Prepubertal pojke berättar

Nej, jag är väl inte direkt prepubertal, jag har bara varit i fel pubertet ett par år, men nu blir det ändring på det. Det hände två positiva saker idag.

Jag tog min första spruta med stopphormoner i eftermiddags. Det gick ju bra. När det var gjort och jag var på väg ifrån skolsköterskan så började jag gråta, men det var inte för att jag var upprörd, utan för att jag kände mig så bra, jag grät av lättnad. Det var en skön och behaglig gråt, och efter att jag slutat bestämde jag mig för att le åt alla jag mötte på stan för att dela med mig av min glädje lite. Skillnader jag märker är att jag är hyperaktiv, det känns som att jag uppfattar saker snabbare, och så känns det som att min känsel är högre, jag känner kläderna mot kroppen på ett annat sätt. Detta vet jag inte om det beror på sprutan eller är rent psykologiskt. Nu ikväll så känns det som att någon satt eld på mina byxor, jag känner en våg av värme igenom mig, men inte som feber, för jag är helt klar i huvudet. Detta beror säkert på sprutan. Jag försökte hitta mer information om de företeelser stopphormoner kan orsaka, men jag har försökt förut med, jag kan inte hitta någon vettig och konkret information om det hela. Suckandes gav jag upp och sökte på klimakteriet istället, och där stod det med en gång att värmevallningar kan vara ett symptom av minskat östrogen i kroppen.

Det andra bra som hände var att jag fick reda på att jag blir sedd som kille automatiskt i en av de två nya kurser, med folk jag inte känner, som jag har. Jag blev kallad han. Jag anade att det var så, läraren såg mig i alla fall som kille från början för hon frågade om jag var [killnamn som jag inte minns] när hon försökte pricka av mig på klasslistan. Så jag ser alltså så pass grabbig ut att folk tror att jag är cis kille nu. Förvånande. Men det är kanske för att jag är så van vid att se mig själv samt kvinnor med ett maskulint uttryck att jag tycker att jag ser hur omanlig ut som helst. Det är skönt att slippa säga något och bli kallad rätt automatiskt. Samtidigt så gör det mig fegare av att inte vilja bli sedd som transfreaket, vilket gör att jag inte vill prata trans lika mycket som vanligt för att folk inte ska bli misstänksamma. Däremot tänker jag inte försöka dölja att jag är homosexuell om det kommer upp en fråga om partner, relationer eller min upplevelse av de fördomar man möter om homosexuella personer (om jag vågar, det är några grabbar från byggprogrammet med, och jag har fördomen att de innebär att de är homofoba). Det är en kurs om kommunikation, vilket är intressant.