Jag beställde varor via internet från apoteket, och inte förrän jag redan skickat beställningen så stod det "kom ihåg att visa upp legitimation när du hämtar ut leveransen". Fan, tänkte jag då, för jag fyllde i mitt tilltalsnamn i beställningen, och jag har en leg där det står ett annat namn (mitt än så länge juridiska namn, vilket jag hoppas att det inte förblir så länge till. Det här fick mig verkligen att bli alert, jag tänker grabba tag i mina föräldrar så fort de kommer tillbaka (de har varit bortresta) och verkligen kräva att de ser till att jag får byta juridiskt namn.)
Jag visste inte om det var godkänt att bara säga att jag skrivit in namnet som jag kallar mig för, för att förklara varför det inte stämde när jag visade upp legitimationen, därför var jag orolig för att bli tvungen att dra upp hela trans101 för att få ut mitt paket. På grund av det kom jag in på den smått absurda tanken: tänk om jag säger att jag är transsexuell, men att hon inte tror mig, utan tror att det bara är en ursäkt för att jag har falsk legitimation, eller är fel person, eller något. Nej, jag tror inte att trans är tillräckligt accepterat för att vara en identitet som man vill dra på sig utan att verkligen vara trans, men min hjärna tänker ut skumma saker när den är nojig, så jag började även tänka ut vad jag skulle göra i en sådan situation.
Det visade sig dock inte vara några problem, jag bara sa att jag inte vetat om att man skulle visa upp legitimation, och därför fyllt i namnet jag kallar mig själv, så var det inga problem sen. Men det slog mig, tänk om mitt tilltalsnamn var ett mer välkänt manligt namn som inte låter så androgynt, till exempel Erik istället? Då skulle det antagligen blivit lite besvärligare och pinsammare. Där hittade jag alltså en fördel med mitt namn, tillsammans med fördelen att jag inte behöver outa mig som trans för att jag ber någon att kalla mig för mitt tilltalsnamn.
Samtidigt som det är skönt, så är det på samma gång jobbigt, för ifall jag inte automatiskt outar mig som trans innebär det att jag blir osynlig och förmodas vara tjej. För namnet kan annars vara ett ganska bra sätt att inleda det hela, jag som har svårt att ta mig för att ordentligt komma ut inför alla. Det har fått mig att fundera på om jag ska ändra mitt tilltalsnamn, men på samma gång måste jag ha i åtanke att när jag börjar bli tolkad som kille mycket mer frekvent, så kommer jag inte ha det här problemet med namnet längre, då kommer jag vara en kille med ett intressant, något androgynt-låtande namn inför de flesta istället (eller genom utseendet kanske bli outad som trans automatiskt, vilket inte alls låter lika trevligt), och jag råkar ha emotionell koppling till mitt namn. Det gäller att tänka längre in i framtiden, men det är så jobbigt när man väntar. Hur lång tid kommer det ta? Två år? Tre år?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)

2 kommentarer:
Det där har jag också oroat mig för, men det visade sig inte vara några större problem. Jag har hämtat ut paket, biljetter etc beställda som Immanuel, och som I.M., fast det står ett annat namn i passet och ingen har anmärkt på det.
I.M. är det jag kör på för det mesta, eftersom det fungerar i nästan alla lägen. Mina initialer för mina juridiska förnamn är nämligen M.I, så folk tänker inte så mycket på att de är omkastade.
Apropå att välja namn kan det vara en bra idé att välja flera, om man velar mellan ett "neutralt" och ett "manligt". Då kan man välja sedan vilket man presenterar sig som.
Bra att veta att det brukar gå bra.
Ska ändå byta namn juridiskt så fort som möjligt (helst till mitt eget, annars till ett könsneutralt), därför att bara tanken på en legitimation/pass med fel namn känns jobbig.
Skicka en kommentar