Fortsättningen på det tidigare inlägget.
Glömde att nämna att det var under en nymånadsfest som David skulle låta bli att gå på, för att Jonatan skulle se Sauls reaktion. Festens andra dag undrar Saul var David är, Jonatan ljuger då om att han är på släktfest.
"'Då blev Saul rasande och for ut mot Jonatan: Din horunge! Var det inte det jag visste, att du hänger ihop ("hänger ihop" är egentligen en felöversättning har jag läst, utan i originalet står det mer specifikt att Saul syftade på att David och Jonatan var ett par, något jag ska försöka kolla upp nogrannare) med den där Jishajs son (David) och drar skam både över dig själv och din slinka till mor. Så länge Jihajs son trampar denna jord, så länge blir du aldrig kung i landet. Skicka nu efter honom. Han måste dö'. - 'Varför ska han dödas?' Frågade Jonatan. 'Vad har han gjort?' Då höjde Saul sitt spjut för att spetsa honom, och nu förstod Jonatan att hans far var fast besluten att döda David. I vredesmod rusade han upp och lämnade bordet, och denna andra dag av festen åt han ingenting. Så upprörd var han över Sauls skändliga behandling av David." (kap 20)
Nästa dag gick Jonatan iväg och skjöt pilar och ropade till pojken som skulle hämta den det meddelande som betydde att Saul tänkte döda David.
"Sedan lämnade Jonatan sina vapen till pojken och sade åt honom att ta med dem till staden. När han gått reste sig David från sitt gömställe vid kullen och föll ner med ansiktet mot jorden och hälsade Jonatan tre gånger. De kysste varrandra under tårar, och till slut grät David våldsamt. Då sade Jonatan till honom: 'Farväl. Vi båda har svurit en ed i Herrens namn: Herren skall vaka över förbundet mellan dig och mig och mellan våra efterkommande för all framtid'. Så gick David sin väg medan Jonatan återvände till staden."
Sedan följer en period när David och hans trupper förföljs av Saul och dennes arme, men David lyckas inte bli hittad. Jonatan söker upp honom vid ett tillfälle.
"'Var inte rädd sade han (Jonatan), 'Min far kommer inte att få tag i dig. Det är du som ska bli kung i Israel, och då står jag dig närmast i rang. Det vet min far också'. Så slöt de båda ett förbund inför Herren, och Jonatan gick hem, medan David stannade i Horsha." (kap 23)
En dag råkar Saul till och med gå in i en grotta där David är, och David passar på att obemärkt skära av ett stycke av hans mantel, och sedan när Sauls går ut ger han sig till känna och visar mantelstycket, så att Saul förstår att David kunde ha dödat honom, men inte gjorde det. Saul låter då David vara ifred och slutar jaga honom för ett tag. Men Saul tar upp jakten igen efter en period, eftersom han tror att David slutat oroa sig över att bli dödad av honom, men David kommer undan igen efter att ha visat han kunde ha dräpt kungen igen, utan att göra det.
Det pågick även ett krig mot filisteerna, israeliternas fiender vid den tiden, och Saul och hans arme blev överrumplade av ett anfall. Sauls söner, bland dem Jonatan, blev dödade. Saul blir svårt sårad och tar självmord innan fienden kommer fram till honom. En man från Sauls här kommer till David och berättar om vad som hänt.
"Då grep David tag i sina kläder och rev sönder dem, och detsamma gjorde alla omkring honom." (andra samuelsboken, kap 1)
Jag tar bara sista stycket av Davids klagosång, den som är specifikt riktad till Jonatan
"Se dina hjältar har fallit i striden!
Jonatan ligger slagen på höjderna.
Jag sörjer dig, min broder Jonatan,
Du var mig mycket kär,
din kärlek mer för mig än kvinnors."
(Kap 1, Davids klagosång över Saul och Jonatan)
Det är en ganska vacker och sorglig historia (om man bortser från allt det blodiga och makabra som utspelar sig emellanåt, som de flesta av bibelns historier slängs in som ett naturligt inslag, något som jag inte gått in närmare på).
Den här
länken tar upp lite mer om det hela. Den tar dessutom upp lite om Rut och Naomi, en annan kärleksladdad historia, som b.la. innehåller en "kärleksförklaring" som Rut säger till Naomi.
"Tvinga mig inte att överge dig
och vända tillbaka.
Dit du går, går också jag,
och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk,
din Gud är min Gud.
Där du dör, vill jag dö,
och där vill jag bli begraven.
Herren må göra mig vad som helst-
Endast döden skall skilja oss åt"
(Ruts bok, kap 1)