Tom's Story

En web-serie som bland annat handlar om en homo och trans kille, precis som jag.

Khaos Komic, Tom's Story

Det är bara en del av historien som är ur Toms synvinkel, och det är den jag har länkat till. Det handlar om några ungdomar som går på samma läroanstalt och känner varandra på ett eller annat sätt. De man hittills fått följa är två av killarna, som är kära i varandra, och två av tjejerna, som också är kära i varandra, och så Tom som är kär och ihop med en av de andra killarna. Jag vet inte om det är särskilt troligt, historien och personerna menar jag, men jag tycker ändå om den. Särskilt den biten om Tom, många delar av hans historia kan jag känna igen mig i, en del uttryck skulle kunna varit som hämtade från mina egna upplevelser.

Transgender Day of Remembrance.

Märker att jag inte skrivit något på ett tag. Jag skyller detta på att jag har så mycket som pågår i mitt liv just nu (vilket är sant. Senast fredag så lovar jag att skriva ett längre inlägg, eftersom det snart är:

TRANSGENDER DAY OF REMEMBRANCE
20 nov.

Dagen då alla de transpersoner som blivit mördade på grund av vilka de är uppmärksammas.

Föreningarna i sverige kommer lite senare, den 21 nov. med en ljusmanifestation.

Den 21:a släpps även en ny rapport om unga transpersoner.

Det finns även en dag för att uppmärksamma de homosexuella personer som blivit mördade, vad jag vet, men till min stora skam så vet jag inte vilket datum. Någon som kan upplysa mig?

Boys Don't Cry

Jag såg på filmen "Boys don't cry" igår. Den handlar om Brandon, en transsexuell kille som blev brutalt misshandlad och våldtagen, sedan mördad av två bekanta p.ga. att han var transsexuell ( vad jag fattade det som så tyckte de att de blivit lurade eftersom han inte hade en mans kropp, en vanlig ursäkt vid hatbrott mot transsexuella). Den filmen har jag velat se länge, eftersom det handlar om en transexuell person precis som jag, och jag var nyfiken, trotts att jag visste att den slutade tragiskt. Kanske borde jag insett att filmen var aningen magstark för mig eftersom jag är känslig, och jag ägnade sista delen av filmen åt att ömsom gråta, ömsom bli jättearg.

Den jobbigaste scenen för mig var när polisen satt och frågade ut honom om våldtäkten, jag kunde verkligen känna mig in i hur avskyvärt det måste kännas, att bli tvingad att i detalj beskriva en våldtäkt en utsatts för, samtidigt som polisen frågade ut en om sin transsexualism på ett respektlöst sätt. Om jag var i den situationen så skulle jag nog knäckts mentalt.

Skådespelaren som spelade Brandon var otroligt bra, ansiktsuttrycken, kroppsspråket var mycket talande och övertygande. Jag vet så klart inte om det var likt den riktiga Brandon, men känslorna kändes äkta.

Varför känner en del personer ett sådant hat mot det som inte är som de själva, att de känner sig berättigade att ta till våld och mord? Då menar jag förstås inte bara mot transpersoner, utan vilken grupp, eller individ för den delen, som helst. Kan de inte bara lämna folk ifred?

Här är en trailer på filmen:

Transgender Children (video)

P.g.a sjukdom så har jag inte orkat skriva något på bloggen på ett tag, och eftersom jag fortfarande inte känner mig riktigt kry, så blir det ingen riktig text idag heller, utan jag länkar till en kort liten video istället.

Lite för gulligt sentimental på något sätt, men kunde inte låta bli att bli rörd. Jag gillade delen med framgångsrika transpersoner bäst, eftersom jag är oroad vad det kommer bli av mig, och det ger lite tröst att se att man kan klara sig bra.

"I have the right to have adults understand that I'm not being naughty or dramatic or doing this on purpose"

Det är något fler borde lära sig förstå.

Pessimism

Jag har fortfarande inte vant mig vid tanken på att jag är transsexuell ännu, eller snarare tanken på att öppet vara det, det är som om jag inte riktigt kan förstå hur mycket det kan komma att påverka mitt liv.

När jag fantiserar om framtiden har jag redan opererat mig och ändrat mitt namn och liknande, men att sätta det i relation till resten av omvärlden känns så svårt, eftersom jag oroar mig hur andra kommer att behandla mig, särskilt när det gäller min familj. Det är så konstigt, att föreställa sig en situation där de inte accepterar vem jag är, att förbereda sig mentalt att hantera det, och det får mig att bli avskiljd från dem känslomässigt på något sätt, känna att all tid jag spenderar i deras närvaro är närmast drömlik, eftersom jag är rädd för det ögonblicket när de väl får reda på att jag inte är den de trodde att jag var, och att de då inte ska ta mig på allvar, utan helt avfärda det som nonsens, ett skämt, en upprorisk period i mitt liv, och ignorera det hela, utan att någonsin förstå, hur lång tid de än fick på sig. Det är inte så att jag tror att det är vad som kommer hända, men jag vet ju inte, och jag ogillar verkligen okunskapen om hur människor jag känt hela mitt liv ska ta det.

Dessutom är jag rädd att inte bli tagen på allvar i andra, större sammanhang, att stämplas ut som transsexuell och få höra av människor att jag är sjuk i huvudet, att jag bara söker uppmärksamhet och andra liknande saker som jag har hört transsexuella anklagas för. Att jag kommer att särbehandlas och diskrimineras emot, att människor som jag kanske skulle ha kommit bra överrens med och gillat bara ska avfärda mig på grund av vem jag är, men i för sig, sådana människor klarar jag mig nog bäst utan.

Jag blir dessutom irriterad vid tanken att jag antagligen hela livet kommer att bli tvungen att uplysa en massa obildade människor som inte vet någonting om ämnet, men ändå känner sig vara i en position att utala sig om det, och om min personlighet och mina tankar, för det borde inte vara mitt ansvar, det borde vara deras eget att söka upp information och utbilda sig själva.

Man kan nog säga att jag är lite bitter över att världen ser ut som den gör, eftersom allt jag vill är att leva ett normalt liv, men många verkar envisas med att göra en så stor affär utav det hela, bara för att för mig ingår det i att leva ett normalt liv att få vara det kön som jag känner att jag är.