Bekännelser

Jag håller på att bryta ihop inombords.

Det är som att jag inte orkar mer.

Jag är fast i en kropp som inte är min.

Jag har flytt från den så länge nu, och jag orkar inte springa längre.

Det är som att jag inte står ut att röra mig, att andas, att existera i den kroppen en enda sekund till.

Jag brukar slå mig själv på de där utväxterna jag har på bröstet, trycka in dem med mina handflator för att försöka stå ut, för att få dem att försvinna.

På sidan av kroppen finns sår efter bindern, som jag spänner allt för hårt, utan att det hjälper, jag känner ändå av deras existens.

När jag ser mig själv i spegeln, ser jag en gråtande ung kille. Det gör nästan alla andra också. Jag kan nästan inbilla mig att allt är som det ska vissa stunder, tills jag återigen slås av den kropp jag har under kläderna.

En hemlighet, jag har inte så stark känsel i vissa delar av kroppen, som påstås vara känsliga, och så har det alltid varit.

Ibland försöker jag greppa efter kroppsdelar som borde vara där, men som inte är det.

Jag vet vem jag är, mer än någonsin förut, men andra kan inte se, och de kan inte se smärtan inombords när någon säger det namnet, det pronomen. Det kan inte se att de just har förvägrat min existens, mitt jag. De har förvägrat mig min rätt till mig själv.

Jag har det inte så dåligt som vissa, det medger jag. Men jag bär runt på en säck, och i den säcken dimper det ner stenar, efter att först ha träffat mig mitt i bröstet, och jag tvingas släpa runt på denna säck.

Det är kanske omöjligt att verkligen förstå, om man inte själv släpat runt på den där säcken, man vill kräkas, man vill spy, kravla ihop sig i fosterställning och sluta tänka, tårarna svider i ögonvrån. Man blir arg, arg över att andra är så okunniga och ovetande, över att man själv känner sig så patetisk, att man har stått på toppen av en klippa och trillat ner och får börja om på nytt att klättra uppför.

I mitt hjärta finns en plats för cispersoner jag älskar, men det är just det att jag älskar dem och de älskar mig som gör att jag hatar dem för att de inte kan se att jag är en knivhuggen Julius Ceasar som ropar, Et tu, Brute?.

Jag måste stå ut, men jag står inte ut.

Jag måste tvinga mitt sinne att uppehålla sig och fly, för om jag inte gör det så knäcks jag.

Kommer jag någonsin att bli bekväm nog i den här kroppen, i det här livet?

Kommer jag någonsin att få vara jag?

Det började med en väska...

Varför verkar det inte finnas en enda vettig anime/manga/japanska tv-spelsaffär i hela det här landet? Sf-bokhandeln har en hel del, men det är inte tillräckligt inriktat på manga/anime för min smak, det känns som man aldrig vet vad de har inne i sortimentet, i alla fall när det kommer till plushies och andra tillbehör, utan det verkar vara lite hipp som happ.

Nej, jag vill ha en affär som fokuserar enbart på japansk populärkultur. Det är nästan så att jag vill starta en själv, det är så irriterande att behöva köpa saker över internet från andra länder med en svindyr fraktnota som ibland kostar mer än själva produkten, och de enda andra sätten verkar vara att köpa begagnat via inernet, vilket bär mig emot att göra eftersom man inte vet i vilket skick produkten är i, eller så klart åka på ett konvent, men det är ju inte direkt som att en vill åka på ett konvent bara för att få shoppa lite grann, det kostar pengar.

Såvida jag inte har helt fel och det finns en butik i sverige någonstanns, som jag har missat att googla mig fram till.

Jag vill också ha fler ställen där jag kan köpa pocky, jag känner bara till ett ställe i hela stan som har fler än en sort.

Nu skulle jag kunna klaga på alla de andra butiker som jag tycker borde finnas, men det skulle nog bli ganska tråkigt, så jag ska inte snacka om steampunk, lolita, goth (vettig, inte de som finns runt drottninggatan, de fokuserar så mycket på "tjejkläder", alltså det är för små storlekar, de har för gulliga motiv, och de försöker häva fram kurvor och vissa andra kroppsdelar som jag gör mitt bästa för att trycka ihop, inte visa upp) etc.

Titeln beror på att dennna frustrerade rant började genom att jag letade efter en ny väska, eftersom min gamla håller på att gå sönder, och jag gärna ville ha en med anime-motiv på.

Fiktionsexualitet

Ordet betyder attraktion till karaktärer, personer som inte finns i verkligheten, och jag har ganska stor erfarenhet av det själv, så jag ville göra en riktig fanboypost, med flera karaktärer jag tycker är snygga och attraktiva på flera sätt. Tyvärr är det svårt att visa på deras personlighet också, vilket spelar roll. Observera att jag tar med officiella bilder och videor, och bara länkar till fanarts, detta för att de officiella bilderna hittar man så lätt om man googlar att det inte är så svårt att ta reda på uppehovet, men fanart är svårare att hitta konstnären till.

Några tidiga exempel på karaktärer jag var attraherade av är Prinsen i Prince of Persia: Sands of Time, och Illidan Stormrage från Warcraft III: expansionen The Frozen Throne. Jag skrattar lite åt prinsen i Prince of Persia nu, han är ganska ful, men jag var iförsig bara en elvaårig liten knatte då. Illidan däremot är lika snygg fortfarande, vem älskar inte en bad boy demon hunter-turned-demon med horn och vingar?






Sen gillade jag Remus Lupin från Harry Potterböckerna (speciellt eftersom jag fick tag i fanart från internet, t.e.x ArtDungeon). Han var ofta porträtterad med halvlångt hår, och hans personlighet var lugn.

Narren från Robin Hobbs böcker älskade jag på högstadiet, älskar jag fortfarande, och jag undrar om jag någonsin ska sluta älska den karaktären, som kanske var den första transaktiga person jag någonsin stött på i en bok. Hans ord och sätt att uttrycka sig gick rakt in i mitt hjärta. Jag länkar nu till lite fanartbilder,här, här, här, här och här, samt här.

Sephiroth från Final Fantasy 7 (Advent children och Crisis Core i mitt fall, eftersom vi inte ens hade tvspel när originalet kom ut) är också snygg, en riktig bishonen. Hans långa silverfärgade hår och de turkosa ögonen, samt den snygga svarta läderoutfiten är så snygga, maskulint och feminint på samma gång. Angeal och Genesis är ganska snygga de med (okej, nästan varenda final fantasy-kille är läcker, så det är bäst jag inte börjar snacka mer om det)


(Sidenote, jag älskar den här parodin av filmstycket)

En annan person som jag är förtjust i är Orachimaru från Naruto, jag älskar hans röst i den japanska versionen, och hans långa svarta hår, gulgröna ögon och vita hy, han är lite äcklig men snygg på samma gång. Min morsa hatar honom. Jag letade i evigheter efter en fanvideo jag gillade, men hittade ingen jag var nöjd med.



Prince Nuada från Hellboy 2 är också en karaktär jag gillar. Filmen var dålig, Nuada äger. Jag älskar sättet han slåss på, och tycker att han är mer sympatisk än huvudpersonerna, även fast han dödade sin egen far (det säger mer om huvudpersonerna).




Edward Scissorhands är även han en karaktär jag gillar, hans sorgsna ögon, frisyren, hans tillbakadragna och skygga, men ändå väluppfostrade sätt, det vackra, ärrade ansiktet.Filmen är jag lite tvehågsen till, jag gillar vissa element väldigt mycket, men andra avskyr jag.

Brev till min handledare.

Avbryter bloggpausen för en text till min handledare i projektarbetet, en person som jag känt ett ganska bra tag vid det här laget. Jag gör en självbiografisk serie som projektarbete, med fokusering på transbiten i mitt liv. Jag är inte så vänligt inställd till hen för tillfället.

Du kallade mig hon inför en annan lärare i torsdags.

Jag är en transsexuell kille, jag vill bli kallad det namn jag talat om att jag heter, och det pronomen folk ska använda om mig är han, vilket borde vara uppenbart, vad brukar man använda om killar? Vilket jag berättade i det papper jag med darrande hand räckte fram när jag började komma ut för folk, pappret som var så lätt i handen som fick mitt hjärta att kännas som en sten i bröstet av nervositet, pappret som du fick ta del av.

Min transsexualism har orsakat mig enormt lidande i mitt liv, delvis på grund av den frånvaro jag känt inför min kropp och livet i allmänt, men inte alls en obetydlig del på grund av omvärlden, som har så svårt att acceptera mig och förstå vem jag är.

Att förneka mig mitt namn och pronomen, de som jag själv valt åt mig själv, till skillnad från de flesta, lyckliga, okunniga, människor, som aldrig behövt tveka över vilket namn och pronomen de har, än mindre bekymra sig över något som transsexualism, är att delvis förneka min existens, och dessutom att inte respektera mig eftersom det inte var viktigt nog att säga rätt.

För dig kanske det här är något teoretiskt, roligt, avlägset, utan större betydelse. En lek. Bara en elev, och efter timmen är slut så behöver något som transsexualism inte existera längre.

För mig är det mitt liv. Jag måste leva igenom det dag efter dag, jag måste höra dag efter dag att jag är störd i huvudet, att jag inte är viktig, att mina känslor inte är viktiga och att jag är förvirrad, att jag inte borde existera, att jag aldrig kan vara kille, att de på något magiskt vis kan se den könsmarkör någon okunnig doktor satte på mig vid födseln (trotts det ironiska faktum att transsexuella människor finns omkring dem utan att de har någon aning om att de är transsexuella). Inte mot mig personligen, men mot transsexuella människor i allmänhet.

Jag får genomlida och acceptera att även personer som jag älskar och är viktiga för mig kan råka säga fel pronomen och alienera mig, påminna mig om det som jag nästan aldrig kan undkomma i mina egna tankar, i en miljö där jag trodde mig vara säker och jag blir tvungen att hålla god min eftersom jag vet att de inte egentligen menade det, men att de aldrig skulle gjort det om jag inte varit transsexuell. För det kommer varken de eller jag ifrån. Om jag inte varit transsexuell skulle de inte ha sagt fel i första fallet.

Vet du hur meningslöst det känns inombords?

Varje gång jag hör någon säga hon tänker en del av mitt inre att jag borde döda mig själv, hellre det än att fortsätta uthärda detta. Du kanske inte lade ner någon värdering i hon. Men det är just det som är problemet, att du inte respekterar mig nog, att du inte förstått mig nog för att tänka på vad du säger, vilket gör att jag verkligen börjar ångra att jag gjorde serien, för vad är meningen med att utlämna mig själv så brutalt om den person som varit handledare och fått ta del av den först, inte ens ser mig som kille efteråt?

Det måste ju innebära att den var en flopp, att den bara var ett intressant stycke meningslöst dravel, att jag misslyckats fullkomligt, och bara hängt ut min själ för beskådning för att trampas på, en modern freakshow, titta på tjejen som inbillar sig att hon är kille!

Jag kräver inte att du ska göra under, (även om jag önskar att jag kunde) du har trotts allt vuxit upp i en kultur som säger att min ”identitet”, eller vad det nu finns för lämpligt ord att använda om en sådan fundamental del av vem jag är, inte kan vara äkta, oavsett om du är medveten om det eller inte, så det kommer säkert hända att du säger fel även om du försöker vara medveten om vad du säger. Jag vill bara att du ska tänka efter, att du ifall du sagt fel rättar dig själv efteråt.

To Zanarkand

Ett av de pianostycken som jag älskar mest.