Ts-utredning och Heteronormativitet

Från rapporten om unga transpersoner:

"Är du kille eller tjej?"

...det är enklare och går snabbare att genomgå en utredning om man passar väl in i det heteronormativa tvåkönssystemet (jfr Bremer 2006). ...)

...Vissa av de intervjuade upplever att om man passerar väl som »riktig« kille eller tjej blir man inte lika ifrågasatt under ts-utredningen som om man faller utanför normerna för hur män och
kvinnor generellt anses vara. Att utredningen påverkas av en persons könsuttryck finns det flera exempel på i intervjupersonernas upplevelser av ts-vård. Henrik beskriver sin upplevelse av dessa förväntningar under utredningen:

»Utredningen är väldigt heteronormativ. Det ska inte vara svårare om man, som dom uttrycker det, »blir« homosexuell. Eftersom jag är bisexuell och min utredare visste om det så har han lagt väldigt stor vikt vid min läggning och min sexualitet. Jag har sagt, vad har det här med saken att göra? Det har varit väldigt mycket »Hur ser du på det här med att vara man?«, »Du är ju inte så grabbig?« och»Hur ska det här gå?«. | henrik

Det är uppenbart att Henrik kände sig ifrågasatt av utredaren för att han inte försöker smälta in enligt tvåkönsnormerna. Henrik är för det första för feminin för att passera som
»en riktig man«, för det andra är han bisexuell vilket inte heller sammanfaller med den stereotypa bilden av mannen. Män förväntas vara maskulina och begära feminina kvinnor och när det inte stämmer i Henriks fall uppstod friktion i utredningen med förlängda diskussioner kring hans identifikation som resultat."

Det gör mig så arg, att undersökarnas heteronormativitet, nej, homfobi och könsstereotypiserande är mer korekt, skjuter upp ts-undersökningens utgång baserat på någons läggning, som att det var viktigt i sammanhanget. De verkar ha aldeles för stor makt över patienten! Varför hålla tillbaka patienter och fördröja väntetiden för en sådan sak? Det känns inte rimligt. Transsexuella har precis lika mycket varierade läggningar som den cissexuella delen av befolkningen. Eftersom jag själv är homosexuell och ganska feminim så kommer antagligen jag att råka ut för samma ignorans. Jag kan inte riktigt uttrycka det i ord, det gör mig så vansinnigt frustrerad i alla fall.

Exil

Jag känner mig dömd till att för alltid vara en främling inför större delen av mänskligheten, okunskapen är så stor och de okänsliga "transfobiska" åsikter som folk yttrar utan att veta om att de sårar är många, även från de som har öppna hjärtan nog att försöka förstå vad det innebär att vara trans, det tycks råda en sådan stor okunskap runt även de mest banala frågor, och det faktum att det är svårt att förklara det hela, särskilt eftersom det är så många människor som håller och växer upp med åsikten att kön definieras av utsidans utseende, gör att det ibland känns övermäktigt att vara mig själv, och detta får mig att vilja pila tillbaka in i mitt gömställe illa kvickt och stänga dörren efter mig ordentligt, utan att komma ut igen, det verkar så himla jobbigt att behöva försvara sin könstillhörighet igen och igen, antagligen hela livet, såvida jag inte håller mig dold.

Men jag vet att jag inte kan göra det, jag kan inte gå tillbaka nu, för redan så vantrivs jag så mycket med mitt födelsenamn och det pronomen folk kallar mig, att det blir omöjligt för mig att sjunka ner dit igen, i en obemärkt tillvaro, där alla runt omkring en är nöjda, men mitt inre olyckligt, för jag inser att jag inte skulle stå ut med det, det skulle leda till depression och antagligen skulle självhatet, som jag känt länge, bubbla upp igen. För första gången i mitt liv känner jag att jag verkligen kan acceptera och förstå mig själv förbehållslöst, oavsett vad alla andra tycker om mig. Inget har egentligen ändrats utåt, men inuti mig är jag en helt annan människa, varje dag känner jag hur jag växer och blir säkrare i mig själv. Det finns ingen väg tillbaka till den osäkra människa jag var i våras, innan jag visste vad transsexualism var, och då jag velade runt mellan flicka och pojke eftersom jag kände mig som en pojke inom mig, men all logik, med den kunskap jag hade då, sade emot mig, och gjorde mig förvirrad och förtvivlad.

Dessutom så kan jag inte backa tillbaka nu, jag känner ett ansvar i att leva upp till mig själv, att kämpa för att få folk att förstå att vi finns, att vi är människor. Att göra annat vore att svika alla de som i framtiden går samma väg som jag, alla de som i nuläget inte orkar eller vågar vara sig själva. Desto mer som vågar stå upp för sig, desto mer måste resten av samhället ta reda på information och omdefiniera sin verklighetsbild . Ifall jag tystnar så kanske jag dömer någon till samma lidande som jag gick igenom (jag måste erkänna att jag har haft tur, och lider avsevärt mindre än de flesta trans människor som jag har hört talats om), åratal av förvirring och känslan av något stort och essentiellt saknas, allt på grund av en omvärld som för det mesta förnekade existensen av sådana som jag.

Varför just jag? Det är en meningslös fråga, lika meningslös som att fråga varför jag var tvungen att existera över huvud taget. Så jag föddes som en individ som passar in i en grupp vars upplevelser större delen av alla andra grupper förnekar, förenklar och förlöjligar, så vad är det att klaga över? Det gjorde många andra också, utan att be om det. Allt jag kan göra är att fortsätta var mig själv, och stå upp för det, och hoppas att min existens kan leda till något gott för någon, att jag kan berika människors syn på livet. Det går inte att fly från striden att vara mig själv, och jag vill inte göra det, lika lite som jag vill sluta andas, sluta äta, sluta existera.

Ett Namn

Jag förstod aldrig att ett namn har så stort värde, att få bli kallad vi det namnet, att få skriva ner det. De i klassen och de flesta lärarna vet nu om att jag är en transsexuell kille, och nu har flera börjat kalla mig vid mitt nyvalda namn, och jag skriver alltid det på alla mina inlämningsuppgifter. Först nu börjar det gå upp för mig vilken otrolig skillnad det känns inombords, hur skönt det känns att få slippa bli kallad vid mitt födelsenamn och istället få bli kallad det jag vill.

Det är en gåva, på något sätt, att få döpa om sig själv till det namn som man själv identifierar sig om. Kanske borde vi egentligen ha ett system där föräldrarna ger en ett namn vid födseln och att alla sedan när de blir äldre får ge sig själva ett nytt namn. Fast kanske är det inte så viktigt för andra som det är för mig, som inte känner att jag kan identifiera mig med mitt födelsenamn?

Transgender Day of Remembrance.

Märker att jag inte skrivit något på ett tag. Jag skyller detta på att jag har så mycket som pågår i mitt liv just nu (vilket är sant. Senast fredag så lovar jag att skriva ett längre inlägg, eftersom det snart är:

TRANSGENDER DAY OF REMEMBRANCE
20 nov.

Dagen då alla de transpersoner som blivit mördade på grund av vilka de är uppmärksammas.

Föreningarna i sverige kommer lite senare, den 21 nov. med en ljusmanifestation.

Den 21:a släpps även en ny rapport om unga transpersoner.

Det finns även en dag för att uppmärksamma de homosexuella personer som blivit mördade, vad jag vet, men till min stora skam så vet jag inte vilket datum. Någon som kan upplysa mig?

Normpanikskänslor

Jag drabbas ibland av dessa irriterande normpanikskänslor ibland, som får mig att vilja klippa av kontakten till allt möjligt som är mitt som inte den stereotypa bilden av mannen (här försökte jag hitta en lämplig satirbild, men hittade ingen, hittade däremot något som gjorde mig äcklad) ägnar sig åt och ta upp mer och ”manligare” intressen, utseende och beteende.

Som att t.ex. sluta börja gråta när jag ser på sorgliga filmer, sluta älska kärlekshistorier och känslor, klippa av mig det långa håret och få en ”vanlig” killfrisyr istället för att vilja ha ett långt, svallande hår. Acceptera sexistiska kommentarer, föredra att mecka med bilen istället för att baka kakor, vara mer intresserad av matte än språk, uttrycka mig med fysisk styrka.Tycka det är omanligt att ha smink, kjolar och klänningar osv.

Ja, det är så löjligt och fjantigt stereotypt. Värsta 50-talsidealen. Jag vet dock nog vad det beror på, det är min stora rädsla för att inte bli tagen på allvar när jag säger att jag är kille som spökar i bakgrunden när jag tänker sådana här tankar. För det finns inget yttre (om man bara betraktar mig för en dag, om man däremot känt mig när jag växte upp så märker man nog att jag inte varit riktigt som alla andra) som tyder på att jag är det, och jag är tämligen säker på att jag har XX-kromosomer. Det jag har är bara mitt eget medvetande, mitt undermedvetna, mina känslor och min magkänsla, och ingen annan kan ta del av dem, annat än genom ord. Så för vissa människor kommer jag alltid att framstå som en vilseledd stackare, och det göt mig så otroligt frustrerad. De är inte mig, de vet inte vad jag går igenom, och ändå så tror de att de kan ha något att säga till om i den frågan baserad på mitt utseende.

Sedan lugnar jag genast ner mig och påminner mig själv om att jag är jag, och detta jag råkar vara en kille (även om en transexuell sådan). Inget jag gör till det yttre kan ta ifrån mig det, ingenting någon säger kan ta ifrån mig det. Det är ju taskigt mot killar i allmänhet att tro att det finns något intresse eller utseende som gör en del till mer killar än andra, och stämmer inte överrens med alla de killar jag känner och träffar på. Det flesta uppfyller inte machoidealet, vilket är en väldig tur, machokillar är det värsta jag vet. Jag är ju inte direkt mindre kille för att jag inte går runt i dressmannkostym istället för att se ut så här eller så här eller för all del så här. Om andra tycker att det finns omanliga och manliga saker, så är det deras problem, inte mitt, jag behöver inte vinna deras accepterande som kille (förutom ifall de råkar vara de som bestämmer om jag ska få bli diagnostiserad med gender dysphoria eller inte, då ligger jag illa till, men jag är inte så orolig för det, på många sätt är jag ett typiskt fall).

Dessutom, det finns bara en person som kan veta vem jag är, och det är jag själv. Jag vet att jag är kille.

Var och kollade på utställningen Rainbow Animals på Naturhistoriska Museet idag efter att ha fått nys om den på Mlle Tants blog . Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den riktigt. Delvis lite besvikelse att det inte var så mycket att se, men ändå såklart bra att ha en utställning som tar upp ämnet. Bra att sticka upp i ansiktet på folk som kommer med påståenden att homosexuella och bisexuella bara väljer sin läggning och att det är ett mänskligt påfund. Det var bra att nämna att det finns ganska mycket material från undersökningar, men det faktum att forskare låter bli att nämna det i sina rapporter förekommer ofta. (Har även läst någonstanns om att även transbeteende förekommer bland djur, och det fanns någon bok om det, men kan inte minnas vad den hette. Får uppdatera inlägget när jag kommit på det)

Det bästa med besöket var dock i alla fall boken jag hittade i museeshopen.

Evolution's Rainbow, Diversity, gender and sexuality in nature and people.

Jag har bara läst ett par sidor än, men den verkar väldigt intressant.