De tio värsta sakerna jag hört om transsexuella/transpersoner (trans kvinnor framför allt)
10. Transpersoner som uppfattas av omgivningen som sitt självupplevda kön lurar alla andra.
Den andra varianten är så här: Trans kvinnor som uppfattas av omgivningen som sitt självupplevda kön lurar stackars heterokillar så att de nödvändigtvis måste misshandla dem som svar.
De som uttrycker det här brukar uttrycka det ungefär så här:
Grov misshandel av kvinna som var man
Kvinnan var en man! Det utlöste ett raseriutbrott på lördagsförmiddagen och
slutade i en grov misshandel. En man i Luleå som har för vana att klä sig
som kvinna träffade på lördagsmorgonen en 40-årig man.
"Hon" bad 40-åringen att följa med hem för att ha sex. När de båda kom till
den misshandlades bostad upptäckte 40-åringen att han hade blivit lurad, att
hon var en han. [---] Norrländska Socialdemokraten 2007-02-17
Artikeln är ett exempel ur KIMs broschyr om hur man ska skiva om transpersoner i media.
9. Transpersoner är utsända av djävulen för att korrumpera små barn.
Inga kommentarer behövs, påståendet är så skrattretande löjligt i sig. Det enda som gör att en sätter skrattet i halsen är väl att en del verkligen tror på det.
8. Transpersoner (och homosexuella) är särskillt lämpade för prostitution..
.......er, okej...
7. Transsexuella förstärker könsstereotyper
Nej. Vi gör det inte mer än någon annan, eftersom våra personligheter är lika varierade som i övriga befolkningen. Det finns butch trans kvinnor, "feminina" trans kvinnor, "feminina" trans män och macho trans män och allt däremellan, och dessutom folk som är transsexuella som ändå inte känner något behov att definiera sig som man eller kvinna. Om det sedan skulle råka finnas mer (jag vet inte)"maskulina" trans killar och mer "feminina" trans kvinnor, så är det inte annorlunda än i resten av befolkningen. Transpersoner blir påverkade av könsroller så som alla andra. Jag har själv känt en viss press att bli mer "maskulin" för att vara säker på att folk tar mig på allvar när jag säger att jag är kille, inte att jag känt press på mig att definiera mig själv som kille eftersom jag är så "maskulin". Sedan finns det ju "ruttna ägg" bland transsexuella personer med, som tror att de sitter inne med hur kvinnor och män är, precis som bland de cisnormativa.
6. Transsexuella personer är homosexuella som är så homofobiska/fega att de byter kön för att slippa undan plikten att stå för att vara homosexuell.
Okej, när jag hör sådana påståenden känner jag att vi har en lång väg kvar att gå. Könsidentitet är inte samma sak som sexuell läggning. Jag upprepar: könsidentitet är inte samma sak som sexuell läggning. Det här påståendet är nästan ironiskt, med tanke på att många transpersoner känner sig dragna till personer av sitt eget kön. Som jag, jag är en transsexuell kille och är dragen till andra killar. Det verkar däremot vara (jag vet inte, det är vad jag tycker mig utröna) en högre grad som identifierar sig själva som homosexuella, bisexuella och asexuella, queer, och pansexuella jämfört med resten av befolkningen.
5. Transsexuella stympar sina egna kroppar (stackars oss) eftersom samhället tvingar oss till det.
Okej, vi kan nog aldrig veta hur mycket effekt samhället har på oss. Men i åratal har en försökt få folk att sluta vara transsexuella genom olika behandlingar och terapier. Det är bara det att ingenting fungerar. Däremot har könskorrigerande behandlingar visat sig vara hur effektiva som helst, och är en av de operationer med störst chans för lyckad utgång, där både operationen gick bra och personen blev nöjd. Jag kan bara tala för mig själv, jag vill gå igenom en könskorrigerande behandling eftersom jag vill känna mig mer bekväm i min egen kropp, eftersom jag är så distanserad från hur den är nu, den känns fel, sedan tycker jag att alla som uttrycker sig om hur män och kvinnor är kan fara åt skogen, även om jag själv nog ändå kommer att identifiera mig själv som kille, eftersom det känns bäst av de alternativ som finns, de flesta som ser ut så som jag upplever mig själv är killar, och jag känner mig betydligt mer bekväm som kille. Det som inspirerar mig mest är alla berättelser som jag tagit del av, folk som upplevde hur mycket deras livskvalité förbättrades efteråt. Alla transsexuella opererar sig dessutom inte heller.
4. Transsexuella personer är utsända av genusteoretikarna för att jävlas med resten av befolkningen.
Det visste jag verkligen inte. Min erfarenhet är oftast att genusteoretiker inte gillar transidentiteter. Jag personligen upplevde/upplever en viss ångest av att inse att jag var en teanssexuell kille, eftersom de bröt mot många av de genusteorier som jag tidigare trodde på, men jag insåg att min egen upplevelse som människa om vad som stämde och inte stämde måste gå före teorierna. Jag kan inte offra upp min egen existens för att stödja en teori. Det var antingen jag eller teorierna som behövde ändras. Och en teori är endast en teori. Den är inte värd särskilt mycket utan något fakta som kan backa upp den.
3. Trans kvinnor är utsända av patriarkatet för att infiltrera kvinnors utrymmen så att kvinnor inte är ifred någonstans.
Det luktar konspirationsteori lång väg. Fattar de inte att trans kvinnor är kvinnor? Som kvinnor möter de på sexism, misogyni, diskriminering, mäns våld mot kvinnor, rädslan för att bli våldtagna, i alla fall om de uppfattas som kvinnor av samhället, och om de inte gör det, blir reslutatet inte så mycket bättre.. De är i lika stort behov av skydd och utrymmen som andra kvinnor. Jag känner till alltför många fall när trans kvinnor har känt sig tvungna att gå på herrtoan och därför blivit våldtagna (som tur är inte så mycket just här i Sverige).
2. Trans kvinnor försöker bli kvinnor eftersom de har ett moderskomplex.
Jag säger bara what the heck!? Någon har sett för mycket på Psycho. Jag hatar den filmen.
1. Trans kvinnor är män som vill sexualisera kvinnor och blir kvinnor för att förnedra kvinnokroppen genom att bli våldtagna av andra män.
Det här äcklar mig så mycket att jag inte vet vad jag ska säga... Det är så... idiotiskt att jag inte har ord för det.
Så det här var min tio-i-topp-lista. Vet inte om mina kommentarer till är så genomtänkta, men jag publicerar den i alla fall.
Visar inlägg med etikett transsexuell. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett transsexuell. Visa alla inlägg
torsdag 29 januari 2009
onsdag 21 januari 2009
Om att vara en grinig småpojke
Varför jag? Varför ska just jag vara en transkille? Det är orättvist! Varför kan jag inte bara få vara som de andra grabbarna? Varför har inte jag skäggfjun på hakan? Varför har jag inte platt bröst? Varför vågar jag inte slänga mig i en hög med de andra grabbarna och bråka på skoj? Det ser så roligt ut! Varför kallar min morsa mig för ett tjejnamn mitt ute på öppen gata så att alla genast tror att jag är en tjej? Varför är vi tvungna att ha en vikarie, som inte vet att jag är kille och därför ser mig som en tjej? Varför är alla killar som jag skulle vilja lära känna och som accepterade mitt nya namn som att det vore självklart i den andra gruppen medan alla tråkiga killar är i min grupp? Varför ska jag behöva anstränga mig för att bli behandlad som en kille, när alla andra killar inte har problem med det? Varför kan omvärlden inte bara acceptera att jag är kille utan problem? Varför har jag inga killar som vänner längre? Varför kan alla inte bara fatta att jag är kille, det är så självklart för mig att det tråkat ut mig för längesen!
Föreställ dig det här som om en tjurig tolvårig pojke gastade ut det. Jag spenderade fem år i likgiltighet, instängd i min fantasivärld, så därför är min känslomässiga nivå fortfarande som en tolvårings. En tolvåring som vaknade till liv igen och började lägga sig i. Det gör ont ibland att ha känslor igen, det får mig att inse hut mycket jag saknar de där fem åren av mitt liv. Jag är praktiskt taget avundsjuk på varenda cis-kille jag ser. Jag är väldigt barnslig just nu.
Föreställ dig det här som om en tjurig tolvårig pojke gastade ut det. Jag spenderade fem år i likgiltighet, instängd i min fantasivärld, så därför är min känslomässiga nivå fortfarande som en tolvårings. En tolvåring som vaknade till liv igen och började lägga sig i. Det gör ont ibland att ha känslor igen, det får mig att inse hut mycket jag saknar de där fem åren av mitt liv. Jag är praktiskt taget avundsjuk på varenda cis-kille jag ser. Jag är väldigt barnslig just nu.
söndag 18 januari 2009
Ett halvår
Allmäna reflektioner om förändring i mig själv, med risk att vara väldigt tråkiga.
Så det är ett halvår sen jag tog reda på att det fanns ett ord för sådana som påminde om mig, transsexualism, och började kalla mig själv transsexuell kille. Jag har funderat lite över vilka skillnader jag kan märka nu jämfört med ett halvår sen.
Det synligaste yttre tecknet är min klädstil.
Jag har mycket bekvämare, säckiga kläder, eftersom det gör att min kroppsform inte syns lika lätt, och för att de helt enkelt är bekväma. Mindre synligt, men viktigt är att jag jämt har boxers som underkläder. Jag kan inte fatta att jag var så korkad att jag inte insåg att jag kunde ha herrunderkläder tidigare, det är så oerhört mycket skönare. Det rekommenderar jag starkt.
Även utseendemässigt har det skett en del förändringar, eftersom jag gått från otroligt långt hår till väldigt kort, mycket tack vare säckigare kläder, som gjort att jag inte behöver använda håret för att täcka för de två utväxter som jag har på mitt bröst, något som jag gjorde förut. Jag har även skaffat mig en bröstbindare (som ersättning för bandage och tejp som jag använde under en lång period) som gör att jag lyckas dölja de där utväxterna ännu bättre.
Mitt nya utseende gör inte direkt att folk tar mig för något annat än tjej om jag inte säger att jag är kille, men jag har märkt att jag känner mig mycket lugnare och säkrare i mig själv, och det har även gjort att det inte känns lika främmande att se sin egen spegelbild. Mitt kroppsspråk har kunnat slappna av mer på grund av de säckigare kläderna och jag rör mig mindre som att jag reflexmässigt måste trycka något mot bröstet för att dölja så mycket som möjligt, utan hänger med händerna i fickorna. Bredbent har jag alltid suttit, men nu när jag inte har tajta kläder längre så kan jag leva ut det ännu mer och sitta hur bredbent och tillbakalutat som helst.
Jag har även fått ett litet eget ställe med dusch att byta om på, så äntligen så kan jag slappna av även om vi har gymnastik, eftersom jag vet att ingen kan råka se min nakna kropp och jag behöver slippa plågan av att befinna sig i ett omklädningsrum där man känner att man inte borde vara. Att gå på toa har blivit lite mer omständligt, eftersom jag vägrar att gå på könade toaletter längre.
Allt de ovannämnda har bidragit till att jag kan slappna av mer.
Nu till de förändringar som är av störst betydelse för mig själv, och gör mig övertygad om att jag går åt rätt håll, nu när jag planerar att gå mot en diagnos och en könskorrigernade behandling, att jag är det som jag säger att jag är, en kille, att jag hittat hem. Det är det som räknas, inte vad andra säger. Jag tänker göra det jag känner att jag behöver göra för att verkligen få vara mig själv.
För det första så har jag slutat tänka så mycket på döden eller hur det skulle vara att dö. Visst har det hänt då och då, men allt mer sällan, det känns som att det är första gången jag verkligen lever på flera år, och jag vill leva, jag vill verkligen leva nu, jag är inte likgiltig längre. Sedan så har mina hysteriska anfall minskat drastiskt, stunder då jag verkligen inte står ut med någonting och gråter otröstligt i flera timmar, struntar i allting och bara försöker lugna ner mig själv. Sådana har jag haft ända sen sexårsåldern, men jag är glad att jag sluppit det nu. Jag vet inte riktigt var skillnaden ligger, men psykiskt mår jag mycket bättre sen jag kunde erkänna för mig själv att jag var en kille.
Jag kan föreställa mig själv i framtiden, och dessutom se fram emot det, eftersom jag ser mig själv i en kropp som stämmer bättre överens med mig. Tanken på att få stiga upp och gå fram till spegeln och se mig själv, att få raka av mig skäggstubben det första jag gör på morgonen och ha ett platt bröst som jag inte känner behovet av att gömma, att utan besvär kunna gå runt på gatorna i bara en t-shirt eller ingen tröja alls, utan bröstbindare. Det gör mig så obeskrivligt glad och längtansfull så att jag nästan blir tårögd, och inte för att jag ser det som slutet, det ultimata målet, utan för att jag ser bortom det, mot ett liv när jag inte behöver besväras så av kroppen och könsidentiteten utan kan koppla av och fokusera mer på annat.
Jag längtar inte längre efter själsfrände som kan fylla upp alla mina behov och önskningar, utan jag har stärkt mig själv som individ så mycket att jag inser att jag är jag, jag behöver ingen annan för att bli den jag vill. Sedan så vore det väldigt behagligt att dela livet med någon, men jag inser att det inte är så nödvändigt för mig som jag trodde. Jag hoppades att det skulle komma någon och ta bort all min smärta och självhat, men det är något jag vet att jag får göra själv.
Min fantasivärld, som jag förut investerade mer i än i den riktiga världen är inte lika viktig längre, utan jag ser fram emot den fysiska världen och vill leva där, därför att den är fantastisk och underbar och jag tycker att det ska bli spännande att se hur mitt liv blir. Jag har helt enkelt slutat drömma mig bort från mig själv lika mycket.
Ju mer tiden går, ju mer besvärad blir jag av att folk använder fel namn och pronomen, kanske för att jag blivit så van vid att folk kallar mig för mitt riktiga namn, eller för att jag helt enkelt mer och mer känner hur fel det egentligen känns i förhållande till mig desto längre processen fortgår.
En annan bra sak är alla de fantastiska människor som jag upptäckt finns där ute, och även att det går väldigt bra för många som jag, att jag har hopp om att kunna leva att framgångsrikt liv, trots den diskriminering som många råkar ut för, trots människors stora okunskap om hur det är att vara en transsexuell person.
Vad kan jag säga? Att jag insåg att jag är en transsexuell kille är bland det bästa som hänt mig, det var som att släppa en tung börda, och jag märker att det syns på mig, så många i skolan påpekar att jag för mig på ett annat sätt, att jag ser lyckligare ut, mer stolt, och så känner jag mig.
Jag vet fortfarande inte riktigt vad transsexualism egentligen är för något, och inte kön heller, det enda jag har är min egen subjektiva upplevelse. Det bara är så att jag är en kille,jag vet inte hur och jag kan inte rå för det.
Så det är ett halvår sen jag tog reda på att det fanns ett ord för sådana som påminde om mig, transsexualism, och började kalla mig själv transsexuell kille. Jag har funderat lite över vilka skillnader jag kan märka nu jämfört med ett halvår sen.
Det synligaste yttre tecknet är min klädstil.
Jag har mycket bekvämare, säckiga kläder, eftersom det gör att min kroppsform inte syns lika lätt, och för att de helt enkelt är bekväma. Mindre synligt, men viktigt är att jag jämt har boxers som underkläder. Jag kan inte fatta att jag var så korkad att jag inte insåg att jag kunde ha herrunderkläder tidigare, det är så oerhört mycket skönare. Det rekommenderar jag starkt.
Även utseendemässigt har det skett en del förändringar, eftersom jag gått från otroligt långt hår till väldigt kort, mycket tack vare säckigare kläder, som gjort att jag inte behöver använda håret för att täcka för de två utväxter som jag har på mitt bröst, något som jag gjorde förut. Jag har även skaffat mig en bröstbindare (som ersättning för bandage och tejp som jag använde under en lång period) som gör att jag lyckas dölja de där utväxterna ännu bättre.
Mitt nya utseende gör inte direkt att folk tar mig för något annat än tjej om jag inte säger att jag är kille, men jag har märkt att jag känner mig mycket lugnare och säkrare i mig själv, och det har även gjort att det inte känns lika främmande att se sin egen spegelbild. Mitt kroppsspråk har kunnat slappna av mer på grund av de säckigare kläderna och jag rör mig mindre som att jag reflexmässigt måste trycka något mot bröstet för att dölja så mycket som möjligt, utan hänger med händerna i fickorna. Bredbent har jag alltid suttit, men nu när jag inte har tajta kläder längre så kan jag leva ut det ännu mer och sitta hur bredbent och tillbakalutat som helst.
Jag har även fått ett litet eget ställe med dusch att byta om på, så äntligen så kan jag slappna av även om vi har gymnastik, eftersom jag vet att ingen kan råka se min nakna kropp och jag behöver slippa plågan av att befinna sig i ett omklädningsrum där man känner att man inte borde vara. Att gå på toa har blivit lite mer omständligt, eftersom jag vägrar att gå på könade toaletter längre.
Allt de ovannämnda har bidragit till att jag kan slappna av mer.
Nu till de förändringar som är av störst betydelse för mig själv, och gör mig övertygad om att jag går åt rätt håll, nu när jag planerar att gå mot en diagnos och en könskorrigernade behandling, att jag är det som jag säger att jag är, en kille, att jag hittat hem. Det är det som räknas, inte vad andra säger. Jag tänker göra det jag känner att jag behöver göra för att verkligen få vara mig själv.
För det första så har jag slutat tänka så mycket på döden eller hur det skulle vara att dö. Visst har det hänt då och då, men allt mer sällan, det känns som att det är första gången jag verkligen lever på flera år, och jag vill leva, jag vill verkligen leva nu, jag är inte likgiltig längre. Sedan så har mina hysteriska anfall minskat drastiskt, stunder då jag verkligen inte står ut med någonting och gråter otröstligt i flera timmar, struntar i allting och bara försöker lugna ner mig själv. Sådana har jag haft ända sen sexårsåldern, men jag är glad att jag sluppit det nu. Jag vet inte riktigt var skillnaden ligger, men psykiskt mår jag mycket bättre sen jag kunde erkänna för mig själv att jag var en kille.
Jag kan föreställa mig själv i framtiden, och dessutom se fram emot det, eftersom jag ser mig själv i en kropp som stämmer bättre överens med mig. Tanken på att få stiga upp och gå fram till spegeln och se mig själv, att få raka av mig skäggstubben det första jag gör på morgonen och ha ett platt bröst som jag inte känner behovet av att gömma, att utan besvär kunna gå runt på gatorna i bara en t-shirt eller ingen tröja alls, utan bröstbindare. Det gör mig så obeskrivligt glad och längtansfull så att jag nästan blir tårögd, och inte för att jag ser det som slutet, det ultimata målet, utan för att jag ser bortom det, mot ett liv när jag inte behöver besväras så av kroppen och könsidentiteten utan kan koppla av och fokusera mer på annat.
Jag längtar inte längre efter själsfrände som kan fylla upp alla mina behov och önskningar, utan jag har stärkt mig själv som individ så mycket att jag inser att jag är jag, jag behöver ingen annan för att bli den jag vill. Sedan så vore det väldigt behagligt att dela livet med någon, men jag inser att det inte är så nödvändigt för mig som jag trodde. Jag hoppades att det skulle komma någon och ta bort all min smärta och självhat, men det är något jag vet att jag får göra själv.
Min fantasivärld, som jag förut investerade mer i än i den riktiga världen är inte lika viktig längre, utan jag ser fram emot den fysiska världen och vill leva där, därför att den är fantastisk och underbar och jag tycker att det ska bli spännande att se hur mitt liv blir. Jag har helt enkelt slutat drömma mig bort från mig själv lika mycket.
Ju mer tiden går, ju mer besvärad blir jag av att folk använder fel namn och pronomen, kanske för att jag blivit så van vid att folk kallar mig för mitt riktiga namn, eller för att jag helt enkelt mer och mer känner hur fel det egentligen känns i förhållande till mig desto längre processen fortgår.
En annan bra sak är alla de fantastiska människor som jag upptäckt finns där ute, och även att det går väldigt bra för många som jag, att jag har hopp om att kunna leva att framgångsrikt liv, trots den diskriminering som många råkar ut för, trots människors stora okunskap om hur det är att vara en transsexuell person.
Vad kan jag säga? Att jag insåg att jag är en transsexuell kille är bland det bästa som hänt mig, det var som att släppa en tung börda, och jag märker att det syns på mig, så många i skolan påpekar att jag för mig på ett annat sätt, att jag ser lyckligare ut, mer stolt, och så känner jag mig.
Jag vet fortfarande inte riktigt vad transsexualism egentligen är för något, och inte kön heller, det enda jag har är min egen subjektiva upplevelse. Det bara är så att jag är en kille,jag vet inte hur och jag kan inte rå för det.
söndag 21 december 2008
Barnminne
Eftersom inget intressant verkar hända i mitt liv just nu, har jag ägnat tiden åt att vara nostalgisk över gamla barndomsminnen. Ett av de som jag minns med nöje är när jag började förstå att jag var bög, något som jag inte kan snacka med någon hemma om, så därför delar jag det här istället.
En gång i tiden så var jag en ganska lycklig 10-åring som omvärlden tyckte var en pojkflicka, men som själv inte skulle ha föredragit att flicka ingick i beskrivningen om sig själv och hade vissa svårigheter med undersökningsblanketter ifall de undrade om man var tjej eller kille.
En dag oförberett, så dök det upp två personer under klasstimmen. Det var något med regnbågar, vi fick ett sorts häfte också. De snackade om tjejer som blev kära i tjejer och killar som blev kära i killar, homosexuella, och att några var det, kanske till och med någon i klassen. Jaha, tänkte jag, eftersom jag alltid varit dålig på att snappa upp omgivningens inställningar så visste jag inte riktigt att det fanns en hel del människor, omkring mig, som inte tyckte att homosexualitet var något självklart. Kanske delvis för att jag själv inte tyckte det var ett dugg underligt.
En tid senare blev det populärt med "aktiviteter" som hette böghög och bögtestet bland killarna, vilket gjorde att jag tyckte att en stor del av mina lekkamrater var dumma i skallen, och jag förstod även att bög var lika med dåligt och omanlig, vilket jag tyckte var skumt, eftersom jag inte förstod varför. Jag var arg inombords varje gång någon använde bög i nedlåtande syfte, det kändes som en förolämpning riktad mot mig, men jag sade inget fegt nog, eftersom jag inte ville bli exkluderad från gruppen.
Hmm... Det blev inte så bra sammanhang i inlägget, men kommer inte på hur jag ska formulera det annorlunda.
lördag 20 december 2008
AAAARGH! (En irriterad trans kille blir arg på media)
För tillfället så har jag ingen tidning att läsa (Utom Amnestys, men den kommer bara med månaders mellanrum)
Anledning?
Det finns inte en enda tidning som bemödar sig att respektera transpersoner. Jag är så jäkla trött på det.
ETC som jag läste ett tag försvann i somras, efter att ha läst en av deras artiklar där vi "stackars" transsexuella beskrevs som offer. Som att samhällets normer driver oss att gå igenom könskorrigerande behandling. Jag blev så jävla arg. Jag skulle aldrig gå igenom en könskorrigerande behandling på grund av någon annan anledning än min egen önskan (främst hormonerna längtar jag efter, jag har hört så många historier om hur personer kunnat koppla av och må mycket bättre efter att ha börjat hormonbehandling). Snacka om att inte förstå transsexualism (eller transpersoner för den delen).
DN åkte ut för någon vecka sen, när Thomas Beatie omnämndes som en kvinna som opererat bort brösten och tagit testosteron. Ja, jag är känslig, och jag står för det.
QX… Vad kan jag göra, annat än att sucka. Om de tänker omnämna transpersoner så klumpigt så fort de kommer på tal, så tycker jag att de lika gärna kan lämna T:et i HBTQ för sig själv. Ingen enda transperson verkar skriva för dem, de pratar aldrig med transpersoner (ifall de har det, måste det ha varit ett riktigt undantagsfall), utan de pratar hela tiden om oss. Den rapportering som de gör är katastrofal, de låter som en obildad heteronormstidning. Ordval och fraser såsom ”könsbyte”, ”han som var hon”, ”han, om ett år hon”, ”Katelynn, som brukade heta Chris”, osv.
Allvarligt. Talat. Varför? VARFÖR? (börjar nästan gråta av irritation). Basgrund för ett bemötande av transpersoner: Använd. Aldrig. Någons. GAMLA NAMN! Det är helt enkelt inte ett dugg viktigt i sammanhanget och en öm tå för många.
Könsbyte, vad är det? Det heter könskorrigerande behandling.
Använd inte ett annat pronomen än vad personen vill använda om sig själv (såvida inte transpersonen själv går med på det). Det gamla pronomen är, precis som gamla namn helt ointressant för artikeln, och en känslig punkt. Transpersoner (kanske finns enstaka undantag) upplever det inte som att de först var ett kön, och sen blev ett annat, utan som att det var vad de alltid var inombords, även om en kanske inte ens insåg eller vågade erkänna det för en själv.
Han, snart hon? Det är en sådan utseendefixering som ligger bakom, som att det är operationer som på ett magiskt ögonblick förvandlar någon från honom till henne, och inte vad personen själv säger.
Hej då, QX, jag försökte ge tidningen en chans, men det går inte längre, att de varje gång (Varje gång, verkligen) måste förtydliga hur samhället tolkar en transpersons könstillhörighet.
Så inga mer tidningar för mig på ett tag, tills jag hittat en vettig en. Det här landet behöver en transvänlig (vänlig mot alla andra också, naturligtvis) tidning. Jag skulle nästan vilja starta en själv. Synd att jag är så lat, annars kanske jag verkligen skulle göra ett seriöst försök…
Anledning?
Det finns inte en enda tidning som bemödar sig att respektera transpersoner. Jag är så jäkla trött på det.
ETC som jag läste ett tag försvann i somras, efter att ha läst en av deras artiklar där vi "stackars" transsexuella beskrevs som offer. Som att samhällets normer driver oss att gå igenom könskorrigerande behandling. Jag blev så jävla arg. Jag skulle aldrig gå igenom en könskorrigerande behandling på grund av någon annan anledning än min egen önskan (främst hormonerna längtar jag efter, jag har hört så många historier om hur personer kunnat koppla av och må mycket bättre efter att ha börjat hormonbehandling). Snacka om att inte förstå transsexualism (eller transpersoner för den delen).
DN åkte ut för någon vecka sen, när Thomas Beatie omnämndes som en kvinna som opererat bort brösten och tagit testosteron. Ja, jag är känslig, och jag står för det.
QX… Vad kan jag göra, annat än att sucka. Om de tänker omnämna transpersoner så klumpigt så fort de kommer på tal, så tycker jag att de lika gärna kan lämna T:et i HBTQ för sig själv. Ingen enda transperson verkar skriva för dem, de pratar aldrig med transpersoner (ifall de har det, måste det ha varit ett riktigt undantagsfall), utan de pratar hela tiden om oss. Den rapportering som de gör är katastrofal, de låter som en obildad heteronormstidning. Ordval och fraser såsom ”könsbyte”, ”han som var hon”, ”han, om ett år hon”, ”Katelynn, som brukade heta Chris”, osv.
Allvarligt. Talat. Varför? VARFÖR? (börjar nästan gråta av irritation). Basgrund för ett bemötande av transpersoner: Använd. Aldrig. Någons. GAMLA NAMN! Det är helt enkelt inte ett dugg viktigt i sammanhanget och en öm tå för många.
Könsbyte, vad är det? Det heter könskorrigerande behandling.
Använd inte ett annat pronomen än vad personen vill använda om sig själv (såvida inte transpersonen själv går med på det). Det gamla pronomen är, precis som gamla namn helt ointressant för artikeln, och en känslig punkt. Transpersoner (kanske finns enstaka undantag) upplever det inte som att de först var ett kön, och sen blev ett annat, utan som att det var vad de alltid var inombords, även om en kanske inte ens insåg eller vågade erkänna det för en själv.
Han, snart hon? Det är en sådan utseendefixering som ligger bakom, som att det är operationer som på ett magiskt ögonblick förvandlar någon från honom till henne, och inte vad personen själv säger.
Hej då, QX, jag försökte ge tidningen en chans, men det går inte längre, att de varje gång (Varje gång, verkligen) måste förtydliga hur samhället tolkar en transpersons könstillhörighet.
Så inga mer tidningar för mig på ett tag, tills jag hittat en vettig en. Det här landet behöver en transvänlig (vänlig mot alla andra också, naturligtvis) tidning. Jag skulle nästan vilja starta en själv. Synd att jag är så lat, annars kanske jag verkligen skulle göra ett seriöst försök…
torsdag 11 december 2008
Trollhare
Jag har hittat en till homosexuell och transsexuell killes (vet inte om han identifierar sig själv så mycket som transexuell kille, men han har transsexualism) blogg! Och här har jag gått runt och känt mig ensam eftersom jag trodde att jag var den enda svenska homo och trans killen som bloggar. Uppenbarligen så har jag inte letat tillräckligt noga i mina tidigare försök att hitta någon.
Trollhares blogg
Trollhares blogg
onsdag 10 december 2008
Ett meddelande jag skrev
Ett meddelande jag skrev och funderade på att skicka in, angående en artikel i DN men jag vet inte om jag vågar göra det. Personen ifråga hade skrivit en kritik om en bok som handlade om graviditet, men blev tvungen att lägga till ett transfobiskt uttalande (folk som inte är trans kanske inte fattar varför jag blir så upprörd över det hon säger, jag vet inte, men det är verkligen respektlöst, hon förnekar totalt hans könsidentitet) mot en transexuell man som heter Thomas Beatie:
God dag
Jag ville bara framföra kommentarer till Kajsa Ekis Ekman, som skrev i DN på sidan 7, kulturdelen idag (onsdag).
Jag är en transsexuell kille som inte ännu har gått igenom en könskorrigerande behandling, även om jag personligen vill göra det så fort som möjligt. Detta meddelande är oviktigt att läsa om du inte syftade på en viss Thomas Beatie i slutet på din artikel på sidan 7, Kulturdelen i DN idag (onsdag).
"En kvinna som lät skära av sig brösten och tog testosteron men behöll livmodern och har nu fött barn..."
Jag antar att denna "kvinna" är Thomas Beatie? I sådana fall måste jag beklagligen meddela dig att det här stycket din artikel är transfobisk, och att du argumenterar runt en transsexuell man som att han passar i mallar som blivit utformade av personer som inte är transsexuella, och därför inte har någon vidare insikt i hur det är. Han har visserligen fött barn, något som för mig som även jag är en transsexuell kille, framstår som otänkbart, men jag respekterar hans val att använda sin kropp på det sättet,för att han vill ha ett barn, som många andra människor, och det här är det sätt som är tillgängligt för honom (hans fru är steril, och adoption är komplicerat för transpersoner, även förbjudet på många ställen) och det har inte plötsligt gjort honom till kvinna igen, han är fortfarande en transsexuell man, och identifierar sig som en sådan. Många transsexuella har fött biologiska barn innan de insåg att de förnekade sig själva på grund av samhällets oförstående av transsexualism (ungefär som att homosexuella ibland hunnit gifta sig och skaffa barn i ett heterosexuellt förhållande innan de inser att de förnekar sig själva på grund av samhällets stigmatisering), och här är skillnaden att han gör det efter att han insett att han är en transexuell man.
"...får bevisa att vårt sista privilegium är avskaffat."
Privilegium? Snarare skillnad, som blir ett privilegium beroende på vad man själv föredrar, att ha lyxen att kunna föda barn, eller lyxen att kunna få ett barn utan att behöva bära runt på det. Dessutom så är det inte kvinnors privilegium, det är personer som med fertilitet och innehav av en livmoders privilegium, en sak som inte alla de du förmodligen vill kalla kvinnor har (såvida du inte uttalar dig för just fertila personer med livmödrar, och inte för alla andra som kallar sig kvinnor, jag fick intrycket av att du försökte tala för alla kvinnor).
"Hux flux har hela problemet löst: det där med att kvinnor födde barn, det var helt enkelt inte sant, ett pinsamt fel bara, som samhället snart kommer att rätta till..."
Du är uppenbarligen inte medveten om den press och det förtryck samhället sätter på transpersoner. Om du tror att samhället accepterar Thomas som man, nu när han varit gravid, borde ta och granska vad folk anser om honom. Nej, Thomas val att föda barn är inte alls accepterat som en man som föder barn av en stor delen av samhället, utan precis tvärtom, de gör som du och skriver om honom som en kvinna. Faktum är att de flesta inte accepterar honom som man även ifall han hade låtit bli att föda barn. Thomas Beatie skulle t.ex. inte i Sverige bli accepterad som man, eftersom här är kravet att man måste vara steril för att kunna bli lagligt förklarad som det kön man identifierar sig som (även om jag med nöje sett artiklar som accepterar hans könsidentitet). Det är så länge vi gömmer vår transsexualism efter (ifall väljer att gå igenom en) att ha gått igenom en könskorrigerande behandling, som samhället accepterar det vi anser oss vara. Diskriminering mot oss är till och med fortfarande inte olagligt (men lyckligtvis kommer det att bli det 2009, i Sverige i alla fall.) Och du kan inte utesluta att människor någon gång i framtiden kommer att få välja själva vilka könsbestämda delar de föredrar, ifall utvecklingen nu skulle göra det möjligt att mutera de organ det är frågan om. Då blir det besvärligt att anta vem som är vilket kön, och då, först då kanske människor börjar lyssna på vad folk säger själva att de är. Är det något negativt? Du verkar anse det, om jag utgår från den ironiska ton du verkar ha använt.
"...och till dess: låt inte det betyda något! jag tror att det är fel väg att gå. Istället för att avskaffa kvinnor och kalla oss "personer med livmoder" måste kvinnan, och hennes förutsättningar, stå i centrum om det ska bli någon ändring på det här stället."
Du talar som att alla män helt plötsligt tänkte börja föda barn (vilket inte skulle förvåna mig om några män faktiskt vill, ifall de hade de förutsättningarna), eller att alla kvinnor plötsligt inte skulle identifiera sig som kvinnor, och tror därför att transsexuellas upplevelser av sig själva går att jämföra med icke-transsexuellas upplevelser av sig själva. Du sätter inte Thomas Beatie i sammanhanget att han fått diagnosen Transsexualism (något som inte alla har), och framställer därför i din artikel det som att Thomas går att jämföra med kvinnor som är gravida, och framställer det som att dessa också plötsligt skulle börja bli transsexuella personer (som att det är någonting man kan bli) och börja en könskorrigerande behandling. Du döljer därigenom ett viktigt fakta (även om jag vet att det inte är så viktigt ifall man inte är trans, för "er" så spelar det ingen roll). Du framställer någon med en viss diagnos i jämförelse med alla andra, som att samma sak gällde för alla. Du utnyttjar en minoritet för att driva fram din tes, och du gör det samtidigt som du är respektlös mot den. Jag har förstått att du ser Thomas Beatie som kvinna, men nog måste du ändå förstå att Thomas inte går att jämföra med vilken kvinna som helst? 1 av 100 000 av de som vid födseln registreras som kvinna går igenom en könskorrigering och blir omregistrerade som män istället, och nu går jag in på en personlig nivå, tyvärr eftersom jag inte känner till några ordentliga undersökningar som gjorts, något som de flesta (som identifierar sig som) kvinnor jag känner ser som otänkbart, även avskyvärt. Du talar som att transsexullas personers könsidentitet kan bli ett sorts problem för större delen av de människor som brukar anses vara kvinnor, vilket jag anser är fullkomligt obefogat.
Ditt inlägg förvandlas till ett påhopp mot transsexuella, som att Thomas Beatie, bara för att han har fräckheten att våga kalla sig för man trots att han är gravid har någon sorts skyldighet att kalla sig för kvinna.
Jag vill naturligtvis inte förbjuda dig från att skriva vad du anser, men jag tyckte ändå att jag kunde skriva ett meddelande, och försöka uppmärksamma dig på att du uttalat dig om en stigmatiserad och utsatt minoritetsgrupp ifrån ditt eget perspektiv, och till och med dolt det faktum att personen tillhörde denna minoritet, och därigenom utnyttjat oss. Det finns säkerligen personer som skulle ha kunnat uttryckt det bättre än jag.
Jag ursäktar på bristen av källor, men jag bestämde mig för att detta var ett personligt brev, och inte en vetenskaplig uppsats, och det är ditt val ifall du vill leta reda på mer fakta eller inte.
Länkar som jag ber dig att granska:
http://questioningtransphobia.wordpress.com/how-to-check-your-cis-privilege/
The Standards of Care, som sjukvården oftast brukar utgå från när de ska behandla transsexuella personer.
http://www.tc.umn.edu/~colem001/hbigda/hstndrd.htm
Inte för att jag har fåfänga nog att tro att du skulle anse att det jag skrivit är av större vikt för dig, men jag vill inte att du distribuerar eller publicerar det jag skrivit. Det här är inte ett debattinlägg, eller liknande, utan ett försök som person till en annan person förklara vad jag ansåg vara ojust med din artikel.
God dag
Jag ville bara framföra kommentarer till Kajsa Ekis Ekman, som skrev i DN på sidan 7, kulturdelen idag (onsdag).
Jag är en transsexuell kille som inte ännu har gått igenom en könskorrigerande behandling, även om jag personligen vill göra det så fort som möjligt. Detta meddelande är oviktigt att läsa om du inte syftade på en viss Thomas Beatie i slutet på din artikel på sidan 7, Kulturdelen i DN idag (onsdag).
"En kvinna som lät skära av sig brösten och tog testosteron men behöll livmodern och har nu fött barn..."
Jag antar att denna "kvinna" är Thomas Beatie? I sådana fall måste jag beklagligen meddela dig att det här stycket din artikel är transfobisk, och att du argumenterar runt en transsexuell man som att han passar i mallar som blivit utformade av personer som inte är transsexuella, och därför inte har någon vidare insikt i hur det är. Han har visserligen fött barn, något som för mig som även jag är en transsexuell kille, framstår som otänkbart, men jag respekterar hans val att använda sin kropp på det sättet,för att han vill ha ett barn, som många andra människor, och det här är det sätt som är tillgängligt för honom (hans fru är steril, och adoption är komplicerat för transpersoner, även förbjudet på många ställen) och det har inte plötsligt gjort honom till kvinna igen, han är fortfarande en transsexuell man, och identifierar sig som en sådan. Många transsexuella har fött biologiska barn innan de insåg att de förnekade sig själva på grund av samhällets oförstående av transsexualism (ungefär som att homosexuella ibland hunnit gifta sig och skaffa barn i ett heterosexuellt förhållande innan de inser att de förnekar sig själva på grund av samhällets stigmatisering), och här är skillnaden att han gör det efter att han insett att han är en transexuell man.
"...får bevisa att vårt sista privilegium är avskaffat."
Privilegium? Snarare skillnad, som blir ett privilegium beroende på vad man själv föredrar, att ha lyxen att kunna föda barn, eller lyxen att kunna få ett barn utan att behöva bära runt på det. Dessutom så är det inte kvinnors privilegium, det är personer som med fertilitet och innehav av en livmoders privilegium, en sak som inte alla de du förmodligen vill kalla kvinnor har (såvida du inte uttalar dig för just fertila personer med livmödrar, och inte för alla andra som kallar sig kvinnor, jag fick intrycket av att du försökte tala för alla kvinnor).
"Hux flux har hela problemet löst: det där med att kvinnor födde barn, det var helt enkelt inte sant, ett pinsamt fel bara, som samhället snart kommer att rätta till..."
Du är uppenbarligen inte medveten om den press och det förtryck samhället sätter på transpersoner. Om du tror att samhället accepterar Thomas som man, nu när han varit gravid, borde ta och granska vad folk anser om honom. Nej, Thomas val att föda barn är inte alls accepterat som en man som föder barn av en stor delen av samhället, utan precis tvärtom, de gör som du och skriver om honom som en kvinna. Faktum är att de flesta inte accepterar honom som man även ifall han hade låtit bli att föda barn. Thomas Beatie skulle t.ex. inte i Sverige bli accepterad som man, eftersom här är kravet att man måste vara steril för att kunna bli lagligt förklarad som det kön man identifierar sig som (även om jag med nöje sett artiklar som accepterar hans könsidentitet). Det är så länge vi gömmer vår transsexualism efter (ifall väljer att gå igenom en) att ha gått igenom en könskorrigerande behandling, som samhället accepterar det vi anser oss vara. Diskriminering mot oss är till och med fortfarande inte olagligt (men lyckligtvis kommer det att bli det 2009, i Sverige i alla fall.) Och du kan inte utesluta att människor någon gång i framtiden kommer att få välja själva vilka könsbestämda delar de föredrar, ifall utvecklingen nu skulle göra det möjligt att mutera de organ det är frågan om. Då blir det besvärligt att anta vem som är vilket kön, och då, först då kanske människor börjar lyssna på vad folk säger själva att de är. Är det något negativt? Du verkar anse det, om jag utgår från den ironiska ton du verkar ha använt.
"...och till dess: låt inte det betyda något! jag tror att det är fel väg att gå. Istället för att avskaffa kvinnor och kalla oss "personer med livmoder" måste kvinnan, och hennes förutsättningar, stå i centrum om det ska bli någon ändring på det här stället."
Du talar som att alla män helt plötsligt tänkte börja föda barn (vilket inte skulle förvåna mig om några män faktiskt vill, ifall de hade de förutsättningarna), eller att alla kvinnor plötsligt inte skulle identifiera sig som kvinnor, och tror därför att transsexuellas upplevelser av sig själva går att jämföra med icke-transsexuellas upplevelser av sig själva. Du sätter inte Thomas Beatie i sammanhanget att han fått diagnosen Transsexualism (något som inte alla har), och framställer därför i din artikel det som att Thomas går att jämföra med kvinnor som är gravida, och framställer det som att dessa också plötsligt skulle börja bli transsexuella personer (som att det är någonting man kan bli) och börja en könskorrigerande behandling. Du döljer därigenom ett viktigt fakta (även om jag vet att det inte är så viktigt ifall man inte är trans, för "er" så spelar det ingen roll). Du framställer någon med en viss diagnos i jämförelse med alla andra, som att samma sak gällde för alla. Du utnyttjar en minoritet för att driva fram din tes, och du gör det samtidigt som du är respektlös mot den. Jag har förstått att du ser Thomas Beatie som kvinna, men nog måste du ändå förstå att Thomas inte går att jämföra med vilken kvinna som helst? 1 av 100 000 av de som vid födseln registreras som kvinna går igenom en könskorrigering och blir omregistrerade som män istället, och nu går jag in på en personlig nivå, tyvärr eftersom jag inte känner till några ordentliga undersökningar som gjorts, något som de flesta (som identifierar sig som) kvinnor jag känner ser som otänkbart, även avskyvärt. Du talar som att transsexullas personers könsidentitet kan bli ett sorts problem för större delen av de människor som brukar anses vara kvinnor, vilket jag anser är fullkomligt obefogat.
Ditt inlägg förvandlas till ett påhopp mot transsexuella, som att Thomas Beatie, bara för att han har fräckheten att våga kalla sig för man trots att han är gravid har någon sorts skyldighet att kalla sig för kvinna.
Jag vill naturligtvis inte förbjuda dig från att skriva vad du anser, men jag tyckte ändå att jag kunde skriva ett meddelande, och försöka uppmärksamma dig på att du uttalat dig om en stigmatiserad och utsatt minoritetsgrupp ifrån ditt eget perspektiv, och till och med dolt det faktum att personen tillhörde denna minoritet, och därigenom utnyttjat oss. Det finns säkerligen personer som skulle ha kunnat uttryckt det bättre än jag.
Jag ursäktar på bristen av källor, men jag bestämde mig för att detta var ett personligt brev, och inte en vetenskaplig uppsats, och det är ditt val ifall du vill leta reda på mer fakta eller inte.
Länkar som jag ber dig att granska:
http://questioningtransphobia.wordpress.com/how-to-check-your-cis-privilege/
The Standards of Care, som sjukvården oftast brukar utgå från när de ska behandla transsexuella personer.
http://www.tc.umn.edu/~colem001/hbigda/hstndrd.htm
Inte för att jag har fåfänga nog att tro att du skulle anse att det jag skrivit är av större vikt för dig, men jag vill inte att du distribuerar eller publicerar det jag skrivit. Det här är inte ett debattinlägg, eller liknande, utan ett försök som person till en annan person förklara vad jag ansåg vara ojust med din artikel.
söndag 7 december 2008
BINGO!
Bingobrickor! Meningen är att om någon man kommunicerar med säger fem av påståendena i samma rad så får den transfobisk/homofobisk bingo. Jag hade skrivit ett långt utlägg om de punkter som tas upp, men p.g.a att jag som den klant jag är, inte sparat det hela, så lyckades alltihop försvinna. Jag är därför för tillfället på otroligt dåligt humör. Jag kanske skriver om det igen, när jag samlat mig.
Eftersom den transfobiska är något svårläslig, så finns det en länk till sidan.
Länkar till båda och till fler bingobrickor finns på bloggen The Curvature
Eftersom den transfobiska är något svårläslig, så finns det en länk till sidan.
Länkar till båda och till fler bingobrickor finns på bloggen The Curvature
torsdag 4 december 2008
Tom's Story
En web-serie som bland annat handlar om en homo och trans kille, precis som jag.
Khaos Komic, Tom's Story
Det är bara en del av historien som är ur Toms synvinkel, och det är den jag har länkat till. Det handlar om några ungdomar som går på samma läroanstalt och känner varandra på ett eller annat sätt. De man hittills fått följa är två av killarna, som är kära i varandra, och två av tjejerna, som också är kära i varandra, och så Tom som är kär och ihop med en av de andra killarna. Jag vet inte om det är särskilt troligt, historien och personerna menar jag, men jag tycker ändå om den. Särskilt den biten om Tom, många delar av hans historia kan jag känna igen mig i, en del uttryck skulle kunna varit som hämtade från mina egna upplevelser.
Khaos Komic, Tom's Story
Det är bara en del av historien som är ur Toms synvinkel, och det är den jag har länkat till. Det handlar om några ungdomar som går på samma läroanstalt och känner varandra på ett eller annat sätt. De man hittills fått följa är två av killarna, som är kära i varandra, och två av tjejerna, som också är kära i varandra, och så Tom som är kär och ihop med en av de andra killarna. Jag vet inte om det är särskilt troligt, historien och personerna menar jag, men jag tycker ändå om den. Särskilt den biten om Tom, många delar av hans historia kan jag känna igen mig i, en del uttryck skulle kunna varit som hämtade från mina egna upplevelser.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
