Dn igen

http://www.dn.se/opinion/debatt/transplanterad-livmoder-ett-steg-mot-fullt-konsbyte-1.960302

Mitt svar till denna artikel. Jag skulle kanske kunna formulera det hela ännu bättre med längre tid men jag blir så trött på alltihopa att jag inte orkar. Är glad att de som bloggat om artikeln alla var ganska hyfsade på att försvara transsexuellas rätt till en kropp de trivs med, det gjorde att det kändes bättre. Jag är inte så insatt i queerteori, så jag har inte svarat på om han missuppfattat den med, vilket han antagligen har. Han verkar mest rabbla på utan att komma fram till något i artikeln.

Ursäkta, men får jag ställa frågan, vilka vi? Jag är så trött när transsexuella, intersexuella och transpersoner hålls upp som någon sorts allmän grupp som gäller för alla, när det är frågan om marginaliserade minoriteter i en värld som inte kan hantera dem på ett värdigt, mänskligt sätt. Du får det att låta som att varenda person skulle kunna överväga en könskorrigering, och ignorerar de hinder och de svårigheter en transsexuell person måste gå igenom för att få någon sorts vård, hur avog och ohövligt man kan bli bemött av familj och vänner, brutna kontakter och relationer med människor som man trodde älskade och förstod en, nej, det är ingen lätt process, den är oftast enormt psykiskt krävande och långutdragen.

Redan att kalla transsexuella kvinnor för transsexuella män och ”män besatta av tanken att bli riktiga kvinnor”, tyder på en häpnadsväckande okunnighet och respektlöshet inför de människor du kan sitta och skriva om, utan att antagligen ha gjort några djupare efterforskningar om området du uttalar dig om (det är i för sig ännu värre om du har gjort djupare efterforskningar och ändå ställer dig så här aningslös inför så basiska termer, nej då har du medvetet valt att använda en felaktig term, trotts att du därmed ignorerar att visa respekt för en grupp kvinnor som redan blir trakasserade från samhällets sida), analys utan kunskap är bara tomt prat.

Transsexuella väljer inte sin könsidentitet, lika lite som någon annan, det enda som de kan välja är att ignorera och förtränga känslorna, vilket ofta leder till depression, ätstörningar, och missbruk av olika slag för att slippa tänka på det. Ofta ökar känslorna även ju längre tiden går tills det till slut blir outhärdligt att fortsätta, man blir tvungen att göra något åt det hela. Sluta jämföra en minoritets behov och lycka med resten av befolkningen.

Blir ”vi” verkligen lyckligare, ja jag vet inte hur det är för resten av befolkningen, men transsexuella blir lyckligare av hormonbehandling och könskorrigerande operationer, endast ett fåtal ångrar sig, vilket inte vill säga att livet blir ett konstant lyckorus, utan i många fall helt enkelt att slippa depression, och hatet mot sin egen kropp, att få leva ett hyfsat liv.

Du skriver om det faktum att samhället blivit öppnare och fler vågar hävda sin egen identitet som att det blivit en ny trend. Under hela min uppväxt visste jag ingenting om transsexualism, men min upplevelse fanns där och blev värre ju längre jag ignorerade den och försökte hålla mig likgiltigt till min egen kropp, att jag till slut sökte efter ett svar på varför jag upplevde att min kropp borde sett annorlunda ut än vad den gjorde, och varför jag inte identifierade mig som tjej, och jag lyckades till slut hitta information om transsexualism. Jag önskar att jag kunde dela känslan av lättnad över att inte vara ensam, och det faktum att jag kunde ändra in kropp som slog mig så fort jag läste. Det är ingen trend eller ett nyck eller påverkan från samhället, behovet fanns redan där, jag visste bara inte vad jag kunde göra åt det.


Det hela påminner mig mycket om artikeln som nämnde Tomas Beatie som jag skrev om. Att tillskriva alla som potentiellt transsexuella, felbenämnande, och givande intrycket att transition är ett sorts ögonblicksverk som är jättelätt att genomföra utan eftertanke.