Grundskolan

Det blir två inlägg idag, eftersom jag har ganska mycket på hjärtat.

Idag satte jag min fot på min grundskolas mark för första gången sen jag slutade där, skolan som jag tillbringade en stor del av 10 år av mitt liv i platsen där jag både haft en väldigt lycklig tid, och platsen där jag mådde som sämst. Det första jag noterade var att de hade byggt ut idrottshallen ytterligare, ett projekt de redan börjat på när jag gick där. Jag såg att de hade tagit bort ett bollplank och byggt en inhägnad för bollsporter istället, en väldigt fin och fräsch anläggning, att några ekar hade huggits ner och att de nu låg som massiva stockar på marken.
Gräsplanen där vi spelade rugby var fortfarande sig lik.

Jag gick upp för en backe mot lågstadiets skolgård, noterade att klätterleksakerna i trä som var murkna hade tagits bort, där vi brukade tävla genom att se vem som kunde hålla balansen på en träbalansgång samtidigt som man brottades mot någon annan. Jag var duktig på det. De hade rivit ett helt hus och byggt en gungställning, och där klätterställningen och gungorna stod fanns en ny barrack. Mitt på skolgården stod två helt nya klätterställningar. Jag kom fram till att det antagligen var ännu fler år sen jag varit där, för mycket förändring hade skett. Det var sig likt, men samtidigt helt förändrat. Det var bra.

Saker är till för att förändras, skolgården är till för de nya barn som går där, och de hade fått en massa fina saker. Jag hoppades att de också skulle få en massa minnen som jag fått där, men även att de bland dem som var HBTQ skulle få en ännu bättre upplevelse av detta än jag fick. Inte för att jag hade det så besvärligt i jämförelse med vissa, men ändå, det var inte helt smärtfritt. Jag önskar att barn i framtiden får bättre och mer information.

Det slog mig på vägen därifrån att stället där jag och de andra killarna brukade spela fotboll var borta, överbyggt, samma sak med gungorna där jag brukade drömma att jag kunde flyga. Som jag misstänkt var även den skogsdunge där vi hade byggt en koja förändrats, det hade kommit till en till inhägnad plan och någon hade sågat ner hälften av träden så att området var öppnare.

Jag gick ner mot mellanstadiets skolgård och kunde inte låta bli att roa mig med att tänka på hur det skulle vara att träffa på mig själv som liten och förklara att jag är en transsexuell kille och att jag ska börja en utredning som ska leda till att jag ändrar kroppen. Det vet jag väl, tror jag att han som var jag på lågstadiet skulle svarat, även om jag tror att han skulle mått bra av att få det förklarat för sig att vilka man attraheras av inte avgör vilket kön man är, det rådde vissa komplikationer på den fronten.

Mitt mellanstadiejag skulle antagligen inte heller vara särskillt förvånad, snarare tvärtom, det skulle fått så mycket att gå ihop. Mitt högstadiejag, den deprimerade varelsen som försökte vara tjej lite grann skulle antagligen mest fastnat för biten att jag kunde ändra min kropp, eftersom det var den som plågade mig mest vid den tidpunkten. Jag hade ett lite knepigt förhållande till mina könsdelar redan när jag var ganska liten, som att jag inte riktigt kunde förstå dem, men det besvärade mig inte så mycket, utan det var då, under puberteten som jag verkligen började känna mig skum (vilket jag säkerligen har nämnt åtskilliga gånger på den här bloggen redan).

Nu sitter jag här och tänker på en massa gamla minnen, utan större sentimentalitet, utan i en återupplevelse av mitt liv, av hur jag brukade vara. Jag är lite nyfiken på hur jag skulle ha varit som cis kille. Hur skulle jag ha förhållt mig till min homosexualitet? Den var tvungen att ligga lite i skymundan för att jag var för upptagen med transsexualism, men då hade den varit det mest utmärkande. Skulle jag ha kommit ut redan när jag var tretton, eller skulle jag ha gått runt och burit på det, som jag gjort nu? Skulle jag sökt mig till folk i min situation? Jag visste ju trots allt om att det fanns stöd för homosexuella (RFSL) och att det fanns en hel del artiklar i tidningarna vid skolsyster (där det borde ha funnits information om transpersoner med, det behöver ändras). Jag skulle antagligen ha känt mig ensam, men inte lika ensam som jag har gjort, jag skulle i alla fall haft ord på min upplevelse, och känt till att det fanns andra som jag.