Surfing

Föreställ dig om några år, förhoppnings inte allt för många, en strand, någonstans, på Hawaii, eller Nya Zeeland, eller Japan. Stranden är vit och bränner under fötterna, uppvärmda av den gasande solens strålar, en blå himmel som är delvis täckt av vita moln, djupturkost hav som sträcker ut sig så långt ögat kan se, och kröker sig vid horisonten på grund av jordens runda form. Havet är himlens spegel, eftersom havet verkar blått genom att reflektera himlens färg. En vind sveper genom luften från havet och in mot land och får strandgräset att vaja. En ung man har gått ner till strandkanten, iförd ett par mörkgröna surfarshorts och med en surfarbräda under armen och en surfboard leash (vet inte vad det kallas på svenska) som leder från brädan och ner och runt fotankeln . Han har gröna ögon, och hyn är täckt av ett tjockt lager vattenresistant solkräm, han har ett löjligt litet skägg på hakan; ljusbruna dreadlocks hänger ner till axlarna. Kanske syns det fortfarande spår av ärr på hans bröst, han är ganska kort, något som alltid irriterat honom lite, men det är som det är, män kommer i alla storlekar och kroppsformer. För ett ögonblick stannar han upp och tar ett djupt andetag, njuter av allting omkring honom, sedan vadar han ner i det ljumna vattnet.

Det är jag som är den mannen. När jag äntligen har gått igenom allting och står där på andra sidan, kan lämna sjukhusväsendet bakom mig, så har jag lovat mig själv att studera utomlands någonstans ett par år, på en plats där jag kan lära mig surfa. En liten del av hjärnan kan inte låta bli att tänka att kanske så blir det inte så, kanske några snubbar bestämmer att jag inte får rätta till det hela, eftersom de bedömer jag inte lever upp tillräckligt mycket till den roll som män har i samhället, men sedan fnyser jag till, för jag kan inte föreställa mig en framtid utan att få gå igenom en könskorrigering. I en sådan värld finns inte jag, utan det skulle vara någon annan, om det fanns något alls.

Jag har alltid älskat havet, havet och himlen tillsammans, det symboliserar frihet för mig, och får alltid något inne i min själ att jubla euforiskt, och när jag var mindre så tröttnade jag nästan aldrig på att bada, oavsett hur kallt det var i vattnet, trotts att alla andra tröttnat långt innan mig. De brukade bli tvungna ropa åt mig att komma upp på land, för att alla ville hem. I vattnet blir man till en annan varelse, graciös och rörlig, plötsligt förmögen att göra saker som man aldrig skulle klara i luften. Jag lekte alltid små lekar för mig själv, fantiserade att jag var inne i ett spel, när jag hoppade över vågor eller dök igenom den, såg jag det som hinder som jag måste undvika, simmade runt som en utter och skvätte upp en skakad av vatten med fötterna. Jag brukade tänka att om alla fick säga vilka två av de fyra elementen som representerade deras själ, så skulle mina vara vatten och luft. För jag drömde också om att flyga, vilket jag fortfarande gör, och brukade alltid låtsas att jag flög när jag gungade på lågstadiet.

Därför är surfing så perfekt, det är att befinna sig mellan de två planen, med havet under fötterna och himlen ovanför, och det är en så skön känsla att kunna balansera på en våg och fara in mot stranden. Nu vet jag egentligen ingenting om att surfa, den enda erfarenhet jag har är att stå på badmadrasser och vänta på en extra kraftig våg (vilket inte är helt hopplöst, det är närmre att surfa med bräda än många andra saker antar jag), men jag har ju tid att läsa på lite och lära mig teorin. Det är en dröm jag har, och bilden av mig själv på en strand någonstans är en av de bilder jag brukar använda för att hålla mig själv uppe när jag är nedstämd. Kanske kommer jag inte att tycka att det låter lockande längre när jag väl är där, men det gör inte så mycket antar jag, jag gillar ändå att föreställa mig det hela.

Randomness

Jag tog mod till mig sent igår och pratade med min pappa om att jag ville påbörja en utredning om transsxeualism, men att jag behövde hans och mammas tillstånd att få påbörja det eftersom jag fortfarande är mindreårig. Jag redogjorde för honom det jag vet om hur utredningen går till, och han sa att han skulle snacka med mamma. De kom uppenbarligen överens om att de först skulle ta reda på mer om utredningen själva. Det är väl bara att hoppas att de verkligen gör det och inte bara ignorerar saken. Jag antar att jag får se till att påminna dem, önskar bara att jag var bättre på att våga ta upp ämnet.

Under tiden är det bara att vänta...vänta och se vad som händer.

Hade en usel dag där jag blev kallad hon och tjej osedvanligt många gånger, samt fick höra fel namn flera gånger. Detta berodde mest på att jag begav mig till skolbiblioteket för att låna böcker, och bibliotekarien vet om mitt officiella namn, och inte att jag är en transsexuell kille, jag träffar henne inte direkt tillräckligt ofta för att känna för att outa mig. Dessutom satt det några andra personer bakom disken och hjälpte till för skojs skull, och de passade på att kalla mig för tjej och hon. Det störde mig mest. Jag blir så besviken för mig själv när människor som inte vet vem jag är ser mig som tjej, det får mig att känna mig så misslyckad, för jag tycker själv att jag ser ganska androgyn ut. Kanske beror det på att jag upplever mig själv annorlunda än andra, jag kan bara se mig själv från insidan. Jag antar att jag får stå ut med att folk inte ser mig som kille, för jag tänker inte direkt försöka bli ännu mer grabbig än jag redan är. Jag försöker ju vara mig själv, och inget annat.

Nå, men det finns ingen bättre sätt att tillbringa en eftermiddag än att besöka en japansk bokhandel (på Tegnérgatan inne i Stockholm), för att sedan äta bento till middag. Det var visserligen inte den godaste jag ätit direkt, men ändå. Avslutades med att äta chokladpocky (japanskt snacks) och lyssna på animemusik. Varför älskar jag så mycket som kommer från Japan?

Animelåten som jag lyssnat mest på i eftermiddags:


En cover av den låten, fast tv-versionen, som jag också tyckte om, trotts att kvalitén på ljudfilen inte är den bästa.


Den inspirerade mig till att måla en bild och skriva en dikt.

Strange, I thought I was flying,
The sky was so blue;
I could feel the wet clouds
Cool my warm skin
I moved beyond anger
Into this floating tranquility
And forgot all about pain.

Hade allt som allt en ganska bra dag.

Saker som sticker till

Gundam Seed Ep.8

10:32 till 15:30

(15:14 till 15:30) ”Those humans were genetically engineered, even though they aren’t sick or anything. They go against nature. Their existence is wrong. “
Det får mig att tänka på transfobi, och den känsla av olust som transsexualism väcker I vissa, en idé om att den ”naturliga” kroppen som en inte ska förstöra, (även om det inte är frågan om genetisk manipulering, utan hormonell och om operationer). Att transsexuella har helt friska och funktionerande kroppar, och att det därför är fel att ändra dem, och därför helt ignorerar den transsexuella personens egen berättelse om den köns och kroppsdysfori som man kan uppleva, att även om en kropp verkar vara bra, så betyder inte det att det är rätt för personen vars kropp det är frågan om. Som tillskriver att vi är sjuka i huvudet, att vi inbillar oss, och andra saker som förnekar oss rätten över vår egen kropp och vad som är bäst för oss själva.

I animen är det frågan om en del människor som blivit genetiskt manipulerade att vara extra smarta och starka och snabba, en sorts supermänniska, som kallas coordinators, med nackdelen att de har låg fertilitet (om jag förstått det rätt). De har utsatts för allvarliga hatbrott, av vanliga människor, och lever därför i ett eget samhälle ute i rymden. Konflikterna mellan coordinators och vanliga människor leder till ett krig mellan dem. Huvudpersonen är en coordinator som råkat hamna på de vanliga människornas sida, och i det här avsnittet så har de råkat snappa upp en annan coordiantor. En av karaktärerna, Frey, visar då upp sin fobi och fördomar inför det främmande, annorlunda, en sorts grund som all sorts fobi och fördomar grundar sig på, ”vi och de”, de andra. Det var bara så att meningen ovan verkligen fick mig att känna mig träffad, som en transsexuell person, även om jag inte blivit ”onaturlig” än. Först tänkte jag nämna att jag tyckte Frey var överdrivet framställd, men när jag tänker efter, finns det just sådana personer.

Återblick

Upptäckte det här när jag letade igenom mina dokument, och när jag läste igenom det, så tyckte jag att det inte kunde skada att lägga ut det här. Är det för personligt? Jag vet inte, jag har aldrig varit särskilt bra på att uppfatta sådant, utan kan säga vissa privata saker hur lätt som helst till personer jag just mött, men ha välidt svårt för att säga andra saker, oavsett vem jag pratar med.
Meddelande jag skrev till min mamma i oktober/november. Det var efter ett ganska dåligt försök att komma ut, och morsan skrev snare en lapp som hon gav till mig. Det är den jag försökte svara på här. Jag vet inte om emajlet kom fram eller inte, jag fick aldrig något svar. jag skulle nog formulera mig annorlunda om jag försökte svara på det nu, men ändå så håller jag fortfarande med det jag skrev, om även det kunde vara ännu bättre utformat.

Men jag vet ju redan att jag är en pojke! Jag förklarade redan i brevet att jag inte är intergender (d.v.s. någon som varken identifierar sig själva som något kön, eller som en blandning av båda). Det var däremot i den ändan jag började, att tänka på mig själv som androgyn, men jag kom långsamt till insikt att det inte lyckades definiera vem jag var, att det inte räckte för att förklara hur det kändes inom mig. Ju mer jag läste och förstod om de olika transgrupperna, intergender, transperson, transsexuell, drag king, transvestit, crossdresser, intersexuell (egentligen inte tillhörande gruppen), ju mer kände jag att jag var just transsexuell, inte något av de andra. Innebörden av ordet matchade mer korrekt min egen bild av mig själv, och bland alla människor vars berättelser och känslor jag läste om, så märkte jag att de tänkte mest i liknande banor som jag själv. Jag kände mig äntligen hemma någonstans, och fick samtidigt otroligt mycket svar om mig själv, det var som att åtskilliga pusselbitar plötsligt föll på plats, pusselbitar som legat och skavt så länge jag kan minnas.

”Jag tänker så här att om du inte trivs med att vara flicka så kanske du inte trivs med att var pojke heller. Du vet ju inte hur det är.”

Jo, det vet jag faktiskt. Jag är ju en, även om en ”fångad i fel kropp”. Det är ett stort problem, kroppen. Det är därför jag är transsexuell och inte endast genderqueer eller androgyn eller väldigt maskulin (vissa transsexuella är förvisso både genderqueera och androgyna), det är för att jag är en kille som hamnat fel, vars kropp gick åt fel håll. Det är den känslan mitt undermedvetna presenterar för mig hela tiden, utan att jag kan kväsa det.

Dessutom så var jag erkänd pojke på mellanstadiet, jag var en grabb i gänget, jag älskade det och längtar tillbaka dit med saknad. Mina spelkaraktärer på World of Warcraft är mestadels manliga så alla tror att jag är kille. Det känns bra. När jag var yngre så var jag medlem på en sida som kille, Kristoffer kallade jag mig själv, det kändes också bra. Så fort någon omnämner mig som kille så blir jag oförklarligt nöjd. Och ärligt talat, vet inte hur det är? Det finns ingen universell erfarenhet av att vara kille eller tjej, det är olika för alla, som individer, även om så klart vissa faktorer påverkar, så som samhället som tyvärr behandlar folk olika ifall de är tjejer eller killar.

”Som pojke skulle du ändå bli annorlunda, eftersom du inte fötts som pojke, så varför inte vara du helt enkelt, både flicka och pojke.”

Jag upplever inte mig själv som pojke för att jag tror att jag skulle bli mer accepterad som en om du trodde det. Absolut inte. Det är helt enkelt för att jag upplever mig själv som kille. Om jag inte trott att en massa människor inte skulle erkänna mig som kille, så skulle jag antagligen kallat mig en för länge sen. Om du vill bli accepterad av samhället är att vara trans bland det sämsta du kan vara, räkna med att folk kommer att behandla dig fullkomligt respektlöst. Och jag är en pojke. Jag föddes som en, men i fel kropp. Och att vara både flicka och pojke är verkligen inte att vara mig själv. Det skulle vara ytterligare en lögn, ytterligare en förklädnad, såsom att vara en tjej är, och du kan glömma att jag tänker ta på mig den för att trösta dig i det svåra att acceptera mig som den jag är.

”Annorlunda som annorlunda.”

Nej, annorlunda som att man känner sig konstig, alla ser en som konstig och annorlunda att man känner sig trygg i sig själv trots att alla fortfarande tycker att man är konstig tycker jag är en jävligt stor skillnad.

”Det kanske är onödigt snävt att bara föreställa sig att det finns flickor och det finns pojkar. Det finns faktiskt diskussioner om det inte borde finnas ett tredje kön.”

Jag föreställer mig inte att det finns bara flickor och pojkar svart på vitt (Om du bara hade läst mitt brev ordentligt så skulle du fått reda på det), för mig får folk vara och identifiera sig som vilket kön de vill, oavsett om de är ensamma om det. Kön är ett spektrum med många fler varianter än vad samhällets rapportering tillåter oss att ana
Det finns diskussioner om att det ska finnas ännu fler könsidentiteter än 3 att välja på, och det skulle säkert vara väldigt bra för alla, att välja bland allt möjligt. Jag skulle gratulera alla och respektera alla som definierade sig som andra kön, det skulle säkert gynna samhället. Ett tredje kön skulle tyvärr inte ändra det faktum att jag upplever att jag borde haft en mans kropp.

”Har du läst något om det? Kanske finns det någon som lever så?”

En del intersexuella identifierar sig inte som man och kvinna utan som intersexuella helt enkelt. Genderqueera och intergenders, så klart. Har träffat och läst om ganska många av dem. Att kalla mig själv intergender vore lika fel som att kalla mig själv tjej. Jag är inte båda eller varken eller. Jag kallar mig dock gärna för delvis genderqueer, för jag tror inte på en stark indelning mellan tjejer och killar, och jag kommer aldrig att vara macho. Det är bara det att jag är en genderqueer, androgyn kille,

Jag vet att du inte tycker om könskorrigerande operationer, det sa du. Men det bryr jag mig inte ett dugg om, du har inte varit mig och inne i min kropp, så du kan nog inte förstå vilket krig som jag och min tjejkropp har utkämpat ända sedan puberteten började. Ett krig som fortfarande pågår och gör att jag periodvis känner det som att jag är främmande för min egen kropp. Jag tänker operera mig i framtiden, och gå igenom hormonbehandlingar för att få min kropp så lik den kropp jag känner att jag borde haft från början. Det är absolut nödvändigt för mig, och du, oroa dig inte för att jag skulle göra ett misstag, för att få börja med någon sorts behandling så måste du gå igenom världens längsta och tyngsta psykologiska undersökning, som ibland tar åratal, där de kollar upp att du verkligen är just transexuell och ingenting annat, annars får du inte börja någon behandling. Det är 1 % chans att något skulle gå galet under själva behandlingen, och summan som är nöjda med det hela och känner sig tillfreds med sig själva efteråt är otroligt hög, 98-99 %, en summa som ökar i takt med att operationerna blir allt bättre (något som är en tydlig skillnad mot folk som opererar sig på grund av kroppsfixeringar, som inte mår särskilt bättre av det)

Återigen, om du bara visat lite respekt och läst igenom mitt brev från början så skulle du redan fått en bättre bild av saken. Läs igenom det för min skull, långsamt och noga flera gånger, det är det minsta du kan göra för mig.

Mamma, jag kräver inte så mycket som att du ska förstå mig, det här måste vara väldigt svårt för dig att ta åt dig, du vet ju inte vad jag går igenom just nu. Det enda jag kräver är att du förstår att jag vill att du ska respektera mig för den jag känner att jag är. Jag är mig själv när jag säger att jag är en pojke. Jag jublar oftast inombords när jag tänker på att jag äntligen hittade hem efter åratals sökande efter var ”felet” låg, Jag känner mig lycklig när jag tänker på att jag är en kille, lycklig och lättad. Det som gör mig nedstämd är tanken på andras reaktion, men jag måste vara sann för mig själv, hur otroligt jobbigt det än kan vara. Jag måste vara mig själv oavsett vad andra säger. Oavsett vad du säger.

Det kan vara bra att berätta vilka andra som vet (ingen har tagit det dåligt, jag älskar alla underbara människor i min omgivning, utan många har visat mig en sådan respekt att jag rörts till tårar och känt mig så otroligt glad inombords, det känns som att jag skulle kunna tackla negativ respons med all det stöd jag fått bakom mig).
Min psykolog ----, skolsköterskan ----, -----, ----- i min klass, -----: Historia och kulturhistorialäraren, -----: engelsk och livskunskapsläraren, ----: svenskaläraren, ----. Min emailvän (en livsviktig person för mig, och den första jag kom ut för vilket var i somras), ---- och du. (tog bort alla namn)

Jag älskar dig mamma, och jag vet att du vill mig väl, men ibland kan det göra så smärtsamt ont med folk som vill en väl utan att egentligen förstå en. Det gjorde så ont när jag berättade det och du inte ville ta det till dig, att du slängde iväg det brev som jag kämpat ned i timmar för att formulera så noggrant som möjligt, utan att ha läst igenom det ordentligt, det gjorde så jävla ont. Ditt brev nu är välmenande, men jag förstår ändå av det att du inte förstått någonting och därför gjorde du illa mig igen, oavsiktligt. Du tror att jag inte vet någonting om det här, att jag inte vet vem jag själv är. Hur ont gör inte det?

Tre citat

”Han, eller vad det nu är.”

Replik som jag fick höra från någon jag körde bordtennis mot när han skulle förklara för några vänner när de undrade vem som ledde. Det talar om att jag uppfattades mestadels som kille, även om han uppenbarligen inte var riktigt säker. Det kändes ganska bra.

“It’s him I’m in love with, not his genitals”

Homosexuell man om sin ftm pojkvän, efter att ha berättat om hur han störde sig på att hans homo vänner ställt oförskämda frågor angående hur mycket pojkvännen opererat sig. Vilken bra pojkvän. Ett röstmeddelande i ett av Transponder podcaster-avsnitten. Minns inte vilket.

“a non-crossdressing male homosexual crossdresser exclusively attracted to females”

Ett sätt att försöka förklara en lesbisk transkvinna i gammal litteratur uppenbarligen, eftersom det troddes att transkvinnor var homosexuella crossdressers per definition. Det blir ganska skumt att utgå från det, läs bara meningen ovan. Det är inte jag som har läst det, utan Zoë, Härifrån.