David och Jonatan

Läste ett stycke i bibeln häromdagen. Inte direkt min vanliga sysselsättning.

Känner du till historien om David som dräpte Goliat, och senare blev kung över israeliterna? När han dräpte Goliat så var en annan man kung över Israel, Saul, vars yngste son hette Jonatan. Vad jag inte visste var att det pågick ett kärleksdrama mellan David och Jonatan, något som jag fick tips om, och kollade därför upp det (första samuelsboken):

David kommer tillbaka med Goliats avhugna huvud och samtalar med Saul.

"Efter samtalet mellan David och Saul blev Jonatan innerligt fäst vid David; han älskade honom lika högt som sitt eget liv. Från den dagen tog Saul David till sig och lät honom inte återvända hem. Jonatan slöt ett förbund med David; han älskade honom lika högt som sitt eget liv." (kap 18).

Saul blir med tiden avundsjuk på David eftersom folket älskar honom så mycket och för att han är så duglig i allt han tar sig för. Han försöker döda David, utan att denne anar något, men misslyckas och blir rädd för honom, eftersom han verkar stå under Guds beskydd. Istället försöker han gifta bort en av sina döttrar med honom, men David invänder, sedan en annan dotter, David säger nej igen, men tredje gången ger han med sig och gifter sig med den andra dottern. Saul bestämmer sig för att försöka döda David igen, och konspirerar med sina närmsta män, men Jonatan råkar vara en av de han delar planen med, så denne varnar David att gömma sig, och lyckas sedan få Saul att lova att inte dräpa David. Saul försöker, trotts sin ed dräpa David igen senare, men David blir varnad av sin nya fru och flyr från sitt hem.

"David flydde från Najot vid Rama och kom till Jonatan och sade: 'Vad har jag gjort för ont? Vad är det för brott som din far anklagar mig för, eftersom han vill döda mig?' 'Nej, nej', svarade Jonatan, 'Du skall inte dö! Min far företar sig aldrig något, stort eller smått, utan att tala om det för mig. Varför skulle han då hemlighålla detta? Det är otänkbart'. Men David försäkrade med ed: 'Din far vet mycket väl hur fäst du är vid mig. Därför vill han hålla dig utanför det här, så att du slipper oroas. Så sant Herren lever och så sant du själv lever, det är inte mer än ett steg mellan mig och döden.' Jonatan sade: 'Allt du vill ska jag göra för dig'." (kap. 20)

David ber Jonatan att säga till sin far att David begett sig till en släktfest, och se hur Saul reagerar.

"'Gör detta för mig, din tjänare- du har ju slutit ett förbund med mig inför Herren. Om jag har förbrutit mig är det du som ska döda mig; utlämna mig bara inte till din far'. - 'Aldrig livet!' Svarade Jonatan. 'Om jag märker att min far vill röja dig ur vägen, så talat jag naturligtvis om det för dig'. " (kap. 20)

De bestämmer sig för att Jonatan ska meddela hur det gick genom att skjuta pilar vid ett fält där David ska gömma sig, och beroende på vad han ropar åt pojken som ska hämta pilarna, så vet David om han ska ge sig av eller om det är säkert.

"'Vill han ditt fördärv, då må Herren straffa mig, nu och framgent, om jag inte varnar dig, så att du kan fly och sätta dig i säkerhet. Må Herren vara med dig, så som han har varit med min far. Så länge jag lever så måste du vara barmhärtig mot mig, liksom Herren är barmhärtig, och efter min död får du aldrig upphöra att visa barmhärtighet mot min släkt. När Herren utplånat alla Davids fiender från jordens yta får Jonatans namn inte utplånas ur Davids ätt. Om så sker, må Herren ta hämnd på David-' Så bekräftade Jonatan åter sin kärlek till David med en ed, ty han älskade honom lika högt som sitt eget liv." (kap. 20)

Jag har bara en sak att säga: Kan det bli klarare att de är ett kärlekspar, ärligt talat? Särskillt med tanke på den ovana som finns att översätta felaktigt från den hebreiska/grekiska och latinska äldre versionerna, för att passa in i nulägets syn på olika saker ( d.v.s de nuvarande översättarnas syn). (skriver mer om det i nästa inlägg, tror jag)
Jonatan verkar vara väldigt dramatisk och passionerad, han verkar vara lite mer störtförälskad än vad David är. Ifall jag träffar någon som säger att bibeln är klar på punkten att den fördömer kärlekspar där båda har samma kön, ska jag lugnt hänvisa det här stycket till. Dessutom har jag nu hittat en historia som jag tyckte var någorlunda läsvärd i den där boken. Fortsättning på historien kommer i ett annat inlägg eftersom den var för lång.

Hittade den här när jag kollade in några av trollhares länkar:

En lite(n) sjuk saga

Jag gillar den. Det blir på något sätt så effektfullt att skriva om allvarliga saker i den stilen. Den är självbiografisk, så vitt jag förstår.

Barnminne

Eftersom inget intressant verkar hända i mitt liv just nu, har jag ägnat tiden åt att vara nostalgisk över gamla barndomsminnen. Ett av de som jag minns med nöje är när jag började förstå att jag var bög, något som jag inte kan snacka med någon hemma om, så därför delar jag det här istället.

Det började med RFSL...

En gång i tiden så var jag en ganska lycklig 10-åring som omvärlden tyckte var en pojkflicka, men som själv inte skulle ha föredragit att flicka ingick i beskrivningen om sig själv och hade vissa svårigheter med undersökningsblanketter ifall de undrade om man var tjej eller kille.

En dag oförberett, så dök det upp två personer under klasstimmen. Det var något med regnbågar, vi fick ett sorts häfte också. De snackade om tjejer som blev kära i tjejer och killar som blev kära i killar, homosexuella, och att några var det, kanske till och med någon i klassen. Jaha, tänkte jag, eftersom jag alltid varit dålig på att snappa upp omgivningens inställningar så visste jag inte riktigt att det fanns en hel del människor, omkring mig, som inte tyckte att homosexualitet var något självklart. Kanske delvis för att jag själv inte tyckte det var ett dugg underligt.

Besöket fick mig hur som helst att börja fundera lite kring min egen sexuella läggning (och omedvetet könsidentitet), vilket jag inte givit så mycket tanke åt. Jag kom fram till att det var någonting med homosexuella killar som helt klart hade med mig att göra. Jag var tämligen säker på att det var killar som jag själv gillade.

En tid senare blev det populärt med "aktiviteter" som hette böghög och bögtestet bland killarna, vilket gjorde att jag tyckte att en stor del av mina lekkamrater var dumma i skallen, och jag förstod även att bög var lika med dåligt och omanlig, vilket jag tyckte var skumt, eftersom jag inte förstod varför. Jag var arg inombords varje gång någon använde bög i nedlåtande syfte, det kändes som en förolämpning riktad mot mig, men jag sade inget fegt nog, eftersom jag inte ville bli exkluderad från gruppen.

Så det var faktiskt tack vare RFSL som jag verkligen började bli medveten om att jag var homosexuell. Ett besök från RFSL borde vara obligatoriskt för alla skolbarn, jag tror det skulle vara bra för alla barn som inte är hetero eller cis (och de som är det för den delen) och kanske hjälpa en att komma underfund med vem man är. Om nu bara föreläsarna hade kunnat berätta lite om trans också, så kanske det skulle gått snabbare för mig att inse att jag har transsexualism, något som antagligen skulle ha förhindrat åratal av förvirring över hur jag kunde veta att jag var en homosexuell kille, men ändå ha en kropp som ansågs vara en flickas.

Hmm... Det blev inte så bra sammanhang i inlägget, men kommer inte på hur jag ska formulera det annorlunda.

AAAARGH! (En irriterad trans kille blir arg på media)

För tillfället så har jag ingen tidning att läsa (Utom Amnestys, men den kommer bara med månaders mellanrum)

Anledning?

Det finns inte en enda tidning som bemödar sig att respektera transpersoner. Jag är så jäkla trött på det.

ETC som jag läste ett tag försvann i somras, efter att ha läst en av deras artiklar där vi "stackars" transsexuella beskrevs som offer. Som att samhällets normer driver oss att gå igenom könskorrigerande behandling. Jag blev så jävla arg. Jag skulle aldrig gå igenom en könskorrigerande behandling på grund av någon annan anledning än min egen önskan (främst hormonerna längtar jag efter, jag har hört så många historier om hur personer kunnat koppla av och må mycket bättre efter att ha börjat hormonbehandling). Snacka om att inte förstå transsexualism (eller transpersoner för den delen).

DN åkte ut för någon vecka sen, när Thomas Beatie omnämndes som en kvinna som opererat bort brösten och tagit testosteron. Ja, jag är känslig, och jag står för det.

QX… Vad kan jag göra, annat än att sucka. Om de tänker omnämna transpersoner så klumpigt så fort de kommer på tal, så tycker jag att de lika gärna kan lämna T:et i HBTQ för sig själv. Ingen enda transperson verkar skriva för dem, de pratar aldrig med transpersoner (ifall de har det, måste det ha varit ett riktigt undantagsfall), utan de pratar hela tiden om oss. Den rapportering som de gör är katastrofal, de låter som en obildad heteronormstidning. Ordval och fraser såsom ”könsbyte”, ”han som var hon”, ”han, om ett år hon”, ”Katelynn, som brukade heta Chris”, osv.

Allvarligt. Talat. Varför? VARFÖR? (börjar nästan gråta av irritation). Basgrund för ett bemötande av transpersoner: Använd. Aldrig. Någons. GAMLA NAMN! Det är helt enkelt inte ett dugg viktigt i sammanhanget och en öm tå för många.
Könsbyte, vad är det? Det heter könskorrigerande behandling.
Använd inte ett annat pronomen än vad personen vill använda om sig själv (såvida inte transpersonen själv går med på det). Det gamla pronomen är, precis som gamla namn helt ointressant för artikeln, och en känslig punkt. Transpersoner (kanske finns enstaka undantag) upplever det inte som att de först var ett kön, och sen blev ett annat, utan som att det var vad de alltid var inombords, även om en kanske inte ens insåg eller vågade erkänna det för en själv.
Han, snart hon? Det är en sådan utseendefixering som ligger bakom, som att det är operationer som på ett magiskt ögonblick förvandlar någon från honom till henne, och inte vad personen själv säger.

Hej då, QX, jag försökte ge tidningen en chans, men det går inte längre, att de varje gång (Varje gång, verkligen) måste förtydliga hur samhället tolkar en transpersons könstillhörighet.

Så inga mer tidningar för mig på ett tag, tills jag hittat en vettig en. Det här landet behöver en transvänlig (vänlig mot alla andra också, naturligtvis) tidning. Jag skulle nästan vilja starta en själv. Synd att jag är så lat, annars kanske jag verkligen skulle göra ett seriöst försök…

Diverse

Så har man gått och fått en utmärkelse av Queermen mesthomo/50%avmig^^. Vad gulligt. Nu har jag gjort lite av det som står i instruktionerna (klicka på blomman). Nu återstår bara ett problem, hitta 7 bloggare att skicka den vidare till. Jag som är så dålig på sådant. Känner mig mest som att jag besvärar människor.

Annars så blev jag kallad för hon idag, och när jag rättade till han, blev det han/hon istället. Då blev jag lite ledsen, så därför försöker jag muntra upp mig själv lite genom att leta efter saker jag tycker är roliga. Jag tar några exempel nedan. Ibland är det bästa att göra att försöka skratta åt det hela.


En serieruta :)

Kan bara tänka mig vad skumt det här skulle vara för en cisperson utan transerfarenhet inom vården att stöta på en sådan här situation. :p
(Okej, jag är medveten om att i verkligheten skulle det här inte vara roligt, en läkares oförstående inför ens könsidentitet, och i en transovänlig cispersons händer kan den här serierutan dessutom bli riktigt otäck, ifall man hånskrattar åt pojkvänens transidentitet som det komiska. men jag ursäktar mig med att jag får tycka att det är roligt, eftersom jag är trans själv "hostar ursäktande")

En till

Superlöjligt och stereotypt test som jag inte kunde låta bli att ta (ett minus är att det bara går att välja två könsidentiteter, mobbing mot intergender, intersex, androgyna, odefinierade och intersexuella alltså, men inget problem för mig, det är bara att välja 'male')

Jag är alltså 47% gay, och uppenbarligen en "lycklig och välanpassad homokille" :)