måndag 31 augusti 2009

Anime

Jag var på endokrinologbesök igår, och efter att de kontrollerat blodproverna jag fick ta så ska jag få ett recept för hormonblockers, vilket betyder att jag förhoppningsvis snart kan tacka adjö till feminiseringen av kroppen. Det känns skumt och skönt på samma gång.

Har just sett klart på animen Simoun, vilket känns passande ironiskt nog. I världen där den utspelar sig föds alla som kvinnliga neutrum (försökte hitta ett lämpligare ord, men kom inte på något), men när de fyller 17 så blir de antingen män eller kvinnor efter egna önskemål genom att besöka en mystisk källa. I ett land tjänar vissa som prästinnor, så kallade "sibyllor" innan de fyller 17, som ber till gud genom att flyga i mönster med farkoster som de hittat från en uråldrig civilisation. Animen fokuserar på ett kompani av sådana sibyllor. Eftersom krig har uppstått mellan landet och grannländerna, och för att farkosterna går att använda som vapen, faktiskt är det mest effektivaste vapnen som existerar i världen, så skickas de ut för att slåss mot fienden.

Det var min första Yuri-anime (Yuri, anime/manga som skildrar romantiska/sexuella relationer mellan kvinnor), det var inte planerat, jag bara såg ungefär två minuter in och insåg att det måste vara det, även om jag som transperson inte tolkar det som relationer mellan kvinnor, utseendet till trotts. Bara för att någon ser ut som folk förutsätter att en tjej ser ut, betyder det inte att personen är det.

Jag kan börja med det jag tycker är mest dåligt, som varför det är så binärt, valet de gör, , det bara uppmuntar idén om att det går att dra klara gränser vad som är en man och en kvinna, och att alla är antingen det ena eller andra, vilket är en falsk världsbild. Det är förvisso science fiction, men eftersom den är skapad av människor för människor så överför den idéer om vårt samhälle. Det man kan tolka in är ju att intersexualism uppstår i vissa fall, men att ingen vågar prata om det, men det är antagligen att ge de som gjorde animen mer eftertänksamhet än vad jag tror är rimligt. Jag är så van vid att transpersoner, transsexuella och intersexuella blir överkörda så fort cispersoner ska försöka göra något som har med kön att göra att undantaget skulle få mig att tappa hakan.

Jag gillade inte heller att det verkade finnas en könssegregering där män fick de viktigaste posterna, i alla fall militärt. Alla soldater och befäl var män, förutom sibyllorna, där dessutom vissa av dem växer upp till män. Däremot verkade den religiösa makten, vilken var ganska stark, innehas av kvinnor.
Är det troligt, i en värld där alla växt upp som neutrum och därför borde ha mer insikt i att det inte är några större skillnader, att de har en sådan könssegregering
Andra saker som jag skakade på huvudet åt var att folk innan de blivit 17 hann få utvecklade bröst, det är inte så lätt att ta tillbak
a (i för sig så vet jag ju inte hur de tänkt sig det hela rent biologiskt, men det verkar inte särskilt troligt att de skulle utveckla bröst, det vore bara onödigt rent evolutionsmässigt sett, och om deras biologi liknar vår, så borde de inte försvinna bara för att deras kropp påbörjar en manlig utveckling, det vore också onödigt evolutionsmässigt sett), men jag tror, nej vet vad som ligger bakom: fanservice!

En anna sak var att alla, även männen hade kvinnliga röstskådespelare, vilket också är komiskt, eftersom manliga könshormoner ändrar rösten, de borde inte alla låta som jag när jag gör mitt bästa att tala med så djup röst som möjligt. De flesta männen är även så androgynt tecknade att de alla ser ut som transkillar som gått på testosteron ett tag, men inte så länge. Min syster frågade till och med "är det en kille eller tjej?" när hon stack in h
uvudet och råkade se en av männen. Detta trotts hans (om något tunna) skäggstubb.

Ändå så tyckte jag att det var ganska spännande och intressant, även om fanservicen förstörde mycket (sibyllornas dräkter fick mig nästan att låta bli att se den, en aning för sexualiserade dräkter på personer som ser ut som tjejer i yngre tonåren är suspekt, men tyvärr
alltför vanligt i anime).
Jag kunde inte låta bli att fundera på och i vissa fall hoppas vilka som skulle bli kvinnor och vilka män, även om det grämde mig lite att de var de enda alternativen. Jag blev där positivt överraskad, för det slutade med att fem av
dem inte blev män eller kvinnor. Särskilt mycket tyckte jag om scenen mot slutet när de två som var mest huvudpersoner, skulle tvingas att besöka källan, men istället snodde en simoun med hjälpa av de andra och gav sig av för att slippa det. De blev även ett par vilket jag hoppats på.

Fem blev kvinnor, och två män. Jag hade väntat mig att fler skulle vara killar, men de två som var det hade jag hoppats på att de skulle vara män i alla fall, och jag var glad att vissa som jag trodde skulle bli män bara för att de var mer maskulina inte blev det. Det var skönt att kön inte var länkat med könsuttryck, resultatet gick inte att räkna ut.


En annan sak jag gillade var att de hade med ett queert/lesbiskt par, Aeru och Neviril (huvudpersonerna, men det vore väl konstigt annars, eftersom det är Yuri) och även ett manligt samkönat par, Guragrief och Anubituf kaptenen och vicekaptenen på luftkrigsskeppet där sibyllorna var när de inte flög, och ironiskt nog med tanke på att det var en Yuri-anime, så var deras förhållande en av de bättre skildringarna av homo/bisexuella män jag sett i anime/manga över huvudtaget, de föll inte in i någon av de vanliga stereotyperna, inte deras förhållande heller , det var så normalt, de pratade, drack te på kvällarna, och bråkade vid ett tillfälle över en meningsskillnad och blev sedan sams igen, ungefär som vilket förhållande som helst, vilket är så ovanligt att det inte är klokt. Ingen av dem dog heller.
Det borde inte vara något jag är glad över, men det är svårt att låta bli efter ett flertal incidenter med katastrofala skildringar av homo/bisexuella killar jag träffat på i vissa animes och manga på senare tid. Sedan flörtade också Floe, en av de som på slutet visade sig vara en kille med killar under seriens gång. För att inte nämna de romantiska stämningar som fanns mellan vissa av sibyllorna.

Om det i slutändan är en anime jag skulle rekommendera, det vet jag inte, den har vissa aspekter som jag tyckte om och vissa som jag hatade.

fredag 28 augusti 2009

Vad har jag gjort?

Det var den första tanken jag tänkte när jag stirrade mig i spegeln tidigare idag. Jag klippte av mitt vackra, underbara, om något ovårdade, försök till emofrisyr, och har nu kort hår, förutom en snedlugg. Se övre bild för att få något hum om resultatet, det var den jag utgick efter när jag bestämde hur min frisyr skulle se ut, tyvärr medföljde inte det snygga utseendet och tatueringarna. Jag kan inte bestämma mig om jag ser ut som en butch tjej eller en tolvårig kille i den, jag hoppas naturligtvis på det senare, men misstänker att det är det första.

I ett försök att känna mig vettigare stylade jag om håret så att luggen stor rakt upp på skallen och knöt sen en tunn halsduk som ett band runt pannan. Det ser riktigt skönt ut, frisyren påminner om Sanosukes från Rurouni Kenshin (se nedre bild), fast kortare. Jag funderade nästan på om jag skulle cosplaya honom innan jag kom på att jag har två utväxter på bröstet som hindrar mig från att vilja göra det, typiskt nog. Ironiskt att behöva påminna mig själv om att jag är trans.

Jag kan inte bestämma mig för om jag gillar min nya frisyr eller avskyr den, men tror nog att jag är en kille som var ämnad att ha lite längre hår, i alla fall är det roligare att ha det. Tur att hår växer ut igen.

onsdag 26 augusti 2009

Glädjande nyheter.

Jag står uppenbarligen redan uppskriven på klasslistan under mitt tilltalsnamn, vilket säkert har att göra med att vi har en jättebra rektor. Jag pratade med henne förra terminen om det, men då verkade det som att det inte gick så enkelt, de hade uppenbarligen haft krångel med att få det rätt för en annan elev som ville kallas för ett mellannamn istället för förnamnet, datorsystemet ändrade tillbaka.

Nu är det i alla fall ändrat, fick jag reda på idag, alltså skickade jag ut några email till lärare som redan visste om det hela, men lite extra information skadar aldrig. Jag hade ännu inte skickat ut till alla, och tänker nu därför istället ändra om brevet och ge de som är kvar det personligen. Största anledningen till att jag delade ut dem i förväg var nämligen för att slippa höra fel namn ropas upp i början.

All skolpersonal har varit så vänliga, förstående och hjälpsamma, jag har haft sån tur med den biten. Det enda som grämer mig är att ingen tolkar mig som kille automatiskt, och det känns som ett sådant personlig misslyckande. Jag vet därför inte riktigt hur jag ska göra på individuella valet där det kommer att förekomma elever jag inte redan känner, om jag ska komma ut för dem med. Först tänkte jag testa om de ser mig som kille, vilket jag har ett litet hopp om eftersom jag tänkte klippa en kortare frisyr innan jag ser dem, men om de ser mig som tjej ändå, vilket är troligast, så har jag fortfarande inte bestämt mig. Antagligen tänker jag outa mig själv, jag tänker inte smyga, det är alldeles för obehagligt att vara i ett sammanhang när ingen vet att jag är en trans kille, känns outhärdligt varje gång det händer.

tisdag 25 augusti 2009

Jag har irriterande många nya lärare i år och ett alldeles för typiskt tjejigt namn i klasslistan, vilket innebär att jag har en hel drös att komma ut för, så jag bestämde mig för att inte göra det så krångligt, utan att skicka ut ett kort, standardiserat email till alla redan i förväg, för att jag ska slippa ta upp det öga för öga, och för att jag då slipper jag att en massa nya personer på individuellt val-ämnena hör det juridiska namnet innan mitt tilltalsnamn. Eftersom jag blev ganska nöjd med det hela så bestämde jag mig för att lägga ut det här.

Hej.

Jag är en elev från klassen [klass] som du ska undervisa i [ämne](om jag har fått tag i fel kontaktuppgifter och skickat meddelandet till någon som inte ska undervisa oss, var vänlig ignorera resten av meddelandet).

Jag kommer antagligen att vara uppskriven på klasslistan under namnet [juridiskt namn], men det är enbart mitt juridiska namn. Mitt tilltalsnamn är [namn], och har varit det officiellt bland lärare och elever jag har kontakt med i nästan ett år nu. Det är det namn som jag vill att du ska kalla mig, och respektera att jag undertecknar uppgifter/prov och liknande med, samt ropa upp under upprop. Det pronomen jag vill att du ska använda om mig, ifall du omnämner mig i tredje person är ”han”. Ifall det skulle uppstå en situation där klassen delas in efter kön (vilket jag hoppas inte uppstår), så vill jag att du sorterar in mig som kille. T.ex. om du vill ha en grupp med jämn fördelning tjejer och killar.

Anledningen till detta är inte på grund av något plötsligt nyck från min sida, och jag vill framhäva att detta är av oerhörd vikt för min trivsel samt trygghet i skolans miljö och i klassrummet att bli kallad vi det namn och pronomen jag föredrar. Skälet är att jag är en transsexuell kille (som för tillfället går på utredning om transsexualism*, ), vilket gör att jag till det yttre ännu inte motsvarar den bild som folk vanligen brukar ha av killar, men jag vill att du behandlar mig som vilken kille och elev som helst.

*http://sv.wikipedia.org/wiki/Transsexualism

http://lukas.romson.org/info.htm


Tack på förhand.

/[Namn]

måndag 24 augusti 2009

Telefonsamtal

Det ringde och jag svarade i telefonen, det var någon gubbe som mumlade något, jag lyckades inte förstå vad han ville, han mumlade så otydligt, och han märkte att jag inte verkade förstå och då frågade han om "mannen i huset" var hemma.

Min hjärna exploderade nästan av idiotin. Dels fick jag veta att min röst tolkats som en tjejs, för den frasen känns inte direkt som något man säger till en tonårskille, men jag kan ju ha fel. Sen är det hur urbota korkad hela frasen är. Vadå mannen i huset? Har aldrig hört någon fråga efter kvinnan i huset. För att inte tala om att det inte alltid finns några män i huset över huvud taget, ett snyggt exempel på heteronorm och tvåsamhetsnorm i vardagen.

"Nej, vi har ingen patriark här, du måste fått fel nummer", borde jag sagt, eller ännu bättre, "nej, vi har ingen "mannen i huset" här, det är bara jag och mina tre polyamorösa bisexuella och trans morsor". Det enda jag sa var att om du menar min farsa, så är han inte hemma". Precis vad jag behövde, ännu mer pålägg på min telefonfobi.