Musikmeme

Type these words into your music library and name the first song that appears.

Happy:  “Happy Birthday” av Birthday Massacre

Sad: “Sad Monster” av Tanioka Kumi

Love: “A French Love (naked version)” av Anna Ternheim

Hate: “Between Love and Hate” av Lunatica

Light:  “Celestial Light” av Anthony Miles

Dark: “Dark Chest of Wonders” av Nightwish

Good: “Good King Wenceslas” av Loreena McKennit

Bad: “Bad Seed” av Takida

Kaotiska etiska runtfunderingar med vegetariskt

Den här texten får ingen riktig poäng eftersom jag kastar mig mellan ämnen, men jag väljer att publicera den här i alla fall.

Jag försöker att bli vegetarian igen, efter ett uppehåll då för mycket annat var i vägen. Det är omöjligt att leva utan att skada, hämma eller förhindra andra levande varelser på något sätt, men det går alltid att försöka göra det bättre. Jag kände att jag ville minska dödandet av mer djur, även fast det nästan känns lite hopplöst i ett hus där alla andra äter kött och jag själv ändå bara kompletterar min måltid med annat istället för köttet. Det får det att kännas lite som att det bara blir för att jag ska känna mig bättre, och det vore löjligt, målet är inte att jag ska gå runt och känna mig etisk som inte bidrar till djurdödande, utan att mindre djur ska dödas, vad har någon annan för glädje av det?

Varför jag nu försöker bli vegetarian är ju ändå på något plan av etiska själ naturligtvis (både när det kommer till miljön, och så djuren själva). Jag kan inte resonera mig fram till varför det skulle vara etiskt fel att döda människor och inte andra djurarter. Känslor och intelligens,liv. Vad är det människor generellt har som andra djur inte har? Det finns en hel del djur med abstrakt tänkande, det finns djur med hög intelligens, djur som använder verktyg, djur som sörjer, och begraver sina döda,förutom homo sapiens. Om Och ska man verkligen döma liv efter sådant ens? Det känns snarare som ett vi och dem-tänk istället för etiskt resonerande (det beror så klart på vilket etiskt resonerande man godkänner, det finns många argument, vi-och-dem-tänket bland dem, men inget har känts tillfredsställande för mig) att tycka det är okej att djur dödas men inte människor. Mitt val inombords var alltså att antingen vara emot dödandet av livsformer eller tycka det var okej att döda människor, och att inte döda något över huvudtaget om det går att undvika kändes som ett bättre alternativ att bygga en etisk grund på. 

Till resonemanget att andra djur dödar, så människor kan lika gärna göra detsamma, kontrar jag med frågan ovan varför det är oetiskt att döda människor (generellt menat,vissa människor är inte så lyckligt lottade att de blir räknade som mänskliga), då andra djur dödar djur av sin egen art. Möjligen om man faktiskt tycker det är okej att döda människor, så skulle resonemanget kännas hållbart. Däremot skulle jag inte vilja vara i närheten av denne. Jag kan inte se hur "men alla andra gör det ju" är en bra grund för etiska regler. Oavsett om det är en människa eller ett annat djur som gör det. Det är inte heller som att alla djur ens har ett val, en hel del måste ha kött för att leva.

Det är inte som att frågan fortfarande ligger helt till rätta hos mig,jag värderar djur med känslor och intelligens högre än andra livsformer, däggdjur högre än insekter, som ändå antagligen är den mest framgångsrika livsformen. Då fortsätter jag ju på samma bana, att värdera liv mer likt mig själv högre än annat liv.

Vad är egentligen rätt och fel? Nu tror jag inte på en rätt eller sann etik när det kommer till kritan, så det kan bli lite svårt för mig att svara på det. Etik är inte en objektiv sanning, den är värdebaserad, och växlar beroende på vilket sätt en person förhåller sig till världen. Det går nog dock inte att leva utan någon sorts förordning, eller snarare tror jag inte att jag skulle vilja leva så och då får jag komma fram till det sätt att handla som verkar rimligt efter egen förmåga.

Min etiska grundregel är att göra så lite skada som möjligt, mot andra levande varelser, och mot miljön. Varför? Det är bra för mig själv, och andra, dessutom får det mig att känna mig bra, kanske för att jag lärt in mig det synsättet, kanske för att det är något generellt flockdjursbeteende att bry sig om de omkring som jag har fått, jag vet inte riktigt, (men jag tycker inte om flockdjursteorier, kanske för att det känns som att det oftast antas delas av alla människor av de som förespråkar sådant, istället för att vara generellt, en möjlig förklaring varför vissa företeelser finns hos de flesta människor), är jag bra på att leva upp till min etiska grundregel? Nej, jag är ganska katastrofalt dålig, men så har jag omöjligt hög ribba, och det är lätt att utveckla apati när jag omöjligt kan låta bli att göra illa någon eller något genom att existera.

Nu över till delfiner som speglar sig.
(Återgivning av den linkade videon i skrift här)

Dikt

"A Litany for Survival

For those of us who live at the shoreline
standing upon the constant edges of decision
crucial and alone
for those of us who cannot indulge
the passing dreams of choice
who love in doorways coming and going
in the hours between dawns
looking inward and outward
at once before and after
seeking a now that can breed
futures
like bread in our children's mouths
so their dreams will not reflect
the death of ours:

For those of us
who were imprinted with fear
like a faint line in the center of our foreheads
learning to be afraid with our mother's milk
for by this weapon
this illusion of some safety to be found
the heavy-footed hoped to silence us
For all of us
this instant and this triumph
We were never meant to survive.

And when the sun rises we are afraid
it might not remain
when the sun sets we are afraid
it might not rise in the morning
when our stomachs are full we are afraid
of indigestion
when our stomachs are empty we are afraid
we may never eat again
when we are loved we are afraid
love will vanish
when we are alone we are afraid
love will never return
and when we speak we are afraid
our words will not be heard
nor welcomed
but when we are silent
we are still afraid
So it is better to speak
remembering
we were never meant to survive."

— Audre Lorde (The Black Unicorn: Poems)

Alien

 En text jag skrev för att få ur mig lite av den klyfta jag känner mellan mig själv och cispersoner som grupp. Tyvärr är den på engelska, jag försökte översätta den till svenska, men blev inte så nöjd med resultatet. 

To my dear cis people (No, not you, if you're "understanding")

Hello, this is Alien calling; can I land safely on your planet? Usually it slips by me, a sad regretful feeling in my chest when it passes through, and I reach out and try to catch you, grasping with fingers in the air, never truly connecting, as if we were from different universes, different planes and only saw ghost images of each other. The measurements we get on our instruments are so different. You say you don’t see in black and white, but I see you ignore the grey zones, over and over. And I cannot connect, to your world, cannot reach common ground. And you’re not even trying. But I couldn’t stand where you are, even while trying, even with my life on the edge, because I was always alien there.

The ‘standard model’ people, the mainstream well ploughed road made my feet hurt, with every step my life blood coloured the bricks red. No, I was always one for walking barefoot in the soft grass, I love feeling earth beneath my feet. I find you as strange as you find me, believe me. I’m an artificial cyborg passing for human in your little playground where androids doesn’t exist, mere fairytales and stories to scare children with. I had changeling fantasies that never passed away, monster boy undercover, a child who could never belong. I do not wish to be ‘part of your world’, it doesn’t suit me, I want my own, a place where my expectations to conform are at a low minimum. I’m not flattered or impressed by the honorary human card I am granted for falling inside the norm enough to appear as a person to you and not a walking label, I’d rather be a monster boy then. Do you understand? I’m embracing my darkness, my disadvantage, in a desperate hope to turn it into strength. I have to love my body, myself, even if there will always be pain, because nobody will do it for me.

Because my depth and integrity, my way to melt away and try to form myself as the one I am and the one I could be are but shallow mutilation in your minds. It’s you who can only see surface, not me. Common sense is fabrications grinded into you since before you could walk, not absolute truth, written in Arial Black on our skin.  Words and thoughts can never be objective, because there’s a subjective behind them.  And it’s in the subjective we can reach out and try to understand, trying to fit into each other’s shoes for a while so I promote it. No statistics can show you as much as my life, as a multitude of lives in all ranges of possibility about the diversity of living beings.

Konstverk

Bild på en kvinnofigur i rött och en mansfigur i blått som brukar finnas på toalettdörrar, med texten 'man' och 'kvinna' under respektive figur.

Mans och kvinnofigurerna, nu utan text, omgiven av liknande figurer i bakgrunden i grått, vilket gör att de inte syns lika tydligt, som ska representera andra kön.

Alla figurer är nedtonade, och i regnbågsfärgad text över dem står det: 'Alla andra då?'

Alla figurer igen, men nu i olika nyanser, så att mans och kvinnofigurerna ser ut som en del i mängden.

En brist är såklart att de symboler som ska representera andra kön än de binära är skapade ur symbolerna för man och kvinna, vilket känns lite exkluderande mot folk som inte tycker att deras kön har något med man och kvinna att göra över huvudtaget, och det är kanske något att tänka på ifall jag vill utveckla idén, men jag vet dock inte riktigt hur jag ska representera eller avbilda det på ett bra sätt.

Idag är det alltså dags.

Ett gupp

Det var för bra för att vara för evigt. Det senaste halvåret har jag mått bättre än jag någonsin gjort i hela mitt liv. Allt har gått lugnt och plant, en lätt nerförsbacke i ett vackert kustlandskap, men det blev ett avbrott nu, mitt första gupp. Jag har gått igenom två dagar av ångestattacker och en önskan om att dö på grund av det. Det gör mer ont än jag kan beskriva. Jag kanske var redo att inte längre beskriva mig själv som trans, min kropp kanske inte längre är i konflikt med mitt sinne, men resten av världen är inte klar, det blev jag just brutalt påmind om.

Det får inte vara något traumatisk från det förflutna som jag ville bara få slippa över huvud taget, eller en privat relation mellan mig och min kropp, nej det är andras angelägenhet. Som jag är oärlig och opålitlig om jag inte vill prata eller ens nämna den. Jag ville inte ha något komma ut-tilfälle, jag är så trött på sånt. Sådana hade jag för att få folk att förstå att jag är kille, jag vill inte ha några för att få folk att se mig som trans kille speciellt. Jag tycker jag har rätten att bara få vara som alla andra. Men jag hade fel, att jag är trans är inte jag som bestämmer vikten av, det är andra. För är du cis är du normal och är du trans är det något du måste berätta.

Intressant att ingen tycker det är ett svek att jag inte berättar om alla de andra saker som uppgör min person, saker som är mer jag än att jag är trans som jag inte tagit upp med någon. nej just det, för de sakerna är ju okej att ha privata, inte att vara trans, jag är ingen svikare, ingen lögnare om jag inte pratar om dem. Jag hatar att vara trans, just för att jag inte bara får vara den jag tycker jag är, jag måste ge ut information som är jobbig och jag inte vill ha att göra med på ett sätt som ingen kräver om andra saker. Som att jag begått ett brott eller ljugit om något.

Det gör ont, men det gör inte ont för att det är viktigt för mig längre, utan för andra tycker det är viktigt. Jag ville få känna mig pånyttfödd, som jag på riktigt för första gången. Vara ett barn, vara en tonåring, vara allt det jag missade på grund av det ingenting jag befann mig i, men jag måste alltid sugas tillbaka dit, jag måste vara det där tomrummet och kännas vid det, erkänna det. Jag var bara så trött på det, att jag trodde att jag kunde få vara något annat. Ta så lång tid jag behövde på mig att kanske dela den delen av mig själv, om jag ville dela. Att låta det vara något nya personer i mitt liv bara kunde få reda på med tiden.

Jag är för ovan vid det här, jag har inte blivit nött och van vid hur konstig jag är i cispersoners ögon som trans, har inte lärt mig hantera mina och andras känslor kring det hela. Det är ju bara att kolla hur det går med min mamma, min stackars mamma som fortfarande inte, efter två år, kan förstå mig, som inte gläds åt att hon har en tillfreds son i sitt hus istället för det stycke av självhat som grät sig till sömns som brukade finnas där.

Det är jobbigt när man förstår andras smärta, och när denna känsla av smärta är det som gör illa en själv. För jag förstår delvis de personer jag älskars smärta, men samtidigt så gör den så ont. Deras smärta är verklig, även om den kommer från en värld där trans är det onormala och cis bara ett neutralt faktum, nej där ordet cis inte ens existerar, man är bara normal, inget som behövs sägas något om. Jag kan inte vara ledsen för att jag gett dem den smärtan utan att känna att jag ger upp en bit av min integritet, men samtidigt så vill jag inte att folk ska vara upprörda, för jag vill att de ska må bra.

När jag skriver det här har den mesta smärtan försvunnit redan, jag har lugnat ner mig, jag behövde bara få ur mig den någonstans, om det verkar tämligen melodramatiskt. Kanske är den inte rättfärdigad att dela med mig av, men den fanns där, och jag visste inte vem jag skulle vända mig till med den, det är bara plågsamt. Jag vill inte skada just nu, inte såra någon med min existens, mina känslor.

Bortom Cis och Transsexuell

En ny och häpnadsväckande tanke har dykt upp på senare tid. Jag trodde det var självklart att transsexuell var ett ord jag alltid skulle vara bekväm att identifiera mig med, men jag känner mig ganska avlägsen från det ordet nu, och tror att det bara är en känsla som kommer öka med tiden. För den stora klyfta som fanns mellan mig och min kropp, det som fick mig att ta upp ordet transsexuell, ett ord som kunde förklara att jag var kille (helst hade jag velat att endast ta till mig ordet kille, men det skulle ha varit förvirrande), har smält bort i takt med att testosteronet började verka. Jag känner mig inte främmande inför min kropp på samma sätt längre. Den är min kropp. Det känns relativt bra i den. Jag tänker att kanske är det så här en cisperson, utan andra kroppsliga komplikationer känner inför sin kropp. Vad får då ordet transsexuell för mening för mig? Det känns som att det mer och mer förlorar sin relevans.

Men kan ska jag då beskriva mig själv som cis istället? Kan jag vara cis? Svaret känns ändå som nej för mig, för min status som cisperson kan bli fråntagen mig och tvinga ut mig i en könsgränsens djungel, som ett mellanting, något som inte är en riktig man i vissas ögon. Min kropp kommer antagligen heller inte likna en generell cisman helt någonsin, något som fortfarande gör lite ont. Det är sådant jag måste leva med. Mina erfarenheter har dessutom formats av att jag är trans, och jag har upplevt saker få cispersoner antagligen varit med om, något som ibland får mig att känna som en utomjording i en ciscentrerad miljö.

Ligger det en sorts internaliserad transfobi bakom denna motvilja att omnämnas som trans? Att jag ser trans som mindre fint att vara? Jag kan inte riktigt svara på den frågan, mer än att jag inte skulle förvägra någon annan sin rätt till passande etiketter, eller skulle se en binärsidentifierad trans man eller kvinna som mindre äkta bara för att denna har en stark identitet även som transperson. Det borde dessutom vara en självklarhet att få bestämma själv vilka etiketter man vill använda om sig själv som en marginaliserad person, så det jag kan säga är att jag  vägrar att längre applicera mig till den kategori cispersoner skapat åt mig.

Det jag söker är ett ord för att beskriva den känsla av mellanläge jag befinner mig i, inte transexuell och inte cis. Före detta transsexuell kanske är en etikett att granska närmare, jag har funderat på det. Jag har lite fördomar om det uttrycket, att det är ett sådant som används av oqueera cisnormativa män och kvinnor som ser kön binärt. Verkar som det är något jag måste tänka om kring, eftersom jag nu tycker att det är ett ganska beskrivande ordval, och jag stämmer inte in på den förutfattade bild jag hade av personer som kallar sig så.

Nu är jag inte säker på att mitt inlägg egentligen kommer fram till något, men det var mest ett sätt att försöka få ur mig lite av något som jag börjat fundera på.

Regn

Jag var ute och gick, på väg hem, när det plötsligt började ösregna. På bara ett par ögonblick forsade regnet på gatorna, och regnet stod som spån i backen. Det luktade blöt asfalt.

Regn är ingenting jag ogillar, i alla fall inte om man vet att man har ett varmt hem att komma in i och ett klädombyte som väntar på en. Jag komponerade små dikter till regnets ära, smådansade och sprang fram vissa bitar av vägen, sträkte ut mina händer för att känna vattendropparna mot handflatorna och armarna, uppiggad. Regnet står för förnyelse inom mig, det gamla sköljs bort och allt blir renspolat.

Det finns en särskilld stämning av samförstånd med andra som verkar uppstå på grund av regn. En tant med en handduk över huvudet för att inte bli blöt, och jag med huvan uppdragen: vi går förbi varandra, och ler i samförstånd eftersom vi båda ser ganska komiska ut, nästan genomblöta.

Två små barn cyklar långsamt förbi, och en av dem ser på mig och skrattar, och jag antar att jag såg ganska lustig ut med igenimmade glasögon och min våta lugg, säger "Men gud. Han har luvan uppdragen för att skydda håret." Jag är inte helt säker på vad det ska betyda, men tror att det var i syftan på att det regnade så mycket, de verkade just ha gått ut och vara på väg mot lekparken, oförberedda så som jag och majoriteten av andra vandrare. 

En blöt hundägare går förbi med plågsam min, och hunden lunkar efter, ser på mig med sympatiska mörka ögon och ser lika ynklig ut som jag antagligen gjorde. Det ser nästan ut som att hen ska gå fram och hälsa på mig.

Det kändes fantastiskt att regn kunde få mig närmare andra varelser, och uppnå en förståelse som vi alla mer eller mindre delade, att vi var blöta och att regnet föll ner på oss.

Vad gör Timortinel?

Jag har inte kännt något behov av att blogga så som förut, så därför står bloggen mestadels öde. Mitt liv flyter på utan några hinder just nu, så har inte så mycket att berätta. Även mina möten med min psykolog blir allt glesare, för jag har inget att ta upp, det blir mest vanliga samtal, och det är då bättre att någon som mår dåligt får tid.

Jag har hittat någon sorts lycka. Det har aldrig känts bättre i mitt liv än nu, fullt av potential och mening, jag har roligt, jag skrattar, jag dansar fram och sjunger högt. Jag vill ut och träffa människor, ut och leva! Jag är en ung man i senare tonåren med livet framför mig. Det här hade jag aldrig kunnat ana, jag hade förberett mig på att det kanske inte skulle bli så mycket bättre, men det har det blivit, på mer än en front.

Följde av en slump med till en startgrupp för transpersoner med en kompis, men det var ganska meningslöst för mig, för där jag är nu så får jag inte ut så mycket av det, utan det blir bara en pratstund. Jag uppskattar inte att diskutera transfrågor på ett sådant sätt längre, behöver inte bekräftelse eller stöd, utan om det är något har jag vänner att prata med. Det hörs nästan på namnet, startgrupp, att det inte är för mig. Jag är inte vid någon start när det kommer till min transition, den jobbigaste biten verkar vara över nu.

Just nu så går jag mycket, äter nyttigt och tränar. Jag vill ha en vältränad kropp i alla fall en stund i livet, nu när jag fortfarande är ung. Det är roligt att gå, och känna att jag kan ta mig fram på mina egna fötter.

Väntar på att få reda på när jag ska få göra min bröstrekonstruktion, och har bestämt mig att om det tar alltför lång tid gör jag det privat, det känns löjligt och bortkastat att slösa bort tid, och jag är lyckligt lottad och har fått pengar av släktingar så att jag har råd. Inget för den snåle, men jag är en hejare på att göra åt pengar, och är det något som är viktigt att lägga ner pengar på så är det just detta. Jag är så mentalt redo att bara ta världen med storm, och det är frustrerande när inte kroppen är riktigt med, och jag klarar inte en sommar till med binder. Jag har förberett mig att inte vänta mig några fantastiska resultat av de operationer jag kommer att få göra, mitt minimikrav är mest att känna att jag kan gå runt i enbart ett linne utan att känna mig obekväm och vilja gömma mig.

För en gångs skull har jag börjat känna mig snygg, och jag vill nästan säga det högt flera gånger om dagen, jag är snygg. Andra kanske inte tycker att mitt utseende är så märkvärdigt, men vem bryr sig om dem? Jag börjar se ut som den där killen jag såg framför mig när jag tänkte på vem jag ville vara. Kläder jag inte har vågat ha på mig åker nu fram, och istället för att känna mig som en tjej i dem, känner jag mig som en kille med feminina kläder och accessoarer. Häromdagen kunde jag gå ut med eyeliner och smycken och ändå bli sedd som kille, det kändes så skönt att inte behöva välja. Jag stör mig tyvärr på de feminina drag i mitt ansikte, som jag helst inte vill se, men det får jag ta, inget är perfekt. Det kan ju dessutom förändra sig ännu mer, är ju inte ute ur puberteten än.

Jag och min kropp

Jag är mitt uppe i puberteten. Jag älskar min kropp, att följa minsta lilla förändring, vakna upp och plötsligt märka att något nytt har hänt. Att säga det känns otroligt. Jag har börjat att gilla min kropp, jag?

I början var jag jättenervös att testo skulle vis sig vara fel, trots allt, för då skulle det inte funnits något könshormon som var rätt för mig, och i början var jag tvungen att reda ut en liten kris inom mig själv, att min kropp antagligen aldrig kommer att vara som en cis killes vad jag än gör, och sörja att jag inte fick uppleva vissa tider av mitt liv och samtidigt bli sedd som kille. Men tiden flyter på och det blir bara bättre och bättre för varje gång jag tar en spruta. Jag är otroligt tacksam för det. Det finns ett helt liv kvar att vara mig själv

Förut, för många år sen, trodde jag jag visste hur det var att ha accepterat sin kropp. Jag visste inte hur fel jag hade. Då hade jag inte kommit till rätta med den, jag hade bara slutat bry mig om att se den överhuvudtaget, jag var likgiltig, orkade inte hata den längre, men brydde mig inte om den heller. 

Det är en sådan här pubertet alla borde få uppleva, både cis och transpersoner, en pubertet som känns rätt för dem. Kanske är det så här många cispersoner känner? Kroppen är där som en favoritfotölj man kan luta sig tillbaka i. Den kanske är ful, sliten eller konstig form, men den är där och den är bekväm att sätta sig i.

Jag vet inte vad kön är, jag vet inte vad transsexualism är, inte heller vad det innebär att vara en man, och tror inte att jag kommer hitta ett svar på de frågorna, men jag behövde en kropp med högre dos testo än den själv kunde producera, och jag är en man, det är det ord som bäst beskriver mig, och jag gillar det.  

Testosteron löste inte alla mina problem, den löste ett, men det var rätt problem, den kroppsliga könsdysforin. Inte sagt att jag fortfarande inte har vissa problem med min kropp, men det är inte likadant längre. 

Allmänt

Jag har satt upp en läxa till mig själv att inte nämna att någon är trans om det inte är relevant. Det brukar jag inte göra i cispersoners sällskap, för det är inte deras angelägenhet, men måste försöka göra det annars med, eftersom jag känner att jag inte vill bidra till att behandla trans kvinnor och trans män annorlunda än cis kvinnor och cis män, kanske borde jag ta upp vanan se till att nämna att folk är cis på samma sätt som jag nämner att folk är trans, problemet är att jag inte kan veta vilka som är cis. Det är något jag ska fundera på i alla fall. 

Mitt behov av att skriva är inte lika stort som det var förut, därför var det ett tag sen jag skev något här. Jag har flutit runt och känt mig lycklig i mig själv, och känt mig mer tillfreds i min kropp större delen av tiden. Det finns alltid dalar och kullar, men jag är nöjd just nu och har inte så mycket att säga.  Jag har för tillfället sluppit undan de känslor jag brukade ha, ensamhet, oduglighet och förtvivlan, och jag hoppas att de fortsätter att hålla sig borta. Jag kan se tillbaka på saker jag skrivit, och känna att jag inte kan identifiera mig med dem som förut. Jag tänker unna mig själv att vara lite lycklig. 

Jag gör roliga saker med min röst och njuter över hur den ändrar sig, jag kan låta som ett monster, eller en tjur, eller kasta mig mellan tonlägen. Min mamma hatar att lyssna på det, men det struntar jag i. Det har blivit enklare att komma ner när jag sjunger också. 

Har äntligen berättat att jag är trans för hela släkten med ett undantag, och det har gått tämligen bra, men vet inte än hur de kommer att bete sig i framtiden, hur det går med namn och pronomen. Jag har bestämt mig att aldrig mer tiga och låta mig felkönas eller felbenämnas i tystnad utan att berätta eller rätta folk, jag har fått nog av att kompromissa på den punkten. Har fått nog av att bry mig om ifall folk accepterar det eller inte, om de inte ställer upp, behöver jag dem inte i mitt liv. Det är ändå bara föräldrarnas bekanta som inte vet, alla mina bekanta vet eller har aldrig känt mig under något annat namn än mitt, och som kille.

Överkänslig?

Det är ett faktum att jag idag blev kallad hon av en bibliotekarie när jag skulle lämna igen några böcker, av en total främling, alltså, något som inte hänt mig på snart ett år. Jag kanske är för känslig, men det fick mig att tappa lusten till allting. Jag drev runt utan att kunna handla, eller kunna lugna mig. egentligen skulle jag ha gått till en lektion, men jag orkade inte ta mig dit längre. Jag mår illa, rent fysiskt, jag får uppstötningar när folk felkönar mig. Det enda jag kunde tänka på, och göra var hur äcklig  jag såg ut, hur mycket jag såg ut som en tjej. Jag såg bara framför mig hur alla dessa främlingar omkring såg mig som tjej, vilket de absolut inte får göra.

Jag är förbannad, för jag hade inte klippt mig på länge och var i valet och kvalet, eftersom jag vill ha längre hår, men inte till bekostnad av att inte bli sedd som kille, jag hade gjort en chansning och hoppats att testosteronet skulle kunna åtgärda det innan håret blev för långt, men uppenbarligen hade jag fel. Jag snubblade runt och tog mig till två frisörer, för jag stod inte ut med mig själv och behövde klippa mig genast, men de hade ingen tid över, så jag gick in i en sybehörsaffär och köpte en skarp sax. Sedan klippte jag själv av mig en massa hår hemma. Det ser inte snyggt ut, det är världens pottfrisyr, men det jag tänkte när jag var klar var att det inte gjorde något om jag ser ut som Rock Lees lillebror, bara jag inte blir felkönad. Det kändes i alla fall bättre efteråt. Just nu tänker jag vara hemma från skolan, tills jag mår bättre psykiskt, jag vill inte visa mig för en enda människa för tillfället.

Jag förtvivlar över att testosteronet tar sådan tid på sig innan man ser några fysiska förändringar, hur ska jag stå ut tills det börjar hända något? Det här slog törn på mitt självförtroende. Jag tog upp en kniv och funderade på om jag skulle göra illa mig själv, men jag tror inte att jag skulle klara något sånt. Den där delen av mig som säger att det enklaste vore att bara sluta existera, för att folk ändå inte kommer att acceptera mig som kille fick komma till tals igen, den som jag hoppats få slippa höra. Jag skulle vilja ha högre testodos, oavsett hur dåligt det är för kroppen, så kan det inte vara skadligare än det min hjärna gör mot mig just nu när jag tänker på hur jag ser ut. Det känns bra att vara på testo, men det här tog över den känslan av bekvämlighet, och nu vill jag helst gå och lägga mig i några månader tills klimatet är kallare och testot har börjat ge mer resultat utåt. Jag har börjat träna varje dag, för att bygga upp snyggare muskler, och jag har fått det på både armar och ben, men det som också hänt när fettet också minskat är att jag fortfarande har samma breda höfter, men med en smalare midja, gissa hur fel det känns, det känns helt åt helvete fel.

Jag är rädd för att aldrig få vara den feminina kille jag är utåt, att det alltid kommer att stå mellan att bli sedd som kille och vara femininare. Att jag kommer behöva dras med kläder från dressman och kortklippt hår resten av mitt liv för att bli sedd som kille. Jag önskar att jag var en cis kille, jag önskar det så mycket att det inte är klokt. Jag vill ha den lyxen, som de flesta cis killar har, att kunna uttrycka mig själv som jag vill klädmässigt och genom frisyren, utan att bli sedd som tjej, men jag kommer att vara kort och bredhöftad och androgyn, och det gör mig förtvivlad, jag vill inte vara androgyn på det sättet. Jag är inte säker på om det är värt besväret såhär, väntan på behandling, rädslan för att bli felkönad, kroppsavsmaken. Jag vet att jag är kille, jag behöver leva i den sortens kropp, och att jag aldrig skulle kunna leva som tjej, men frågan är om jag är tillräckligt stark för att orka leva som trans kille, det är så jobbigt.

Det jag måste tänka på är att om bara något år, om något år så är det nog inga problem, då kanske jag kan slippa oron att inte bli sedd som kille, för att min kropps ändrats så mycket. Tills dess får jag väl sitta inne och läsa, se på anime, träna och skriva bittra blogginlägg. Jag är glad att jag valde att ta ett år ledigt från studierna för att kunna transitionera fysiskt, det betyder att social interaktion kommer att ske på mina villkor efter att skolan är slut det här året. Om några dagar har jag nog lugnat mig, men just nu mår jag inget bra.

Musik

Jag har alltid en tendens att bli förtjust i folkmusik av alla slag (och world, och new age), och nu har jag drabbats av ett plötsligt folkmusiknyck. Jag har aldrig någon aning om ifall folk lyssnar på min dåliga musiksmak eller inte, men jag tänker ändå göra ett videoinlägg med lite olika sorts folkmusik.

Först en riktig klassiker när det kommer till folkmusik och mig, jag har lyssnat på Akeboshi i mer än två år, och har fortfarande inte tröttnat på hans musik. Jag väntar förhoppningsfullt på att han ska släppa ett till album, även om jag inte vet hur det går för honom. Det senaste kom ut 2007.  Hans musikgenre har beskrivits som Indie j-folk, eller bara j-folk, eftersom jag är urdålig på att avgöra vilken genre musik är så kommenterar jag det inte.

Escaping the empty city that's colored in twilight

I walk alone, the sky's connected

Suddenly the wind that blew through, without a sound

Erased your voice

Suddenly in the rain that began to come down, without a sound

The world that has ceased begins to move

Amidst the scenery that passes by

Along with the endlessly repeating seasons

Even if the day comes to laugh and and say

"Nothing changed", I don't care

A road will be created behind me

Searching for a new wind today and tomorrow

I'll set off on a journey, yet again

The multi-colored birds passed by

The dry trees are dampened by the wind

I set off believing that something would change

Even now that day hasn't faded...

Suddenly the wind that blew through, without a sound

Dropped a single dry leaf

Suddenly in the rain that began to come down, without a sound

The world that has ceased begins to move

When I meet the setting sun, that I don't know

I'll find something unchanging

Without a sound, without a sound, on the dry leaves that lie thick

I tread, I tread, I walk

(wind blows, leaf falls, without a sound)

Jag håller med de som säger att folk och metal är en genialisk kombination, och tar därför King of the Fairies, av Waylander.

I domhan anseo nach bhfuil anseo

(In a world (here) that is not here)

I chnoic draiochta, ag conai go saor

(In a magical mountain, living freely)

Daoine alainn, tuatha de danann

(Beautiful people, tribe of Danu)

Is Ri Na Sidhe

(Exists the King of the Fairies)

Ri, Ri, Ri Na Sidhe

(The King, The King, The King of the Fairies)

Lord of the Dance, irländsk folkmusik


Loreena McKennits musik räknas uppenbarligen mer som world än folk, men det struntar jag i, jag vill ha med henne i alla fall.The Mummer's Dance.

When in the springtime of the year

When the trees are crowned with leaves

When the ash and oak, and the birch and yew

Are dressed in ribbons fair.

When owls call the breathless moon

in the blue veil of the night

When shadows of the trees appear

amidst the lantern('s) light.

We've been rambling all the night

and sometime of this day

Now returning back again

we bring a garland gay.

Who will go down to those shady groves

and summon the shadows there

And tie a ribbon on those sheltering arms

in the springtime of the year.

The sounds of birds seem to fill the wood

and when the fiddler plays

All their voices can be heard

long past their woodland days.

We've been rambling all the night

and sometime of this day

Now returning back again

we bring a garland gay.

And so they linked their hands and danced

'round in circles and in rows

And so the journey of the night descends

when all the shades are gone.

A garland gay we bring you here

And at your door we stand

Here's a sprout, well budded out

The work of our Lord's hand.

We've been rambling all the night

and sometime of this day

Now returning back again

we bring a garland gay.

Jag vet mycket väl vad "gay" betyder på gammal engelska, men ifall du tror att jag är mogen nog att inte flina varje gång hon sjunger det så tar du fel, och jag vet inte ens varför, låter som något en barnslig heterokille skulle skratta åt. Jag ursäktar mig med att jag flinar så fort "transition" eller "trans" kommer upp i andra sammanhang än transsammanhang också.

Sagan om den Bergianska trädgården

Idag var Sam och... Gollum ute på utflykt i Ithilien, denna kombination eftersom en av dem passade in på Sams beskrivning, knubbig och bärande all packning, och den andra förståeligt nog inte ville vara lilla gnälliga Frodo.

De såg några jättevackra bergskörsbärsblommor när de just kommit in i Ithilien.

Efter det gick de in i en trädgård med japanskt tema, där det fanns en fin bro.

Sam hade lagat en god bento åt dem båda till lunch, och den föll tursamt nog Gollum i smaken, som annars brukar vara rätt kräsen.

Sam ser ut som en blandning av Harry Potter och Dudley, och är även misstänkt lik en viss bloggägare.

Efter lunch hittade en brant väg uppåt som kanske skulle leda till honmonstrets håla. När de väl klättrat upp såg de att vägen blivit avspärrad av ett staket,så de blev tvugna att gå ner igen.

Sam fotograferade varenda kvadratmeter han såg. Tyvärr blev det så många vackra bilder att det skulle vara omöjligt att ha med alla i ett blogginlägg.

De tyckte att det var lite för kallt i Ithilien och gick därför in i en mer tropisk miljö, med häftiga jättenäckrosblad.

 Fiiin Kruka.

Det var fullt av vackra blommor inomhus med.

Efter det avrundade Sam och Gollum med hembakad choklad och banankaka som fika, och en liten bergstur, sedan åkte de hem.

Vad jag skulle vilja säga

Kära mamma

Utredningen är inte till för att du ska få terapisamtal där du kan välla ur dig din transfobi och alla dina små angelägenheter, som jag skulle kunna förklara om du bara pratade med mig, de är till för att jag ska transitionera. Att skriva att du är besviken på mig och på utredarna bara för att du inte har något att säga till om är löjligt.

Om du vill ha något att säga till om så skulle du ha engagerat dig mer i att vara en del i det hela, inte för att jag skulle vilja ha dig där, vad kan en människa som inte vill att jag ska transitionera fysiskt och som är helt okunnig på området tillföra mig som jag inte redan vet?

Vadå går för fort fram? Jag har väntat i två år nu på att få transitionera fysiskt, det är ganska lång tid, hur länge till tycker du att jag borde vänta med att vara mig själv bara för att du ännu inte kommit på vem jag är än? Du skulle säkert vilja hålla mig i utredningen för alltid, nej, du ville att de skulle förklara att jag inte var trans, men nu är du besviken för att de kom fram till att jag är transsexuell, de där doktorerna i sina rockar och med sina titlar, vars åsikt du tycker är viktigare än min egen.

Om du bara skulle öppna ögonen och se på mig, om du kunde förstå att jag redan lever i en deformerad kropp som gör mig till ett ingenting, en skugga i bakgrunden, inkognito bakom en falsk mask, och jag tar vad som erbjuds för att rätta till detta.

Jag är så trött på det hela att jag inte vet vad jag ska göra, skyller på mig själv som inte lyckats övertyga dig om att jag är kille, men vad kan jag göra? Jag vet inte vad jag ska göra.

Djur

Mitt tal som jag gjorde i svenskan, som handlar om relationen mellan människor och andra djur, och jag tänkte att jag lika gärna kunde publicera stödanteckningarna till det här. Det är riktat till folk som inte redan är säkra på var de står när det gäller djurrätt.

Människans relation till andra djur.

När du stirrar ett djur in i ögonen, stirrar du in i en intelligens, en kännande, tänkande varelse som dig själv, men en som ändå är olik dig. Liv, det är ganska fantastiskt.
Men folk är ganska bra på att nedvärdera dessa andra varelser omkring oss.
Djur borde behandlas med mer respekt och värdighet i dagens samhälle.

Djur, särskilt däggdjur, är intelligenta, de kan uppleva världen, de tänker, de har känslor, precis som människor har känslor.
De har empati för andra, de känner saknad om någon de älskar dör.
Varför är det okej att skada en annan kännande varelse som kan känna smärta?
Varför är människan så speciell att det är fel att döda en människa, men inte ett djur?

En vanligt argument är att de inte är lika intelligenta som vi, men är det efter intelligens vi bestämmer värde på någon?
Ska vi ha ett intelligenstest, och behandla de människor som får dåligt sämre, och de med högst allra bäst? Nej, säg det inte ens, det gör folk redan, vilket säger något om människors syn på andra.

Vissa skulle säga att det är annorlunda, de är människor.
Men varför är det annorlunda för att man är människa, och inte tillhör en av alla andra djurarter?
Rent objektivt sätt är det obegripligt ur rättvise synpunkt, varför en sorts kännande varelse, och inte en annan?
Så enkelt är det såklart inte socialt, vi värderar människor högre, de är ju trotts allt samma art.

Viss mån sant att människor är väldigt speciella djur. Vi är djur med högt abstrakt tänkande, tänka oss och handla bättre. Vi kan planera.
Att tänka stort är det människor är bra på, så varför inte tänka så stort och omöjligt som en värld där djur inte behöver komma till skada mer än nödvändigt.
Just för att vi kan, är det vårt ansvar att ta hand om andra djur, vi vet att vi behandlar djur illa, och vi vet att de känner.

"De är inte bröder, de är inte underkastade oss, de är andra nationer, fångade med oss I tidens och livets nät, medfångar på jorden i all dens prakt, och möda."
(The Outermost House, Henry Boston)

Samhällen där djur behandlas med större värdighet är fullt möjliga, har funnits och finns fortfarande.
I jägar och samlarkulturer kan man oftast se en respekt för djur, de har själar, det fanns jaktceremonier för att respektera djurets dödas ande, tack för att man fick äta deras kött.
Bland hinduister i Indien behandlas djur med större respekt, har en själ, även växter. Det är en kultur där många inte äter kött.

Kristendomen som institution har fört djuren bort från oss, som andra varelser som förtjänar respekt, eftersom den införde ett system där människan var skapelsens krona och de själlösa djuren där för människors skull, en syn som inte tidigare fanns där.
Och nu med köttproduceringen i stora butiker blir det ännu värre. Förut så hade så få råd att äta kött, man bodde ihop med djuren, och då kom man dem närmre än vad man gör idag.

Jag har ingen fullkomlig lösning på problemet, jag erkänner det.
Jag vet inte hur man ska göra annorlunda. Jag ville berätta om det hela, få folk att tänka efter vad som görs mot djur, att ha respekt för att ett djur har intelligens och känslor.
Jag kan bara ge tips om hur man kan göra.

Ställ krav på köttindustrin att behandla djur med respekt, och värdighet.
Ät mindre kött, sluta äta kött helt om du kan.
Försäkra att djuren blev bra behandlade innan de blev dödade.
Tänk på att varje köttstycke du smakar är en varelse som blev av med sitt liv för att du skulle leva.

Jag vet inte om det är möjligt, titta på mig själv, här står jag och predikar, jag är inte perfekt heller.
Vi är så mänskliga, vi är trotts allt djur.
Vi lever i en värld där inte ens människor anses vara lika värda.

Så vad förväntar jag mig egentligen?
Jag förväntar mig bättre. Av dig och av mig. vill du försöka skapa en bättre värld med mig?

Jag vill avsluta med denna bild av två varelser, tillsammans. (Bild på en hund och en flicka)
Foto: Blend Images/Nordic Photos

Satir.

En (snygg) kille som satirerar de där skumma sakerna heterosexuella personer kan yttra ibland i vissa fall, genom att vända dem mot heterosexuella personer istället.

Lista

Jag har tänkt lite kring de fördelar med att identifiera sig som kille/tjej har för mig, när jag jämför mig med folk omkring mig som inte gör det, och skapade därför en lista över privilegier könsbinära personer (personer som är kvinnor/män) har över icke könsbinära personer (jag ville hitta ett bättre uttryck, men kom inte på hur jag skulle skriva det, men det är personer som inte är män eller kvinnor/enbart män eller kvinnor). Den utgår från andra listor med liknande funktion (googla privilege checklist), och är ett verktyg för att visa på det förtryck vissa grupper kan drabbas av.
Några av listans förmåner påverkas såklart av ifall man som binärsidentifierad är trans och inte blir sedd som sitt identifierade kön av samhället.  Den kan säkert göras längre, men det här är de punkter jag kom på för tillfället.

#Mitt kön finns erkänt som ett juridiskt möjligt kön.

#Det finns omklädningsrum och toaletter för mitt kön.

#Mitt kön finns med som alternativ på de blanketter, internetsidor, spel och liknande, som har en könskategori.

#Om någon undrar vilket kön jag är, så finns mitt kön med bland alternativen de förväntar sig.

#Jag kan vara säker på att folk vet om att mitt pronomen och mitt kön/ min könsidentitet existerar.

#Jag behöver inte ljuga om min könsidentitet för att få tillgång till hormoner och operationer från en utredare ifall jag har ett behov att ändra kroppen för att passa bättre med min upplevelse av mitt kön.

#Det finns en möjlighet, (även om minimal). att jag kan bli sedd som det kön jag önskar av främlingar, eftersom de flesta förutsätter att alla är antingen man/kvinna, och inte tolkar någon att vara något annat.

#Det finns allmänt kända ord som kan beskriva min sexuella läggning ifall jag är androfil eller gynofil, eftersom de vanligaste orden heterosexuell och homosexuell utgår från att köna en som antingen man/kvinna.

#Det finns representationer av mitt kön i media.

#Jag slipper höra att jag måste välja ett kön av två möjliga alternativ som inte stämmer in, eller helt stämmer in på mig.

I haz humor? (probably not)

Eftersom jag sitter och jobbar med slututställningen till skolan och inte orkar tänka några djupa filosofiska tankar, så presenterar jag istället saker som fick mig att skratta i veckan som varit.

Pikadiator. Det är fan för bra med en Pikachu som pratar med basröst. "and I will have my vengeance!"(ps, om någon inte förstår, så är det en cover på trailern till filmen Gladiator)


Strong Bad's Email: video games. Bästa sammanfattningen av textbaserade spel någonsin.

Den här är kanske svårare att tycka är rolig utan att ha sett animen och veta vilka karaktärerna är, men jag kan förklara scenen nedanför. Det roliga är Eduards (killen med gult hår som äter mackan) ansiktsuttryck och ljud.


Winry (flicka) kommer hem med följeslagare till sin farmors hus, ingen verkar vara hemma, går upp på sitt rum, där en viss huvudperson sitter och äter utan att han visste att hon skulle komma och utan att hon visste att han var där. Följeslagare rusar up, huvudpersonens följeslagare rusar också upp, som var fiender till dem förut men inte längre, vilket de andra inte vet om än, sen rusar Winrys farmors hund upp, och allmänt kaos bryter ut.

Sexism mot transsexuella personer

Så jag läste ett brev som inte var ämnat för mina ögon som min mamma skrivit om mig för månader sen, det var inte planerat, det bara blev så. Innehållet gjorde mig väldigt upprört på flera plan, men jag ska inte gå in på detaljer, mer än att jag insåg att min mamma inte accepterar mig alls, och inte tror att jag är kille, vilket jag redan anade, men inte till vilken grad. Jag påmindes också om att min mamma är en människa som inte verkar känna mig särskilt bra.

Det var inte det jag tänkte diskutera, utan den uppenbara sexism min mamma visade prov på, som jag ska försöka anknyta till ett större sammanhang. Jag kommer att prata om binärsidentifierade personer, eftersom jag inte känner mig kvalificerad att skriva om hur ickebinärsidentifierade personer upplever saken.

Min mamma tycker inte att jag uppför mig som en man, har en mans mentalitet så att säga. Hon poängterar att jag inte är särskilt grabbig, att jag  inte hade något större emot klänningar, och att min syster är mer tekniskt intresserad än jag.

Hon har köpt historien som media propagerar ut så väl, att det endast finns ett sätt att vara en transsexuell kille, att hata allt feminint, att vara heterosexuell, och att vara manlig. Säg mig när du senast såg ett icke-stereotypt framställande av transsexuella i media. Det kan inte ha varit särskilt ofta.

Det finns en speciell hyperform av sexism folk bara riktar mot transpersoner, vi måste fylla upp alla stereotypa roller tillskrivna oss, trans killar ska vara maskulina, trans kvinnor feminina, (och ickebinärsidentifierade trans personer ska vara androgyna, vad jag har förstått, även om det inte är något jag har samma kunskap om som binärsidentifierade personer), och inte ens om vi uppfyller alla möjliga och löjliga krav på vad folk anser vara en man eller kvinna, så kan vi bara slås ur spel med att vi bara försöker för hårt att vara ett kön vi inte är. En dubbelfälla alltså, så om du är en trans kille med vissa drag som anses feminina, är du inte en riktig man, uppfyller du alla krav, är du bara ett patetiskt försök att vara något du inte är ,eller ett stackars offer för könsrollerna som inte begriper bättre.

Till och med folk som är liberala i vanliga fall, som inte skulle säga att en man som bakar eller gråter är mindre av en man, och att tekniskt obegåvade män är mindre män, vilket jag inte tror att min mamma anser, kan komma att ställa orealistiska krav på hur en trans person ska bete sig som de stereotypiska roller deras kön tillskrivits.

Min mamma har ironiskt nog indirekt ogiltigförklarat en stor mängd cis killar som män, och implicerat att min syster måste vara en kille eftersom hon är mer teknisk än jag. Det blir en dubbelstandard, att transpersoner måste stereotypiska karaktäristiska drag som alla cispersoner inte heller uppfyller, och det är därför hycklande att ogiltigförklara en persons könsidentitet på de grunderna, vilket är ganska självklart, ifall man är trans, men verkar gå helt förbi dessa personer själva. Dessa krav på manlighet från min mamma och andra är antagligen endast svepskäl, som egentligen handlar om att man är obekväm med transpersoner och inte kan acceptera dem.

(Det finns såklart personer som omanlighetsförklarar alla män som inte uppfyller deras krav på hur en man ska vara, men de har då inte bara omanlighetsförklarat trans män, utan även cis män, och det är inte det jag försöker fokusera på, utan den dubbelstandard som binärsidentifierade transpersoner drabbas av)

Diagnos

"Har jag alltså nu officiellt diagnosen transsexualism?"

"Ja."

Så blev jag alltså officiellt diagnostiserad med rätt till testo för ett någon dag sedan. Det känns så otroligt skönt, jag var så orolig att det skulle dröja ännu längre och gå runt i ett halvår och må dåligt över att inte veta vad som pågick. Jag vill börja så fort som möjligt med att injicera testo. Rydelius tyckte även att jag skulle publicera serien jag gjort i en psykiatrisk tidsskrift för personal och liknande, eftersom han tyckte att den var avancerad, och det tänker jag nog göra, den var till från början för att utbilda cisfolk med, så den uppfyller bara sitt syfte om fler får läsa den.

Livet är alltså ganska bra just nu, även om jag har det väldigt kaotiskt på många plan, jag hinner inte med någonting, och ändå så gör jag inget viktigt.

Vad jag lyssnar på just nu:

English translation:

I realize the screaming pain
Hearing loud in my brain
But I’m going straight ahead, with this scar

(Can you hear me) x3
(So am I)

Go ahead and forget, go ahead and stop feeling
(I) covered up (my) wounded heart

It’s fine if (I) get hurt, cause (I) don’t feel pain anymore
Even while dragging those feet along

(I) lost sight
of myself
the sound rose
and fell

Before (I) knew it, it was just the sound of the wind…

*Chorus
That comes to tell (me), follow the scar(s)
Before (you’re) crushed by the world
Do you remember? The sky of tears

That pain protected you
That pain is always protecting you
*End Chorus

More than a strength that doesn’t cause wounds, a kindness that can’t wound
Some part of that voice seems sad

Like undoing buttons, heart and body seperated
take grasp of (your) heart one more time

*Repeat Chorus

(Can you hear me) x7
(So am I)

(I’ve) found it, that crying voice
No doubt, that’s right, it was my own
All of it was for this moment…

(I’m) sure from the beginning, (you/I) always knew
(That I) wouldn’t ever let go of myself again
You noticed, a SIGN (signal) to you
That pain protected you

(I’ve) come to tell you, follow the scar(s)
If (you) do, there’s nothing more to fear…
Don’t forget okay? The reason for smiling

That pain protected you
That pain protected you
That pain is always protecting you

(Can you hear me) x3
(So am I)

Ego

Jag älskar mig själv.

Jag är kreativ, smart och intellektuell, jag gör mitt bästa för att vara snäll mot andra.

Jag förtjänar respekt.

Det jag säger är ingen börda för folk att bära, jag kan säga intressanta och roliga saker.

Jag tycker inte synd om mig själv och är inte särskilt egoistisk, jag har anledning att klaga och vara irriterad på andra ibland.

Jag kommer ofta med bra ideér, och jag engagerar mig.

Det kommer att gå bra för mig.

Jag är modig och handlingskraftig när jag väl tar tag i något.

Jag är inte dum.

Det är inget litet steg för mig att skriva de här orden, jag som i en så stor del av mitt liv har känt ett så starkt självhat att jag inte vetat vad jag ska göra av mig själv. Fortfarande så tror jag inte på dem, mer än ibland, men jag övar mig. Att tycka om sig själv är något man måste lära sig, verkar det som. Jag har i alla fall blivit mycket bättre på det, nu kommer bara tvivlen, att jag inte är värd något, i små doser, och verkar bara vara när jag försöker göra något extra viktigt, att tala om någonting svårt, eller när jag är rädd att jag klivit över någon slags linje och är rädd att skrämma bort folk jag tycker om, vilket inte händer lika ofta som till exempel i somras, men det är jobbigt när de kommer.

Cupcakes.

Idag har jag bakat cupcakes och bryggt en kanna te, och bjudit familjen på fika eftersom jag köpte en ny teservis igår och ville använda den så fort som möjligt. Den är vit med rosmotiv på och en ljusgrön kant.

Allting matchade tillsammans med, eftersom jag ville ha det så.. Teet var ros och aprikoste, och det luktade underbart. Jag gjorde tre olika sorters cupcakes, banan och choklad, med chokladfrosting (de bruna med hjärtan på), hallon med vit chokladfrosting (de vita med physalis på) och sedan blåbär med vaniljfrosting (de rosa).

De med blåbär var alla överens om att det var godast, det blev så bra kontrast mellan de lite syrliga bären och vaniljfrostingen. Servisen tycktes om av min pappa och han tyckte vill skulle köpa hela uppsättningen, inte bara koppar och fat, vilket jag är glad för eftersom jag själv valt ut det, så nu funderar jag på att köpa mer koppar och fat samt gräddkannan och tekannan.

Psykologibesök

Så fick jag äntligen besöka psykologen på Astrid Lindgrens. Jag pratade om hur frustrerad jag var över att det tog sådan tid. Det som alltid slår mig är hur dålig kontakt alla verkar ha med varrandra, ingen verkar ha koll på någonting. Vad var det för idé att skicka material från npf-utredningen och ungdomsmottagningen till Astrid Lindgrens, om jag ändå själv måste berätta vad som står i papprena?

Jaja, det var väl inte hela världen, mer än att det är väl roligt för henne att säga hur alla som gör utredningen är frustrerade över tiden. Vad tror hon? Hon borde själv testa hur det är att vara trans, så kanske hon förstår hur det är när saker tar fruktansvärt lång tid. Jag har vantrivts i min kropp i nästan sju år vid det här laget, är det så svårt att begripa att jag är frustrerad, att jag inte kan koppla av och bara leva mitt liv emellanåt? Transsexualism är ingen hobby, det är ett 24-timmarsjobb. Jag vet vem jag är, och jag fattar inte varför det ska ta så lång tid för dem att också inse vem jag är. Det är ju antagligen inte se som bestämt att det ska vara så rysligt lång tid, så det tjänar inte direkt till att bli sur på dem, men det är så onödigt.

Det är ironiskt att de tror att man inte vet någonting när man kommer dit, när det faktiskt är relativt enkelt att hitta sidor om transsexualism om man söker på google, men det är hur svårt som helst att hitta hur man ska göra som mindreårig och vilja ha utredning. Jag har väldigt svårt att tänka mig att man slumpmässigt lyckats hitta denna information utan att veta eller vara tämligen säker att man är trans, men om de nu vill ställa frågor som jag tycker är idiotiskt självklara, så visst.

Jag började naturligtvis gråta, så typiskt mig. Det var när hon pratade om hur lång tid utredningen skulle ta, och jag blev ledsen eftersom jag inte orkar vänta. Faktiskt är att jag inte vet hur jag ska överleva så länge. Jag får planera en överlevnadsstrategi. De fick i alla fall min självbiografiska serie, och jag hoppas att de läser den, den kanske kan hjälpa dem att se att jag är transsexuell, eftersom den innehåller vissa saker som är typiska.

Men nu har jag i alla fall en ny tid, så jag behöver inte känna den där ovissheten som plågade mig i höstas någon vecka framöver. Jag har i alla fall startat nu.