Timortinel

Min mamma: "Måste du använda det (mitt namn) på lägret?"

Ärligt talat, ja, det är mitt namn, oavsett om hon gillar det eller inte. Det råkar bara inte vara mitt juridiska födelsenamn. Hon förstår inte. Mitt namn är ingenting jag valde i all hast för att inte bli kallad mitt födelsenamn (även om det naturligtvis var en bakomliggande anledning), utan jag valde ett namn som jag verkligen gillade och som har känslomässig förankring till mig, även om jag oroar mig lite över att det är för ovanligt. Det är så komiskt att hon frågar om jag är tvungen att använda det på translägret av alla platser, eftersom det är där jag mest kan räkna med att bli sedd som mig själv, och namnet är en del av det. Så många platser som folk inte vet om mitt juridiska namn, ju bättre som möjligt. Jag tror att det antagligen är jobbigt och svårbegripligt för en förälder att förstå att ett barn inte identifierar sig med det namn som de antagligen med omsorg valt ut och förknippat med barnet.

Jag är lite ledsen över att jag inte kan vara den hon förväntar sig av mig, så till den grad att jag funderat på att gå in i garderoben igen, men det skulle inte fungera, jag kan inte göra något sådant mot mig själv. Det var inte lugnt ens innan jag kom ut, jag var ingen gladlynt person, jag var olycklig, jag kan inte vara något jag aldrig varit. Vad jag önskar att de bara kunde se mig som den jag är, deras son och bror, det är ju inte egentligen något som förändrats mellan oss, mer än deras förutfattade slutsatser om vem jag är. För det är inte jag som har problem med min könsidentitet, utan dem. Varför måste det göra ont? Det jag gör är att visa dem att jag älskar dem, och att jag vet vad jag håller på med, vem jag är, mer än så kan jag nog inte göra, de måste själva våga tänka om.