Ts-utredning och Heteronormativitet

Från rapporten om unga transpersoner:

"Är du kille eller tjej?"

...det är enklare och går snabbare att genomgå en utredning om man passar väl in i det heteronormativa tvåkönssystemet (jfr Bremer 2006). ...)

...Vissa av de intervjuade upplever att om man passerar väl som »riktig« kille eller tjej blir man inte lika ifrågasatt under ts-utredningen som om man faller utanför normerna för hur män och
kvinnor generellt anses vara. Att utredningen påverkas av en persons könsuttryck finns det flera exempel på i intervjupersonernas upplevelser av ts-vård. Henrik beskriver sin upplevelse av dessa förväntningar under utredningen:

»Utredningen är väldigt heteronormativ. Det ska inte vara svårare om man, som dom uttrycker det, »blir« homosexuell. Eftersom jag är bisexuell och min utredare visste om det så har han lagt väldigt stor vikt vid min läggning och min sexualitet. Jag har sagt, vad har det här med saken att göra? Det har varit väldigt mycket »Hur ser du på det här med att vara man?«, »Du är ju inte så grabbig?« och»Hur ska det här gå?«. | henrik

Det är uppenbart att Henrik kände sig ifrågasatt av utredaren för att han inte försöker smälta in enligt tvåkönsnormerna. Henrik är för det första för feminin för att passera som
»en riktig man«, för det andra är han bisexuell vilket inte heller sammanfaller med den stereotypa bilden av mannen. Män förväntas vara maskulina och begära feminina kvinnor och när det inte stämmer i Henriks fall uppstod friktion i utredningen med förlängda diskussioner kring hans identifikation som resultat."

Det gör mig så arg, att undersökarnas heteronormativitet, nej, homfobi och könsstereotypiserande är mer korekt, skjuter upp ts-undersökningens utgång baserat på någons läggning, som att det var viktigt i sammanhanget. De verkar ha aldeles för stor makt över patienten! Varför hålla tillbaka patienter och fördröja väntetiden för en sådan sak? Det känns inte rimligt. Transsexuella har precis lika mycket varierade läggningar som den cissexuella delen av befolkningen. Eftersom jag själv är homosexuell och ganska feminim så kommer antagligen jag att råka ut för samma ignorans. Jag kan inte riktigt uttrycka det i ord, det gör mig så vansinnigt frustrerad i alla fall.

Exil

Jag känner mig dömd till att för alltid vara en främling inför större delen av mänskligheten, okunskapen är så stor och de okänsliga "transfobiska" åsikter som folk yttrar utan att veta om att de sårar är många, även från de som har öppna hjärtan nog att försöka förstå vad det innebär att vara trans, det tycks råda en sådan stor okunskap runt även de mest banala frågor, och det faktum att det är svårt att förklara det hela, särskilt eftersom det är så många människor som håller och växer upp med åsikten att kön definieras av utsidans utseende, gör att det ibland känns övermäktigt att vara mig själv, och detta får mig att vilja pila tillbaka in i mitt gömställe illa kvickt och stänga dörren efter mig ordentligt, utan att komma ut igen, det verkar så himla jobbigt att behöva försvara sin könstillhörighet igen och igen, antagligen hela livet, såvida jag inte håller mig dold.

Men jag vet att jag inte kan göra det, jag kan inte gå tillbaka nu, för redan så vantrivs jag så mycket med mitt födelsenamn och det pronomen folk kallar mig, att det blir omöjligt för mig att sjunka ner dit igen, i en obemärkt tillvaro, där alla runt omkring en är nöjda, men mitt inre olyckligt, för jag inser att jag inte skulle stå ut med det, det skulle leda till depression och antagligen skulle självhatet, som jag känt länge, bubbla upp igen. För första gången i mitt liv känner jag att jag verkligen kan acceptera och förstå mig själv förbehållslöst, oavsett vad alla andra tycker om mig. Inget har egentligen ändrats utåt, men inuti mig är jag en helt annan människa, varje dag känner jag hur jag växer och blir säkrare i mig själv. Det finns ingen väg tillbaka till den osäkra människa jag var i våras, innan jag visste vad transsexualism var, och då jag velade runt mellan flicka och pojke eftersom jag kände mig som en pojke inom mig, men all logik, med den kunskap jag hade då, sade emot mig, och gjorde mig förvirrad och förtvivlad.

Dessutom så kan jag inte backa tillbaka nu, jag känner ett ansvar i att leva upp till mig själv, att kämpa för att få folk att förstå att vi finns, att vi är människor. Att göra annat vore att svika alla de som i framtiden går samma väg som jag, alla de som i nuläget inte orkar eller vågar vara sig själva. Desto mer som vågar stå upp för sig, desto mer måste resten av samhället ta reda på information och omdefiniera sin verklighetsbild . Ifall jag tystnar så kanske jag dömer någon till samma lidande som jag gick igenom (jag måste erkänna att jag har haft tur, och lider avsevärt mindre än de flesta trans människor som jag har hört talats om), åratal av förvirring och känslan av något stort och essentiellt saknas, allt på grund av en omvärld som för det mesta förnekade existensen av sådana som jag.

Varför just jag? Det är en meningslös fråga, lika meningslös som att fråga varför jag var tvungen att existera över huvud taget. Så jag föddes som en individ som passar in i en grupp vars upplevelser större delen av alla andra grupper förnekar, förenklar och förlöjligar, så vad är det att klaga över? Det gjorde många andra också, utan att be om det. Allt jag kan göra är att fortsätta var mig själv, och stå upp för det, och hoppas att min existens kan leda till något gott för någon, att jag kan berika människors syn på livet. Det går inte att fly från striden att vara mig själv, och jag vill inte göra det, lika lite som jag vill sluta andas, sluta äta, sluta existera.

Normpanikskänslor

Jag drabbas ibland av dessa irriterande normpanikskänslor ibland, som får mig att vilja klippa av kontakten till allt möjligt som är mitt som inte den stereotypa bilden av mannen (här försökte jag hitta en lämplig satirbild, men hittade ingen, hittade däremot något som gjorde mig äcklad) ägnar sig åt och ta upp mer och ”manligare” intressen, utseende och beteende.

Som att t.ex. sluta börja gråta när jag ser på sorgliga filmer, sluta älska kärlekshistorier och känslor, klippa av mig det långa håret och få en ”vanlig” killfrisyr istället för att vilja ha ett långt, svallande hår. Acceptera sexistiska kommentarer, föredra att mecka med bilen istället för att baka kakor, vara mer intresserad av matte än språk, uttrycka mig med fysisk styrka.Tycka det är omanligt att ha smink, kjolar och klänningar osv.

Ja, det är så löjligt och fjantigt stereotypt. Värsta 50-talsidealen. Jag vet dock nog vad det beror på, det är min stora rädsla för att inte bli tagen på allvar när jag säger att jag är kille som spökar i bakgrunden när jag tänker sådana här tankar. För det finns inget yttre (om man bara betraktar mig för en dag, om man däremot känt mig när jag växte upp så märker man nog att jag inte varit riktigt som alla andra) som tyder på att jag är det, och jag är tämligen säker på att jag har XX-kromosomer. Det jag har är bara mitt eget medvetande, mitt undermedvetna, mina känslor och min magkänsla, och ingen annan kan ta del av dem, annat än genom ord. Så för vissa människor kommer jag alltid att framstå som en vilseledd stackare, och det göt mig så otroligt frustrerad. De är inte mig, de vet inte vad jag går igenom, och ändå så tror de att de kan ha något att säga till om i den frågan baserad på mitt utseende.

Sedan lugnar jag genast ner mig och påminner mig själv om att jag är jag, och detta jag råkar vara en kille (även om en transexuell sådan). Inget jag gör till det yttre kan ta ifrån mig det, ingenting någon säger kan ta ifrån mig det. Det är ju taskigt mot killar i allmänhet att tro att det finns något intresse eller utseende som gör en del till mer killar än andra, och stämmer inte överrens med alla de killar jag känner och träffar på. Det flesta uppfyller inte machoidealet, vilket är en väldig tur, machokillar är det värsta jag vet. Jag är ju inte direkt mindre kille för att jag inte går runt i dressmannkostym istället för att se ut så här eller så här eller för all del så här. Om andra tycker att det finns omanliga och manliga saker, så är det deras problem, inte mitt, jag behöver inte vinna deras accepterande som kille (förutom ifall de råkar vara de som bestämmer om jag ska få bli diagnostiserad med gender dysphoria eller inte, då ligger jag illa till, men jag är inte så orolig för det, på många sätt är jag ett typiskt fall).

Dessutom, det finns bara en person som kan veta vem jag är, och det är jag själv. Jag vet att jag är kille.

Vänsterhänthet

En text jag skrev för att visa på hur dumt det är att förfölja folk för någonting de är. Meningen är att man ska tänka sig att man byter ut vänsterhänt/högerhänt transsexuell/cissexuell*, homosexuell/heterosexuell eller linkande.

*benämning på folk som är bekväma i det kön de verkar ha.


Hej, jag är vänsterhänt. Det bara är så, det var så ända sedan jag var liten. Alla sade alltid att man inte fick vara vänsterhänt, de sade det som att det var en styggelse, eller att alla vänsterhänta var något att skratta åt, de framställde vänsterhänta som olika karikatyrer, och använde det som en förolämpning.

Jag tvingade mig själv att vara högerhänt för att behaga dem, eftersom jag ville vara som alla andra, så jag övade mig på det hela, och till slut var jag så duktig på det att jag nästan lyckades inbilla mig själv fullkomligt att jag var det, men när jag inte tänkte mig för så föll jag automatiskt tillbaka till att vara vänsterhänt, det var en ständig kamp mellan mitt undermedvetna och min vilja att bara få vara en vanlig människa i andras ögon, för jag visste ju att jag inte var en sådan där vänsterhänt, inte jag, inte. Jag var ju bara jag.

Visst kände jag mig som vänsterhänt ibland, men det gör väl alla? Det var i alla fall vad jag trodde. Tills en dag då jag insåg att jag inte var mig själv, att jag inte var högerhänt, att min bild av lycka inte var den som de omkring mig verkade förutsätta och förvänta av mig. Sedan dröjde det lång tid, men jag kom till rätta med att jag var vänsterhänt och bestämde mig för att strunta i vad andra tyckte.

Vissa verkar tro att min vänsterhänthet är ett politiskt ställningstagande, ett val jag gjorde. Det är det inte, inte mer än att högerhänthet är det. Jag vill bara vara mig själv. Tyvärr är det en del högerhänta som vill förvägra mig den rätten, så jag är tvungen att kämpa, att visa att jag har all rätt i världen att vara den jag är.

Jag har ändå tur som föddes i ett land och i en tid när vänsterhänthet är ganska tolererat. I en del andra länder så kan man bli straffad för att man är vänsterhänthet, till och med bli avrättad. Inte för att man går helt säker ens i det här landet, och förolämpningar och förringningar av ens känslor får man räkna med, såväl som att kanske bli nedslagen eller mördad på grund av sin vänsterhänthet.


Det ironiska är väl att vänsterhänthet inte heller var accepterat för inte så länge sen. En lärare jag hade berättade en gång om att de bundit bak hans vänsterhand i skolan för att tvinga honom att skriva med högerhanden, och detta var något man gjorde i skolor ända fram till 60-talet. Dessutom så kan vänsterhänta ibland fortfarande ha problem med att redskap är utformade för högerhänta. För att inte glömma att finns det en massa dumma uttryck i språket som säger att höger är bättre, t.ex. att "vänstra", och engelskans "right" and "left". Höger=rätt, och vänster är det som blir över, eller vad menas egentligen?

Boys Don't Cry

Jag såg på filmen "Boys don't cry" igår. Den handlar om Brandon, en transsexuell kille som blev brutalt misshandlad och våldtagen, sedan mördad av två bekanta p.ga. att han var transsexuell ( vad jag fattade det som så tyckte de att de blivit lurade eftersom han inte hade en mans kropp, en vanlig ursäkt vid hatbrott mot transsexuella). Den filmen har jag velat se länge, eftersom det handlar om en transexuell person precis som jag, och jag var nyfiken, trotts att jag visste att den slutade tragiskt. Kanske borde jag insett att filmen var aningen magstark för mig eftersom jag är känslig, och jag ägnade sista delen av filmen åt att ömsom gråta, ömsom bli jättearg.

Den jobbigaste scenen för mig var när polisen satt och frågade ut honom om våldtäkten, jag kunde verkligen känna mig in i hur avskyvärt det måste kännas, att bli tvingad att i detalj beskriva en våldtäkt en utsatts för, samtidigt som polisen frågade ut en om sin transsexualism på ett respektlöst sätt. Om jag var i den situationen så skulle jag nog knäckts mentalt.

Skådespelaren som spelade Brandon var otroligt bra, ansiktsuttrycken, kroppsspråket var mycket talande och övertygande. Jag vet så klart inte om det var likt den riktiga Brandon, men känslorna kändes äkta.

Varför känner en del personer ett sådant hat mot det som inte är som de själva, att de känner sig berättigade att ta till våld och mord? Då menar jag förstås inte bara mot transpersoner, utan vilken grupp, eller individ för den delen, som helst. Kan de inte bara lämna folk ifred?

Här är en trailer på filmen:

Pessimism

Jag har fortfarande inte vant mig vid tanken på att jag är transsexuell ännu, eller snarare tanken på att öppet vara det, det är som om jag inte riktigt kan förstå hur mycket det kan komma att påverka mitt liv.

När jag fantiserar om framtiden har jag redan opererat mig och ändrat mitt namn och liknande, men att sätta det i relation till resten av omvärlden känns så svårt, eftersom jag oroar mig hur andra kommer att behandla mig, särskilt när det gäller min familj. Det är så konstigt, att föreställa sig en situation där de inte accepterar vem jag är, att förbereda sig mentalt att hantera det, och det får mig att bli avskiljd från dem känslomässigt på något sätt, känna att all tid jag spenderar i deras närvaro är närmast drömlik, eftersom jag är rädd för det ögonblicket när de väl får reda på att jag inte är den de trodde att jag var, och att de då inte ska ta mig på allvar, utan helt avfärda det som nonsens, ett skämt, en upprorisk period i mitt liv, och ignorera det hela, utan att någonsin förstå, hur lång tid de än fick på sig. Det är inte så att jag tror att det är vad som kommer hända, men jag vet ju inte, och jag ogillar verkligen okunskapen om hur människor jag känt hela mitt liv ska ta det.

Dessutom är jag rädd att inte bli tagen på allvar i andra, större sammanhang, att stämplas ut som transsexuell och få höra av människor att jag är sjuk i huvudet, att jag bara söker uppmärksamhet och andra liknande saker som jag har hört transsexuella anklagas för. Att jag kommer att särbehandlas och diskrimineras emot, att människor som jag kanske skulle ha kommit bra överrens med och gillat bara ska avfärda mig på grund av vem jag är, men i för sig, sådana människor klarar jag mig nog bäst utan.

Jag blir dessutom irriterad vid tanken att jag antagligen hela livet kommer att bli tvungen att uplysa en massa obildade människor som inte vet någonting om ämnet, men ändå känner sig vara i en position att utala sig om det, och om min personlighet och mina tankar, för det borde inte vara mitt ansvar, det borde vara deras eget att söka upp information och utbilda sig själva.

Man kan nog säga att jag är lite bitter över att världen ser ut som den gör, eftersom allt jag vill är att leva ett normalt liv, men många verkar envisas med att göra en så stor affär utav det hela, bara för att för mig ingår det i att leva ett normalt liv att få vara det kön som jag känner att jag är.