Ett halvår

Allmäna reflektioner om förändring i mig själv, med risk att vara väldigt tråkiga.

Så det är ett halvår sen jag tog reda på att det fanns ett ord för sådana som påminde om mig, transsexualism, och började kalla mig själv transsexuell kille. Jag har funderat lite över vilka skillnader jag kan märka nu jämfört med ett halvår sen.
Det synligaste yttre tecknet är min klädstil.

Jag har mycket bekvämare, säckiga kläder, eftersom det gör att min kroppsform inte syns lika lätt, och för att de helt enkelt är bekväma. Mindre synligt, men viktigt är att jag jämt har boxers som underkläder. Jag kan inte fatta att jag var så korkad att jag inte insåg att jag kunde ha herrunderkläder tidigare, det är så oerhört mycket skönare. Det rekommenderar jag starkt.

Även utseendemässigt har det skett en del förändringar, eftersom jag gått från otroligt långt hår till väldigt kort, mycket tack vare säckigare kläder, som gjort att jag inte behöver använda håret för att täcka för de två utväxter som jag har på mitt bröst, något som jag gjorde förut. Jag har även skaffat mig en bröstbindare (som ersättning för bandage och tejp som jag använde under en lång period) som gör att jag lyckas dölja de där utväxterna ännu bättre.

Mitt nya utseende gör inte direkt att folk tar mig för något annat än tjej om jag inte säger att jag är kille, men jag har märkt att jag känner mig mycket lugnare och säkrare i mig själv, och det har även gjort att det inte känns lika främmande att se sin egen spegelbild. Mitt kroppsspråk har kunnat slappna av mer på grund av de säckigare kläderna och jag rör mig mindre som att jag reflexmässigt måste trycka något mot bröstet för att dölja så mycket som möjligt, utan hänger med händerna i fickorna. Bredbent har jag alltid suttit, men nu när jag inte har tajta kläder längre så kan jag leva ut det ännu mer och sitta hur bredbent och tillbakalutat som helst.

Jag har även fått ett litet eget ställe med dusch att byta om på, så äntligen så kan jag slappna av även om vi har gymnastik, eftersom jag vet att ingen kan råka se min nakna kropp och jag behöver slippa plågan av att befinna sig i ett omklädningsrum där man känner att man inte borde vara. Att gå på toa har blivit lite mer omständligt, eftersom jag vägrar att gå på könade toaletter längre.

Allt de ovannämnda har bidragit till att jag kan slappna av mer.

Nu till de förändringar som är av störst betydelse för mig själv, och gör mig övertygad om att jag går åt rätt håll, nu när jag planerar att gå mot en diagnos och en könskorrigernade behandling, att jag är det som jag säger att jag är, en kille, att jag hittat hem. Det är det som räknas, inte vad andra säger. Jag tänker göra det jag känner att jag behöver göra för att verkligen få vara mig själv.

För det första så har jag slutat tänka så mycket på döden eller hur det skulle vara att dö. Visst har det hänt då och då, men allt mer sällan, det känns som att det är första gången jag verkligen lever på flera år, och jag vill leva, jag vill verkligen leva nu, jag är inte likgiltig längre. Sedan så har mina hysteriska anfall minskat drastiskt, stunder då jag verkligen inte står ut med någonting och gråter otröstligt i flera timmar, struntar i allting och bara försöker lugna ner mig själv. Sådana har jag haft ända sen sexårsåldern, men jag är glad att jag sluppit det nu. Jag vet inte riktigt var skillnaden ligger, men psykiskt mår jag mycket bättre sen jag kunde erkänna för mig själv att jag var en kille.

Jag kan föreställa mig själv i framtiden, och dessutom se fram emot det, eftersom jag ser mig själv i en kropp som stämmer bättre överens med mig. Tanken på att få stiga upp och gå fram till spegeln och se mig själv, att få raka av mig skäggstubben det första jag gör på morgonen och ha ett platt bröst som jag inte känner behovet av att gömma, att utan besvär kunna gå runt på gatorna i bara en t-shirt eller ingen tröja alls, utan bröstbindare. Det gör mig så obeskrivligt glad och längtansfull så att jag nästan blir tårögd, och inte för att jag ser det som slutet, det ultimata målet, utan för att jag ser bortom det, mot ett liv när jag inte behöver besväras så av kroppen och könsidentiteten utan kan koppla av och fokusera mer på annat.

Jag längtar inte längre efter själsfrände som kan fylla upp alla mina behov och önskningar, utan jag har stärkt mig själv som individ så mycket att jag inser att jag är jag, jag behöver ingen annan för att bli den jag vill. Sedan så vore det väldigt behagligt att dela livet med någon, men jag inser att det inte är så nödvändigt för mig som jag trodde. Jag hoppades att det skulle komma någon och ta bort all min smärta och självhat, men det är något jag vet att jag får göra själv.

Min fantasivärld, som jag förut investerade mer i än i den riktiga världen är inte lika viktig längre, utan jag ser fram emot den fysiska världen och vill leva där, därför att den är fantastisk och underbar och jag tycker att det ska bli spännande att se hur mitt liv blir. Jag har helt enkelt slutat drömma mig bort från mig själv lika mycket.

Ju mer tiden går, ju mer besvärad blir jag av att folk använder fel namn och pronomen, kanske för att jag blivit så van vid att folk kallar mig för mitt riktiga namn, eller för att jag helt enkelt mer och mer känner hur fel det egentligen känns i förhållande till mig desto längre processen fortgår.

En annan bra sak är alla de fantastiska människor som jag upptäckt finns där ute, och även att det går väldigt bra för många som jag, att jag har hopp om att kunna leva att framgångsrikt liv, trots den diskriminering som många råkar ut för, trots människors stora okunskap om hur det är att vara en transsexuell person.

Vad kan jag säga? Att jag insåg att jag är en transsexuell kille är bland det bästa som hänt mig, det var som att släppa en tung börda, och jag märker att det syns på mig, så många i skolan påpekar att jag för mig på ett annat sätt, att jag ser lyckligare ut, mer stolt, och så känner jag mig.

Jag vet fortfarande inte riktigt vad transsexualism egentligen är för något, och inte kön heller, det enda jag har är min egen subjektiva upplevelse. Det bara är så att jag är en kille,jag vet inte hur och jag kan inte rå för det.