Jag håller på att bryta ihop inombords.
Det är som att jag inte orkar mer.
Jag är fast i en kropp som inte är min.
Jag har flytt från den så länge nu, och jag orkar inte springa längre.
Det är som att jag inte står ut att röra mig, att andas, att existera i den kroppen en enda sekund till.
Jag brukar slå mig själv på de där utväxterna jag har på bröstet, trycka in dem med mina handflator för att försöka stå ut, för att få dem att försvinna.
På sidan av kroppen finns sår efter bindern, som jag spänner allt för hårt, utan att det hjälper, jag känner ändå av deras existens.
När jag ser mig själv i spegeln, ser jag en gråtande ung kille. Det gör nästan alla andra också. Jag kan nästan inbilla mig att allt är som det ska vissa stunder, tills jag återigen slås av den kropp jag har under kläderna.
En hemlighet, jag har inte så stark känsel i vissa delar av kroppen, som påstås vara känsliga, och så har det alltid varit.
Ibland försöker jag greppa efter kroppsdelar som borde vara där, men som inte är det.
Jag vet vem jag är, mer än någonsin förut, men andra kan inte se, och de kan inte se smärtan inombords när någon säger det namnet, det pronomen. Det kan inte se att de just har förvägrat min existens, mitt jag. De har förvägrat mig min rätt till mig själv.
Jag har det inte så dåligt som vissa, det medger jag. Men jag bär runt på en säck, och i den säcken dimper det ner stenar, efter att först ha träffat mig mitt i bröstet, och jag tvingas släpa runt på denna säck.
Det är kanske omöjligt att verkligen förstå, om man inte själv släpat runt på den där säcken, man vill kräkas, man vill spy, kravla ihop sig i fosterställning och sluta tänka, tårarna svider i ögonvrån. Man blir arg, arg över att andra är så okunniga och ovetande, över att man själv känner sig så patetisk, att man har stått på toppen av en klippa och trillat ner och får börja om på nytt att klättra uppför.
I mitt hjärta finns en plats för cispersoner jag älskar, men det är just det att jag älskar dem och de älskar mig som gör att jag hatar dem för att de inte kan se att jag är en knivhuggen Julius Ceasar som ropar, Et tu, Brute?.
Jag måste stå ut, men jag står inte ut.
Jag måste tvinga mitt sinne att uppehålla sig och fly, för om jag inte gör det så knäcks jag.
Kommer jag någonsin att bli bekväm nog i den här kroppen, i det här livet?
Kommer jag någonsin att få vara jag?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
kära du, ursäkta om jag är creepy nu eftersom att jag bara är en främling på internet, men när allt är som värst med kroppshat brukar jag tänka på att i den värld vi har idag, är nog faktumet att ha hamnat mellan normerna och biologin samtidigt en ovärdelig erfarenhet, någonting som har gjort iallafall mig typ tusen gånger starkare än vad jag varit annars, lika mycket som all skit det har gett mig. Och även fast jag på inget vis vill säga att det är likadant för alla, så kanske det kan funka lite iallafall som knep? Att tänk om du faktiskt varit född i rätt kropp, och bara varit en ung ciskille? Visst hade en jävla massa saker så gott som garanterat varit helvetes mycket enklare, men samtidigt, har inte all smärta och alla hårda upplevelser du överlevt gjort dig till den underbara människa du är nu? Jag har svårt att tänka mig att texter av den kalibern du skriver som är både träffsäkra och sakliga och ändå verkligen får en emotionellt engagerad, skulle kommit från någon som inte upplevt samma saker. Visst, det är förjävligt att få vara med om all skit, men klyschigt nog så gör det ändå oftast en till den en är. Förlåt om jag bara svamlar, men det är så jag brukar tänka när allt känns nattsvart, och det hjälper lite. Massa pepp.
Tack för din kommentar.
Det går inte att veta hur jag hade varit om jag varit cis, kanske hade jag varit en glad människa som skrivit underfundiga och roliga texter med humor som fått folk att skratta, istället för de ångestskrin mina texter blir nu.
Men vi är vilka vi är, och jag är trans, det är helt enkelt en del av mig. Det är bara det att det känns som att det tar kål på mig för tillfället.
Skicka en kommentar