Gnäll

Vad är det med mig? Jag är otroligt känslig för att bli kallad fel pronomen och fel namn. Jag avskydde det förut, men nu bryter jag fullkomligt ihop så fort det händer. Jag blev tvungen att gå hem från skolan en eftermiddag bara för att jag blev omnämnd som hon upprepade gånger av en lärare. Senast igår blev jag också tvungen att springa iväg och gråta förtvivlat i några minuter för att en lärare kallade mig för hon.

Så fort jag hör pronomen hon vrider det sig olustigt i maggropen av rädsla att det är mig de refererar till, och när jag ser mitt juridiska namn så hoppar hjärtat upp i halsgropen av förskräckelse att det är mig det refereras till. Det är jobbigt.

Jag längtar efter att bara kunna umgås med transpersoner, jag blir för nervös i cispersoners sällskap att de ska säga fel att jag inte kan umgås med den på ett sätt som känns bekvämt, men jag vet att det är omöjligt, jag lever ihop med fyra stycken och världen är full av dem, de är en överväldigande majoritet. Tyvärr är familjen värst att vara med dessutom, de försöker inte ens säga rätt, de ignorerar det hela, och verkar ändå tro att vi kan ha en bra relation, trotts det faktum att de gör mig otroligt illa och struntar i otroligt viktiga delar av min identitet som påverkar mitt liv. Jag vågar till exempel inte berätta att så fort jag är nedstämd, så är det oftast på grund av hur folk bemött mig som transperson. Jag måste hitta ett sätt att stå ut, men jag vet inte riktigt hur.

Samtidigt så skäms jag över att jag är privilegierad, jag är medelklass och bortskämd av föräldrar ekonomiskt, bor tämligen nära till utredningsteamet, och bor i ett land där jag inte behöver betala för större delen av min medicinska transition (även om det är en nackdel med den långa väntan), så jag har inte rätt att må dålig.