Igår så började jag gråta i väntrummet till skolungdomsmottagningen, eftersom jag läste en artikel om Egalia i en av tidningarna där och började tänka på hur jobbigt jag tycker det är att behöva outa mig, eftersom alla förutsätter att jag är tjej, och jag hade trevligt på Egalia senast jag var där, förutom att de nya som dykt upp inte fattar att jag är en kille. Jag borde börja introducera mig som kille samtidigt med namnet. Jag vill verkligen gilla att vara på Egalia, men vet inte om jag kan. Det känns som ett personligt misslyckande att inte se det som en frizon.
Hur som helst ledde det hela till att jag tänkte på att ingen ser att jag är kille utan att jag säger något, och hur otroligt frustrerande det är, jag är nästan förtvivlad. Fel, jag ÄR förtvivlad. Hur som helst blev jag tvungen att springa in och storböla på toan. Medan jag gjorde det så kom det fram någon som inte visste vem jag var på mottagningen och knackade på dörren och frågade "Hur är det, fröken?". Yay... uppenbarligen låter jag som en tjej även när jag gråter av förtvivlan över att alla ser mig som en.
Aspergerutredningen är fasiken ganska rolig, jag fick svara på frågor och leka med leksaker. Jag vet inte vem det var som skrivit om det, men att det känns som att man gör sig till större "psykfall" än man är när man väl sitter där och ska bli bedömd. Så kändes det lite grann. Jag är nyfiken på om de tror att jag har aspergers eller ej, men jag anar redan att jag ligger på gränsen. Antagligen kommer de fram till att jag inte har det, det är vad jag gissar. Sedan väntar jag på att få börja den viktigare utredningen, väntar. Det har äntligen gått upp för mig att jag faktiskt ska börja den, det slog mig i rulltrappan på tunnelbanestationen, " Fan, jag ska ju börja utredningen" och då kändes det otroligt skönt inombords.
3 kommentarer:
Det är antagligen nu jag borde säga att jag vet hur det är, men jag ska erkänna att jag börjar glömma. Minnena bleknar när man börjar må bättre. Men: Det blir bättre. Det gör det.
BTW tror jag att det kunde löna sig att prata med ledarna på Egalia. Berätta att det är ett problem att folk inte vet något om trans och att du känner dig osynliggjord. De kan säkert komma på bra sätt att hantera det på.
Tanken är ju att du också ska ha rätt att vara dig själv där. Du är kanske inte den enda trans* där heller? Och alla dessa cispersoner i HBT-världen behöver definitivt lära sig mer om trans, så du behöver inte känna dig utpekad.
Jag kan inte säga det bättre än Trollhare, men det blir bättre.
Du vet, det är ungefär som att börja träna. De första stegen är de svåraste, när man gått långt verkar det som att benen går mer eller mindre av sig själva.
Jag önskar dig all lycka!
Jag såg dessutom att du länkar till mig, tack för det! Jag har lagt upp din blogg bland mina länktips nu.
Aw, tack. Det blir säkert bättre, som ni säger. Det är bara lite frustrerande just nu.
Trollhare: det finns några som funderar på om de är trans* eller inte där, och dessutom fick jag nyligen veta att en person hade kommit ut. Hon verkar klara sig mycket bättre än jag, kanske för att hon är bättre på att vara social än jag. Eller så är väl jag bara känsligare för när folk automatiskt antar mitt kön baserat på mitt utseende, och samlar på de dåliga minnen jag har.
Skicka en kommentar