Normpanikskänslor

Jag drabbas ibland av dessa irriterande normpanikskänslor ibland, som får mig att vilja klippa av kontakten till allt möjligt som är mitt som inte den stereotypa bilden av mannen (här försökte jag hitta en lämplig satirbild, men hittade ingen, hittade däremot något som gjorde mig äcklad) ägnar sig åt och ta upp mer och ”manligare” intressen, utseende och beteende.

Som att t.ex. sluta börja gråta när jag ser på sorgliga filmer, sluta älska kärlekshistorier och känslor, klippa av mig det långa håret och få en ”vanlig” killfrisyr istället för att vilja ha ett långt, svallande hår. Acceptera sexistiska kommentarer, föredra att mecka med bilen istället för att baka kakor, vara mer intresserad av matte än språk, uttrycka mig med fysisk styrka.Tycka det är omanligt att ha smink, kjolar och klänningar osv.

Ja, det är så löjligt och fjantigt stereotypt. Värsta 50-talsidealen. Jag vet dock nog vad det beror på, det är min stora rädsla för att inte bli tagen på allvar när jag säger att jag är kille som spökar i bakgrunden när jag tänker sådana här tankar. För det finns inget yttre (om man bara betraktar mig för en dag, om man däremot känt mig när jag växte upp så märker man nog att jag inte varit riktigt som alla andra) som tyder på att jag är det, och jag är tämligen säker på att jag har XX-kromosomer. Det jag har är bara mitt eget medvetande, mitt undermedvetna, mina känslor och min magkänsla, och ingen annan kan ta del av dem, annat än genom ord. Så för vissa människor kommer jag alltid att framstå som en vilseledd stackare, och det göt mig så otroligt frustrerad. De är inte mig, de vet inte vad jag går igenom, och ändå så tror de att de kan ha något att säga till om i den frågan baserad på mitt utseende.

Sedan lugnar jag genast ner mig och påminner mig själv om att jag är jag, och detta jag råkar vara en kille (även om en transexuell sådan). Inget jag gör till det yttre kan ta ifrån mig det, ingenting någon säger kan ta ifrån mig det. Det är ju taskigt mot killar i allmänhet att tro att det finns något intresse eller utseende som gör en del till mer killar än andra, och stämmer inte överrens med alla de killar jag känner och träffar på. Det flesta uppfyller inte machoidealet, vilket är en väldig tur, machokillar är det värsta jag vet. Jag är ju inte direkt mindre kille för att jag inte går runt i dressmannkostym istället för att se ut så här eller så här eller för all del så här. Om andra tycker att det finns omanliga och manliga saker, så är det deras problem, inte mitt, jag behöver inte vinna deras accepterande som kille (förutom ifall de råkar vara de som bestämmer om jag ska få bli diagnostiserad med gender dysphoria eller inte, då ligger jag illa till, men jag är inte så orolig för det, på många sätt är jag ett typiskt fall).

Dessutom, det finns bara en person som kan veta vem jag är, och det är jag själv. Jag vet att jag är kille.