Återblick

Upptäckte det här när jag letade igenom mina dokument, och när jag läste igenom det, så tyckte jag att det inte kunde skada att lägga ut det här. Är det för personligt? Jag vet inte, jag har aldrig varit särskilt bra på att uppfatta sådant, utan kan säga vissa privata saker hur lätt som helst till personer jag just mött, men ha välidt svårt för att säga andra saker, oavsett vem jag pratar med.
Meddelande jag skrev till min mamma i oktober/november. Det var efter ett ganska dåligt försök att komma ut, och morsan skrev snare en lapp som hon gav till mig. Det är den jag försökte svara på här. Jag vet inte om emajlet kom fram eller inte, jag fick aldrig något svar. jag skulle nog formulera mig annorlunda om jag försökte svara på det nu, men ändå så håller jag fortfarande med det jag skrev, om även det kunde vara ännu bättre utformat.

Men jag vet ju redan att jag är en pojke! Jag förklarade redan i brevet att jag inte är intergender (d.v.s. någon som varken identifierar sig själva som något kön, eller som en blandning av båda). Det var däremot i den ändan jag började, att tänka på mig själv som androgyn, men jag kom långsamt till insikt att det inte lyckades definiera vem jag var, att det inte räckte för att förklara hur det kändes inom mig. Ju mer jag läste och förstod om de olika transgrupperna, intergender, transperson, transsexuell, drag king, transvestit, crossdresser, intersexuell (egentligen inte tillhörande gruppen), ju mer kände jag att jag var just transsexuell, inte något av de andra. Innebörden av ordet matchade mer korrekt min egen bild av mig själv, och bland alla människor vars berättelser och känslor jag läste om, så märkte jag att de tänkte mest i liknande banor som jag själv. Jag kände mig äntligen hemma någonstans, och fick samtidigt otroligt mycket svar om mig själv, det var som att åtskilliga pusselbitar plötsligt föll på plats, pusselbitar som legat och skavt så länge jag kan minnas.

”Jag tänker så här att om du inte trivs med att vara flicka så kanske du inte trivs med att var pojke heller. Du vet ju inte hur det är.”

Jo, det vet jag faktiskt. Jag är ju en, även om en ”fångad i fel kropp”. Det är ett stort problem, kroppen. Det är därför jag är transsexuell och inte endast genderqueer eller androgyn eller väldigt maskulin (vissa transsexuella är förvisso både genderqueera och androgyna), det är för att jag är en kille som hamnat fel, vars kropp gick åt fel håll. Det är den känslan mitt undermedvetna presenterar för mig hela tiden, utan att jag kan kväsa det.

Dessutom så var jag erkänd pojke på mellanstadiet, jag var en grabb i gänget, jag älskade det och längtar tillbaka dit med saknad. Mina spelkaraktärer på World of Warcraft är mestadels manliga så alla tror att jag är kille. Det känns bra. När jag var yngre så var jag medlem på en sida som kille, Kristoffer kallade jag mig själv, det kändes också bra. Så fort någon omnämner mig som kille så blir jag oförklarligt nöjd. Och ärligt talat, vet inte hur det är? Det finns ingen universell erfarenhet av att vara kille eller tjej, det är olika för alla, som individer, även om så klart vissa faktorer påverkar, så som samhället som tyvärr behandlar folk olika ifall de är tjejer eller killar.

”Som pojke skulle du ändå bli annorlunda, eftersom du inte fötts som pojke, så varför inte vara du helt enkelt, både flicka och pojke.”

Jag upplever inte mig själv som pojke för att jag tror att jag skulle bli mer accepterad som en om du trodde det. Absolut inte. Det är helt enkelt för att jag upplever mig själv som kille. Om jag inte trott att en massa människor inte skulle erkänna mig som kille, så skulle jag antagligen kallat mig en för länge sen. Om du vill bli accepterad av samhället är att vara trans bland det sämsta du kan vara, räkna med att folk kommer att behandla dig fullkomligt respektlöst. Och jag är en pojke. Jag föddes som en, men i fel kropp. Och att vara både flicka och pojke är verkligen inte att vara mig själv. Det skulle vara ytterligare en lögn, ytterligare en förklädnad, såsom att vara en tjej är, och du kan glömma att jag tänker ta på mig den för att trösta dig i det svåra att acceptera mig som den jag är.

”Annorlunda som annorlunda.”

Nej, annorlunda som att man känner sig konstig, alla ser en som konstig och annorlunda att man känner sig trygg i sig själv trots att alla fortfarande tycker att man är konstig tycker jag är en jävligt stor skillnad.

”Det kanske är onödigt snävt att bara föreställa sig att det finns flickor och det finns pojkar. Det finns faktiskt diskussioner om det inte borde finnas ett tredje kön.”

Jag föreställer mig inte att det finns bara flickor och pojkar svart på vitt (Om du bara hade läst mitt brev ordentligt så skulle du fått reda på det), för mig får folk vara och identifiera sig som vilket kön de vill, oavsett om de är ensamma om det. Kön är ett spektrum med många fler varianter än vad samhällets rapportering tillåter oss att ana
Det finns diskussioner om att det ska finnas ännu fler könsidentiteter än 3 att välja på, och det skulle säkert vara väldigt bra för alla, att välja bland allt möjligt. Jag skulle gratulera alla och respektera alla som definierade sig som andra kön, det skulle säkert gynna samhället. Ett tredje kön skulle tyvärr inte ändra det faktum att jag upplever att jag borde haft en mans kropp.

”Har du läst något om det? Kanske finns det någon som lever så?”

En del intersexuella identifierar sig inte som man och kvinna utan som intersexuella helt enkelt. Genderqueera och intergenders, så klart. Har träffat och läst om ganska många av dem. Att kalla mig själv intergender vore lika fel som att kalla mig själv tjej. Jag är inte båda eller varken eller. Jag kallar mig dock gärna för delvis genderqueer, för jag tror inte på en stark indelning mellan tjejer och killar, och jag kommer aldrig att vara macho. Det är bara det att jag är en genderqueer, androgyn kille,

Jag vet att du inte tycker om könskorrigerande operationer, det sa du. Men det bryr jag mig inte ett dugg om, du har inte varit mig och inne i min kropp, så du kan nog inte förstå vilket krig som jag och min tjejkropp har utkämpat ända sedan puberteten började. Ett krig som fortfarande pågår och gör att jag periodvis känner det som att jag är främmande för min egen kropp. Jag tänker operera mig i framtiden, och gå igenom hormonbehandlingar för att få min kropp så lik den kropp jag känner att jag borde haft från början. Det är absolut nödvändigt för mig, och du, oroa dig inte för att jag skulle göra ett misstag, för att få börja med någon sorts behandling så måste du gå igenom världens längsta och tyngsta psykologiska undersökning, som ibland tar åratal, där de kollar upp att du verkligen är just transexuell och ingenting annat, annars får du inte börja någon behandling. Det är 1 % chans att något skulle gå galet under själva behandlingen, och summan som är nöjda med det hela och känner sig tillfreds med sig själva efteråt är otroligt hög, 98-99 %, en summa som ökar i takt med att operationerna blir allt bättre (något som är en tydlig skillnad mot folk som opererar sig på grund av kroppsfixeringar, som inte mår särskilt bättre av det)

Återigen, om du bara visat lite respekt och läst igenom mitt brev från början så skulle du redan fått en bättre bild av saken. Läs igenom det för min skull, långsamt och noga flera gånger, det är det minsta du kan göra för mig.

Mamma, jag kräver inte så mycket som att du ska förstå mig, det här måste vara väldigt svårt för dig att ta åt dig, du vet ju inte vad jag går igenom just nu. Det enda jag kräver är att du förstår att jag vill att du ska respektera mig för den jag känner att jag är. Jag är mig själv när jag säger att jag är en pojke. Jag jublar oftast inombords när jag tänker på att jag äntligen hittade hem efter åratals sökande efter var ”felet” låg, Jag känner mig lycklig när jag tänker på att jag är en kille, lycklig och lättad. Det som gör mig nedstämd är tanken på andras reaktion, men jag måste vara sann för mig själv, hur otroligt jobbigt det än kan vara. Jag måste vara mig själv oavsett vad andra säger. Oavsett vad du säger.

Det kan vara bra att berätta vilka andra som vet (ingen har tagit det dåligt, jag älskar alla underbara människor i min omgivning, utan många har visat mig en sådan respekt att jag rörts till tårar och känt mig så otroligt glad inombords, det känns som att jag skulle kunna tackla negativ respons med all det stöd jag fått bakom mig).
Min psykolog ----, skolsköterskan ----, -----, ----- i min klass, -----: Historia och kulturhistorialäraren, -----: engelsk och livskunskapsläraren, ----: svenskaläraren, ----. Min emailvän (en livsviktig person för mig, och den första jag kom ut för vilket var i somras), ---- och du. (tog bort alla namn)

Jag älskar dig mamma, och jag vet att du vill mig väl, men ibland kan det göra så smärtsamt ont med folk som vill en väl utan att egentligen förstå en. Det gjorde så ont när jag berättade det och du inte ville ta det till dig, att du slängde iväg det brev som jag kämpat ned i timmar för att formulera så noggrant som möjligt, utan att ha läst igenom det ordentligt, det gjorde så jävla ont. Ditt brev nu är välmenande, men jag förstår ändå av det att du inte förstått någonting och därför gjorde du illa mig igen, oavsiktligt. Du tror att jag inte vet någonting om det här, att jag inte vet vem jag själv är. Hur ont gör inte det?