Brorsor

Jag önskar att jag hade en storebrorsa. Helst en som var homo så som jag. Ännu hellre någon som var trans och homo, ännu mer som jag. Då skulle jag kunna ha någon att snacka med på kvällarna om mina problem och bekymmer på kvällarna och bli förstådd. Dessutom så skulle jag ha stöd när jag försöker övertyga min familj om vem jag är. Jag har alltid varit duktig på att gömma bort stora delar av mig själv inför min familj, och det är inte direkt bättre nu, när jag lever ett dubbelliv, en person (som inte är jag) hemma, en person (som är närmre den jag är) i skolan, en person när jag för mig själv, hos psykologen eller internet (som är så nära jag man kan komma).

Så att ha en förstående brorsa vore så skönt. Men i för sig, det är nog bara i min fantasi som det är så bra. Jag vet ju av erfarenhet att äldre syskon inte alltid är så roliga att ha, i alla fall inte om de bråkar med en. Det här ordspråket är väldigt bra:

”En vän kan vara som ett syskon, men ett syskon behöver inte nödvändigtvis vara en vän” (Jag vet inte var det kommer ifrån)

Angeal och Zack (Från Crisis core FFVII) har lite grann (fast jag skulle aldrig kalla någon sir) den sorts lillebror/storebror-relation jag skulle vilja ha. (fast min personlighet påminner om Angeals, och inte Zack, muttrande och tystlåten, och fomligen AVSKYR att bli kramad utan att vara med på noterna) Men de är nu inte biologiska brorsor, även om jag trodde det först, eftersom de är ganska lika. Angeal är Zacks överordnade och vän. Zack är så gullig när han får höra att Angeal har sett till att han ska bli befodrad. (Och om man inte vet något om spelet så fattar man nog inte så mycket av den här videon^^)

(p.s Och så gott som alla final fantasy-killkaraktärer ser så snygga ut...Okej jag sa inte det där)

uchiha brothers by =shel-yang on deviantART

Sasuke och Itachi (från Naruto), också så söta ihop.

Hmm... Jag har bara visat upp brorsor vars relation blir och slutar fruktansvärt olyckligt... Jag undrar vad det säger om mig? Men jag antar att det är en kombination av att vara pessimst och älska drama/angst. Deus Angst Machina

Skägg

Det första fotot på mig själv som jag lägger ut på nätet någonsin. Nu bara väntar jag på att se det dyka upp i något skumt sammanhang någon annanstans, som jag hört talas om kan hända.^^

Jag höll på att fotografera mig själv idag för att ha ett foto till min profil på Qruiser. Jag kände nämligen inte direkt för att ha en gammal bild eftersom senaste gången jag blev fotograferad var för ett år sen. Och jag ogillar verkligen att se på bilder av mig själv från den tiden.

Bestämde mig även för att testa runt lite, och målade dit det skägg jag skulle vilja ha om jag fick välja. Kommer nog dröja några år innan jag kan skaffa det på riktigt, så under den tiden kommer jag att fortsätta vara en släthyad pojke. Inte för att jag planerar att ha skägg hela tiden när jag väl kan, men jag vill gärna ha möjligheten.

Om någon undrar hur man får den där perfekta slöa zoombieblicken, är svaret för lite sömn.

Det här är ett av de bästa fotona på mig jag någonsin sett, kanske för att det känns mer som jag än vad jag ser i spegeln varje dag. Jag blev så nöjd med fotot att jag kände att jag ville vissa det för någon, och eftersom jag inte riktigt kan gå och vifta med det öppet hemma än, så tyckte jag att jag kunde publicera det här.

Tillgänglighet

För ett tag sen när jag åkte tunnelbana, så hjälpte jag till att lyfta in en rullstol i tåget. Som den asociala drummel jag är så tittade jag inte någon i ögonen, så de (mannen i rullstolen, hans assistent och de andra omkring) verkade tycka att jag var lite knäpp, men strunt i det. Sanningen var att jag skämdes, skämdes över att vara i en kropp som jag kan röra mig ganska obehindrat i (att jag sedan inte har något vidare förhållanden till den eftersom den känns fel, är en annan sak), skämdes över att ha sådana jäkla förmåner att jag kan gå av och på bussar och tåg utan problem, att jag kan ta mig fram så gott som överallt, att alla hus, toaletter, går att användas utan problem, bio, resturanger...listan går att göras lång. Dessutom skäms jag över min ganska stora okunskap när det kommer till vilka olika funktionsnedsättningar människor kan ha, även om jag försöker att läsa på. Det borde göras något åt det, tillgänglighet borde vara en självklarhet för alla, utan krångel. Dessutom borde resurser läggas ned i skolan på att ta upp människor med funktionsnedsättningar i ett historiskt perspektiv, samt problem i dagens samhälle. Folk kommer undan alldeles för lätt utan att behöva reflektera över sådana frågor, eftersom de själva inte har besvär. Och nu har jag skrivit ett meningslöst inlägg i en blogg om det hela istället för att gå ut och göra något, jag känner mig ganska patetisk.

Hemsida- Handikappförbundens samarbetsorgan

Exil

Jag känner mig dömd till att för alltid vara en främling inför större delen av mänskligheten, okunskapen är så stor och de okänsliga "transfobiska" åsikter som folk yttrar utan att veta om att de sårar är många, även från de som har öppna hjärtan nog att försöka förstå vad det innebär att vara trans, det tycks råda en sådan stor okunskap runt även de mest banala frågor, och det faktum att det är svårt att förklara det hela, särskilt eftersom det är så många människor som håller och växer upp med åsikten att kön definieras av utsidans utseende, gör att det ibland känns övermäktigt att vara mig själv, och detta får mig att vilja pila tillbaka in i mitt gömställe illa kvickt och stänga dörren efter mig ordentligt, utan att komma ut igen, det verkar så himla jobbigt att behöva försvara sin könstillhörighet igen och igen, antagligen hela livet, såvida jag inte håller mig dold.

Men jag vet att jag inte kan göra det, jag kan inte gå tillbaka nu, för redan så vantrivs jag så mycket med mitt födelsenamn och det pronomen folk kallar mig, att det blir omöjligt för mig att sjunka ner dit igen, i en obemärkt tillvaro, där alla runt omkring en är nöjda, men mitt inre olyckligt, för jag inser att jag inte skulle stå ut med det, det skulle leda till depression och antagligen skulle självhatet, som jag känt länge, bubbla upp igen. För första gången i mitt liv känner jag att jag verkligen kan acceptera och förstå mig själv förbehållslöst, oavsett vad alla andra tycker om mig. Inget har egentligen ändrats utåt, men inuti mig är jag en helt annan människa, varje dag känner jag hur jag växer och blir säkrare i mig själv. Det finns ingen väg tillbaka till den osäkra människa jag var i våras, innan jag visste vad transsexualism var, och då jag velade runt mellan flicka och pojke eftersom jag kände mig som en pojke inom mig, men all logik, med den kunskap jag hade då, sade emot mig, och gjorde mig förvirrad och förtvivlad.

Dessutom så kan jag inte backa tillbaka nu, jag känner ett ansvar i att leva upp till mig själv, att kämpa för att få folk att förstå att vi finns, att vi är människor. Att göra annat vore att svika alla de som i framtiden går samma väg som jag, alla de som i nuläget inte orkar eller vågar vara sig själva. Desto mer som vågar stå upp för sig, desto mer måste resten av samhället ta reda på information och omdefiniera sin verklighetsbild . Ifall jag tystnar så kanske jag dömer någon till samma lidande som jag gick igenom (jag måste erkänna att jag har haft tur, och lider avsevärt mindre än de flesta trans människor som jag har hört talats om), åratal av förvirring och känslan av något stort och essentiellt saknas, allt på grund av en omvärld som för det mesta förnekade existensen av sådana som jag.

Varför just jag? Det är en meningslös fråga, lika meningslös som att fråga varför jag var tvungen att existera över huvud taget. Så jag föddes som en individ som passar in i en grupp vars upplevelser större delen av alla andra grupper förnekar, förenklar och förlöjligar, så vad är det att klaga över? Det gjorde många andra också, utan att be om det. Allt jag kan göra är att fortsätta var mig själv, och stå upp för det, och hoppas att min existens kan leda till något gott för någon, att jag kan berika människors syn på livet. Det går inte att fly från striden att vara mig själv, och jag vill inte göra det, lika lite som jag vill sluta andas, sluta äta, sluta existera.

Ett Namn

Jag förstod aldrig att ett namn har så stort värde, att få bli kallad vi det namnet, att få skriva ner det. De i klassen och de flesta lärarna vet nu om att jag är en transsexuell kille, och nu har flera börjat kalla mig vid mitt nyvalda namn, och jag skriver alltid det på alla mina inlämningsuppgifter. Först nu börjar det gå upp för mig vilken otrolig skillnad det känns inombords, hur skönt det känns att få slippa bli kallad vid mitt födelsenamn och istället få bli kallad det jag vill.

Det är en gåva, på något sätt, att få döpa om sig själv till det namn som man själv identifierar sig om. Kanske borde vi egentligen ha ett system där föräldrarna ger en ett namn vid födseln och att alla sedan när de blir äldre får ge sig själva ett nytt namn. Fast kanske är det inte så viktigt för andra som det är för mig, som inte känner att jag kan identifiera mig med mitt födelsenamn?

Normpanikskänslor

Jag drabbas ibland av dessa irriterande normpanikskänslor ibland, som får mig att vilja klippa av kontakten till allt möjligt som är mitt som inte den stereotypa bilden av mannen (här försökte jag hitta en lämplig satirbild, men hittade ingen, hittade däremot något som gjorde mig äcklad) ägnar sig åt och ta upp mer och ”manligare” intressen, utseende och beteende.

Som att t.ex. sluta börja gråta när jag ser på sorgliga filmer, sluta älska kärlekshistorier och känslor, klippa av mig det långa håret och få en ”vanlig” killfrisyr istället för att vilja ha ett långt, svallande hår. Acceptera sexistiska kommentarer, föredra att mecka med bilen istället för att baka kakor, vara mer intresserad av matte än språk, uttrycka mig med fysisk styrka.Tycka det är omanligt att ha smink, kjolar och klänningar osv.

Ja, det är så löjligt och fjantigt stereotypt. Värsta 50-talsidealen. Jag vet dock nog vad det beror på, det är min stora rädsla för att inte bli tagen på allvar när jag säger att jag är kille som spökar i bakgrunden när jag tänker sådana här tankar. För det finns inget yttre (om man bara betraktar mig för en dag, om man däremot känt mig när jag växte upp så märker man nog att jag inte varit riktigt som alla andra) som tyder på att jag är det, och jag är tämligen säker på att jag har XX-kromosomer. Det jag har är bara mitt eget medvetande, mitt undermedvetna, mina känslor och min magkänsla, och ingen annan kan ta del av dem, annat än genom ord. Så för vissa människor kommer jag alltid att framstå som en vilseledd stackare, och det göt mig så otroligt frustrerad. De är inte mig, de vet inte vad jag går igenom, och ändå så tror de att de kan ha något att säga till om i den frågan baserad på mitt utseende.

Sedan lugnar jag genast ner mig och påminner mig själv om att jag är jag, och detta jag råkar vara en kille (även om en transexuell sådan). Inget jag gör till det yttre kan ta ifrån mig det, ingenting någon säger kan ta ifrån mig det. Det är ju taskigt mot killar i allmänhet att tro att det finns något intresse eller utseende som gör en del till mer killar än andra, och stämmer inte överrens med alla de killar jag känner och träffar på. Det flesta uppfyller inte machoidealet, vilket är en väldig tur, machokillar är det värsta jag vet. Jag är ju inte direkt mindre kille för att jag inte går runt i dressmannkostym istället för att se ut så här eller så här eller för all del så här. Om andra tycker att det finns omanliga och manliga saker, så är det deras problem, inte mitt, jag behöver inte vinna deras accepterande som kille (förutom ifall de råkar vara de som bestämmer om jag ska få bli diagnostiserad med gender dysphoria eller inte, då ligger jag illa till, men jag är inte så orolig för det, på många sätt är jag ett typiskt fall).

Dessutom, det finns bara en person som kan veta vem jag är, och det är jag själv. Jag vet att jag är kille.

Var och kollade på utställningen Rainbow Animals på Naturhistoriska Museet idag efter att ha fått nys om den på Mlle Tants blog . Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den riktigt. Delvis lite besvikelse att det inte var så mycket att se, men ändå såklart bra att ha en utställning som tar upp ämnet. Bra att sticka upp i ansiktet på folk som kommer med påståenden att homosexuella och bisexuella bara väljer sin läggning och att det är ett mänskligt påfund. Det var bra att nämna att det finns ganska mycket material från undersökningar, men det faktum att forskare låter bli att nämna det i sina rapporter förekommer ofta. (Har även läst någonstanns om att även transbeteende förekommer bland djur, och det fanns någon bok om det, men kan inte minnas vad den hette. Får uppdatera inlägget när jag kommit på det)

Det bästa med besöket var dock i alla fall boken jag hittade i museeshopen.

Evolution's Rainbow, Diversity, gender and sexuality in nature and people.

Jag har bara läst ett par sidor än, men den verkar väldigt intressant.

Pessimism

Jag har fortfarande inte vant mig vid tanken på att jag är transsexuell ännu, eller snarare tanken på att öppet vara det, det är som om jag inte riktigt kan förstå hur mycket det kan komma att påverka mitt liv.

När jag fantiserar om framtiden har jag redan opererat mig och ändrat mitt namn och liknande, men att sätta det i relation till resten av omvärlden känns så svårt, eftersom jag oroar mig hur andra kommer att behandla mig, särskilt när det gäller min familj. Det är så konstigt, att föreställa sig en situation där de inte accepterar vem jag är, att förbereda sig mentalt att hantera det, och det får mig att bli avskiljd från dem känslomässigt på något sätt, känna att all tid jag spenderar i deras närvaro är närmast drömlik, eftersom jag är rädd för det ögonblicket när de väl får reda på att jag inte är den de trodde att jag var, och att de då inte ska ta mig på allvar, utan helt avfärda det som nonsens, ett skämt, en upprorisk period i mitt liv, och ignorera det hela, utan att någonsin förstå, hur lång tid de än fick på sig. Det är inte så att jag tror att det är vad som kommer hända, men jag vet ju inte, och jag ogillar verkligen okunskapen om hur människor jag känt hela mitt liv ska ta det.

Dessutom är jag rädd att inte bli tagen på allvar i andra, större sammanhang, att stämplas ut som transsexuell och få höra av människor att jag är sjuk i huvudet, att jag bara söker uppmärksamhet och andra liknande saker som jag har hört transsexuella anklagas för. Att jag kommer att särbehandlas och diskrimineras emot, att människor som jag kanske skulle ha kommit bra överrens med och gillat bara ska avfärda mig på grund av vem jag är, men i för sig, sådana människor klarar jag mig nog bäst utan.

Jag blir dessutom irriterad vid tanken att jag antagligen hela livet kommer att bli tvungen att uplysa en massa obildade människor som inte vet någonting om ämnet, men ändå känner sig vara i en position att utala sig om det, och om min personlighet och mina tankar, för det borde inte vara mitt ansvar, det borde vara deras eget att söka upp information och utbilda sig själva.

Man kan nog säga att jag är lite bitter över att världen ser ut som den gör, eftersom allt jag vill är att leva ett normalt liv, men många verkar envisas med att göra en så stor affär utav det hela, bara för att för mig ingår det i att leva ett normalt liv att få vara det kön som jag känner att jag är.

Heteronorm i skolan

Jag är besviken, väldigt besviken just nu, men jag förväntar mig väl för mycket av människor genom att förutsätta att vi kommit så långt att det kanske inte var så himla förfärligt underligt och konstigt att vara homo, bi eller trans längre. Tydligen så lever jag till stor del i en glasbubbla, eftersom jag trodde det.

Vi hade en diskussion om sex och samlevnad i skolan och som vanligt var det heterosnack, heterosnack, medans alla andra sexuella läggningar förpassades utanför sammanhanget, som de där andra, eller som jag skulle vilja kalla det hela: det-finns-andra-än-heteros-men-ingen-i-det-här-rummet-är-det-eller-hur-det-vet-vi-ju-alla-mentaliteten. Inte nog med det, det skrattades år minsta indikation att någon skulle vara annat än hetero.

En kille t.ex. spekulerade kring frågan hur man skulle säga till en person man blivit ihop med att man hade en könssjukdom, och han började med att säga: "Om jag hade en flickvän eller pojkvän". Sedan hann han inte längre förän nästan alla i rummet skrattade till, som om det vore något roligt över att man kunde "miss"tolka det som att han var bisexuell, varvid han genast kände sig tvungen att försvara sig med att han bara pratat i allmäna ordalag.

Det var inte ända gången under denna diskussion som avvikande sexualiteter flinades åt, men det är den jag minns klarast. Det var inte heller bättre när läraren som ledde diskussionen passade på att fråga en annan kille: "Om du skulle haft en flickvän, hur skulle du berättat det då"
Heteronormswarningsblinkersen satte igång direkt inne i mitt huvud, och jag önskar att jag hade sagt någonting, men jag var för feg. Det är inte bara den här diskussionen som har stört mig, utan jag har mer och mer märkt hur mycket de flesta av de som anses vara killar (jag tänker inte ansluta mig till heteronormen och anta att alla verkligen identifierar sig som det) i min klass skämtar om bögar och kvinnor hela tiden, för att på ett fjantigt sätt försöka distansera sig från dem och befästa hur heterosexuella och manliga de är.

Varför är det så här? Hur kommer sig att det är så roligt att indikera att någon skulle ha "avvikande" sexuell läggning, framför allt om det är homosexuella män det är frågan om? Det måste vara någon slags nervositet eller rädsla som ligger nerbäddad hos folk, trotts att de flesta antagligen skulle påstå sig ha en tolerant inställning om någon ställde dem mot väggen. Osäkerhet att hantera att vem som helst kan falla utanför heteronormen, att det är omöjligt att se på ytan, och att man därför måste skämta på detta sätt för att inbilla sig att alla just där man är, är hetero för att måla upp någon sorts falsk trygghetszon för sig själv.

Jag förnekar inte folk att skämta om sexuella läggninar och liknande, men det sker på en sådan daglig basis att jag personligen anser att det är som en form av trakasseri, tyvärr av en lömsk sort som kan försvaras med "Det var ju bara ett skämt" eller "kan du inte ta ett skämt eller?".
Det blir ännu otrevligare när man tar i beaktande att det är en minoritet som det skämtas om på ett sådant sätt, och att ingen säger emot, något som signalerar att det är okej att skämta om homo, trans eller bipersoner på ett sätt som skulle vara olämpligt om det var en annan minoritet det var frågan om i rumsrenare kretsar. Det faktum att inga lärare säger någonting heller känns som ett svek.

Ja, jag är förmodligen känslig som ens orkar bry mig, men alla dessa dagliga skämt och kommentarer, fnissningar etc. gör mig väldigt nedstämd och frustrerad och får mig att vilja kasta mig ut ur garderoben rätt upp i ansiktet på alla heteronormare omkring mig, men gör mig samtidigt ännu räddare för att komma ut. Dessa skämt gör mig illa till mods och får mig att oroa mig ännu mer för hur andra ska reagera när jag anförtror dem vem jag egentligen känner att jag är.

Skratten och skämten verkar mest vara ganska oskyldiga, men de befäster heteronormen och får en att känna sig exkluderad från andra i skolans gemenskap, och jag tror inte att jag är ensam om att känna det så. För man vet ju aldrig om humorn är lättsinnig och ogenomtänkt eller om det döljer sig rädsla, hat och fördomar bakom det hela.