Exil

Jag känner mig dömd till att för alltid vara en främling inför större delen av mänskligheten, okunskapen är så stor och de okänsliga "transfobiska" åsikter som folk yttrar utan att veta om att de sårar är många, även från de som har öppna hjärtan nog att försöka förstå vad det innebär att vara trans, det tycks råda en sådan stor okunskap runt även de mest banala frågor, och det faktum att det är svårt att förklara det hela, särskilt eftersom det är så många människor som håller och växer upp med åsikten att kön definieras av utsidans utseende, gör att det ibland känns övermäktigt att vara mig själv, och detta får mig att vilja pila tillbaka in i mitt gömställe illa kvickt och stänga dörren efter mig ordentligt, utan att komma ut igen, det verkar så himla jobbigt att behöva försvara sin könstillhörighet igen och igen, antagligen hela livet, såvida jag inte håller mig dold.

Men jag vet att jag inte kan göra det, jag kan inte gå tillbaka nu, för redan så vantrivs jag så mycket med mitt födelsenamn och det pronomen folk kallar mig, att det blir omöjligt för mig att sjunka ner dit igen, i en obemärkt tillvaro, där alla runt omkring en är nöjda, men mitt inre olyckligt, för jag inser att jag inte skulle stå ut med det, det skulle leda till depression och antagligen skulle självhatet, som jag känt länge, bubbla upp igen. För första gången i mitt liv känner jag att jag verkligen kan acceptera och förstå mig själv förbehållslöst, oavsett vad alla andra tycker om mig. Inget har egentligen ändrats utåt, men inuti mig är jag en helt annan människa, varje dag känner jag hur jag växer och blir säkrare i mig själv. Det finns ingen väg tillbaka till den osäkra människa jag var i våras, innan jag visste vad transsexualism var, och då jag velade runt mellan flicka och pojke eftersom jag kände mig som en pojke inom mig, men all logik, med den kunskap jag hade då, sade emot mig, och gjorde mig förvirrad och förtvivlad.

Dessutom så kan jag inte backa tillbaka nu, jag känner ett ansvar i att leva upp till mig själv, att kämpa för att få folk att förstå att vi finns, att vi är människor. Att göra annat vore att svika alla de som i framtiden går samma väg som jag, alla de som i nuläget inte orkar eller vågar vara sig själva. Desto mer som vågar stå upp för sig, desto mer måste resten av samhället ta reda på information och omdefiniera sin verklighetsbild . Ifall jag tystnar så kanske jag dömer någon till samma lidande som jag gick igenom (jag måste erkänna att jag har haft tur, och lider avsevärt mindre än de flesta trans människor som jag har hört talats om), åratal av förvirring och känslan av något stort och essentiellt saknas, allt på grund av en omvärld som för det mesta förnekade existensen av sådana som jag.

Varför just jag? Det är en meningslös fråga, lika meningslös som att fråga varför jag var tvungen att existera över huvud taget. Så jag föddes som en individ som passar in i en grupp vars upplevelser större delen av alla andra grupper förnekar, förenklar och förlöjligar, så vad är det att klaga över? Det gjorde många andra också, utan att be om det. Allt jag kan göra är att fortsätta var mig själv, och stå upp för det, och hoppas att min existens kan leda till något gott för någon, att jag kan berika människors syn på livet. Det går inte att fly från striden att vara mig själv, och jag vill inte göra det, lika lite som jag vill sluta andas, sluta äta, sluta existera.