Jag har fortfarande inte vant mig vid tanken på att jag är transsexuell ännu, eller snarare tanken på att öppet vara det, det är som om jag inte riktigt kan förstå hur mycket det kan komma att påverka mitt liv.
När jag fantiserar om framtiden har jag redan opererat mig och ändrat mitt namn och liknande, men att sätta det i relation till resten av omvärlden känns så svårt, eftersom jag oroar mig hur andra kommer att behandla mig, särskilt när det gäller min familj. Det är så konstigt, att föreställa sig en situation där de inte accepterar vem jag är, att förbereda sig mentalt att hantera det, och det får mig att bli avskiljd från dem känslomässigt på något sätt, känna att all tid jag spenderar i deras närvaro är närmast drömlik, eftersom jag är rädd för det ögonblicket när de väl får reda på att jag inte är den de trodde att jag var, och att de då inte ska ta mig på allvar, utan helt avfärda det som nonsens, ett skämt, en upprorisk period i mitt liv, och ignorera det hela, utan att någonsin förstå, hur lång tid de än fick på sig. Det är inte så att jag tror att det är vad som kommer hända, men jag vet ju inte, och jag ogillar verkligen okunskapen om hur människor jag känt hela mitt liv ska ta det.
Dessutom är jag rädd att inte bli tagen på allvar i andra, större sammanhang, att stämplas ut som transsexuell och få höra av människor att jag är sjuk i huvudet, att jag bara söker uppmärksamhet och andra liknande saker som jag har hört transsexuella anklagas för. Att jag kommer att särbehandlas och diskrimineras emot, att människor som jag kanske skulle ha kommit bra överrens med och gillat bara ska avfärda mig på grund av vem jag är, men i för sig, sådana människor klarar jag mig nog bäst utan.
Jag blir dessutom irriterad vid tanken att jag antagligen hela livet kommer att bli tvungen att uplysa en massa obildade människor som inte vet någonting om ämnet, men ändå känner sig vara i en position att utala sig om det, och om min personlighet och mina tankar, för det borde inte vara mitt ansvar, det borde vara deras eget att söka upp information och utbilda sig själva.
Man kan nog säga att jag är lite bitter över att världen ser ut som den gör, eftersom allt jag vill är att leva ett normalt liv, men många verkar envisas med att göra en så stor affär utav det hela, bara för att för mig ingår det i att leva ett normalt liv att få vara det kön som jag känner att jag är.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Förstår din oro de är hemskt när man inte vet hur folk runt om en ska reagera på vem man är, och de är hemskt att man ska behöva va orolig för det.
Ibland önskar man man kunde ändra på världen... vi får väl ta några steg i taget och hjälpas åt så kanske den blir lite bättre i alla fall
Jo, att försöka göra världen till en lite bättre plats är väl det en kan göra. Det har ju ändå gått framåt i samhället,så det går att påverka, och jag hoppas att det i framtiden blir ännu bättre.
mm, det tog tid för mig att vänja mig vid att jag inte var hetero också, som du kanske läst om.
vanligtvis vill ju familjen ens bästa, och förhoppningsvis är de kloka nog att inse att du vet vad som är bäst för dig i den här frågan.
bitter blir man, och kommer nog alltid att bli. men det bästa är väl att man kan i alla fall hjälpa till att förändra världen.
Skicka en kommentar