Tadaima!!!! (Jag är tillbaka)

Äntligen hemma till min kära dator igen efter en vecka med transläger och sedan besök hos släktingar. Nu tänker jag lugnt sitta klistrad vid den resten av kvällen. Dessutom så får jag sova i ett rum som jag inte delar med någon igen, jag lyckas aldrig sova bra i samma rum som någon annan.

Translägret var otroligt jobbigt men roligt. Jag har varit på osedvanligt bra humör de senaste dagarna sen det var över, och jag längtar tillbaka dit. Tyvärr kunde jag inte undvika att gråta några gånger när jag var där, men det var inte så farligt. Jag skrattade mer än jag gjort på evigheter. Enda problemet är nu att jag vill gå runt och säga "äru bög eller?" till alla, vilket tyvärr inte är så lämpligt, eftersom jag inte är öppet trans eller homo inför mina systrar (och resten inte fattar att jag är det, mer eller mindre), och då blir det inte lika roligt att härma och håna en hetero macho grabbs vokabulär. Det var otroligt skönt att få bada för första gången på åratal, jag äslkar mina nya badbyxor, de är så snygga. Det kändes också otroligt skönt och självklart att bli benämnd som han och med rätt namn, och att få benämna alla andra med rätt namn och pronomen. Jag gjorde ett misstag, jag kallade någon hon istället för hen, eftersom jag hade fått för mig att hen var tjej-identifierad. Så det var inte ett misstag där jag lyckades slippa och säga fel trotts att jag visste självidentifikationen, utan bara min fixa hjärna som fått för sig att personen identifierade som hon, och det känns som ett bättre sätt att göra fel. Jag blir faktiskt arg på att många cispersoner har så svårt att säga det transpersoner föredrar. Förstår de verkligen inte den känsla av att vara rätt när folk kallar en för det man själv föredrar? Jag älskar att bli kallad pojke! Jag älskar det. Jag är en prepubertal pojke som ska växa upp och bli en man. Ursäkta, jag gottar mig lite i att rättnämna mig själv.

Det var en aning jobbigt att vara hos släktingar som inte har en aning om vem jag är , vad jag identifierar mig som eller vad jag föredrar att kallas, men inte så jobbigt som jag trodde, eftersom vi gjorde mycket mer annat än att umgås med dem. En ny erfarenhet jag fick är att iskolaglass med choklad i toppen med ett överdrag av vit choklad är gott. Jag kunde inte låta bli att fundera över vilka som eventuellt är queera, eftersom det är ganska troligt att jag har en hel del homo/bisexuella släktingar, med tanke på att jag är transsexuell. Hela min familj är på misstänkt-listan, samt mina kusiner, vilket är baserat på att ingen är jobbigt macho av killarna eller överdrivet feminin av tjejerna (jag har fördomar mot heterosexuella, att de är könsstereotypa till exempel), och ingen verkar särskilt intresserad av det så kallade "motsatta könet", eller vad man ska kalla det, jag gillar inte ordvalet av flera anledningar (som har med det könsbinära att göra), men kommer inte på något bättre för stunden. Vilket i för sig kan betyda att de är aemotionella, väldigt diskreta, eller helt enkelt inte bryr sig så mycket om sådant, än att de är queera och i garderoben. Den värsta upplevelsen var nog när jag och mina systrar blev presenterade som "flickorna" av vår moster.

Jag kände mig otroligt nöjd med hur jag ser ut i spegeln den här helgen också, det kändes som att jag såg ut som lillebrodern i familjen (vilket jag är i för sig), några år yngre än systrarna. Det kändes otroligt bra, naturligtvis. Det är otroligt hur mycket mer jag uppskattar mitt utseende i nuläget när jag har bröstbindare och kläder som döljer kroppsformen. Om jag ens en aning misstänkt att mitt obehag inför för mitt utseende och kropp hade med att jag var rultig, så skulle de tvivlen vara borta vid det här lagret. Det stör mig ibland, i för sig, men inte så uppenbart. Min kropp är besvärlig förvisso, särskilt när jag ska duscha, men det hjälper att jag är ganska nöjd med det yttre. Ibland måste man klä på sig för att vara sig själv. Fast ibland hjälper det inte, vissa dagar vill man bara gömma sig för allting.

Det har varit en fin vecka, helt enkelt.

En av de saker som pressar mig mest är att mina systrar inte vet någonting, jag måste se till att informera dem så snart som möjligt om att jag är en transsexuell kille. Antagligen på egen hand, eftersom mina föräldrar inte är med på noterna, och vi har dålig kommunikation. Ändå så lyckades jag ha ett litet snack om mitt liv i allmänhet med min mamma, inte för att hon nämnde något om trans, men hon hintade, särskilt när vi pratade om lägret. Jag lyckades få reda på när min endokrinologtid är. Tyvärr om ganska lång tid. Efter jag varit på det skulle det nämligen eventuellt bli tal om hormonblockers för min del, vilket jag vill ha så fort som möjligt.