Otrevligheter

Idag hade jag en otrevlig upplevelse när jag var på ungdomsmottagningen för att snacka med min psykolog. En bunt grobianer (ett gäng unga killar) bökade runt där inne för att ta gratis kondomer och jag råkade höra det förtjusande ämnet om en kvinna som opererat om sig så att hon såg ut som en man, med skägg och allt, och att hon var gravid. Jag drog mig till slutledningen att det rörde sig om Tomas Beatie, eftersom det är han alla talar om när det kommer till gravida män, trotts att han inte är den enda. Eftersom jag blev förbannad över att sitta där och lyssna på när någon felkönade en transexuell man upprepade gånger så gick jag fram till dem och meddelade dem att "han är en transsexuell kille", vilket fick de lite ställda så någon försökte vara kvick och sa"nej, det är en kaka", vilket väckte det där speciella fnisset som uppstår när fler än två hetero och cis (eftersom jag har fördomar om dem) killar ställs mot någon som är ensam. Hann inte säga mer, eftersom de just skulle dra, men en svarade precis innan de gick ner för trappan "det är visst en tjej, hon var det från början", fast han lät lite osäker, jag tror att de blev lite överraskade. Eftersom jag var så jäkla trött så började jag grina efter att de stuckit, och blev tröstad av personen i expeditionen (som vet att jag är en trans kille). Var dessutom upprörd sen igår över kommentarerna vissa skrivit om Angie Zapata (hoppas det jävla äcklet som mördade henne blir dömd för det hatbrott och mord han begått). Varför, varför måste jag dela världen med ignoranta idioter? Det kanske märks att jag är, för att säga det på ren engelska "pissed off"?

Video med en intervju av Angies bästa vän och systrar, som fick mig att gråta.

Intolerans

Intolerans, jag hatar dig. Jag hatar din självrättfärdighet, din projicering av ondska till något främmande, istället för någonting som existerar inom oss alla, och gör folk blinda för sina egna alltför stora brister, och avsaknaden av förmågan att älska och respektera och växa inombords. Jag hatar att du kan få människor som på ytan verkar underbara och förvandla dem till lömska monster. Jag hatar din trångsynthet, hatar din förmåga att hindra människor att se bortom sig själva och in i någon annans själv. Jag hatar dina lögner, dina fördomar och din rädsla. Jag hatar hur du driver så många av mina systrar, bröder och syskon till självmord, får vänner och familj att stöta bort en person bara för att dennes inre inte var utformat så som de ville, får folk att döda utan att någon sörjer den mördade, trots att offret aldrig gjort mördaren något. Jag hatar hur du får folk att slita av sin egen medkänsla för att fördöma eller förlöjliga någon annan, utan att någonsin kunna se skönhet i en människa som inte är som de själva.

Frustration och självömkan

Jag känner för att springa och gömma mig, undvika all mänsklig kontakt, tills alla börjar se mig som kille utan problem. För jag hatar, hatar verkligen att känna mig felkönad av andras blickar, att råka se min feminina uppsyn spegla sig i ett fönsterglas och veta hur omanlig jag ser ut, att känna avundsjuka mot alla andra killar som har rätt ansiktsdrag, rätt kropp och rätt bokstav i passet. Ingen skulle tveka på att de är killar.

Jag känner mig fångad någonstanns i mitten, utan att kunna ta vägen någonstanns. Det är bara att vänta, vänta, tills jag kan börja gå igenom processen. Problemet är bara att jag måste existera under tiden, och jag vet inte vad jag ska göra av mig själv.

Brösten äcklar mig så jävla mycket att jag vill kapa av dem, men jag är inte dum, jag vet att det inte skulle fungera, men de är så förbannat störande. Bröstbindaren hjälper inte tillräckligt, de märks fortfarande, men det hjälper i alla fall tillräckligt för att hindra dem från att guppa upp och ned. Istället så tappar jag andan och kan inte röra mig lika fritt och obehindrat som jag önskar.

Dessutom har jag lust att bråka med någon för att avreagera mig och bli fysiskt utmattad. Jag är extrem frustrerad. Jag har inte varit mig själv på så länge, mig nu och innan puberteten är helt olika personer, och jag avskyr den jag är nu, det känns inte som jag överhuvudtaget, jag är tyst och osäker och kan inte etablera kontakt med andra levande varelser, jag känner mig tom och halvdöd. Jag orkar inte vänta. Det känns som att befinna sig i ett väntrum utanför livet. Det känns outhärdligt, att vänta på att vara mig själv. Jag blir galen!

Jag hade en dröm, att jag stod framför badrumsspegeln, tidigt på morgonen, och mitt långa svartfärgade hår var tillbaka, men otroligt rufsigt, och jag tänkte att jag behövde borsta ut det, och då märkte jag att jag inte hade några bröst. Efter det vaknade jag.

Aspergers Syndrom

Jag ska kanske utreda om jag har Aspergers syndrom. Min morsa och jag har snackat med psykologer på ett möte en gång, eftersom jag bad min psykiatriker att skriva en remiss till BUP. Är inte säker på om jag kommer att gå igenom en utredning, det beror på om det är gynnsamt för mig eller inte. Psykologerna skulle nämligen kolla upp om det skulle vara en för eller nackdel för mig att ha en diagnos ifall jag vill gå igenom en könskorrigering.

På mötet snackade vi mest om min transsexualism, eftersom de visste om det, (tack vare min psykiatriker), och då kunde morsan och jag snacka ut lite, även om jag inte blev så nöjd. Hon är inte redo än. Varför ska mitt liv begränsas för att hon inte är redo? Sju månader kvar tills jag fyller 18. Det känns som en evighet. Just nu känns det som jag sitter i livets väntrum och väntar på att livet ska börja.

Angående aspergers syndrom... Jag har haft misstanken några månader, eftersom många av kriterierna stämmer in, och har gjort några tester. Jag scorar innanför ramen, men bara ytterst lite. Vad kallar man någon som är mittemellan?

Jag har funderat på att kidnappa Trollhares symbol, för att jag gillar den. Fast det känns fel att använda den eftersom jag inte har någon diagnos.

Bilder och Berättelser

Sent igår kväll ville jag försöka bekräfta en misstanke jag haft ett tag, och valde därför ut random ritblock från min samling, och bläddrade igenom dem. Jo, som jag anat fanns det knappt ett enda block utan en bild på killar med homoemotionella undertoner (oftast det + ett antal bilder på halvnakna killar). Det förklarar varför jag är så noga att aldrig låta någon bläddra själv i ett av mina ritblock, då kan jag ju inte se till att de undviker att se vissa sidor som jag kanske inte vill visa, direkt. Inte så mycket i de äldre blocken, men det kan också bero på att när jag var mindre, 13 år ungefär så brukade jag riva ut sådana bilder, gömma den under en låda jag hade och gå runt med ångest i flera dagar att någon skulle upptäcka dem, för att sedan riva dem i små, små bitar och slänga dem, för att känna en sorts skamsen lättnad inombords. Det var ungefär det värsta jag kunde tänka mig att någon skulle få reda på om mig. ”Omg, en bild på en kille utan skjorta! Två gulliga killar som kramades! Uj, uj… Det får aldrig någon veta. ” Jag undrar vad 13-åriga jag skulle ha tyckt om mig idag. Bilder av den typen jag ritade som 13-åring har jag som skärmbakgrund nu, men det är i för sig på senare tid som jag vågat göra det, efter att jag bestämde mig att det var dags att sluta gömma undan sådant, precis som att det var dags att sluta gömma undan allt HBTQ-relaterat, även om jag fortfarande tycker att det är jobbigt att visa sådant. (Bilden är några år gammal.)

Annat som jag hittade och som slungade in mig i en aha-upplevelse var bilder från berättelser jag börjat skriva för år sen, och sedan glömt att tänka på. En om en ung androgyn (fysiskt) könlös ängel som vill bli en man (fysiskt, och som identitet). Han kallar sig redan för pojke, men säger att han vill växa upp och bli en man. Därför har han råkat hamna i en furstes händer, som har lovat att göra honom till man (trotts att han inte har något sätt att infria detta) mot att han får låna ängelns krafter. Det enda han i princip gjort är att amputera ängelns vingar, vilket ängeln inte verkade ha något emot. Historien var i alla fall tänkt att sluta lyckligt, eftersom det visar sig att änglar också kommer in i puberteten, även om den ser annorlunda ut än den mänskliga, där de kan bli män, de kan bli kvinnor, eller något annat. Hans vingar växer även ut igen.

Sedan var det från en annan historia, som handlar om två tvillingar, en tjej och en kille. Tjejen har magiska krafter, som en av de fruktade svartkonstnärerna (som egentligen bara är en bunt marginaliserade människor som råkats födas med vissa magiska gåvor och därför blir beskrivna som onda av de fördomsfulla massorna). När de blir sjuka och brodern till slut ligger döende, så råkar systern med hjälp av sin magi fånga upp hans själ och placera den inom sitt eget sinne. Deras far slänger sedan ut henne från deras hem, eftersom han tror att hon dödade sin bror, och länge vetat att hon haft dessa magiska krafter, men försökt tvinga henne att förtrycka dem, för att han och alla andra tror att de är onda. Det går flera år, och de växer upp tillsammans, brodern bara som en röst inne i hennes huvud, och en bild av hur han borde sett ut kroppsligen vid den åldern. Han kan även ta över hennes kropp ett tag om hon sover eller är medvetslös. Till slut så tröttnar han på att ha det så, särskilt när han blir kär i en person, (som hans syster inte är kär i), och de försöker då tillsammans komma på ett sätt att ge honom en egen (manlig) kropp tillbaka.

Det känns så fascinerande att granska sådant jag skrev, ritade och tänkte innan jag visste lika mycket om omvärlden och mig själv som jag gör nu, precis som vissa dikter och texter jag skrivit förut.