Surfing

Föreställ dig om några år, förhoppnings inte allt för många, en strand, någonstans, på Hawaii, eller Nya Zeeland, eller Japan. Stranden är vit och bränner under fötterna, uppvärmda av den gasande solens strålar, en blå himmel som är delvis täckt av vita moln, djupturkost hav som sträcker ut sig så långt ögat kan se, och kröker sig vid horisonten på grund av jordens runda form. Havet är himlens spegel, eftersom havet verkar blått genom att reflektera himlens färg. En vind sveper genom luften från havet och in mot land och får strandgräset att vaja. En ung man har gått ner till strandkanten, iförd ett par mörkgröna surfarshorts och med en surfarbräda under armen och en surfboard leash (vet inte vad det kallas på svenska) som leder från brädan och ner och runt fotankeln . Han har gröna ögon, och hyn är täckt av ett tjockt lager vattenresistant solkräm, han har ett löjligt litet skägg på hakan; ljusbruna dreadlocks hänger ner till axlarna. Kanske syns det fortfarande spår av ärr på hans bröst, han är ganska kort, något som alltid irriterat honom lite, men det är som det är, män kommer i alla storlekar och kroppsformer. För ett ögonblick stannar han upp och tar ett djupt andetag, njuter av allting omkring honom, sedan vadar han ner i det ljumna vattnet.

Det är jag som är den mannen. När jag äntligen har gått igenom allting och står där på andra sidan, kan lämna sjukhusväsendet bakom mig, så har jag lovat mig själv att studera utomlands någonstans ett par år, på en plats där jag kan lära mig surfa. En liten del av hjärnan kan inte låta bli att tänka att kanske så blir det inte så, kanske några snubbar bestämmer att jag inte får rätta till det hela, eftersom de bedömer jag inte lever upp tillräckligt mycket till den roll som män har i samhället, men sedan fnyser jag till, för jag kan inte föreställa mig en framtid utan att få gå igenom en könskorrigering. I en sådan värld finns inte jag, utan det skulle vara någon annan, om det fanns något alls.

Jag har alltid älskat havet, havet och himlen tillsammans, det symboliserar frihet för mig, och får alltid något inne i min själ att jubla euforiskt, och när jag var mindre så tröttnade jag nästan aldrig på att bada, oavsett hur kallt det var i vattnet, trotts att alla andra tröttnat långt innan mig. De brukade bli tvungna ropa åt mig att komma upp på land, för att alla ville hem. I vattnet blir man till en annan varelse, graciös och rörlig, plötsligt förmögen att göra saker som man aldrig skulle klara i luften. Jag lekte alltid små lekar för mig själv, fantiserade att jag var inne i ett spel, när jag hoppade över vågor eller dök igenom den, såg jag det som hinder som jag måste undvika, simmade runt som en utter och skvätte upp en skakad av vatten med fötterna. Jag brukade tänka att om alla fick säga vilka två av de fyra elementen som representerade deras själ, så skulle mina vara vatten och luft. För jag drömde också om att flyga, vilket jag fortfarande gör, och brukade alltid låtsas att jag flög när jag gungade på lågstadiet.

Därför är surfing så perfekt, det är att befinna sig mellan de två planen, med havet under fötterna och himlen ovanför, och det är en så skön känsla att kunna balansera på en våg och fara in mot stranden. Nu vet jag egentligen ingenting om att surfa, den enda erfarenhet jag har är att stå på badmadrasser och vänta på en extra kraftig våg (vilket inte är helt hopplöst, det är närmre att surfa med bräda än många andra saker antar jag), men jag har ju tid att läsa på lite och lära mig teorin. Det är en dröm jag har, och bilden av mig själv på en strand någonstans är en av de bilder jag brukar använda för att hålla mig själv uppe när jag är nedstämd. Kanske kommer jag inte att tycka att det låter lockande längre när jag väl är där, men det gör inte så mycket antar jag, jag gillar ändå att föreställa mig det hela.