Rädda Egalia!

Ungdomsgården Egalia har haft rätt till ekonomiskt stöd i tre år, men det kommer nu att ta slut, och frågan om projektet ska få fortsatt stöd ska bestämmas. Skriv på upproret och visa att du vill att Egalia ska få stöd:

http://upprop.nu/HWRQ

Mer om Egalia.

Nu tänkte jag gå över och prata lite om min personliga upplevelse av Egalia.

Jag fick reda på Egalias existens samma dag som jag kom ut till min klass, för att en klasskamrat tipsade om stället. Första gången jag gick, var på Trans Day of Remembrance, och jag följde med och skulle lyssna på de som skulle tala vid medborgarplatsen tillsammans med folk från Egalia, men jag missade tyvärr det mesta av vad de sa, eftersom jag bröt ihop och började gråta mitt i, det var för nära mig personligen. En av ledarna tog mig åt sidan, och jag berättade om hur dåligt min mamma hade tagit det när jag kom ut, att jag kände att jag inte hade någon att prata med som förstod hur det var att vara en transsexuell kille, och om den mardröm jag hade haft, involverande sådana saker som att vakna upp och se ut som en snygg tjej (det låter kanske som ett skämt, men det var fruktansvärt, även i drömmen låg jag ner och skrek och grät), felkönande av välmenande främlingar, och känsla av att inte räcka till jämfört med cis killar. Jag fick prata på en stund, och sen fick jag en lapp till en terapeut med erfarenhet av transpersoner.

Tyvärr så var resten av min kväll inte särskilt angenäm, när jag kom tillbaka till fritidsgårdens lokaler. Jag var i det hypade tillstånd när orden bara far ur mig och jag pratar hur mycket som helst, är social och vågar starta en konversation med människor jag inte känner (det är antagligen lite som att vara alkoholpåverkad, men jag vet inte, har aldrig varit det). Jag hatar det tillståndet, jag skäms alltid länge efter jag har varit så, allt jag ångrar att jag sade, och jag lyckas aldrig etablera längre kontakt med någon jag lär känna på det sättet. Jag kan få startkänslan för sociala förhållanden, men sedan när jag kommer tillbaka kan jag inte uppfylla det hela. Efter den kvällen var jag inte pratsam där igen. Jag skäms fortfarande för den kvällen.

Det var en kille där som jag pratade lite med, och fick mig att bli väldigt nedstämd, det var liksom fel sällskap för en deprimerad transkille som känner sig ensam och oförstådd. Han frågade först, "du är lesbisk va?" bang! och jag svarade nej, jag är en transsexuell kille. Det ledde efter en stund fram till frågan "Vad är du EGENTLIGEN? Är du egentligen kille?" bang! Jag svarade att jag är egentligen en kille, men att han säkert menat kroppsligen (cispersoner som ställer den frågan menar alltid det, det är intressant hur besatta av folks kroppsdelar de är) , nej (tack för att du påminde mig! Jag kunde inte få glömma det en stund?). Sedan kom vi in på att jag nyss kommit ut inför klassen, och han frågar "Trodde klassen att du var kille innan?" BANG! (Han menade säkert inte så illa, men ordvalet faller mig inte i smaken, känns som att det insinuerar att min identitet som kille bara är ett skådespel, och så är det okunskapen om vad outa kan betyda för en transperson, jag blir ju inte direkt tagen för en cis kille för jämnan, utan som en cis tjej. Frågan vad jag egentligen var var det som var det stora, det är så cisnormativt att det skriker om det, folk har inte att göra med vad jag har under kläderna)

Och jag kände hur jag sjönk ihop inombords, jag ville inte springa runt och utbilda folk, jag ville ha stöd och förståelse, vad var det för idé att gå på ett ställe där alla antog att man var lesbisk tjej istället för hetero tjej? Inget av dem är ju rätt, jag får inte vara mer mig själv om ingen ser mig som kille, och ett tillfälle att få vara mig själv var anledningen att gå dit. Faktum är att heterosexuell tjej är närmare än lesbisk, då antar folk att jag dras till killar åtminstone (vilket är en klen tröst).

Min första upplevelse av Egalia, sammanfattar hur jag upplever det där ganska bra. Ledarana är trevliga och försöker få alla att trivas, den vegetariska maten är bra, och det finns mycket pyssel att göra. De andra ungdomarna däremot. De är vanliga ungdomar, naturligtvis. Kanske är deras transkompetens i genomsnitt lite högre än andra ungdomar, men inte så mycket, och andra transpersoner (förutom personalen) har jag bara sett en skymt av där, tillfälliga besökare. Alla behandlar delen då man ska säga vilket pronomen man föredrar på uppropet som ett skämt, ett barnsligt påfund (att det infördes tyckte jag var bra men lite pinsamt eftersom det dök upp efter att jag hade börjat storgråta när någon felkönade mig).

Men det är inget fel på ungdomarna där, de är ungdomar, vilka ungdomar som helst, trevliga. Problemet är att jag inte lyckas etablera kontakt med dem, lite för att jag är asocial, lite för att vi inte kan förstå varrandra. Det får mig att drabbas av det där tänkandet att det måste vara mig det är fel på, vilket inte är deras fel, men det tänkandet sänker mitt ynka självförtroende. Idén är underbar, men det stället passar inte mig så bra.

Ursäkta mig för att jag ger en sådan negativ syn. Egalia är bra, man kan se hur glada de som är där är, att kunna blanda in alla delar av ens liv i vardagligt snack kan vara en sådan lättnad, att öppet få nämna en flickvän eller pojkvän som att det inte är en stor grej, så som det borde vara. Själva vetskapen att ett sådant ställe finns får mig att känna mig lättare om hjärtat. Men jag skulle vilja gå dit som en homosexuell kille, inte som någon alla ser som en homosexuell tjej som är så ingrodd med internaliserad homofobi att hon kallar sig kille (eller vad de nu tror när jag talar om min transsexualism, vet att det finns vissa som tror sådant). Det är inte transfientligt, men inte heller positivt, det är neutralt, vilket är mycket bättre än de flesta ställen (eller så är det bara jag, inte transpersoner). Men det finns alltid ledare där, som man kan snacka transgrejer med om man vill, och om man är en trevligare människa än jag är, så klarar man sig nog mycket bättre, eftersom det verkar hänga ganska trevliga människor där.