Är det bara jag som oroar mig?

Jag oroade mig för ett tag sen vid tanken på framtiden. i rättare sagt min framtid som homosexuell kille i en homofobisk värld. Jag har gråtit av förtvivlan, skakat av vrede. Över små saker, bäckar, som byggs upp till en å, som utökas till en flod.

Över tanken på det där darrande ögonblicket av tvekan i vissa samtal och situationer som jag antagligen kommer att uppleva resten av mitt liv, den där tvekan som en hetero, (och/eller monoamorös) person aldrig behövt känna. Ska jag nämna att jag har en eller vill ha en pojkvän (som det blir i mitt fall) för arbetskollegor, för folk jag träffat, främlingar som jag lär känna , eller ska jag komma med undanflykter, låta bli att säga namn eller pronomen? Ska jag komma ut ur garderoben andra byggde omkring mig och riskera att andras bild av mig rasar, eller ska jag ljuga, och förneka en så vardaglig, men ändå så viktig sak, som vem jag är ihop med, eller vill bli ihop med?

Ifall jag säger något kanske personerna visar att det inte gör något, kanske tycker att min homosexualitet inte är någon stor sak. De har fel! Det är en stor sak. Inte för att jag vill att det ska vara det, utan för att världen gör det till det. För att jag inte kunde ha en aning om hur de skulle reagerat, för att jag kände det där ögonblicket tvekan som jag aldrig skulle känt inför att nämna min ålder, eller att min favoritfärg är blå.

För att de inte behöver oroa sig för var de ska åka någonstans i världen på grund av att deras partner har samma kön som de själva, eller för att de blir kära i någon med samma kön (eller i vissa fall bli kär i en person av det kön andra tolkar en att tillhöra). Inget land förbjuder särkönade förhållanden. Det kan finnas otaliga regler, restriktioner och förbud kring annat i förhållandet, men inte själva heterosexualiteten (eller den förmodade heterosexualiteten hos en bisexuell i ett särkönat förhållande) i sig.

För att de inte behöver oroa sig för att boka ett rum för två personer med dubbelsäng på ett hotell eller vandrarhem, och riskera att bli otrevligt behandlade när personalen märker att de har samma kön.

För att de inte behöver förneka sin sexualitet och sexliv resten av sitt liv för att få fortsätta donera blod (vilket förhoppningsvis inte blir aktuellt i Sverige längre).

För att de inte behöver oroa sig för sin säkerhet för att de kramar, kysser eller håller personen de älskar i handen på en plats där någon annan kan råka se.

Och så vidare.

Kanske oroar jag mig för mycket, kanske blir det inte så jobbigt som jag föreställer mig. Jag vet inte, men jag blir frustrerad av blotta tanken. I framtiden vill jag med självklarhet kunna ropa ut till hela världen vem min pojkvän är, vissa denne hur mycket jag älskar honom genom att kramas och hålla hand, kunna berätta vilka personer jag tycker är attraktiva och snygga ifall jag vill. Jag tror inte att jag är den enda som oroar mig, men det känns som jag skulle vilja prata med eller läsa om andra personers upplevelse, om hur det är.

Pubertetsdrömmar

Jag hade en dröm igen.
Först så kollade jag mig i spegeln, och såg att mitt ansikte var täckt av acne, vilket inte direkt störde mig, men jag tänkte på hur mamma skulle reagera, eftersom hon avskyr finnar, och oroade mig lite för att hon skulle knippa samman det med hormonstoppssprutan. Så jag kammade fram min lugg för att täcka ansiktet, och då syntes de knappt alls.

Sedan kollade jag mig själv i spegeln igen, och nu var finnarna borta, men mitt hår var längre och sin naturliga ljusbruna/mörkblonda färg, men det var inte allt. Mitt ansikte hade en mer framträdande haka och mitt ansikte var inte lika runt, min hals tjockare, och på hakan hade jag en svag antydan av skäggstubb, men det såg fortfarande ut som jag. Jag var vacker, nej inte på ett attraktivt och tilltalande sätt, utan vacker, en komplettare människa.

Jag flinade med förtjusning åt min uppenbarelse, och när jag testade rösten upptäckte jag att jag var i målbrottet. Hur skulle jag förklara mig för alla, tänkte jag i bakhuvudet, men det var inte oroligt, utan roat. Min sista tanke var att sådana här effekter borde väl inte enbart hormonsstoppssprutan ge, och jag kom på att nej, det kunde den inte. Efter det vaknade jag.

När jag vaknade låg jag och kände och längtade med hela min kropp att befinna mig där jag var i drömmen. Den påminde mig om hur jag känner, att jag inte vill ändra min kropp för att jag försöker smita undan från att vara kvinna, utan för att jag längtar så oerhört efter en kropp som liknar de flesta av de som brukar kallas män. Det är en sådan självklarhet att jag inte kan förklara den. Jag har gett upp att försöka förklara den, den finns bara där. Känslan av längtan var positiv, det var en förväntan, snarare än en plåga, och har varit det hela dagen.

Det kan förstås ha att göra med att jag tog en spruta dagen innan, vilket gör att jag känner mer förankring till min kropp, det blir lugnt och fint inombords, och alla hinder känns oviktiga. Jag han bli ordentligt nedstämd dagarna innan sprutan, och jag är fortfarande förvånad över vilken skillnad det är, vilken effekt den har på mig.

Namnbyte

Igår hade jag fixat i ordning allting för att skicka in min namnansökan. Det var bara ett litet problem. Jag behövde föräldrarnas underskrift. Efter att ha samlat mod ett bra tag så pratade jag med mamma.

Hon frågade varför jag var tvungen och byta helt, varför kunde jag inte bara lägga till namn? Jag sade att jag inte ville ha det så, att jag inte ville ha ett tjejnamn, och ifall jag skulle behålla det, så skulle jag ändå alltid förkorta det till initialerna. Hur ska jag få henne att förstå att jag är och ska vara kille på heltid, det är inget extrajobb som är skilt från vem jag är som person. Det går inte skilja ut den delen från vem jag är. Jag vill inte ha ett tjejnamn bland mina juridiska namn, särskilt inte nu när min leg praktiskt taget outar mig.

Hon sa att jag skulle lägga det på disken i köket, så skulle hon och pappa skriva under det sen. Det har inte hänt än. Jag ska vänta och se om det händer senare idag, och ifall ingen gör något, ta upp det med pappa. Om det inte funkar så kanske jag försöker pressa dem lite, eller så väntar jag.

Som tur är så är jag väldigt snart myndig, och då behöver jag inte deras underskrift. Jag tycker ändå inte om att känna mig så här maktlös, att jag inte ens får ändra mitt juridiska namn själv. Vad jobbigt det måste vara för personer yngre än jag om föräldrarna är dumma.

Tillägg: Bekräftat, jag får inga underskrifter, jag får vänta tills jag är 18.

Yoshitaka Amano

Jag älskar Yoshitaka Amanos stil, spretiga, tunna linjer, oftast matta och dämpade färger (men inte alltid). Den känns enkel, även fast bilderna ofta är helt fulla av detaljer, vilket låter motsägelsefullt, men mycket beror på de stora enfärgade ytor som förekommer. Färgerna bildar ett ganska platt intryck,ofta mycket kontraster mellan mörkt och vitt och mellan olika valörer, och inte så mycket skuggningar och övertoningar, och, särskilt de bilder som skildrar människor, får mig att tänka lite på gamla träsnitt.

Det enda jag inte gillar är att många bilder skildrar lättklädda kvinnor, och det är inte direkt höjden av upplevelse varken som feminist (trött på en massa bilder av nakna kvinnor som klassas som konst, då menar jag modern konst och fantasykonst) eller bög (varför är det inte fler bilder på halvnakna män istället?). Han gör mest konceptkonst och illustrationer, vilket verkar vara ganska vanligt för de konstnärer jag uppskattar. Det var svårt att välja ut bilder som exempel, eftersom det var många jag tyckte om.

Den första bilden är från Sandman: The dream hunters, som jag har hemma. Jag älskar hans version av Dream, som bilden föreställer. Den andra föreställer Vampire Hunter D. Jag vet inte ifall den tredje eller fjärde är från någonting. Den femte är Kuja från Final Fantasy 9, vars klädsel nästan är lika avklädd som många kvinnor i anime och fantasy, en av få exempel jag känner till (han verkar även vara ytterligare ett exempel på min slutledning att feminina killar alltid porträtteras som onda). Sjätte bilden vet jag inte vad motivet föreställer heller.

Allmänt som händer i mitt liv.

Har varit sjuk under längre tid, och har därför inte bloggat på ett tag.

Jag kan byta till rätt namn med en gång, vilket är glädjande, jag får bara ta ändan ur vagnen och se till att göra det, för om jag fixar allting själv och sen bara kräver föräldrarnas underskrift så tror jag inte att de säger nej. Jag har beställt hem ett personbevis, och så fort det kommit så ska jag skicka in min ansökan.

Eftersom min födelsedag närmar mig, så känner jag mig väldigt pressad att komma ut inför släkten så fort som möjligt, jag tål inte tanken på en massa välmenande kort som det står fel namn på. Det är på tiden, det var snart ett år sedan jag berättade för mina föräldrar. Jag skrev ut en födelsedagsönskelista där jag skrev ut att jag önskade att familjen och släkten skulle kalla mig för rätt namn och rätt pronomen, och lät den ligga framme, vilket ledde till att min mamma faktiskt till och med en gång nämnt mig vid rätt namn. Inte för att en gång räcker, men det är i alla fall i rätt riktning.

Avatar the last Airbender är en jättebra serie, jag hann se klart på alla tre säsongerna när jag låg hemma och var sjuk. Den är så bra att jag funderar att skriva ett eget inlägg om den.

Jag är även fruktansvärt otålig för att jag inte har någon aning om när jag ska träffa Rydelius igen. Det är frustrerande att behöva vänta så länge. Jag vill vara klar med allt redan,jag vill ut och leva som den kille jag är. Att folk redan utåt ser en kille är en viss tröst, men det är inte mitt mål att se ut som en ciskille inför andra. Jag är så förbannat trött på att inte känna mig hemma i min kropp. Jag har fått stå ut med det länge nog. (Det känns som mitt femtielfte inlägg om min frustration, men det är som det är, den är ju fortfarande där)