Bilder och Berättelser

Sent igår kväll ville jag försöka bekräfta en misstanke jag haft ett tag, och valde därför ut random ritblock från min samling, och bläddrade igenom dem. Jo, som jag anat fanns det knappt ett enda block utan en bild på killar med homoemotionella undertoner (oftast det + ett antal bilder på halvnakna killar). Det förklarar varför jag är så noga att aldrig låta någon bläddra själv i ett av mina ritblock, då kan jag ju inte se till att de undviker att se vissa sidor som jag kanske inte vill visa, direkt. Inte så mycket i de äldre blocken, men det kan också bero på att när jag var mindre, 13 år ungefär så brukade jag riva ut sådana bilder, gömma den under en låda jag hade och gå runt med ångest i flera dagar att någon skulle upptäcka dem, för att sedan riva dem i små, små bitar och slänga dem, för att känna en sorts skamsen lättnad inombords. Det var ungefär det värsta jag kunde tänka mig att någon skulle få reda på om mig. ”Omg, en bild på en kille utan skjorta! Två gulliga killar som kramades! Uj, uj… Det får aldrig någon veta. ” Jag undrar vad 13-åriga jag skulle ha tyckt om mig idag. Bilder av den typen jag ritade som 13-åring har jag som skärmbakgrund nu, men det är i för sig på senare tid som jag vågat göra det, efter att jag bestämde mig att det var dags att sluta gömma undan sådant, precis som att det var dags att sluta gömma undan allt HBTQ-relaterat, även om jag fortfarande tycker att det är jobbigt att visa sådant. (Bilden är några år gammal.)

Annat som jag hittade och som slungade in mig i en aha-upplevelse var bilder från berättelser jag börjat skriva för år sen, och sedan glömt att tänka på. En om en ung androgyn (fysiskt) könlös ängel som vill bli en man (fysiskt, och som identitet). Han kallar sig redan för pojke, men säger att han vill växa upp och bli en man. Därför har han råkat hamna i en furstes händer, som har lovat att göra honom till man (trotts att han inte har något sätt att infria detta) mot att han får låna ängelns krafter. Det enda han i princip gjort är att amputera ängelns vingar, vilket ängeln inte verkade ha något emot. Historien var i alla fall tänkt att sluta lyckligt, eftersom det visar sig att änglar också kommer in i puberteten, även om den ser annorlunda ut än den mänskliga, där de kan bli män, de kan bli kvinnor, eller något annat. Hans vingar växer även ut igen.

Sedan var det från en annan historia, som handlar om två tvillingar, en tjej och en kille. Tjejen har magiska krafter, som en av de fruktade svartkonstnärerna (som egentligen bara är en bunt marginaliserade människor som råkats födas med vissa magiska gåvor och därför blir beskrivna som onda av de fördomsfulla massorna). När de blir sjuka och brodern till slut ligger döende, så råkar systern med hjälp av sin magi fånga upp hans själ och placera den inom sitt eget sinne. Deras far slänger sedan ut henne från deras hem, eftersom han tror att hon dödade sin bror, och länge vetat att hon haft dessa magiska krafter, men försökt tvinga henne att förtrycka dem, för att han och alla andra tror att de är onda. Det går flera år, och de växer upp tillsammans, brodern bara som en röst inne i hennes huvud, och en bild av hur han borde sett ut kroppsligen vid den åldern. Han kan även ta över hennes kropp ett tag om hon sover eller är medvetslös. Till slut så tröttnar han på att ha det så, särskilt när han blir kär i en person, (som hans syster inte är kär i), och de försöker då tillsammans komma på ett sätt att ge honom en egen (manlig) kropp tillbaka.

Det känns så fascinerande att granska sådant jag skrev, ritade och tänkte innan jag visste lika mycket om omvärlden och mig själv som jag gör nu, precis som vissa dikter och texter jag skrivit förut.