Om jag kunde välja att vara ett annat djur än homo sapiens, skulle jag nog vilja vara en blåval.
torsdag 29 januari 2009
Tio-i-topp-lista
De tio värsta sakerna jag hört om transsexuella/transpersoner (trans kvinnor framför allt)
10. Transpersoner som uppfattas av omgivningen som sitt självupplevda kön lurar alla andra.
Den andra varianten är så här: Trans kvinnor som uppfattas av omgivningen som sitt självupplevda kön lurar stackars heterokillar så att de nödvändigtvis måste misshandla dem som svar.
De som uttrycker det här brukar uttrycka det ungefär så här:
Grov misshandel av kvinna som var man
Kvinnan var en man! Det utlöste ett raseriutbrott på lördagsförmiddagen och
slutade i en grov misshandel. En man i Luleå som har för vana att klä sig
som kvinna träffade på lördagsmorgonen en 40-årig man.
"Hon" bad 40-åringen att följa med hem för att ha sex. När de båda kom till
den misshandlades bostad upptäckte 40-åringen att han hade blivit lurad, att
hon var en han. [---] Norrländska Socialdemokraten 2007-02-17
Artikeln är ett exempel ur KIMs broschyr om hur man ska skiva om transpersoner i media.
9. Transpersoner är utsända av djävulen för att korrumpera små barn.
Inga kommentarer behövs, påståendet är så skrattretande löjligt i sig. Det enda som gör att en sätter skrattet i halsen är väl att en del verkligen tror på det.
8. Transpersoner (och homosexuella) är särskillt lämpade för prostitution..
.......er, okej...
7. Transsexuella förstärker könsstereotyper
Nej. Vi gör det inte mer än någon annan, eftersom våra personligheter är lika varierade som i övriga befolkningen. Det finns butch trans kvinnor, "feminina" trans kvinnor, "feminina" trans män och macho trans män och allt däremellan, och dessutom folk som är transsexuella som ändå inte känner något behov att definiera sig som man eller kvinna. Om det sedan skulle råka finnas mer (jag vet inte)"maskulina" trans killar och mer "feminina" trans kvinnor, så är det inte annorlunda än i resten av befolkningen. Transpersoner blir påverkade av könsroller så som alla andra. Jag har själv känt en viss press att bli mer "maskulin" för att vara säker på att folk tar mig på allvar när jag säger att jag är kille, inte att jag känt press på mig att definiera mig själv som kille eftersom jag är så "maskulin". Sedan finns det ju "ruttna ägg" bland transsexuella personer med, som tror att de sitter inne med hur kvinnor och män är, precis som bland de cisnormativa.
6. Transsexuella personer är homosexuella som är så homofobiska/fega att de byter kön för att slippa undan plikten att stå för att vara homosexuell.
Okej, när jag hör sådana påståenden känner jag att vi har en lång väg kvar att gå. Könsidentitet är inte samma sak som sexuell läggning. Jag upprepar: könsidentitet är inte samma sak som sexuell läggning. Det här påståendet är nästan ironiskt, med tanke på att många transpersoner känner sig dragna till personer av sitt eget kön. Som jag, jag är en transsexuell kille och är dragen till andra killar. Det verkar däremot vara (jag vet inte, det är vad jag tycker mig utröna) en högre grad som identifierar sig själva som homosexuella, bisexuella och asexuella, queer, och pansexuella jämfört med resten av befolkningen.
5. Transsexuella stympar sina egna kroppar (stackars oss) eftersom samhället tvingar oss till det.
Okej, vi kan nog aldrig veta hur mycket effekt samhället har på oss. Men i åratal har en försökt få folk att sluta vara transsexuella genom olika behandlingar och terapier. Det är bara det att ingenting fungerar. Däremot har könskorrigerande behandlingar visat sig vara hur effektiva som helst, och är en av de operationer med störst chans för lyckad utgång, där både operationen gick bra och personen blev nöjd. Jag kan bara tala för mig själv, jag vill gå igenom en könskorrigerande behandling eftersom jag vill känna mig mer bekväm i min egen kropp, eftersom jag är så distanserad från hur den är nu, den känns fel, sedan tycker jag att alla som uttrycker sig om hur män och kvinnor är kan fara åt skogen, även om jag själv nog ändå kommer att identifiera mig själv som kille, eftersom det känns bäst av de alternativ som finns, de flesta som ser ut så som jag upplever mig själv är killar, och jag känner mig betydligt mer bekväm som kille. Det som inspirerar mig mest är alla berättelser som jag tagit del av, folk som upplevde hur mycket deras livskvalité förbättrades efteråt. Alla transsexuella opererar sig dessutom inte heller.
4. Transsexuella personer är utsända av genusteoretikarna för att jävlas med resten av befolkningen.
Det visste jag verkligen inte. Min erfarenhet är oftast att genusteoretiker inte gillar transidentiteter. Jag personligen upplevde/upplever en viss ångest av att inse att jag var en teanssexuell kille, eftersom de bröt mot många av de genusteorier som jag tidigare trodde på, men jag insåg att min egen upplevelse som människa om vad som stämde och inte stämde måste gå före teorierna. Jag kan inte offra upp min egen existens för att stödja en teori. Det var antingen jag eller teorierna som behövde ändras. Och en teori är endast en teori. Den är inte värd särskilt mycket utan något fakta som kan backa upp den.
3. Trans kvinnor är utsända av patriarkatet för att infiltrera kvinnors utrymmen så att kvinnor inte är ifred någonstans.
Det luktar konspirationsteori lång väg. Fattar de inte att trans kvinnor är kvinnor? Som kvinnor möter de på sexism, misogyni, diskriminering, mäns våld mot kvinnor, rädslan för att bli våldtagna, i alla fall om de uppfattas som kvinnor av samhället, och om de inte gör det, blir reslutatet inte så mycket bättre.. De är i lika stort behov av skydd och utrymmen som andra kvinnor. Jag känner till alltför många fall när trans kvinnor har känt sig tvungna att gå på herrtoan och därför blivit våldtagna (som tur är inte så mycket just här i Sverige).
2. Trans kvinnor försöker bli kvinnor eftersom de har ett moderskomplex.
Jag säger bara what the heck!? Någon har sett för mycket på Psycho. Jag hatar den filmen.
1. Trans kvinnor är män som vill sexualisera kvinnor och blir kvinnor för att förnedra kvinnokroppen genom att bli våldtagna av andra män.
Det här äcklar mig så mycket att jag inte vet vad jag ska säga... Det är så... idiotiskt att jag inte har ord för det.
Så det här var min tio-i-topp-lista. Vet inte om mina kommentarer till är så genomtänkta, men jag publicerar den i alla fall.
10. Transpersoner som uppfattas av omgivningen som sitt självupplevda kön lurar alla andra.
Den andra varianten är så här: Trans kvinnor som uppfattas av omgivningen som sitt självupplevda kön lurar stackars heterokillar så att de nödvändigtvis måste misshandla dem som svar.
De som uttrycker det här brukar uttrycka det ungefär så här:
Grov misshandel av kvinna som var man
Kvinnan var en man! Det utlöste ett raseriutbrott på lördagsförmiddagen och
slutade i en grov misshandel. En man i Luleå som har för vana att klä sig
som kvinna träffade på lördagsmorgonen en 40-årig man.
"Hon" bad 40-åringen att följa med hem för att ha sex. När de båda kom till
den misshandlades bostad upptäckte 40-åringen att han hade blivit lurad, att
hon var en han. [---] Norrländska Socialdemokraten 2007-02-17
Artikeln är ett exempel ur KIMs broschyr om hur man ska skiva om transpersoner i media.
9. Transpersoner är utsända av djävulen för att korrumpera små barn.
Inga kommentarer behövs, påståendet är så skrattretande löjligt i sig. Det enda som gör att en sätter skrattet i halsen är väl att en del verkligen tror på det.
8. Transpersoner (och homosexuella) är särskillt lämpade för prostitution..
.......er, okej...
7. Transsexuella förstärker könsstereotyper
Nej. Vi gör det inte mer än någon annan, eftersom våra personligheter är lika varierade som i övriga befolkningen. Det finns butch trans kvinnor, "feminina" trans kvinnor, "feminina" trans män och macho trans män och allt däremellan, och dessutom folk som är transsexuella som ändå inte känner något behov att definiera sig som man eller kvinna. Om det sedan skulle råka finnas mer (jag vet inte)"maskulina" trans killar och mer "feminina" trans kvinnor, så är det inte annorlunda än i resten av befolkningen. Transpersoner blir påverkade av könsroller så som alla andra. Jag har själv känt en viss press att bli mer "maskulin" för att vara säker på att folk tar mig på allvar när jag säger att jag är kille, inte att jag känt press på mig att definiera mig själv som kille eftersom jag är så "maskulin". Sedan finns det ju "ruttna ägg" bland transsexuella personer med, som tror att de sitter inne med hur kvinnor och män är, precis som bland de cisnormativa.
6. Transsexuella personer är homosexuella som är så homofobiska/fega att de byter kön för att slippa undan plikten att stå för att vara homosexuell.
Okej, när jag hör sådana påståenden känner jag att vi har en lång väg kvar att gå. Könsidentitet är inte samma sak som sexuell läggning. Jag upprepar: könsidentitet är inte samma sak som sexuell läggning. Det här påståendet är nästan ironiskt, med tanke på att många transpersoner känner sig dragna till personer av sitt eget kön. Som jag, jag är en transsexuell kille och är dragen till andra killar. Det verkar däremot vara (jag vet inte, det är vad jag tycker mig utröna) en högre grad som identifierar sig själva som homosexuella, bisexuella och asexuella, queer, och pansexuella jämfört med resten av befolkningen.
5. Transsexuella stympar sina egna kroppar (stackars oss) eftersom samhället tvingar oss till det.
Okej, vi kan nog aldrig veta hur mycket effekt samhället har på oss. Men i åratal har en försökt få folk att sluta vara transsexuella genom olika behandlingar och terapier. Det är bara det att ingenting fungerar. Däremot har könskorrigerande behandlingar visat sig vara hur effektiva som helst, och är en av de operationer med störst chans för lyckad utgång, där både operationen gick bra och personen blev nöjd. Jag kan bara tala för mig själv, jag vill gå igenom en könskorrigerande behandling eftersom jag vill känna mig mer bekväm i min egen kropp, eftersom jag är så distanserad från hur den är nu, den känns fel, sedan tycker jag att alla som uttrycker sig om hur män och kvinnor är kan fara åt skogen, även om jag själv nog ändå kommer att identifiera mig själv som kille, eftersom det känns bäst av de alternativ som finns, de flesta som ser ut så som jag upplever mig själv är killar, och jag känner mig betydligt mer bekväm som kille. Det som inspirerar mig mest är alla berättelser som jag tagit del av, folk som upplevde hur mycket deras livskvalité förbättrades efteråt. Alla transsexuella opererar sig dessutom inte heller.
4. Transsexuella personer är utsända av genusteoretikarna för att jävlas med resten av befolkningen.
Det visste jag verkligen inte. Min erfarenhet är oftast att genusteoretiker inte gillar transidentiteter. Jag personligen upplevde/upplever en viss ångest av att inse att jag var en teanssexuell kille, eftersom de bröt mot många av de genusteorier som jag tidigare trodde på, men jag insåg att min egen upplevelse som människa om vad som stämde och inte stämde måste gå före teorierna. Jag kan inte offra upp min egen existens för att stödja en teori. Det var antingen jag eller teorierna som behövde ändras. Och en teori är endast en teori. Den är inte värd särskilt mycket utan något fakta som kan backa upp den.
3. Trans kvinnor är utsända av patriarkatet för att infiltrera kvinnors utrymmen så att kvinnor inte är ifred någonstans.
Det luktar konspirationsteori lång väg. Fattar de inte att trans kvinnor är kvinnor? Som kvinnor möter de på sexism, misogyni, diskriminering, mäns våld mot kvinnor, rädslan för att bli våldtagna, i alla fall om de uppfattas som kvinnor av samhället, och om de inte gör det, blir reslutatet inte så mycket bättre.. De är i lika stort behov av skydd och utrymmen som andra kvinnor. Jag känner till alltför många fall när trans kvinnor har känt sig tvungna att gå på herrtoan och därför blivit våldtagna (som tur är inte så mycket just här i Sverige).
2. Trans kvinnor försöker bli kvinnor eftersom de har ett moderskomplex.
Jag säger bara what the heck!? Någon har sett för mycket på Psycho. Jag hatar den filmen.
1. Trans kvinnor är män som vill sexualisera kvinnor och blir kvinnor för att förnedra kvinnokroppen genom att bli våldtagna av andra män.
Det här äcklar mig så mycket att jag inte vet vad jag ska säga... Det är så... idiotiskt att jag inte har ord för det.
Så det här var min tio-i-topp-lista. Vet inte om mina kommentarer till är så genomtänkta, men jag publicerar den i alla fall.
onsdag 21 januari 2009
Om att vara en grinig småpojke
Varför jag? Varför ska just jag vara en transkille? Det är orättvist! Varför kan jag inte bara få vara som de andra grabbarna? Varför har inte jag skäggfjun på hakan? Varför har jag inte platt bröst? Varför vågar jag inte slänga mig i en hög med de andra grabbarna och bråka på skoj? Det ser så roligt ut! Varför kallar min morsa mig för ett tjejnamn mitt ute på öppen gata så att alla genast tror att jag är en tjej? Varför är vi tvungna att ha en vikarie, som inte vet att jag är kille och därför ser mig som en tjej? Varför är alla killar som jag skulle vilja lära känna och som accepterade mitt nya namn som att det vore självklart i den andra gruppen medan alla tråkiga killar är i min grupp? Varför ska jag behöva anstränga mig för att bli behandlad som en kille, när alla andra killar inte har problem med det? Varför kan omvärlden inte bara acceptera att jag är kille utan problem? Varför har jag inga killar som vänner längre? Varför kan alla inte bara fatta att jag är kille, det är så självklart för mig att det tråkat ut mig för längesen!
Föreställ dig det här som om en tjurig tolvårig pojke gastade ut det. Jag spenderade fem år i likgiltighet, instängd i min fantasivärld, så därför är min känslomässiga nivå fortfarande som en tolvårings. En tolvåring som vaknade till liv igen och började lägga sig i. Det gör ont ibland att ha känslor igen, det får mig att inse hut mycket jag saknar de där fem åren av mitt liv. Jag är praktiskt taget avundsjuk på varenda cis-kille jag ser. Jag är väldigt barnslig just nu.
Föreställ dig det här som om en tjurig tolvårig pojke gastade ut det. Jag spenderade fem år i likgiltighet, instängd i min fantasivärld, så därför är min känslomässiga nivå fortfarande som en tolvårings. En tolvåring som vaknade till liv igen och började lägga sig i. Det gör ont ibland att ha känslor igen, det får mig att inse hut mycket jag saknar de där fem åren av mitt liv. Jag är praktiskt taget avundsjuk på varenda cis-kille jag ser. Jag är väldigt barnslig just nu.
söndag 18 januari 2009
Ett halvår
Allmäna reflektioner om förändring i mig själv, med risk att vara väldigt tråkiga.
Så det är ett halvår sen jag tog reda på att det fanns ett ord för sådana som påminde om mig, transsexualism, och började kalla mig själv transsexuell kille. Jag har funderat lite över vilka skillnader jag kan märka nu jämfört med ett halvår sen.
Det synligaste yttre tecknet är min klädstil.
Jag har mycket bekvämare, säckiga kläder, eftersom det gör att min kroppsform inte syns lika lätt, och för att de helt enkelt är bekväma. Mindre synligt, men viktigt är att jag jämt har boxers som underkläder. Jag kan inte fatta att jag var så korkad att jag inte insåg att jag kunde ha herrunderkläder tidigare, det är så oerhört mycket skönare. Det rekommenderar jag starkt.
Även utseendemässigt har det skett en del förändringar, eftersom jag gått från otroligt långt hår till väldigt kort, mycket tack vare säckigare kläder, som gjort att jag inte behöver använda håret för att täcka för de två utväxter som jag har på mitt bröst, något som jag gjorde förut. Jag har även skaffat mig en bröstbindare (som ersättning för bandage och tejp som jag använde under en lång period) som gör att jag lyckas dölja de där utväxterna ännu bättre.
Mitt nya utseende gör inte direkt att folk tar mig för något annat än tjej om jag inte säger att jag är kille, men jag har märkt att jag känner mig mycket lugnare och säkrare i mig själv, och det har även gjort att det inte känns lika främmande att se sin egen spegelbild. Mitt kroppsspråk har kunnat slappna av mer på grund av de säckigare kläderna och jag rör mig mindre som att jag reflexmässigt måste trycka något mot bröstet för att dölja så mycket som möjligt, utan hänger med händerna i fickorna. Bredbent har jag alltid suttit, men nu när jag inte har tajta kläder längre så kan jag leva ut det ännu mer och sitta hur bredbent och tillbakalutat som helst.
Jag har även fått ett litet eget ställe med dusch att byta om på, så äntligen så kan jag slappna av även om vi har gymnastik, eftersom jag vet att ingen kan råka se min nakna kropp och jag behöver slippa plågan av att befinna sig i ett omklädningsrum där man känner att man inte borde vara. Att gå på toa har blivit lite mer omständligt, eftersom jag vägrar att gå på könade toaletter längre.
Allt de ovannämnda har bidragit till att jag kan slappna av mer.
Nu till de förändringar som är av störst betydelse för mig själv, och gör mig övertygad om att jag går åt rätt håll, nu när jag planerar att gå mot en diagnos och en könskorrigernade behandling, att jag är det som jag säger att jag är, en kille, att jag hittat hem. Det är det som räknas, inte vad andra säger. Jag tänker göra det jag känner att jag behöver göra för att verkligen få vara mig själv.
För det första så har jag slutat tänka så mycket på döden eller hur det skulle vara att dö. Visst har det hänt då och då, men allt mer sällan, det känns som att det är första gången jag verkligen lever på flera år, och jag vill leva, jag vill verkligen leva nu, jag är inte likgiltig längre. Sedan så har mina hysteriska anfall minskat drastiskt, stunder då jag verkligen inte står ut med någonting och gråter otröstligt i flera timmar, struntar i allting och bara försöker lugna ner mig själv. Sådana har jag haft ända sen sexårsåldern, men jag är glad att jag sluppit det nu. Jag vet inte riktigt var skillnaden ligger, men psykiskt mår jag mycket bättre sen jag kunde erkänna för mig själv att jag var en kille.
Jag kan föreställa mig själv i framtiden, och dessutom se fram emot det, eftersom jag ser mig själv i en kropp som stämmer bättre överens med mig. Tanken på att få stiga upp och gå fram till spegeln och se mig själv, att få raka av mig skäggstubben det första jag gör på morgonen och ha ett platt bröst som jag inte känner behovet av att gömma, att utan besvär kunna gå runt på gatorna i bara en t-shirt eller ingen tröja alls, utan bröstbindare. Det gör mig så obeskrivligt glad och längtansfull så att jag nästan blir tårögd, och inte för att jag ser det som slutet, det ultimata målet, utan för att jag ser bortom det, mot ett liv när jag inte behöver besväras så av kroppen och könsidentiteten utan kan koppla av och fokusera mer på annat.
Jag längtar inte längre efter själsfrände som kan fylla upp alla mina behov och önskningar, utan jag har stärkt mig själv som individ så mycket att jag inser att jag är jag, jag behöver ingen annan för att bli den jag vill. Sedan så vore det väldigt behagligt att dela livet med någon, men jag inser att det inte är så nödvändigt för mig som jag trodde. Jag hoppades att det skulle komma någon och ta bort all min smärta och självhat, men det är något jag vet att jag får göra själv.
Min fantasivärld, som jag förut investerade mer i än i den riktiga världen är inte lika viktig längre, utan jag ser fram emot den fysiska världen och vill leva där, därför att den är fantastisk och underbar och jag tycker att det ska bli spännande att se hur mitt liv blir. Jag har helt enkelt slutat drömma mig bort från mig själv lika mycket.
Ju mer tiden går, ju mer besvärad blir jag av att folk använder fel namn och pronomen, kanske för att jag blivit så van vid att folk kallar mig för mitt riktiga namn, eller för att jag helt enkelt mer och mer känner hur fel det egentligen känns i förhållande till mig desto längre processen fortgår.
En annan bra sak är alla de fantastiska människor som jag upptäckt finns där ute, och även att det går väldigt bra för många som jag, att jag har hopp om att kunna leva att framgångsrikt liv, trots den diskriminering som många råkar ut för, trots människors stora okunskap om hur det är att vara en transsexuell person.
Vad kan jag säga? Att jag insåg att jag är en transsexuell kille är bland det bästa som hänt mig, det var som att släppa en tung börda, och jag märker att det syns på mig, så många i skolan påpekar att jag för mig på ett annat sätt, att jag ser lyckligare ut, mer stolt, och så känner jag mig.
Jag vet fortfarande inte riktigt vad transsexualism egentligen är för något, och inte kön heller, det enda jag har är min egen subjektiva upplevelse. Det bara är så att jag är en kille,jag vet inte hur och jag kan inte rå för det.
Så det är ett halvår sen jag tog reda på att det fanns ett ord för sådana som påminde om mig, transsexualism, och började kalla mig själv transsexuell kille. Jag har funderat lite över vilka skillnader jag kan märka nu jämfört med ett halvår sen.
Det synligaste yttre tecknet är min klädstil.
Jag har mycket bekvämare, säckiga kläder, eftersom det gör att min kroppsform inte syns lika lätt, och för att de helt enkelt är bekväma. Mindre synligt, men viktigt är att jag jämt har boxers som underkläder. Jag kan inte fatta att jag var så korkad att jag inte insåg att jag kunde ha herrunderkläder tidigare, det är så oerhört mycket skönare. Det rekommenderar jag starkt.
Även utseendemässigt har det skett en del förändringar, eftersom jag gått från otroligt långt hår till väldigt kort, mycket tack vare säckigare kläder, som gjort att jag inte behöver använda håret för att täcka för de två utväxter som jag har på mitt bröst, något som jag gjorde förut. Jag har även skaffat mig en bröstbindare (som ersättning för bandage och tejp som jag använde under en lång period) som gör att jag lyckas dölja de där utväxterna ännu bättre.
Mitt nya utseende gör inte direkt att folk tar mig för något annat än tjej om jag inte säger att jag är kille, men jag har märkt att jag känner mig mycket lugnare och säkrare i mig själv, och det har även gjort att det inte känns lika främmande att se sin egen spegelbild. Mitt kroppsspråk har kunnat slappna av mer på grund av de säckigare kläderna och jag rör mig mindre som att jag reflexmässigt måste trycka något mot bröstet för att dölja så mycket som möjligt, utan hänger med händerna i fickorna. Bredbent har jag alltid suttit, men nu när jag inte har tajta kläder längre så kan jag leva ut det ännu mer och sitta hur bredbent och tillbakalutat som helst.
Jag har även fått ett litet eget ställe med dusch att byta om på, så äntligen så kan jag slappna av även om vi har gymnastik, eftersom jag vet att ingen kan råka se min nakna kropp och jag behöver slippa plågan av att befinna sig i ett omklädningsrum där man känner att man inte borde vara. Att gå på toa har blivit lite mer omständligt, eftersom jag vägrar att gå på könade toaletter längre.
Allt de ovannämnda har bidragit till att jag kan slappna av mer.
Nu till de förändringar som är av störst betydelse för mig själv, och gör mig övertygad om att jag går åt rätt håll, nu när jag planerar att gå mot en diagnos och en könskorrigernade behandling, att jag är det som jag säger att jag är, en kille, att jag hittat hem. Det är det som räknas, inte vad andra säger. Jag tänker göra det jag känner att jag behöver göra för att verkligen få vara mig själv.
För det första så har jag slutat tänka så mycket på döden eller hur det skulle vara att dö. Visst har det hänt då och då, men allt mer sällan, det känns som att det är första gången jag verkligen lever på flera år, och jag vill leva, jag vill verkligen leva nu, jag är inte likgiltig längre. Sedan så har mina hysteriska anfall minskat drastiskt, stunder då jag verkligen inte står ut med någonting och gråter otröstligt i flera timmar, struntar i allting och bara försöker lugna ner mig själv. Sådana har jag haft ända sen sexårsåldern, men jag är glad att jag sluppit det nu. Jag vet inte riktigt var skillnaden ligger, men psykiskt mår jag mycket bättre sen jag kunde erkänna för mig själv att jag var en kille.
Jag kan föreställa mig själv i framtiden, och dessutom se fram emot det, eftersom jag ser mig själv i en kropp som stämmer bättre överens med mig. Tanken på att få stiga upp och gå fram till spegeln och se mig själv, att få raka av mig skäggstubben det första jag gör på morgonen och ha ett platt bröst som jag inte känner behovet av att gömma, att utan besvär kunna gå runt på gatorna i bara en t-shirt eller ingen tröja alls, utan bröstbindare. Det gör mig så obeskrivligt glad och längtansfull så att jag nästan blir tårögd, och inte för att jag ser det som slutet, det ultimata målet, utan för att jag ser bortom det, mot ett liv när jag inte behöver besväras så av kroppen och könsidentiteten utan kan koppla av och fokusera mer på annat.
Jag längtar inte längre efter själsfrände som kan fylla upp alla mina behov och önskningar, utan jag har stärkt mig själv som individ så mycket att jag inser att jag är jag, jag behöver ingen annan för att bli den jag vill. Sedan så vore det väldigt behagligt att dela livet med någon, men jag inser att det inte är så nödvändigt för mig som jag trodde. Jag hoppades att det skulle komma någon och ta bort all min smärta och självhat, men det är något jag vet att jag får göra själv.
Min fantasivärld, som jag förut investerade mer i än i den riktiga världen är inte lika viktig längre, utan jag ser fram emot den fysiska världen och vill leva där, därför att den är fantastisk och underbar och jag tycker att det ska bli spännande att se hur mitt liv blir. Jag har helt enkelt slutat drömma mig bort från mig själv lika mycket.
Ju mer tiden går, ju mer besvärad blir jag av att folk använder fel namn och pronomen, kanske för att jag blivit så van vid att folk kallar mig för mitt riktiga namn, eller för att jag helt enkelt mer och mer känner hur fel det egentligen känns i förhållande till mig desto längre processen fortgår.
En annan bra sak är alla de fantastiska människor som jag upptäckt finns där ute, och även att det går väldigt bra för många som jag, att jag har hopp om att kunna leva att framgångsrikt liv, trots den diskriminering som många råkar ut för, trots människors stora okunskap om hur det är att vara en transsexuell person.
Vad kan jag säga? Att jag insåg att jag är en transsexuell kille är bland det bästa som hänt mig, det var som att släppa en tung börda, och jag märker att det syns på mig, så många i skolan påpekar att jag för mig på ett annat sätt, att jag ser lyckligare ut, mer stolt, och så känner jag mig.
Jag vet fortfarande inte riktigt vad transsexualism egentligen är för något, och inte kön heller, det enda jag har är min egen subjektiva upplevelse. Det bara är så att jag är en kille,jag vet inte hur och jag kan inte rå för det.
lördag 10 januari 2009
En dikt
There are people, who want to leave some of us out in the cold,
They draw narrow little lines where they fit in just right,
But it’s so impossible for some to pass the threshold
And they are left out in the silent darkness outside the light
There are people that want to fit us into neat little squares
When we come in all shapes and forms imaginable
And some of us must silently endure other people’s stares
Or be forced to conform ourselves to suit their label
I have no wish to squeeze myself into a tight slot
I’m a person, a human being, a living creature: I am me
I have no obligations at all to be something I am not
Let’s cast away all the unwritten rules and be free
En dikt mot fördomar, diskriminering och stereotyper som jag skrev. Hoppas att layouten inte är för rörig, jag ville få den att matcha budskapet.
Låten som jag lyssnade på när jag skrev dikten: Habataite Tori Wa Kieru framförd av Okuda Miwako
Den här AMV:n var den enda versionen jag lyckades få tag på på Youtube.
måndag 5 januari 2009
Bilder kan säga mer än tusen ord.
How not to make me ex-gay.
En person som svarar på en sammansättning av all de brev han fått från människor p.g.a att han är homosexuell, genom att visa upp lite bilder med små kommentarer till.
En person som svarar på en sammansättning av all de brev han fått från människor p.g.a att han är homosexuell, genom att visa upp lite bilder med små kommentarer till.
Humor
Norstedts svenska ordbok skriver:
Humor: förmåga att skämta och uppskatta skämt
En ganska oklar formulering, eftersom få människor kan uppskatta alla sorts skämt, och ifall man har förmågan att skämta eller inte beror mycket på omgivningen och hur denna tar emot skämten. Jag tänker mig ordet humor som ett begrepp för sådant som har syfte att få andra att bli roade.
Humor kan användas som ett redskap för att ställa sig emot en viss grupp, att förlöjliga och håna människor för någonting de är, och få till en otrevlig tvist på det hela så att det blir ett vi mot dem, där man själv kan känna sig trygg i den där gruppen ”Vi” och de vi skämtar om är de där andra, avvikande, som inte är som vi, och därför komisk. Den kan stereotypisera folk och skala av människors individualitet.
Humor kan användas för att krossa en individ till marken och få den att i vanmakt känna sig behandlad som en lägre stående varelse som inte är värd samma respekt som alla andra. Det kan sänka någons självtillit och få individen att tappa förtroende för andra. Den kan få en redan bruten individ att sjunka ner i ett träsk av självhat.
Humor kan få folk att skratta åt sig själva och granska sin egen syn på omvärlden, driva med stereotyper och klarlägga just vad som är så löjligt med dem.
Humor kan få folk som är ledsna och nerstämda att ljusna upp, om även kanske endast en liten stund, den kan trösta någon som har det svårt och stärka ens glädje till livet.
Humor kan få folk att känna gemenskap tillsammans, den kan lätta upp spända situationer, och skapa en positiv och avslappnad atmosfär i olika sammanhang.
Det är mina definitioner för vad humor kan få för konsekvenser.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
