Nostalgitripp

Jag kanske är för ung för att ha rätt att bli nostalgisk, men så kan det uppenbarligen bli om man googlar random en eftermiddag. Jag hittade en barnslig gullig melodi som hette Wind's Nocturne som jag kände igen, men inte kunde placera. Efter en stunds eftertanke slog det mig: det är ju den den animerade katten sjöng ju! Jag lyssnade på den för några år sen. Jag vet inte hur gammal jag var, jag har alltid svårt att komma ihåg vilken ålder vissa minnen jag har kommer ifrån. En sak är i alla fall säker: det var mellan Harry Potter och den Flammande Bägaren och Harry Potter och Fenixorden, eftersom jag hade läst den första och suktade efter den senare.



Jag hittade orginallåten den här gången, och uppenbarligen så är den från ett RPG-spel. Den är mycket bättre. Hur kunde jag stå ut med den där pipiga rösten i den andra versionen?



Men det var en låt som jag fick från någon när jag brukade vara inne på Hogwarts.nu. Där kände ingen mig som annat än kille, eftersom jag av "misstag" (ett väldigt medvetet misstag, men jag kallade det för misstag för att min syster inte skulle undra, och försökte låta som att det inte var någon stor sak, trots att det var det för mig) råkat välja kategorin kille som kön. Det enda problemet som uppstod var när en kompis frågade vad jag hette i förnamn, och jag tänkte ut ett namn som jag gillade (jag kunde ju inte direkt säga mitt födelsenamn, då skulle hon trott att jag var tjej). Det namnet är nu ett planerat mellannamn. Goda tider, goda tider...

Fast när jag tänkte lite mer på saken, så kom jag på alla negativa minnen jag har från den tiden. Jag skrev en dikt med en detaljerad självmordsbeskrivning och lade ut där, vilket ledde till att det lades till en hel extra regelparagraf på diktforumet på grund av mig (inga detaljerade självmordsbeskrivningar). jag låg vaken nätterna igenom full av ångest och grät på dagarna, utan att ha någon att prata med. Att jag inte insåg hur dåligt jag mådde då. Kanske måste man må bättre och få avstånd för att verkligen inse sådant, man är för upptagen med att bara överleva när man är inne i det. Nej vad skönt det är att må bättre nu. Jag mår bättre just nu än jag gjort sen jag var elva.

Och det är skönt att inte längre tro att jag inte skulle ha något kvar att leva för när den sista Harry Potter-boken kom ut, jag tänkte det då, allvarligt talat. Nu har jag lite avstånd. Harry Potter-böckerna är väl helt okej, ganska roliga och nyskapande, men är inte direkt något litterärt mästerverk, och vissa saker var för stereotypa. Och det heteronorma (vilka är ihop med samma personer de gick i skolan med och dessutom gifter sig?) sockersliskiga slutet fick mig att bli väldigt irriterad. Det värsta brottet var att en av mina favoritkaraktärer, som jag bestämt var attraherad och blev kär i killar när jag var 13, och identifierat mig med, plötsligt, utan att tidigare visat intresse för kvinnor, gifter sig, får en unge och sedan springer och dör lite snabbt [insert long groaning disappointed sound of choice]! Istället så får vi veta av författaren att en annan av mina favoritkaraktärer (som också dog) var homosexuell. Efter att alla böckerna publicerats... yay... (sarkasm om någon missade det) Åh nej, nu är jag bara tvungen att lägga in en TvTrope: Word of God.

Okej, från en nostalgitripp till min psykiska hälsa till klagomål på en bokserie. Jag har en sådan talang för att hålla mig till ämnet jag satt ut från början...