Jag och min kropp

Jag är mitt uppe i puberteten. Jag älskar min kropp, att följa minsta lilla förändring, vakna upp och plötsligt märka att något nytt har hänt. Att säga det känns otroligt. Jag har börjat att gilla min kropp, jag?

I början var jag jättenervös att testo skulle vis sig vara fel, trots allt, för då skulle det inte funnits något könshormon som var rätt för mig, och i början var jag tvungen att reda ut en liten kris inom mig själv, att min kropp antagligen aldrig kommer att vara som en cis killes vad jag än gör, och sörja att jag inte fick uppleva vissa tider av mitt liv och samtidigt bli sedd som kille. Men tiden flyter på och det blir bara bättre och bättre för varje gång jag tar en spruta. Jag är otroligt tacksam för det. Det finns ett helt liv kvar att vara mig själv

Förut, för många år sen, trodde jag jag visste hur det var att ha accepterat sin kropp. Jag visste inte hur fel jag hade. Då hade jag inte kommit till rätta med den, jag hade bara slutat bry mig om att se den överhuvudtaget, jag var likgiltig, orkade inte hata den längre, men brydde mig inte om den heller. 

Det är en sådan här pubertet alla borde få uppleva, både cis och transpersoner, en pubertet som känns rätt för dem. Kanske är det så här många cispersoner känner? Kroppen är där som en favoritfotölj man kan luta sig tillbaka i. Den kanske är ful, sliten eller konstig form, men den är där och den är bekväm att sätta sig i.

Jag vet inte vad kön är, jag vet inte vad transsexualism är, inte heller vad det innebär att vara en man, och tror inte att jag kommer hitta ett svar på de frågorna, men jag behövde en kropp med högre dos testo än den själv kunde producera, och jag är en man, det är det ord som bäst beskriver mig, och jag gillar det.  

Testosteron löste inte alla mina problem, den löste ett, men det var rätt problem, den kroppsliga könsdysforin. Inte sagt att jag fortfarande inte har vissa problem med min kropp, men det är inte likadant längre. 

Allmänt

Jag har satt upp en läxa till mig själv att inte nämna att någon är trans om det inte är relevant. Det brukar jag inte göra i cispersoners sällskap, för det är inte deras angelägenhet, men måste försöka göra det annars med, eftersom jag känner att jag inte vill bidra till att behandla trans kvinnor och trans män annorlunda än cis kvinnor och cis män, kanske borde jag ta upp vanan se till att nämna att folk är cis på samma sätt som jag nämner att folk är trans, problemet är att jag inte kan veta vilka som är cis. Det är något jag ska fundera på i alla fall. 

Mitt behov av att skriva är inte lika stort som det var förut, därför var det ett tag sen jag skev något här. Jag har flutit runt och känt mig lycklig i mig själv, och känt mig mer tillfreds i min kropp större delen av tiden. Det finns alltid dalar och kullar, men jag är nöjd just nu och har inte så mycket att säga.  Jag har för tillfället sluppit undan de känslor jag brukade ha, ensamhet, oduglighet och förtvivlan, och jag hoppas att de fortsätter att hålla sig borta. Jag kan se tillbaka på saker jag skrivit, och känna att jag inte kan identifiera mig med dem som förut. Jag tänker unna mig själv att vara lite lycklig. 

Jag gör roliga saker med min röst och njuter över hur den ändrar sig, jag kan låta som ett monster, eller en tjur, eller kasta mig mellan tonlägen. Min mamma hatar att lyssna på det, men det struntar jag i. Det har blivit enklare att komma ner när jag sjunger också. 

Har äntligen berättat att jag är trans för hela släkten med ett undantag, och det har gått tämligen bra, men vet inte än hur de kommer att bete sig i framtiden, hur det går med namn och pronomen. Jag har bestämt mig att aldrig mer tiga och låta mig felkönas eller felbenämnas i tystnad utan att berätta eller rätta folk, jag har fått nog av att kompromissa på den punkten. Har fått nog av att bry mig om ifall folk accepterar det eller inte, om de inte ställer upp, behöver jag dem inte i mitt liv. Det är ändå bara föräldrarnas bekanta som inte vet, alla mina bekanta vet eller har aldrig känt mig under något annat namn än mitt, och som kille.