Om att vara en grinig småpojke

Varför jag? Varför ska just jag vara en transkille? Det är orättvist! Varför kan jag inte bara få vara som de andra grabbarna? Varför har inte jag skäggfjun på hakan? Varför har jag inte platt bröst? Varför vågar jag inte slänga mig i en hög med de andra grabbarna och bråka på skoj? Det ser så roligt ut! Varför kallar min morsa mig för ett tjejnamn mitt ute på öppen gata så att alla genast tror att jag är en tjej? Varför är vi tvungna att ha en vikarie, som inte vet att jag är kille och därför ser mig som en tjej? Varför är alla killar som jag skulle vilja lära känna och som accepterade mitt nya namn som att det vore självklart i den andra gruppen medan alla tråkiga killar är i min grupp? Varför ska jag behöva anstränga mig för att bli behandlad som en kille, när alla andra killar inte har problem med det? Varför kan omvärlden inte bara acceptera att jag är kille utan problem? Varför har jag inga killar som vänner längre? Varför kan alla inte bara fatta att jag är kille, det är så självklart för mig att det tråkat ut mig för längesen!

Föreställ dig det här som om en tjurig tolvårig pojke gastade ut det. Jag spenderade fem år i likgiltighet, instängd i min fantasivärld, så därför är min känslomässiga nivå fortfarande som en tolvårings. En tolvåring som vaknade till liv igen och började lägga sig i. Det gör ont ibland att ha känslor igen, det får mig att inse hut mycket jag saknar de där fem åren av mitt liv. Jag är praktiskt taget avundsjuk på varenda cis-kille jag ser. Jag är väldigt barnslig just nu.