom.
torsdag 17 september 2009
Stopphormoner
Stopphormoner, två dagar senare.
Är inte lika hyperaktiv, men vill fortfarande flänga runt mer. Trummar med fingrarna mer än vanligt, och är otroligt otålig. Har svårt att hålla koncentrationen uppe när jag ska lyssna på lärare, tycker att de är för långsamma och vill bara sätta igång. Detta växlas med att vara trött och sömnig. Vilket innebär att jag antagligen irriterar lärare med att växla mellan att otåligt skifta sittställning och falla ihop av sömn på bänken. Blir lättare varm och andfådd när jag går upp för trappor och dansar. Smaksinnet är försämrat. Har ibland värmevallningar samt är en aning hes, och nej, håller inte på att bli förkyld. Humöret tämligen stabilt, förutom en aning surhet, har inte varit deprimerad eller haft ångest, vilket jag vanligen känner en aning av varje dag. Har varit positiv och kreativ, samt avslappnad i den bemärkelsen att ingenting bekymrar mig.
Kan inte svara vilka effekter som orsakas på grund av stopphormonerna och vad som beror på andra omständigheter. Intressant.
Är inte lika hyperaktiv, men vill fortfarande flänga runt mer. Trummar med fingrarna mer än vanligt, och är otroligt otålig. Har svårt att hålla koncentrationen uppe när jag ska lyssna på lärare, tycker att de är för långsamma och vill bara sätta igång. Detta växlas med att vara trött och sömnig. Vilket innebär att jag antagligen irriterar lärare med att växla mellan att otåligt skifta sittställning och falla ihop av sömn på bänken. Blir lättare varm och andfådd när jag går upp för trappor och dansar. Smaksinnet är försämrat. Har ibland värmevallningar samt är en aning hes, och nej, håller inte på att bli förkyld. Humöret tämligen stabilt, förutom en aning surhet, har inte varit deprimerad eller haft ångest, vilket jag vanligen känner en aning av varje dag. Har varit positiv och kreativ, samt avslappnad i den bemärkelsen att ingenting bekymrar mig.
Kan inte svara vilka effekter som orsakas på grund av stopphormonerna och vad som beror på andra omständigheter. Intressant.
tisdag 15 september 2009
Prepubertal pojke berättar
Nej, jag är väl inte direkt prepubertal, jag har bara varit i fel pubertet ett par år, men nu blir det ändring på det. Det hände två positiva saker idag.
Jag tog min första spruta med stopphormoner i eftermiddags. Det gick ju bra. När det var gjort och jag var på väg ifrån skolsköterskan så började jag gråta, men det var inte för att jag var upprörd, utan för att jag kände mig så bra, jag grät av lättnad. Det var en skön och behaglig gråt, och efter att jag slutat bestämde jag mig för att le åt alla jag mötte på stan för att dela med mig av min glädje lite. Skillnader jag märker är att jag är hyperaktiv, det känns som att jag uppfattar saker snabbare, och så känns det som att min känsel är högre, jag känner kläderna mot kroppen på ett annat sätt. Detta vet jag inte om det beror på sprutan eller är rent psykologiskt. Nu ikväll så känns det som att någon satt eld på mina byxor, jag känner en våg av värme igenom mig, men inte som feber, för jag är helt klar i huvudet. Detta beror säkert på sprutan. Jag försökte hitta mer information om de företeelser stopphormoner kan orsaka, men jag har försökt förut med, jag kan inte hitta någon vettig och konkret information om det hela. Suckandes gav jag upp och sökte på klimakteriet istället, och där stod det med en gång att värmevallningar kan vara ett symptom av minskat östrogen i kroppen.
Det andra bra som hände var att jag fick reda på att jag blir sedd som kille automatiskt i en av de två nya kurser, med folk jag inte känner, som jag har. Jag blev kallad han. Jag anade att det var så, läraren såg mig i alla fall som kille från början för hon frågade om jag var [killnamn som jag inte minns] när hon försökte pricka av mig på klasslistan. Så jag ser alltså så pass grabbig ut att folk tror att jag är cis kille nu. Förvånande. Men det är kanske för att jag är så van vid att se mig själv samt kvinnor med ett maskulint uttryck att jag tycker att jag ser hur omanlig ut som helst. Det är skönt att slippa säga något och bli kallad rätt automatiskt. Samtidigt så gör det mig fegare av att inte vilja bli sedd som transfreaket, vilket gör att jag inte vill prata trans lika mycket som vanligt för att folk inte ska bli misstänksamma. Däremot tänker jag inte försöka dölja att jag är homosexuell om det kommer upp en fråga om partner, relationer eller min upplevelse av de fördomar man möter om homosexuella personer (om jag vågar, det är några grabbar från byggprogrammet med, och jag har fördomen att de innebär att de är homofoba). Det är en kurs om kommunikation, vilket är intressant.
Jag tog min första spruta med stopphormoner i eftermiddags. Det gick ju bra. När det var gjort och jag var på väg ifrån skolsköterskan så började jag gråta, men det var inte för att jag var upprörd, utan för att jag kände mig så bra, jag grät av lättnad. Det var en skön och behaglig gråt, och efter att jag slutat bestämde jag mig för att le åt alla jag mötte på stan för att dela med mig av min glädje lite. Skillnader jag märker är att jag är hyperaktiv, det känns som att jag uppfattar saker snabbare, och så känns det som att min känsel är högre, jag känner kläderna mot kroppen på ett annat sätt. Detta vet jag inte om det beror på sprutan eller är rent psykologiskt. Nu ikväll så känns det som att någon satt eld på mina byxor, jag känner en våg av värme igenom mig, men inte som feber, för jag är helt klar i huvudet. Detta beror säkert på sprutan. Jag försökte hitta mer information om de företeelser stopphormoner kan orsaka, men jag har försökt förut med, jag kan inte hitta någon vettig och konkret information om det hela. Suckandes gav jag upp och sökte på klimakteriet istället, och där stod det med en gång att värmevallningar kan vara ett symptom av minskat östrogen i kroppen.
Det andra bra som hände var att jag fick reda på att jag blir sedd som kille automatiskt i en av de två nya kurser, med folk jag inte känner, som jag har. Jag blev kallad han. Jag anade att det var så, läraren såg mig i alla fall som kille från början för hon frågade om jag var [killnamn som jag inte minns] när hon försökte pricka av mig på klasslistan. Så jag ser alltså så pass grabbig ut att folk tror att jag är cis kille nu. Förvånande. Men det är kanske för att jag är så van vid att se mig själv samt kvinnor med ett maskulint uttryck att jag tycker att jag ser hur omanlig ut som helst. Det är skönt att slippa säga något och bli kallad rätt automatiskt. Samtidigt så gör det mig fegare av att inte vilja bli sedd som transfreaket, vilket gör att jag inte vill prata trans lika mycket som vanligt för att folk inte ska bli misstänksamma. Däremot tänker jag inte försöka dölja att jag är homosexuell om det kommer upp en fråga om partner, relationer eller min upplevelse av de fördomar man möter om homosexuella personer (om jag vågar, det är några grabbar från byggprogrammet med, och jag har fördomen att de innebär att de är homofoba). Det är en kurs om kommunikation, vilket är intressant.
lördag 12 september 2009
Gnäll
Vad är det med mig? Jag är otroligt känslig för att bli kallad fel pronomen och fel namn. Jag avskydde det förut, men nu bryter jag fullkomligt ihop så fort det händer. Jag blev tvungen att gå hem från skolan en eftermiddag bara för att jag blev omnämnd som hon upprepade gånger av en lärare. Senast igår blev jag också tvungen att springa iväg och gråta förtvivlat i några minuter för att en lärare kallade mig för hon.
Så fort jag hör pronomen hon vrider det sig olustigt i maggropen av rädsla att det är mig de refererar till, och när jag ser mitt juridiska namn så hoppar hjärtat upp i halsgropen av förskräckelse att det är mig det refereras till. Det är jobbigt.
Jag längtar efter att bara kunna umgås med transpersoner, jag blir för nervös i cispersoners sällskap att de ska säga fel att jag inte kan umgås med den på ett sätt som känns bekvämt, men jag vet att det är omöjligt, jag lever ihop med fyra stycken och världen är full av dem, de är en överväldigande majoritet. Tyvärr är familjen värst att vara med dessutom, de försöker inte ens säga rätt, de ignorerar det hela, och verkar ändå tro att vi kan ha en bra relation, trotts det faktum att de gör mig otroligt illa och struntar i otroligt viktiga delar av min identitet som påverkar mitt liv. Jag vågar till exempel inte berätta att så fort jag är nedstämd, så är det oftast på grund av hur folk bemött mig som transperson. Jag måste hitta ett sätt att stå ut, men jag vet inte riktigt hur.
Samtidigt så skäms jag över att jag är privilegierad, jag är medelklass och bortskämd av föräldrar ekonomiskt, bor tämligen nära till utredningsteamet, och bor i ett land där jag inte behöver betala för större delen av min medicinska transition (även om det är en nackdel med den långa väntan), så jag har inte rätt att må dålig.
Så fort jag hör pronomen hon vrider det sig olustigt i maggropen av rädsla att det är mig de refererar till, och när jag ser mitt juridiska namn så hoppar hjärtat upp i halsgropen av förskräckelse att det är mig det refereras till. Det är jobbigt.
Jag längtar efter att bara kunna umgås med transpersoner, jag blir för nervös i cispersoners sällskap att de ska säga fel att jag inte kan umgås med den på ett sätt som känns bekvämt, men jag vet att det är omöjligt, jag lever ihop med fyra stycken och världen är full av dem, de är en överväldigande majoritet. Tyvärr är familjen värst att vara med dessutom, de försöker inte ens säga rätt, de ignorerar det hela, och verkar ändå tro att vi kan ha en bra relation, trotts det faktum att de gör mig otroligt illa och struntar i otroligt viktiga delar av min identitet som påverkar mitt liv. Jag vågar till exempel inte berätta att så fort jag är nedstämd, så är det oftast på grund av hur folk bemött mig som transperson. Jag måste hitta ett sätt att stå ut, men jag vet inte riktigt hur.
Samtidigt så skäms jag över att jag är privilegierad, jag är medelklass och bortskämd av föräldrar ekonomiskt, bor tämligen nära till utredningsteamet, och bor i ett land där jag inte behöver betala för större delen av min medicinska transition (även om det är en nackdel med den långa väntan), så jag har inte rätt att må dålig.
fredag 11 september 2009
Caster Semenya
Caster Semenya, den 18-åriga tjej som vann guld 800 meter i VM, är uppenbarligen intersexuell, rapporterar de som gjorde "könstestet" (vilket är så idiotiskt, som att det finns något sätt att mäta kön, förutom självidentifikation) kom fram till enligt Guardian och N Y Daily News (varning för okänsliga artiklar), jag fick reda på det via Shakesville.
Hon är bara 18 år, ett år äldre än jag och tidningar över hela världen har skrivit artiklar om det hela, samt att massvis av personer ifrågasatt hennes kön och använt han/hon/den i ett enda svep. varför börjar jag önska att jag kunde få cispersoner att hålla käften när de ska uttala sig om intersexuella, transsexuella eller transpersoner? För det verkar omöjligt för det flesta att göra det utan att se oss som objekt istället för riktiga människor, och de tror alltid att de vet mycket bättre än forskare (då menar jag inte alla forskare, vissa är också drabbade av könsbinärstänkandet) och oss själva vad kön egentligen är och ljudligt uttrycker sin åsikt. (oftast är de helt okunniga).
Det verkar som att hon får behålla sin medalj i alla fall, vilket förhoppningsvis stämmer (rätta mig om jag uppfattade det hela fel). Hoppas att de låter henne fortsätta tävla mot de andra damerna i fortsättningen. Inte för att jag gillar den könsbinära indelningen av idrott, eller idrottstävlingar överhuvudtaget, folk tar det för seriöst, men nu när de finns där, så måste hon självklart få rätt att tävla i damernas. Och sen till de idioter som jag hört säga "men då kan ju vilken man som helst också säga att han är kvinna och tävla i damernas!", ingen kommer att göra det, den här världen är alldeles för transfobisk för att någon som av samhället anses vara man skulle göra det utan att verkligen identifiera som kvinna. Och om världen inte vore så transfobisk, så skulle det inte spela någon roll för folk om någon gjorde det. Dessutom är det så jävla dumt att jämföra henne med en man, det är att indirekt påstå att hon är en.
Hoppas att hon inte mår psykiskt dåligt, men det är väl tyvärr troligt att hon gör det. Det där är inte ett trevligt sätt att få reda på sådana saker, faktiskt det värsta sättet jag kan tänka mig. Hon får virtuella kramar från mig.
Hon är bara 18 år, ett år äldre än jag och tidningar över hela världen har skrivit artiklar om det hela, samt att massvis av personer ifrågasatt hennes kön och använt han/hon/den i ett enda svep. varför börjar jag önska att jag kunde få cispersoner att hålla käften när de ska uttala sig om intersexuella, transsexuella eller transpersoner? För det verkar omöjligt för det flesta att göra det utan att se oss som objekt istället för riktiga människor, och de tror alltid att de vet mycket bättre än forskare (då menar jag inte alla forskare, vissa är också drabbade av könsbinärstänkandet) och oss själva vad kön egentligen är och ljudligt uttrycker sin åsikt. (oftast är de helt okunniga).
Det verkar som att hon får behålla sin medalj i alla fall, vilket förhoppningsvis stämmer (rätta mig om jag uppfattade det hela fel). Hoppas att de låter henne fortsätta tävla mot de andra damerna i fortsättningen. Inte för att jag gillar den könsbinära indelningen av idrott, eller idrottstävlingar överhuvudtaget, folk tar det för seriöst, men nu när de finns där, så måste hon självklart få rätt att tävla i damernas. Och sen till de idioter som jag hört säga "men då kan ju vilken man som helst också säga att han är kvinna och tävla i damernas!", ingen kommer att göra det, den här världen är alldeles för transfobisk för att någon som av samhället anses vara man skulle göra det utan att verkligen identifiera som kvinna. Och om världen inte vore så transfobisk, så skulle det inte spela någon roll för folk om någon gjorde det. Dessutom är det så jävla dumt att jämföra henne med en man, det är att indirekt påstå att hon är en.
Hoppas att hon inte mår psykiskt dåligt, men det är väl tyvärr troligt att hon gör det. Det där är inte ett trevligt sätt att få reda på sådana saker, faktiskt det värsta sättet jag kan tänka mig. Hon får virtuella kramar från mig.
onsdag 9 september 2009
Barndomsvänner
Idag tror jag att jag såg en av de bästa vänner jag haft på bussen. Han hade vuxit upp sen jag såg honom senast, vilket var över två år sen. Men vi hade slutat att vara vänner innan dess. Jag låtsades inte om honom, jag ville inte bli igenkänd för han känner mig under ett namn jag inte identifierar mig med, och jag vill inte direkt dra upp trans 101 med någon som jag inte umgås med längre.
Han stirrade lite på mig, men jag tror inte att han lyckades placera mig, jag har så radikalt annorlunda frisyr, annorlunda hårfärg och annorlunda klädstil än när vi sågs sist. Jag är inte samma olyckliga varelse nu för tiden, jag försöker inte låtsas att jag är tjej, (och då syftar jag inte på mitt försök att klä mig i klänning och kjol och ha långt hår, även om det ingick), utan jag fick insikten att jag är kille, vilket har fått mig att få en ny utstrålning utåt.
Trotts att jag inte ville bli igenkänd, finns det ett masochistiskt drag inom mig som vill söka upp honom och fråga vad han tyckte om att vi var tre killar som satt och datanördade ihop, inte två killar och en tjej vilket omvärlden trodde. Kanske för att jag någonstans inombords längtar efter bekräftelse från de som kände mig från den tiden då jag var en av grabbarna. Det känns som att jag förväntar mig att svaret att han inte är förvånad alls. Jag vill ungefär ropa: "titta på mig, jag var en kille egentligen! Det är därför jag blev sådär hemskt olycklig och tråkig att vara med, det blev liksom helt fel på vägen, men jag är på väg åt rätt håll nu!"
Det kändes på det hela taget lite konstigt, han var en ung man som antagligen levde sitt liv som vanligt, han verkade fortfarande scouta för han hade en sådan sorts ryggsäck på ryggen, och jag, fortfarande en liten pojke som väntar på att komma in i puberteten. Kan inte låta bli att vara en aning avundsjuk, för honom verkar livet ha fortsatt sen vi slutade vara vänner, men jag står fortfarande och stampar på samma punkt efter en omväg. Inte för att jag tror att jag skulle vilja byta, att vara trans är något som fått mig att växa som människa, men jag önskar att det kunde vara slut nu, att jag kunde vakna imorgon med skäggstubb, istället för denna väntan. Jag är i väntan på skägg.
Efter ett tag drabbades jag av saknaden, jag saknar honom, jag saknar den jag var då. Varför kan jag inte släppa den saknaden? Vad tjänar det till, vänner och tider kommer och går, det är så livet är, livet är inte så enkelt längre, jag är inte samma person längre, och antagligen inte han heller, världen är inte likadan.
Han stirrade lite på mig, men jag tror inte att han lyckades placera mig, jag har så radikalt annorlunda frisyr, annorlunda hårfärg och annorlunda klädstil än när vi sågs sist. Jag är inte samma olyckliga varelse nu för tiden, jag försöker inte låtsas att jag är tjej, (och då syftar jag inte på mitt försök att klä mig i klänning och kjol och ha långt hår, även om det ingick), utan jag fick insikten att jag är kille, vilket har fått mig att få en ny utstrålning utåt.
Trotts att jag inte ville bli igenkänd, finns det ett masochistiskt drag inom mig som vill söka upp honom och fråga vad han tyckte om att vi var tre killar som satt och datanördade ihop, inte två killar och en tjej vilket omvärlden trodde. Kanske för att jag någonstans inombords längtar efter bekräftelse från de som kände mig från den tiden då jag var en av grabbarna. Det känns som att jag förväntar mig att svaret att han inte är förvånad alls. Jag vill ungefär ropa: "titta på mig, jag var en kille egentligen! Det är därför jag blev sådär hemskt olycklig och tråkig att vara med, det blev liksom helt fel på vägen, men jag är på väg åt rätt håll nu!"
Det kändes på det hela taget lite konstigt, han var en ung man som antagligen levde sitt liv som vanligt, han verkade fortfarande scouta för han hade en sådan sorts ryggsäck på ryggen, och jag, fortfarande en liten pojke som väntar på att komma in i puberteten. Kan inte låta bli att vara en aning avundsjuk, för honom verkar livet ha fortsatt sen vi slutade vara vänner, men jag står fortfarande och stampar på samma punkt efter en omväg. Inte för att jag tror att jag skulle vilja byta, att vara trans är något som fått mig att växa som människa, men jag önskar att det kunde vara slut nu, att jag kunde vakna imorgon med skäggstubb, istället för denna väntan. Jag är i väntan på skägg.
Efter ett tag drabbades jag av saknaden, jag saknar honom, jag saknar den jag var då. Varför kan jag inte släppa den saknaden? Vad tjänar det till, vänner och tider kommer och går, det är så livet är, livet är inte så enkelt längre, jag är inte samma person längre, och antagligen inte han heller, världen är inte likadan.
söndag 6 september 2009
Dikt
"The same stream of life
that runs through my veins night and day
runs through the world
and dances in rhythmic measures.
It is the same life
that shoots in joy through the dust of the earth
in numberless blades of grass
and breaks into tumultuous waves of leaves and flowers.
It is the same life
that is rocked in the ocean-cradle
of birth and of death,
in ebb and in flow.
I feel my limbs are made glorious
by the touch of this world of life.
And my pride is from the life-throb of ages
dancing in my blood this moment."
Jag älskar den, den får mig att rysa varje gång jag läser den. Jag önskar att jag kunde läsa den på originalspråket, eftersom mycket ofta går förlorat i översättningar.
lördag 5 september 2009
Författare och böcker
Jag blev irriterad när jag läste i DN Kultur idag, s 5, artikeln Manifest för framtida läsupplevelser. En av punkterna i deras lista lyder:
"Vi läsare struntar i författarens bakomliggande motiv till att skriva. Vi läsare är intelligenta nog att kunna skilja författarens person från dess skrivna text."
Tack för att ni försöker påstå att alla som inte håller med er har låg intelligens. Jag håller nämligen inte med den meningen alls. Det är omöjligt att skilja en skrift från sin författare, kanske i någon hypotetisk fantasivärld, då skriften skulle släppa all förankring till författaren.
En skrift kan aldrig undvika att bli färgad av författarens livssyn, eftersom författaren endast kan skriva från sitt eget perspektiv. Ta till exempel en väldigt misogyn person som är författare, det skulle säkert märkas på sättet kvinnor skildras i en roman av den personen, kanske skulle de märkas att hen delade upp dem i madonna/hora och ge dem mindre mänsklighet eller karaktärsutveckling, eller att de framställdes som patetiska och beroende av män. Misogyni innebär att man ser kvinnor som mindre mänskliga, hur skulle det inte kunna påverka texten? Ta till exempel Strindberg, en författare som jag inte kan läsa eftersom hans skildringar av kvinnor är så påfrestande. Hans verk är misogyna, han själv var, vilket inte är förvånande, misogyn.
Det är även en fråga om vad man vill ge pengar till, för om man köper en bok av denne författare så innebär det eventuellt att författaren får pengar utav det, och frågan är om man vill att ens pengar ska gå till och stödja någon som är hatisk och föraktar en hel grupp riktiga människor, kanske någon som till och med aktivt förespråkar sitt hat mot denna grupp, istället för att lägga dem på en annan författare som skriver lika bra, men inte gör något sådant.
Ett utmärkt exempel på det jag nämner är Sci-fi-författaren John C Wright, som nyligen uttalade sig homofobiskt i ett inlägg på sin livejournal (länken leder till en kopia av texten och en persons svar på den, eftersom originalet togs ned) på internet, vilket ledde till att ett antal Homo/bisexuella-personer, deras familjemedlemmar och allierade kommenterade att de inte skulle köpa hans böcker mer. Jag tycker inte alls det är märkligt att man inte vill ge pengar och resurser åt någon som man vet anser att en själv eller personer som man stödjer inte räknas som en fullvärdig människa, det måste oundvikligen färga hur man tolkar hans texter, även fast texterna i sig inte nämner HBT-personer, eftersom man då läser den i vetskap att den värld man befinner sig i är skapad av någon som uttalat att han inte tycker att personer som jag är önskvärda. Hans uttalande har lett till att jag aldrig ens kommer så mycket som att se åt hans böckers håll. Det kallar jag inte brist på intelligens, det kallar jag att inte slösa bort sin tid på något som får en att känna sig obehaglig.
Nu vet jag att ovanstående citat mest syftar på att de inte bryr sig ifall författare skriver i kommersiellt syfte eller inte, vilket diskuterats i DN nyligen. Jag väljer ändå att tolka det i ett bredare perspektiv eftersom det är ett argument som jag hört tämligen ofta, särskilt som kritik ifall man bojkottar enskilda författares verk.
"Vi läsare struntar i författarens bakomliggande motiv till att skriva. Vi läsare är intelligenta nog att kunna skilja författarens person från dess skrivna text."
Tack för att ni försöker påstå att alla som inte håller med er har låg intelligens. Jag håller nämligen inte med den meningen alls. Det är omöjligt att skilja en skrift från sin författare, kanske i någon hypotetisk fantasivärld, då skriften skulle släppa all förankring till författaren.
En skrift kan aldrig undvika att bli färgad av författarens livssyn, eftersom författaren endast kan skriva från sitt eget perspektiv. Ta till exempel en väldigt misogyn person som är författare, det skulle säkert märkas på sättet kvinnor skildras i en roman av den personen, kanske skulle de märkas att hen delade upp dem i madonna/hora och ge dem mindre mänsklighet eller karaktärsutveckling, eller att de framställdes som patetiska och beroende av män. Misogyni innebär att man ser kvinnor som mindre mänskliga, hur skulle det inte kunna påverka texten? Ta till exempel Strindberg, en författare som jag inte kan läsa eftersom hans skildringar av kvinnor är så påfrestande. Hans verk är misogyna, han själv var, vilket inte är förvånande, misogyn.
Det är även en fråga om vad man vill ge pengar till, för om man köper en bok av denne författare så innebär det eventuellt att författaren får pengar utav det, och frågan är om man vill att ens pengar ska gå till och stödja någon som är hatisk och föraktar en hel grupp riktiga människor, kanske någon som till och med aktivt förespråkar sitt hat mot denna grupp, istället för att lägga dem på en annan författare som skriver lika bra, men inte gör något sådant.
Ett utmärkt exempel på det jag nämner är Sci-fi-författaren John C Wright, som nyligen uttalade sig homofobiskt i ett inlägg på sin livejournal (länken leder till en kopia av texten och en persons svar på den, eftersom originalet togs ned) på internet, vilket ledde till att ett antal Homo/bisexuella-personer, deras familjemedlemmar och allierade kommenterade att de inte skulle köpa hans böcker mer. Jag tycker inte alls det är märkligt att man inte vill ge pengar och resurser åt någon som man vet anser att en själv eller personer som man stödjer inte räknas som en fullvärdig människa, det måste oundvikligen färga hur man tolkar hans texter, även fast texterna i sig inte nämner HBT-personer, eftersom man då läser den i vetskap att den värld man befinner sig i är skapad av någon som uttalat att han inte tycker att personer som jag är önskvärda. Hans uttalande har lett till att jag aldrig ens kommer så mycket som att se åt hans böckers håll. Det kallar jag inte brist på intelligens, det kallar jag att inte slösa bort sin tid på något som får en att känna sig obehaglig.
Nu vet jag att ovanstående citat mest syftar på att de inte bryr sig ifall författare skriver i kommersiellt syfte eller inte, vilket diskuterats i DN nyligen. Jag väljer ändå att tolka det i ett bredare perspektiv eftersom det är ett argument som jag hört tämligen ofta, särskilt som kritik ifall man bojkottar enskilda författares verk.
fredag 4 september 2009
Fightingscener jag gillar
Från filmen Hero. När det blir svartvitt så slåss de bara i tankarna. Alla scener när de slåss i den filmen bryter mot tyngdlagen, och det är det som är poängen.
World of Warcraft-machinima. Den är så bra synkad till musiken. Damen med svart hår är egentligen en drake vid namn Onyxia (drakar kan ta mänsklig skepnad i den världen), men ingen vet om det, vingarna som plötsligt dyker upp blir lite obegripliga om man inte vet om det. Den får mig att tänka på en av Terry Pratchetts böcker, minns inte vilken, när ondingen säger till sina vakter "Grip honom!", om huvudpersonen, och vakterna säger "men han är ju ensam!", och syftar på att han därför kommer att spöa skiten ur dem.
Från Star Trek. Den är så dålig att den är bra. Älskar att han gör svartkrut lite snabbt med material han råkade hitta på vägen, mycket troligt. Hade en teori om att det skulle föreställa vara högre gravitation än på jorden, men det förklarar inte hur icke-ödlan (människan) rör sig snabbt ibland. Kanske ska det föreställa att ödlan helt enkelt är en långsam art.
Som det märks är det inte direkt realistiska scener jag gillar, det vore ju inte roligt, det intressanta är ju det fantasifulla. Jag tycker att det snarare kan kallas för konst.
måndag 31 augusti 2009
Anime
Jag var på endokrinologbesök igår, och efter att de kontrollerat blodproverna jag fick ta så ska jag få ett recept för hormonblockers, vilket betyder att jag förhoppningsvis snart kan tacka adjö till feminiseringen av kroppen. Det känns skumt och skönt på samma gång.
Har just sett klart på animen Simoun, vilket känns passande ironiskt nog. I världen där den utspelar sig föds alla som kvinnliga neutrum (försökte hitta ett lämpligare ord, men kom inte på något), men när de fyller 17 så blir de antingen män eller kvinnor efter egna önskemål genom att besöka en mystisk källa. I ett land tjänar vissa som prästinnor, så kallade "sibyllor" innan de fyller 17, som ber till gud genom att flyga i mönster med farkoster som de hittat från en uråldrig civilisation. Animen fokuserar på ett kompani av sådana sibyllor. Eftersom krig har uppstått mellan landet och grannländerna, och för att farkosterna går att använda som vapen, faktiskt är det mest effektivaste vapnen som existerar i världen, så skickas de ut för att slåss mot fienden.
Det var min första Yuri-anime (Yuri, anime/manga som skildrar romantiska/sexuella relationer mellan kvinnor), det var inte planerat, jag bara såg ungefär två minuter in och insåg att det måste vara det, även om jag som transperson inte tolkar det som relationer mellan kvinnor, utseendet till trotts. Bara för att någon ser ut som folk förutsätter att en tjej ser ut, betyder det inte att personen är det.
Jag kan börja med det jag tycker är mest dåligt, som varför det är så binärt, valet de gör, , det bara uppmuntar idén om att det går att dra klara gränser vad som är en man och en kvinna, och att alla är antingen det ena eller andra, vilket är en falsk världsbild. Det är förvisso science fiction, men eftersom den är skapad av människor för människor så överför den idéer om vårt samhälle. Det man kan tolka in är ju att intersexualism uppstår i vissa fall, men att ingen vågar prata om det, men det är antagligen att ge de som gjorde animen mer eftertänksamhet än vad jag tror är rimligt. Jag är så van vid att transpersoner, transsexuella och intersexuella blir överkörda så fort cispersoner ska försöka göra något som har med kön att göra att undantaget skulle få mig att tappa hakan.
Jag gillade inte heller att det verkade finnas en könssegregering där män fick de viktigaste posterna, i alla fall militärt. Alla soldater och befäl var män, förutom sibyllorna, där dessutom vissa av dem växer upp till män. Däremot verkade den religiösa makten, vilken var ganska stark, innehas av kvinnor. Är det troligt, i en värld där alla växt upp som neutrum och därför borde ha mer insikt i att det inte är några större skillnader, att de har en sådan könssegregering
Andra saker som jag skakade på huvudet åt var att folk innan de blivit 17 hann få utvecklade bröst, det är inte så lätt att ta tillbaka (i för sig så vet jag ju inte hur de tänkt sig det hela rent biologiskt, men det verkar inte särskilt troligt att de skulle utveckla bröst, det vore bara onödigt rent evolutionsmässigt sett, och om deras biologi liknar vår, så borde de inte försvinna bara för att deras kropp påbörjar en manlig utveckling, det vore också onödigt evolutionsmässigt sett), men jag tror, nej vet vad som ligger bakom: fanservice!
En anna sak var att alla, även männen hade kvinnliga röstskådespelare, vilket också är komiskt, eftersom manliga könshormoner ändrar rösten, de borde inte alla låta som jag när jag gör mitt bästa att tala med så djup röst som möjligt. De flesta männen är även så androgynt tecknade att de alla ser ut som transkillar som gått på testosteron ett tag, men inte så länge. Min syster frågade till och med "är det en kille eller tjej?" när hon stack in huvudet och råkade se en av männen. Detta trotts hans (om något tunna) skäggstubb.
Ändå så tyckte jag att det var ganska spännande och intressant, även om fanservicen förstörde mycket (sibyllornas dräkter fick mig nästan att låta bli att se den, en aning för sexualiserade dräkter på personer som ser ut som tjejer i yngre tonåren är suspekt, men tyvärr alltför vanligt i anime).
Jag kunde inte låta bli att fundera på och i vissa fall hoppas vilka som skulle bli kvinnor och vilka män, även om det grämde mig lite att de var de enda alternativen. Jag blev där positivt överraskad, för det slutade med att fem av
dem inte blev män eller kvinnor. Särskilt mycket tyckte jag om scenen mot slutet när de två som var mest huvudpersoner, skulle tvingas att besöka källan, men istället snodde en simoun med hjälpa av de andra och gav sig av för att slippa det. De blev även ett par vilket jag hoppats på.
Fem blev kvinnor, och två män. Jag hade väntat mig att fler skulle vara killar, men de två som var det hade jag hoppats på att de skulle vara män i alla fall, och jag var glad att vissa som jag trodde skulle bli män bara för att de var mer maskulina inte blev det. Det var skönt att kön inte var länkat med könsuttryck, resultatet gick inte att räkna ut.
En annan sak jag gillade var att de hade med ett queert/lesbiskt par, Aeru och Neviril (huvudpersonerna, men det vore väl konstigt annars, eftersom det är Yuri) och även ett manligt samkönat par, Guragrief och Anubituf kaptenen och vicekaptenen på luftkrigsskeppet där sibyllorna var när de inte flög, och ironiskt nog med tanke på att det var en Yuri-anime, så var deras förhållande en av de bättre skildringarna av homo/bisexuella män jag sett i anime/manga över huvudtaget, de föll inte in i någon av de vanliga stereotyperna, inte deras förhållande heller , det var så normalt, de pratade, drack te på kvällarna, och bråkade vid ett tillfälle över en meningsskillnad och blev sedan sams igen, ungefär som vilket förhållande som helst, vilket är så ovanligt att det inte är klokt. Ingen av dem dog heller. Det borde inte vara något jag är glad över, men det är svårt att låta bli efter ett flertal incidenter med katastrofala skildringar av homo/bisexuella killar jag träffat på i vissa animes och manga på senare tid. Sedan flörtade också Floe, en av de som på slutet visade sig vara en kille med killar under seriens gång. För att inte nämna de romantiska stämningar som fanns mellan vissa av sibyllorna.
Om det i slutändan är en anime jag skulle rekommendera, det vet jag inte, den har vissa aspekter som jag tyckte om och vissa som jag hatade.
Har just sett klart på animen Simoun, vilket känns passande ironiskt nog. I världen där den utspelar sig föds alla som kvinnliga neutrum (försökte hitta ett lämpligare ord, men kom inte på något), men när de fyller 17 så blir de antingen män eller kvinnor efter egna önskemål genom att besöka en mystisk källa. I ett land tjänar vissa som prästinnor, så kallade "sibyllor" innan de fyller 17, som ber till gud genom att flyga i mönster med farkoster som de hittat från en uråldrig civilisation. Animen fokuserar på ett kompani av sådana sibyllor. Eftersom krig har uppstått mellan landet och grannländerna, och för att farkosterna går att använda som vapen, faktiskt är det mest effektivaste vapnen som existerar i världen, så skickas de ut för att slåss mot fienden.
Det var min första Yuri-anime (Yuri, anime/manga som skildrar romantiska/sexuella relationer mellan kvinnor), det var inte planerat, jag bara såg ungefär två minuter in och insåg att det måste vara det, även om jag som transperson inte tolkar det som relationer mellan kvinnor, utseendet till trotts. Bara för att någon ser ut som folk förutsätter att en tjej ser ut, betyder det inte att personen är det.
Jag kan börja med det jag tycker är mest dåligt, som varför det är så binärt, valet de gör, , det bara uppmuntar idén om att det går att dra klara gränser vad som är en man och en kvinna, och att alla är antingen det ena eller andra, vilket är en falsk världsbild. Det är förvisso science fiction, men eftersom den är skapad av människor för människor så överför den idéer om vårt samhälle. Det man kan tolka in är ju att intersexualism uppstår i vissa fall, men att ingen vågar prata om det, men det är antagligen att ge de som gjorde animen mer eftertänksamhet än vad jag tror är rimligt. Jag är så van vid att transpersoner, transsexuella och intersexuella blir överkörda så fort cispersoner ska försöka göra något som har med kön att göra att undantaget skulle få mig att tappa hakan.
Jag gillade inte heller att det verkade finnas en könssegregering där män fick de viktigaste posterna, i alla fall militärt. Alla soldater och befäl var män, förutom sibyllorna, där dessutom vissa av dem växer upp till män. Däremot verkade den religiösa makten, vilken var ganska stark, innehas av kvinnor. Är det troligt, i en värld där alla växt upp som neutrum och därför borde ha mer insikt i att det inte är några större skillnader, att de har en sådan könssegregering
Andra saker som jag skakade på huvudet åt var att folk innan de blivit 17 hann få utvecklade bröst, det är inte så lätt att ta tillbaka (i för sig så vet jag ju inte hur de tänkt sig det hela rent biologiskt, men det verkar inte särskilt troligt att de skulle utveckla bröst, det vore bara onödigt rent evolutionsmässigt sett, och om deras biologi liknar vår, så borde de inte försvinna bara för att deras kropp påbörjar en manlig utveckling, det vore också onödigt evolutionsmässigt sett), men jag tror, nej vet vad som ligger bakom: fanservice!
En anna sak var att alla, även männen hade kvinnliga röstskådespelare, vilket också är komiskt, eftersom manliga könshormoner ändrar rösten, de borde inte alla låta som jag när jag gör mitt bästa att tala med så djup röst som möjligt. De flesta männen är även så androgynt tecknade att de alla ser ut som transkillar som gått på testosteron ett tag, men inte så länge. Min syster frågade till och med "är det en kille eller tjej?" när hon stack in huvudet och råkade se en av männen. Detta trotts hans (om något tunna) skäggstubb.
Ändå så tyckte jag att det var ganska spännande och intressant, även om fanservicen förstörde mycket (sibyllornas dräkter fick mig nästan att låta bli att se den, en aning för sexualiserade dräkter på personer som ser ut som tjejer i yngre tonåren är suspekt, men tyvärr alltför vanligt i anime).
Jag kunde inte låta bli att fundera på och i vissa fall hoppas vilka som skulle bli kvinnor och vilka män, även om det grämde mig lite att de var de enda alternativen. Jag blev där positivt överraskad, för det slutade med att fem av
dem inte blev män eller kvinnor. Särskilt mycket tyckte jag om scenen mot slutet när de två som var mest huvudpersoner, skulle tvingas att besöka källan, men istället snodde en simoun med hjälpa av de andra och gav sig av för att slippa det. De blev även ett par vilket jag hoppats på. Fem blev kvinnor, och två män. Jag hade väntat mig att fler skulle vara killar, men de två som var det hade jag hoppats på att de skulle vara män i alla fall, och jag var glad att vissa som jag trodde skulle bli män bara för att de var mer maskulina inte blev det. Det var skönt att kön inte var länkat med könsuttryck, resultatet gick inte att räkna ut.
En annan sak jag gillade var att de hade med ett queert/lesbiskt par, Aeru och Neviril (huvudpersonerna, men det vore väl konstigt annars, eftersom det är Yuri) och även ett manligt samkönat par, Guragrief och Anubituf kaptenen och vicekaptenen på luftkrigsskeppet där sibyllorna var när de inte flög, och ironiskt nog med tanke på att det var en Yuri-anime, så var deras förhållande en av de bättre skildringarna av homo/bisexuella män jag sett i anime/manga över huvudtaget, de föll inte in i någon av de vanliga stereotyperna, inte deras förhållande heller , det var så normalt, de pratade, drack te på kvällarna, och bråkade vid ett tillfälle över en meningsskillnad och blev sedan sams igen, ungefär som vilket förhållande som helst, vilket är så ovanligt att det inte är klokt. Ingen av dem dog heller. Det borde inte vara något jag är glad över, men det är svårt att låta bli efter ett flertal incidenter med katastrofala skildringar av homo/bisexuella killar jag träffat på i vissa animes och manga på senare tid. Sedan flörtade också Floe, en av de som på slutet visade sig vara en kille med killar under seriens gång. För att inte nämna de romantiska stämningar som fanns mellan vissa av sibyllorna.
Om det i slutändan är en anime jag skulle rekommendera, det vet jag inte, den har vissa aspekter som jag tyckte om och vissa som jag hatade.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
