De tio värsta sakerna jag hört om transsexuella/transpersoner (trans kvinnor framför allt)
10. Transpersoner som uppfattas av omgivningen som sitt självupplevda kön lurar alla andra.
Den andra varianten är så här: Trans kvinnor som uppfattas av omgivningen som sitt självupplevda kön lurar stackars heterokillar så att de nödvändigtvis måste misshandla dem som svar.
De som uttrycker det här brukar uttrycka det ungefär så här:
Grov misshandel av kvinna som var man
Kvinnan var en man! Det utlöste ett raseriutbrott på lördagsförmiddagen och
slutade i en grov misshandel. En man i Luleå som har för vana att klä sig
som kvinna träffade på lördagsmorgonen en 40-årig man.
"Hon" bad 40-åringen att följa med hem för att ha sex. När de båda kom till
den misshandlades bostad upptäckte 40-åringen att han hade blivit lurad, att
hon var en han. [---] Norrländska Socialdemokraten 2007-02-17
Artikeln är ett exempel ur KIMs broschyr om hur man ska skiva om transpersoner i media.
9. Transpersoner är utsända av djävulen för att korrumpera små barn.
Inga kommentarer behövs, påståendet är så skrattretande löjligt i sig. Det enda som gör att en sätter skrattet i halsen är väl att en del verkligen tror på det.
8. Transpersoner (och homosexuella) är särskillt lämpade för prostitution..
.......er, okej...
7. Transsexuella förstärker könsstereotyper
Nej. Vi gör det inte mer än någon annan, eftersom våra personligheter är lika varierade som i övriga befolkningen. Det finns butch trans kvinnor, "feminina" trans kvinnor, "feminina" trans män och macho trans män och allt däremellan, och dessutom folk som är transsexuella som ändå inte känner något behov att definiera sig som man eller kvinna. Om det sedan skulle råka finnas mer (jag vet inte)"maskulina" trans killar och mer "feminina" trans kvinnor, så är det inte annorlunda än i resten av befolkningen. Transpersoner blir påverkade av könsroller så som alla andra. Jag har själv känt en viss press att bli mer "maskulin" för att vara säker på att folk tar mig på allvar när jag säger att jag är kille, inte att jag känt press på mig att definiera mig själv som kille eftersom jag är så "maskulin". Sedan finns det ju "ruttna ägg" bland transsexuella personer med, som tror att de sitter inne med hur kvinnor och män är, precis som bland de cisnormativa.
6. Transsexuella personer är homosexuella som är så homofobiska/fega att de byter kön för att slippa undan plikten att stå för att vara homosexuell.
Okej, när jag hör sådana påståenden känner jag att vi har en lång väg kvar att gå. Könsidentitet är inte samma sak som sexuell läggning. Jag upprepar: könsidentitet är inte samma sak som sexuell läggning. Det här påståendet är nästan ironiskt, med tanke på att många transpersoner känner sig dragna till personer av sitt eget kön. Som jag, jag är en transsexuell kille och är dragen till andra killar. Det verkar däremot vara (jag vet inte, det är vad jag tycker mig utröna) en högre grad som identifierar sig själva som homosexuella, bisexuella och asexuella, queer, och pansexuella jämfört med resten av befolkningen.
5. Transsexuella stympar sina egna kroppar (stackars oss) eftersom samhället tvingar oss till det.
Okej, vi kan nog aldrig veta hur mycket effekt samhället har på oss. Men i åratal har en försökt få folk att sluta vara transsexuella genom olika behandlingar och terapier. Det är bara det att ingenting fungerar. Däremot har könskorrigerande behandlingar visat sig vara hur effektiva som helst, och är en av de operationer med störst chans för lyckad utgång, där både operationen gick bra och personen blev nöjd. Jag kan bara tala för mig själv, jag vill gå igenom en könskorrigerande behandling eftersom jag vill känna mig mer bekväm i min egen kropp, eftersom jag är så distanserad från hur den är nu, den känns fel, sedan tycker jag att alla som uttrycker sig om hur män och kvinnor är kan fara åt skogen, även om jag själv nog ändå kommer att identifiera mig själv som kille, eftersom det känns bäst av de alternativ som finns, de flesta som ser ut så som jag upplever mig själv är killar, och jag känner mig betydligt mer bekväm som kille. Det som inspirerar mig mest är alla berättelser som jag tagit del av, folk som upplevde hur mycket deras livskvalité förbättrades efteråt. Alla transsexuella opererar sig dessutom inte heller.
4. Transsexuella personer är utsända av genusteoretikarna för att jävlas med resten av befolkningen.
Det visste jag verkligen inte. Min erfarenhet är oftast att genusteoretiker inte gillar transidentiteter. Jag personligen upplevde/upplever en viss ångest av att inse att jag var en teanssexuell kille, eftersom de bröt mot många av de genusteorier som jag tidigare trodde på, men jag insåg att min egen upplevelse som människa om vad som stämde och inte stämde måste gå före teorierna. Jag kan inte offra upp min egen existens för att stödja en teori. Det var antingen jag eller teorierna som behövde ändras. Och en teori är endast en teori. Den är inte värd särskilt mycket utan något fakta som kan backa upp den.
3. Trans kvinnor är utsända av patriarkatet för att infiltrera kvinnors utrymmen så att kvinnor inte är ifred någonstans.
Det luktar konspirationsteori lång väg. Fattar de inte att trans kvinnor är kvinnor? Som kvinnor möter de på sexism, misogyni, diskriminering, mäns våld mot kvinnor, rädslan för att bli våldtagna, i alla fall om de uppfattas som kvinnor av samhället, och om de inte gör det, blir reslutatet inte så mycket bättre.. De är i lika stort behov av skydd och utrymmen som andra kvinnor. Jag känner till alltför många fall när trans kvinnor har känt sig tvungna att gå på herrtoan och därför blivit våldtagna (som tur är inte så mycket just här i Sverige).
2. Trans kvinnor försöker bli kvinnor eftersom de har ett moderskomplex.
Jag säger bara what the heck!? Någon har sett för mycket på Psycho. Jag hatar den filmen.
1. Trans kvinnor är män som vill sexualisera kvinnor och blir kvinnor för att förnedra kvinnokroppen genom att bli våldtagna av andra män.
Det här äcklar mig så mycket att jag inte vet vad jag ska säga... Det är så... idiotiskt att jag inte har ord för det.
Så det här var min tio-i-topp-lista. Vet inte om mina kommentarer till är så genomtänkta, men jag publicerar den i alla fall.
Visar inlägg med etikett heteronorm. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett heteronorm. Visa alla inlägg
torsdag 29 januari 2009
tisdag 23 december 2008
Hittade den här när jag kollade in några av trollhares länkar:
En lite(n) sjuk saga
Jag gillar den. Det blir på något sätt så effektfullt att skriva om allvarliga saker i den stilen. Den är självbiografisk, så vitt jag förstår.
En lite(n) sjuk saga
Jag gillar den. Det blir på något sätt så effektfullt att skriva om allvarliga saker i den stilen. Den är självbiografisk, så vitt jag förstår.
söndag 21 december 2008
Barnminne
Eftersom inget intressant verkar hända i mitt liv just nu, har jag ägnat tiden åt att vara nostalgisk över gamla barndomsminnen. Ett av de som jag minns med nöje är när jag började förstå att jag var bög, något som jag inte kan snacka med någon hemma om, så därför delar jag det här istället.
En gång i tiden så var jag en ganska lycklig 10-åring som omvärlden tyckte var en pojkflicka, men som själv inte skulle ha föredragit att flicka ingick i beskrivningen om sig själv och hade vissa svårigheter med undersökningsblanketter ifall de undrade om man var tjej eller kille.
En dag oförberett, så dök det upp två personer under klasstimmen. Det var något med regnbågar, vi fick ett sorts häfte också. De snackade om tjejer som blev kära i tjejer och killar som blev kära i killar, homosexuella, och att några var det, kanske till och med någon i klassen. Jaha, tänkte jag, eftersom jag alltid varit dålig på att snappa upp omgivningens inställningar så visste jag inte riktigt att det fanns en hel del människor, omkring mig, som inte tyckte att homosexualitet var något självklart. Kanske delvis för att jag själv inte tyckte det var ett dugg underligt.
En tid senare blev det populärt med "aktiviteter" som hette böghög och bögtestet bland killarna, vilket gjorde att jag tyckte att en stor del av mina lekkamrater var dumma i skallen, och jag förstod även att bög var lika med dåligt och omanlig, vilket jag tyckte var skumt, eftersom jag inte förstod varför. Jag var arg inombords varje gång någon använde bög i nedlåtande syfte, det kändes som en förolämpning riktad mot mig, men jag sade inget fegt nog, eftersom jag inte ville bli exkluderad från gruppen.
Hmm... Det blev inte så bra sammanhang i inlägget, men kommer inte på hur jag ska formulera det annorlunda.
onsdag 10 december 2008
Ett meddelande jag skrev
Ett meddelande jag skrev och funderade på att skicka in, angående en artikel i DN men jag vet inte om jag vågar göra det. Personen ifråga hade skrivit en kritik om en bok som handlade om graviditet, men blev tvungen att lägga till ett transfobiskt uttalande (folk som inte är trans kanske inte fattar varför jag blir så upprörd över det hon säger, jag vet inte, men det är verkligen respektlöst, hon förnekar totalt hans könsidentitet) mot en transexuell man som heter Thomas Beatie:
God dag
Jag ville bara framföra kommentarer till Kajsa Ekis Ekman, som skrev i DN på sidan 7, kulturdelen idag (onsdag).
Jag är en transsexuell kille som inte ännu har gått igenom en könskorrigerande behandling, även om jag personligen vill göra det så fort som möjligt. Detta meddelande är oviktigt att läsa om du inte syftade på en viss Thomas Beatie i slutet på din artikel på sidan 7, Kulturdelen i DN idag (onsdag).
"En kvinna som lät skära av sig brösten och tog testosteron men behöll livmodern och har nu fött barn..."
Jag antar att denna "kvinna" är Thomas Beatie? I sådana fall måste jag beklagligen meddela dig att det här stycket din artikel är transfobisk, och att du argumenterar runt en transsexuell man som att han passar i mallar som blivit utformade av personer som inte är transsexuella, och därför inte har någon vidare insikt i hur det är. Han har visserligen fött barn, något som för mig som även jag är en transsexuell kille, framstår som otänkbart, men jag respekterar hans val att använda sin kropp på det sättet,för att han vill ha ett barn, som många andra människor, och det här är det sätt som är tillgängligt för honom (hans fru är steril, och adoption är komplicerat för transpersoner, även förbjudet på många ställen) och det har inte plötsligt gjort honom till kvinna igen, han är fortfarande en transsexuell man, och identifierar sig som en sådan. Många transsexuella har fött biologiska barn innan de insåg att de förnekade sig själva på grund av samhällets oförstående av transsexualism (ungefär som att homosexuella ibland hunnit gifta sig och skaffa barn i ett heterosexuellt förhållande innan de inser att de förnekar sig själva på grund av samhällets stigmatisering), och här är skillnaden att han gör det efter att han insett att han är en transexuell man.
"...får bevisa att vårt sista privilegium är avskaffat."
Privilegium? Snarare skillnad, som blir ett privilegium beroende på vad man själv föredrar, att ha lyxen att kunna föda barn, eller lyxen att kunna få ett barn utan att behöva bära runt på det. Dessutom så är det inte kvinnors privilegium, det är personer som med fertilitet och innehav av en livmoders privilegium, en sak som inte alla de du förmodligen vill kalla kvinnor har (såvida du inte uttalar dig för just fertila personer med livmödrar, och inte för alla andra som kallar sig kvinnor, jag fick intrycket av att du försökte tala för alla kvinnor).
"Hux flux har hela problemet löst: det där med att kvinnor födde barn, det var helt enkelt inte sant, ett pinsamt fel bara, som samhället snart kommer att rätta till..."
Du är uppenbarligen inte medveten om den press och det förtryck samhället sätter på transpersoner. Om du tror att samhället accepterar Thomas som man, nu när han varit gravid, borde ta och granska vad folk anser om honom. Nej, Thomas val att föda barn är inte alls accepterat som en man som föder barn av en stor delen av samhället, utan precis tvärtom, de gör som du och skriver om honom som en kvinna. Faktum är att de flesta inte accepterar honom som man även ifall han hade låtit bli att föda barn. Thomas Beatie skulle t.ex. inte i Sverige bli accepterad som man, eftersom här är kravet att man måste vara steril för att kunna bli lagligt förklarad som det kön man identifierar sig som (även om jag med nöje sett artiklar som accepterar hans könsidentitet). Det är så länge vi gömmer vår transsexualism efter (ifall väljer att gå igenom en) att ha gått igenom en könskorrigerande behandling, som samhället accepterar det vi anser oss vara. Diskriminering mot oss är till och med fortfarande inte olagligt (men lyckligtvis kommer det att bli det 2009, i Sverige i alla fall.) Och du kan inte utesluta att människor någon gång i framtiden kommer att få välja själva vilka könsbestämda delar de föredrar, ifall utvecklingen nu skulle göra det möjligt att mutera de organ det är frågan om. Då blir det besvärligt att anta vem som är vilket kön, och då, först då kanske människor börjar lyssna på vad folk säger själva att de är. Är det något negativt? Du verkar anse det, om jag utgår från den ironiska ton du verkar ha använt.
"...och till dess: låt inte det betyda något! jag tror att det är fel väg att gå. Istället för att avskaffa kvinnor och kalla oss "personer med livmoder" måste kvinnan, och hennes förutsättningar, stå i centrum om det ska bli någon ändring på det här stället."
Du talar som att alla män helt plötsligt tänkte börja föda barn (vilket inte skulle förvåna mig om några män faktiskt vill, ifall de hade de förutsättningarna), eller att alla kvinnor plötsligt inte skulle identifiera sig som kvinnor, och tror därför att transsexuellas upplevelser av sig själva går att jämföra med icke-transsexuellas upplevelser av sig själva. Du sätter inte Thomas Beatie i sammanhanget att han fått diagnosen Transsexualism (något som inte alla har), och framställer därför i din artikel det som att Thomas går att jämföra med kvinnor som är gravida, och framställer det som att dessa också plötsligt skulle börja bli transsexuella personer (som att det är någonting man kan bli) och börja en könskorrigerande behandling. Du döljer därigenom ett viktigt fakta (även om jag vet att det inte är så viktigt ifall man inte är trans, för "er" så spelar det ingen roll). Du framställer någon med en viss diagnos i jämförelse med alla andra, som att samma sak gällde för alla. Du utnyttjar en minoritet för att driva fram din tes, och du gör det samtidigt som du är respektlös mot den. Jag har förstått att du ser Thomas Beatie som kvinna, men nog måste du ändå förstå att Thomas inte går att jämföra med vilken kvinna som helst? 1 av 100 000 av de som vid födseln registreras som kvinna går igenom en könskorrigering och blir omregistrerade som män istället, och nu går jag in på en personlig nivå, tyvärr eftersom jag inte känner till några ordentliga undersökningar som gjorts, något som de flesta (som identifierar sig som) kvinnor jag känner ser som otänkbart, även avskyvärt. Du talar som att transsexullas personers könsidentitet kan bli ett sorts problem för större delen av de människor som brukar anses vara kvinnor, vilket jag anser är fullkomligt obefogat.
Ditt inlägg förvandlas till ett påhopp mot transsexuella, som att Thomas Beatie, bara för att han har fräckheten att våga kalla sig för man trots att han är gravid har någon sorts skyldighet att kalla sig för kvinna.
Jag vill naturligtvis inte förbjuda dig från att skriva vad du anser, men jag tyckte ändå att jag kunde skriva ett meddelande, och försöka uppmärksamma dig på att du uttalat dig om en stigmatiserad och utsatt minoritetsgrupp ifrån ditt eget perspektiv, och till och med dolt det faktum att personen tillhörde denna minoritet, och därigenom utnyttjat oss. Det finns säkerligen personer som skulle ha kunnat uttryckt det bättre än jag.
Jag ursäktar på bristen av källor, men jag bestämde mig för att detta var ett personligt brev, och inte en vetenskaplig uppsats, och det är ditt val ifall du vill leta reda på mer fakta eller inte.
Länkar som jag ber dig att granska:
http://questioningtransphobia.wordpress.com/how-to-check-your-cis-privilege/
The Standards of Care, som sjukvården oftast brukar utgå från när de ska behandla transsexuella personer.
http://www.tc.umn.edu/~colem001/hbigda/hstndrd.htm
Inte för att jag har fåfänga nog att tro att du skulle anse att det jag skrivit är av större vikt för dig, men jag vill inte att du distribuerar eller publicerar det jag skrivit. Det här är inte ett debattinlägg, eller liknande, utan ett försök som person till en annan person förklara vad jag ansåg vara ojust med din artikel.
God dag
Jag ville bara framföra kommentarer till Kajsa Ekis Ekman, som skrev i DN på sidan 7, kulturdelen idag (onsdag).
Jag är en transsexuell kille som inte ännu har gått igenom en könskorrigerande behandling, även om jag personligen vill göra det så fort som möjligt. Detta meddelande är oviktigt att läsa om du inte syftade på en viss Thomas Beatie i slutet på din artikel på sidan 7, Kulturdelen i DN idag (onsdag).
"En kvinna som lät skära av sig brösten och tog testosteron men behöll livmodern och har nu fött barn..."
Jag antar att denna "kvinna" är Thomas Beatie? I sådana fall måste jag beklagligen meddela dig att det här stycket din artikel är transfobisk, och att du argumenterar runt en transsexuell man som att han passar i mallar som blivit utformade av personer som inte är transsexuella, och därför inte har någon vidare insikt i hur det är. Han har visserligen fött barn, något som för mig som även jag är en transsexuell kille, framstår som otänkbart, men jag respekterar hans val att använda sin kropp på det sättet,för att han vill ha ett barn, som många andra människor, och det här är det sätt som är tillgängligt för honom (hans fru är steril, och adoption är komplicerat för transpersoner, även förbjudet på många ställen) och det har inte plötsligt gjort honom till kvinna igen, han är fortfarande en transsexuell man, och identifierar sig som en sådan. Många transsexuella har fött biologiska barn innan de insåg att de förnekade sig själva på grund av samhällets oförstående av transsexualism (ungefär som att homosexuella ibland hunnit gifta sig och skaffa barn i ett heterosexuellt förhållande innan de inser att de förnekar sig själva på grund av samhällets stigmatisering), och här är skillnaden att han gör det efter att han insett att han är en transexuell man.
"...får bevisa att vårt sista privilegium är avskaffat."
Privilegium? Snarare skillnad, som blir ett privilegium beroende på vad man själv föredrar, att ha lyxen att kunna föda barn, eller lyxen att kunna få ett barn utan att behöva bära runt på det. Dessutom så är det inte kvinnors privilegium, det är personer som med fertilitet och innehav av en livmoders privilegium, en sak som inte alla de du förmodligen vill kalla kvinnor har (såvida du inte uttalar dig för just fertila personer med livmödrar, och inte för alla andra som kallar sig kvinnor, jag fick intrycket av att du försökte tala för alla kvinnor).
"Hux flux har hela problemet löst: det där med att kvinnor födde barn, det var helt enkelt inte sant, ett pinsamt fel bara, som samhället snart kommer att rätta till..."
Du är uppenbarligen inte medveten om den press och det förtryck samhället sätter på transpersoner. Om du tror att samhället accepterar Thomas som man, nu när han varit gravid, borde ta och granska vad folk anser om honom. Nej, Thomas val att föda barn är inte alls accepterat som en man som föder barn av en stor delen av samhället, utan precis tvärtom, de gör som du och skriver om honom som en kvinna. Faktum är att de flesta inte accepterar honom som man även ifall han hade låtit bli att föda barn. Thomas Beatie skulle t.ex. inte i Sverige bli accepterad som man, eftersom här är kravet att man måste vara steril för att kunna bli lagligt förklarad som det kön man identifierar sig som (även om jag med nöje sett artiklar som accepterar hans könsidentitet). Det är så länge vi gömmer vår transsexualism efter (ifall väljer att gå igenom en) att ha gått igenom en könskorrigerande behandling, som samhället accepterar det vi anser oss vara. Diskriminering mot oss är till och med fortfarande inte olagligt (men lyckligtvis kommer det att bli det 2009, i Sverige i alla fall.) Och du kan inte utesluta att människor någon gång i framtiden kommer att få välja själva vilka könsbestämda delar de föredrar, ifall utvecklingen nu skulle göra det möjligt att mutera de organ det är frågan om. Då blir det besvärligt att anta vem som är vilket kön, och då, först då kanske människor börjar lyssna på vad folk säger själva att de är. Är det något negativt? Du verkar anse det, om jag utgår från den ironiska ton du verkar ha använt.
"...och till dess: låt inte det betyda något! jag tror att det är fel väg att gå. Istället för att avskaffa kvinnor och kalla oss "personer med livmoder" måste kvinnan, och hennes förutsättningar, stå i centrum om det ska bli någon ändring på det här stället."
Du talar som att alla män helt plötsligt tänkte börja föda barn (vilket inte skulle förvåna mig om några män faktiskt vill, ifall de hade de förutsättningarna), eller att alla kvinnor plötsligt inte skulle identifiera sig som kvinnor, och tror därför att transsexuellas upplevelser av sig själva går att jämföra med icke-transsexuellas upplevelser av sig själva. Du sätter inte Thomas Beatie i sammanhanget att han fått diagnosen Transsexualism (något som inte alla har), och framställer därför i din artikel det som att Thomas går att jämföra med kvinnor som är gravida, och framställer det som att dessa också plötsligt skulle börja bli transsexuella personer (som att det är någonting man kan bli) och börja en könskorrigerande behandling. Du döljer därigenom ett viktigt fakta (även om jag vet att det inte är så viktigt ifall man inte är trans, för "er" så spelar det ingen roll). Du framställer någon med en viss diagnos i jämförelse med alla andra, som att samma sak gällde för alla. Du utnyttjar en minoritet för att driva fram din tes, och du gör det samtidigt som du är respektlös mot den. Jag har förstått att du ser Thomas Beatie som kvinna, men nog måste du ändå förstå att Thomas inte går att jämföra med vilken kvinna som helst? 1 av 100 000 av de som vid födseln registreras som kvinna går igenom en könskorrigering och blir omregistrerade som män istället, och nu går jag in på en personlig nivå, tyvärr eftersom jag inte känner till några ordentliga undersökningar som gjorts, något som de flesta (som identifierar sig som) kvinnor jag känner ser som otänkbart, även avskyvärt. Du talar som att transsexullas personers könsidentitet kan bli ett sorts problem för större delen av de människor som brukar anses vara kvinnor, vilket jag anser är fullkomligt obefogat.
Ditt inlägg förvandlas till ett påhopp mot transsexuella, som att Thomas Beatie, bara för att han har fräckheten att våga kalla sig för man trots att han är gravid har någon sorts skyldighet att kalla sig för kvinna.
Jag vill naturligtvis inte förbjuda dig från att skriva vad du anser, men jag tyckte ändå att jag kunde skriva ett meddelande, och försöka uppmärksamma dig på att du uttalat dig om en stigmatiserad och utsatt minoritetsgrupp ifrån ditt eget perspektiv, och till och med dolt det faktum att personen tillhörde denna minoritet, och därigenom utnyttjat oss. Det finns säkerligen personer som skulle ha kunnat uttryckt det bättre än jag.
Jag ursäktar på bristen av källor, men jag bestämde mig för att detta var ett personligt brev, och inte en vetenskaplig uppsats, och det är ditt val ifall du vill leta reda på mer fakta eller inte.
Länkar som jag ber dig att granska:
http://questioningtransphobia.wordpress.com/how-to-check-your-cis-privilege/
The Standards of Care, som sjukvården oftast brukar utgå från när de ska behandla transsexuella personer.
http://www.tc.umn.edu/~colem001/hbigda/hstndrd.htm
Inte för att jag har fåfänga nog att tro att du skulle anse att det jag skrivit är av större vikt för dig, men jag vill inte att du distribuerar eller publicerar det jag skrivit. Det här är inte ett debattinlägg, eller liknande, utan ett försök som person till en annan person förklara vad jag ansåg vara ojust med din artikel.
söndag 30 november 2008
Ts-utredning och Heteronormativitet
Från rapporten om unga transpersoner:
"Är du kille eller tjej?"
"Är du kille eller tjej?"
...det är enklare och går snabbare att genomgå en utredning om man passar väl in i det heteronormativa tvåkönssystemet (jfr Bremer 2006). ...)
...Vissa av de intervjuade upplever att om man passerar väl som »riktig« kille eller tjej blir man inte lika ifrågasatt under ts-utredningen som om man faller utanför normerna för hur män och
kvinnor generellt anses vara. Att utredningen påverkas av en persons könsuttryck finns det flera exempel på i intervjupersonernas upplevelser av ts-vård. Henrik beskriver sin upplevelse av dessa förväntningar under utredningen:
»Utredningen är väldigt heteronormativ. Det ska inte vara svårare om man, som dom uttrycker det, »blir« homosexuell. Eftersom jag är bisexuell och min utredare visste om det så har han lagt väldigt stor vikt vid min läggning och min sexualitet. Jag har sagt, vad har det här med saken att göra? Det har varit väldigt mycket »Hur ser du på det här med att vara man?«, »Du är ju inte så grabbig?« och»Hur ska det här gå?«. | henrik
Det är uppenbart att Henrik kände sig ifrågasatt av utredaren för att han inte försöker smälta in enligt tvåkönsnormerna. Henrik är för det första för feminin för att passera som
»en riktig man«, för det andra är han bisexuell vilket inte heller sammanfaller med den stereotypa bilden av mannen. Män förväntas vara maskulina och begära feminina kvinnor och när det inte stämmer i Henriks fall uppstod friktion i utredningen med förlängda diskussioner kring hans identifikation som resultat."
Det gör mig så arg, att undersökarnas heteronormativitet, nej, homfobi och könsstereotypiserande är mer korekt, skjuter upp ts-undersökningens utgång baserat på någons läggning, som att det var viktigt i sammanhanget. De verkar ha aldeles för stor makt över patienten! Varför hålla tillbaka patienter och fördröja väntetiden för en sådan sak? Det känns inte rimligt. Transsexuella har precis lika mycket varierade läggningar som den cissexuella delen av befolkningen. Eftersom jag själv är homosexuell och ganska feminim så kommer antagligen jag att råka ut för samma ignorans. Jag kan inte riktigt uttrycka det i ord, det gör mig så vansinnigt frustrerad i alla fall.
...Vissa av de intervjuade upplever att om man passerar väl som »riktig« kille eller tjej blir man inte lika ifrågasatt under ts-utredningen som om man faller utanför normerna för hur män och
kvinnor generellt anses vara. Att utredningen påverkas av en persons könsuttryck finns det flera exempel på i intervjupersonernas upplevelser av ts-vård. Henrik beskriver sin upplevelse av dessa förväntningar under utredningen:
»Utredningen är väldigt heteronormativ. Det ska inte vara svårare om man, som dom uttrycker det, »blir« homosexuell. Eftersom jag är bisexuell och min utredare visste om det så har han lagt väldigt stor vikt vid min läggning och min sexualitet. Jag har sagt, vad har det här med saken att göra? Det har varit väldigt mycket »Hur ser du på det här med att vara man?«, »Du är ju inte så grabbig?« och»Hur ska det här gå?«. | henrik
Det är uppenbart att Henrik kände sig ifrågasatt av utredaren för att han inte försöker smälta in enligt tvåkönsnormerna. Henrik är för det första för feminin för att passera som
»en riktig man«, för det andra är han bisexuell vilket inte heller sammanfaller med den stereotypa bilden av mannen. Män förväntas vara maskulina och begära feminina kvinnor och när det inte stämmer i Henriks fall uppstod friktion i utredningen med förlängda diskussioner kring hans identifikation som resultat."
Det gör mig så arg, att undersökarnas heteronormativitet, nej, homfobi och könsstereotypiserande är mer korekt, skjuter upp ts-undersökningens utgång baserat på någons läggning, som att det var viktigt i sammanhanget. De verkar ha aldeles för stor makt över patienten! Varför hålla tillbaka patienter och fördröja väntetiden för en sådan sak? Det känns inte rimligt. Transsexuella har precis lika mycket varierade läggningar som den cissexuella delen av befolkningen. Eftersom jag själv är homosexuell och ganska feminim så kommer antagligen jag att råka ut för samma ignorans. Jag kan inte riktigt uttrycka det i ord, det gör mig så vansinnigt frustrerad i alla fall.
fredag 31 oktober 2008
Vänsterhänthet
En text jag skrev för att visa på hur dumt det är att förfölja folk för någonting de är. Meningen är att man ska tänka sig att man byter ut vänsterhänt/högerhänt transsexuell/cissexuell*, homosexuell/heterosexuell eller linkande.
*benämning på folk som är bekväma i det kön de verkar ha.
Hej, jag är vänsterhänt. Det bara är så, det var så ända sedan jag var liten. Alla sade alltid att man inte fick vara vänsterhänt, de sade det som att det var en styggelse, eller att alla vänsterhänta var något att skratta åt, de framställde vänsterhänta som olika karikatyrer, och använde det som en förolämpning.
Jag tvingade mig själv att vara högerhänt för att behaga dem, eftersom jag ville vara som alla andra, så jag övade mig på det hela, och till slut var jag så duktig på det att jag nästan lyckades inbilla mig själv fullkomligt att jag var det, men när jag inte tänkte mig för så föll jag automatiskt tillbaka till att vara vänsterhänt, det var en ständig kamp mellan mitt undermedvetna och min vilja att bara få vara en vanlig människa i andras ögon, för jag visste ju att jag inte var en sådan där vänsterhänt, inte jag, inte. Jag var ju bara jag.
Visst kände jag mig som vänsterhänt ibland, men det gör väl alla? Det var i alla fall vad jag trodde. Tills en dag då jag insåg att jag inte var mig själv, att jag inte var högerhänt, att min bild av lycka inte var den som de omkring mig verkade förutsätta och förvänta av mig. Sedan dröjde det lång tid, men jag kom till rätta med att jag var vänsterhänt och bestämde mig för att strunta i vad andra tyckte.
Vissa verkar tro att min vänsterhänthet är ett politiskt ställningstagande, ett val jag gjorde. Det är det inte, inte mer än att högerhänthet är det. Jag vill bara vara mig själv. Tyvärr är det en del högerhänta som vill förvägra mig den rätten, så jag är tvungen att kämpa, att visa att jag har all rätt i världen att vara den jag är.
Jag har ändå tur som föddes i ett land och i en tid när vänsterhänthet är ganska tolererat. I en del andra länder så kan man bli straffad för att man är vänsterhänthet, till och med bli avrättad. Inte för att man går helt säker ens i det här landet, och förolämpningar och förringningar av ens känslor får man räkna med, såväl som att kanske bli nedslagen eller mördad på grund av sin vänsterhänthet.
Det ironiska är väl att vänsterhänthet inte heller var accepterat för inte så länge sen. En lärare jag hade berättade en gång om att de bundit bak hans vänsterhand i skolan för att tvinga honom att skriva med högerhanden, och detta var något man gjorde i skolor ända fram till 60-talet. Dessutom så kan vänsterhänta ibland fortfarande ha problem med att redskap är utformade för högerhänta. För att inte glömma att finns det en massa dumma uttryck i språket som säger att höger är bättre, t.ex. att "vänstra", och engelskans "right" and "left". Höger=rätt, och vänster är det som blir över, eller vad menas egentligen?
*benämning på folk som är bekväma i det kön de verkar ha.
Hej, jag är vänsterhänt. Det bara är så, det var så ända sedan jag var liten. Alla sade alltid att man inte fick vara vänsterhänt, de sade det som att det var en styggelse, eller att alla vänsterhänta var något att skratta åt, de framställde vänsterhänta som olika karikatyrer, och använde det som en förolämpning.
Jag tvingade mig själv att vara högerhänt för att behaga dem, eftersom jag ville vara som alla andra, så jag övade mig på det hela, och till slut var jag så duktig på det att jag nästan lyckades inbilla mig själv fullkomligt att jag var det, men när jag inte tänkte mig för så föll jag automatiskt tillbaka till att vara vänsterhänt, det var en ständig kamp mellan mitt undermedvetna och min vilja att bara få vara en vanlig människa i andras ögon, för jag visste ju att jag inte var en sådan där vänsterhänt, inte jag, inte. Jag var ju bara jag.
Visst kände jag mig som vänsterhänt ibland, men det gör väl alla? Det var i alla fall vad jag trodde. Tills en dag då jag insåg att jag inte var mig själv, att jag inte var högerhänt, att min bild av lycka inte var den som de omkring mig verkade förutsätta och förvänta av mig. Sedan dröjde det lång tid, men jag kom till rätta med att jag var vänsterhänt och bestämde mig för att strunta i vad andra tyckte.
Vissa verkar tro att min vänsterhänthet är ett politiskt ställningstagande, ett val jag gjorde. Det är det inte, inte mer än att högerhänthet är det. Jag vill bara vara mig själv. Tyvärr är det en del högerhänta som vill förvägra mig den rätten, så jag är tvungen att kämpa, att visa att jag har all rätt i världen att vara den jag är.
Jag har ändå tur som föddes i ett land och i en tid när vänsterhänthet är ganska tolererat. I en del andra länder så kan man bli straffad för att man är vänsterhänthet, till och med bli avrättad. Inte för att man går helt säker ens i det här landet, och förolämpningar och förringningar av ens känslor får man räkna med, såväl som att kanske bli nedslagen eller mördad på grund av sin vänsterhänthet.
Det ironiska är väl att vänsterhänthet inte heller var accepterat för inte så länge sen. En lärare jag hade berättade en gång om att de bundit bak hans vänsterhand i skolan för att tvinga honom att skriva med högerhanden, och detta var något man gjorde i skolor ända fram till 60-talet. Dessutom så kan vänsterhänta ibland fortfarande ha problem med att redskap är utformade för högerhänta. För att inte glömma att finns det en massa dumma uttryck i språket som säger att höger är bättre, t.ex. att "vänstra", och engelskans "right" and "left". Höger=rätt, och vänster är det som blir över, eller vad menas egentligen?
måndag 29 september 2008
Heteronorm i skolan
Jag är besviken, väldigt besviken just nu, men jag förväntar mig väl för mycket av människor genom att förutsätta att vi kommit så långt att det kanske inte var så himla förfärligt underligt och konstigt att vara homo, bi eller trans längre. Tydligen så lever jag till stor del i en glasbubbla, eftersom jag trodde det.
Vi hade en diskussion om sex och samlevnad i skolan och som vanligt var det heterosnack, heterosnack, medans alla andra sexuella läggningar förpassades utanför sammanhanget, som de där andra, eller som jag skulle vilja kalla det hela: det-finns-andra-än-heteros-men-ingen-i-det-här-rummet-är-det-eller-hur-det-vet-vi-ju-alla-mentaliteten. Inte nog med det, det skrattades år minsta indikation att någon skulle vara annat än hetero.
En kille t.ex. spekulerade kring frågan hur man skulle säga till en person man blivit ihop med att man hade en könssjukdom, och han började med att säga: "Om jag hade en flickvän eller pojkvän". Sedan hann han inte längre förän nästan alla i rummet skrattade till, som om det vore något roligt över att man kunde "miss"tolka det som att han var bisexuell, varvid han genast kände sig tvungen att försvara sig med att han bara pratat i allmäna ordalag.
Det var inte ända gången under denna diskussion som avvikande sexualiteter flinades åt, men det är den jag minns klarast. Det var inte heller bättre när läraren som ledde diskussionen passade på att fråga en annan kille: "Om du skulle haft en flickvän, hur skulle du berättat det då"
Heteronormswarningsblinkersen satte igång direkt inne i mitt huvud, och jag önskar att jag hade sagt någonting, men jag var för feg. Det är inte bara den här diskussionen som har stört mig, utan jag har mer och mer märkt hur mycket de flesta av de som anses vara killar (jag tänker inte ansluta mig till heteronormen och anta att alla verkligen identifierar sig som det) i min klass skämtar om bögar och kvinnor hela tiden, för att på ett fjantigt sätt försöka distansera sig från dem och befästa hur heterosexuella och manliga de är.
Varför är det så här? Hur kommer sig att det är så roligt att indikera att någon skulle ha "avvikande" sexuell läggning, framför allt om det är homosexuella män det är frågan om? Det måste vara någon slags nervositet eller rädsla som ligger nerbäddad hos folk, trotts att de flesta antagligen skulle påstå sig ha en tolerant inställning om någon ställde dem mot väggen. Osäkerhet att hantera att vem som helst kan falla utanför heteronormen, att det är omöjligt att se på ytan, och att man därför måste skämta på detta sätt för att inbilla sig att alla just där man är, är hetero för att måla upp någon sorts falsk trygghetszon för sig själv.
Jag förnekar inte folk att skämta om sexuella läggninar och liknande, men det sker på en sådan daglig basis att jag personligen anser att det är som en form av trakasseri, tyvärr av en lömsk sort som kan försvaras med "Det var ju bara ett skämt" eller "kan du inte ta ett skämt eller?".
Det blir ännu otrevligare när man tar i beaktande att det är en minoritet som det skämtas om på ett sådant sätt, och att ingen säger emot, något som signalerar att det är okej att skämta om homo, trans eller bipersoner på ett sätt som skulle vara olämpligt om det var en annan minoritet det var frågan om i rumsrenare kretsar. Det faktum att inga lärare säger någonting heller känns som ett svek.
Ja, jag är förmodligen känslig som ens orkar bry mig, men alla dessa dagliga skämt och kommentarer, fnissningar etc. gör mig väldigt nedstämd och frustrerad och får mig att vilja kasta mig ut ur garderoben rätt upp i ansiktet på alla heteronormare omkring mig, men gör mig samtidigt ännu räddare för att komma ut. Dessa skämt gör mig illa till mods och får mig att oroa mig ännu mer för hur andra ska reagera när jag anförtror dem vem jag egentligen känner att jag är.
Skratten och skämten verkar mest vara ganska oskyldiga, men de befäster heteronormen och får en att känna sig exkluderad från andra i skolans gemenskap, och jag tror inte att jag är ensam om att känna det så. För man vet ju aldrig om humorn är lättsinnig och ogenomtänkt eller om det döljer sig rädsla, hat och fördomar bakom det hela.
Vi hade en diskussion om sex och samlevnad i skolan och som vanligt var det heterosnack, heterosnack, medans alla andra sexuella läggningar förpassades utanför sammanhanget, som de där andra, eller som jag skulle vilja kalla det hela: det-finns-andra-än-heteros-men-ingen-i-det-här-rummet-är-det-eller-hur-det-vet-vi-ju-alla-mentaliteten. Inte nog med det, det skrattades år minsta indikation att någon skulle vara annat än hetero.
En kille t.ex. spekulerade kring frågan hur man skulle säga till en person man blivit ihop med att man hade en könssjukdom, och han började med att säga: "Om jag hade en flickvän eller pojkvän". Sedan hann han inte längre förän nästan alla i rummet skrattade till, som om det vore något roligt över att man kunde "miss"tolka det som att han var bisexuell, varvid han genast kände sig tvungen att försvara sig med att han bara pratat i allmäna ordalag.
Det var inte ända gången under denna diskussion som avvikande sexualiteter flinades åt, men det är den jag minns klarast. Det var inte heller bättre när läraren som ledde diskussionen passade på att fråga en annan kille: "Om du skulle haft en flickvän, hur skulle du berättat det då"
Heteronormswarningsblinkersen satte igång direkt inne i mitt huvud, och jag önskar att jag hade sagt någonting, men jag var för feg. Det är inte bara den här diskussionen som har stört mig, utan jag har mer och mer märkt hur mycket de flesta av de som anses vara killar (jag tänker inte ansluta mig till heteronormen och anta att alla verkligen identifierar sig som det) i min klass skämtar om bögar och kvinnor hela tiden, för att på ett fjantigt sätt försöka distansera sig från dem och befästa hur heterosexuella och manliga de är.
Varför är det så här? Hur kommer sig att det är så roligt att indikera att någon skulle ha "avvikande" sexuell läggning, framför allt om det är homosexuella män det är frågan om? Det måste vara någon slags nervositet eller rädsla som ligger nerbäddad hos folk, trotts att de flesta antagligen skulle påstå sig ha en tolerant inställning om någon ställde dem mot väggen. Osäkerhet att hantera att vem som helst kan falla utanför heteronormen, att det är omöjligt att se på ytan, och att man därför måste skämta på detta sätt för att inbilla sig att alla just där man är, är hetero för att måla upp någon sorts falsk trygghetszon för sig själv.
Jag förnekar inte folk att skämta om sexuella läggninar och liknande, men det sker på en sådan daglig basis att jag personligen anser att det är som en form av trakasseri, tyvärr av en lömsk sort som kan försvaras med "Det var ju bara ett skämt" eller "kan du inte ta ett skämt eller?".
Det blir ännu otrevligare när man tar i beaktande att det är en minoritet som det skämtas om på ett sådant sätt, och att ingen säger emot, något som signalerar att det är okej att skämta om homo, trans eller bipersoner på ett sätt som skulle vara olämpligt om det var en annan minoritet det var frågan om i rumsrenare kretsar. Det faktum att inga lärare säger någonting heller känns som ett svek.
Ja, jag är förmodligen känslig som ens orkar bry mig, men alla dessa dagliga skämt och kommentarer, fnissningar etc. gör mig väldigt nedstämd och frustrerad och får mig att vilja kasta mig ut ur garderoben rätt upp i ansiktet på alla heteronormare omkring mig, men gör mig samtidigt ännu räddare för att komma ut. Dessa skämt gör mig illa till mods och får mig att oroa mig ännu mer för hur andra ska reagera när jag anförtror dem vem jag egentligen känner att jag är.
Skratten och skämten verkar mest vara ganska oskyldiga, men de befäster heteronormen och får en att känna sig exkluderad från andra i skolans gemenskap, och jag tror inte att jag är ensam om att känna det så. För man vet ju aldrig om humorn är lättsinnig och ogenomtänkt eller om det döljer sig rädsla, hat och fördomar bakom det hela.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
