I can haz utredning

Idag är en osedvanligt bra dag (bortsett från att idrottsläraren sa fel namn, argh, men det är inte så farligt, eftersom en i klassen hjälpte mig att rätta. Ibland älskar man människor. Däremot sa hon fel pronomen med), jag gjorde ett snyggt mål i basket, jag har en ny keps som antagligen gör att fler ser mig som cis kille, för att det är mest killar som har keps, och för att man inte ser ansiktet lika bra. Dessutom hade jag en trevlig kväll med fika och filmvisning.

Men det är inte direkt det som jag tänker på mest just nu, utan det faktum att mina föräldrar har gått med på att skicka en remiss till Astrid Lindgrens, så att jag kan få börja min utredning!

Jag var inte särskilt spänd, men jag var lite rädd att behöva tjata på dem mer, eftersom jag lagt en rad ganska vettiga argument på bordet. Jag tror att det hjälpte lite att min psykolog sa att jag pratat om att få remiss redan tidigt i höstas (och jag har vetat att jag ville gå på en utredning sedan i somras, när jag först fick reda på att det var möjligt), så jag har redan varit ganska klar på den punkten en längre tid. Jag fick inte höra när de sa att de gick med på det, de lät mig vänta utanför och pratade i enrum med psykiatrikern och psykologen. Jag är faktiskt lite nyfiken. Jag kommer antagligen be min psykolog att skvallra lite.

Min mamma sa att hon tyckte att mitt namn var väldigt fult, tyvärr, men jag antar att det inte spelar någon roll, nästan alla andra har sagt att det är ett snyggt namn. Men jag är lite tveksam inför det, eftersom det är så ovanligt.

Men det känns väldigt skönt. Fast lite nervöst på samma gång. Jag hoppas att det går enkelt. Jag har ett hemligt hopp om att få ha börjat mitt "real life test" (som att jag inte lever det riktiga livet nu med) innan jag börjar på universitetet eller kanske högskola efter gymnasiet. Det vore så skönt att bara få komma någonstanns utan att någon hunnit se en som tjej innan. Folk har så svårt att skaka av sig det där första intrycket.