torsdag 30 juli 2009
Trans/queert framträdande
Av Rebecca, som bloggar på The Thang Blog. Jag älskar när hon ropar till i slutet, och anklagar publiken (som en del av framträdandet, naturligtvis).
När jag såg det här tänkte jag även på att det mest är trans kvinnors framträdanden som jag sett och hört talas om. Om det är någon som känner till ett bra framträdande, antingen av en trans man eller intergender/icke-binär-identifierad person, så skulle jag gärna vilja få ett tips.
onsdag 29 juli 2009
Uchiha Sasuke desu.
Cosplay! Jag ska cosplaya för första gången i världshistorien i helgen. Jag cosplayar Uchiha Sasuke från animen/mangan Naruto (vilket jag hört är en av de vanligaste grejerna som folk cosplayar, fast jag bryr mig inte så mycket. Ibland måste man vara vanlig för att göra det man vill). Hmm.. Ser nu att jag satte väskan på fel höft. Färgerna stämmer inte riktigt, men det var en prioritering för att få det sorts tyg jag ville ha. Jag är nöjd, och glad att jag hann få klart allt i tid.
måndag 27 juli 2009
Pride!
Jag var på Pride House hela eftermiddagen idag, det var trevligt.
Det första jag gick på var ett seminarium om hur unga HBT-personer mår, vilket visade sig vara en ganska stor besvikelse för min del, eftersom jag var ganska nyfiken på statistik om transpersoners psykiska hälsa, jag har nämluigen hört att den är exceptionellt dålig, det som redovisades var statistik över hur unga bi och homosexuella upplevde mådde, som vanligt så struntades i trans-delen. Jag blir faktiskt lite trött på folk som säger HBT, men inte menar T:et. De nämnde i för sig lite om undersökningar för transpersoner som skulle göras, men jag blev ändå irriterad, eftersom HBT så ofta blir bara H, eller annars B. Det hade varit mycket bättre om enkäten hade låtit folk själv få definiera sexuell läggning och eventuell transidentitet. För även kategorierna Homo, bi och hetero i sig själva som enda kategorier är begränsande för många. Det enda bra var väl att det inte var riktigt så dåligt som jag trodde, även om det procentmässigt är högre grad bland gruppen homo och bisexuella som mår dåligt jämfört med gruppen heterosexuella.
Efter det så råkade jag gå in på någon utställning med tavlor (det var fotomanipulerignar) som handlade om hatbrott, och jag hade inte räknat med det, men jag började faktiskt nästan gråta lite när jag gick därifrån, jag är så känslig. Det var intressant att se de omtolkningar av kända tavlor bilderna var, jag såg en som såg ut att vara en blandning av marats död och offerlammet.
Sedan råkade jag på någon jag kände och tog mig bort till Kungsträdgården där jag hängde på Pride Ungs miniegalia. Jag hjälpte en söt liten unge som var där med en förälder att göra en pin. Jag brukar jämt skämta om att jag hatar barn, men det stämmer inte riktigt, de kan vara gulliga ibland, även om en del kan vara otroligt jobbiga.
Jag missade föreläsningen Fet, det nya pervers eftersom det var fullsatt, typiskt nog, jag hade sett fram emot den. Så jag gick tillbaka till Kungsträdgården och spelade kort, och gick istället lite senare på mitt reservförslag, Heterosexualiteter som minoriteter, och där var det en person som föreläste om begränsningarna med begreppen hetero, homo och bi som någon sorts grund för att förklara folks sexualitet, och jag håller definitivt med honom att det inte är så uppenbart och enkelt för det mesta. Dessutom pratade han om den patologisering olika sorts sexualitet brukar utsättas för från psykiatriskt håll, så som till exempel det faktum att hålla på med BDSM var en psykisk sjukdom fram till januari i år, och där håller jag också med honom. Han tog upp en sak som jag också funderat på: att byta ut begreppen hetero och homosexualitet till androfili och gynofili. jag har funderat på att kalla mig androfil, men jag råkar faktiskt identifiera mig med ordet homosexuell, och jag gillar att det förstärker min egen könsidentitet, vilket jag inte får uppleva så mycket från andra omkring mig, det markerar var jag står, medans androfil lätt kan få det att låta som att jag inte definierar mig som kille. Även om jag vet att enbart ordet homosexuell är begränsande för att förklara min sexuella läggning, jag dras nästan exklusivt till män med "androgynt" eller "feminint" utseende eller könsuttryck, vilket jag gärna skulle vilja specifiera mer.
Ps. Uppenbarligen så livnär jag mig på HBTQ-personer. Jag har känt mig deppig och förvirrad och energilös de närmsta dagarna, och tänkt desperat att jag behövde en transperson, vem som helst, att prata med om mina bekymmer, men nu så känns det bättre. Jag behöver uppenbarligen vissa doser av trans för att må bra. Eller så var det bara människor över huvud taget, de här hemma vill jag inte direkt ha något med att göra. Min syster var gullig i alla fall, när hon sa fel namn, så sa hon, att oj, nu sa jag fel.
Det första jag gick på var ett seminarium om hur unga HBT-personer mår, vilket visade sig vara en ganska stor besvikelse för min del, eftersom jag var ganska nyfiken på statistik om transpersoners psykiska hälsa, jag har nämluigen hört att den är exceptionellt dålig, det som redovisades var statistik över hur unga bi och homosexuella upplevde mådde, som vanligt så struntades i trans-delen. Jag blir faktiskt lite trött på folk som säger HBT, men inte menar T:et. De nämnde i för sig lite om undersökningar för transpersoner som skulle göras, men jag blev ändå irriterad, eftersom HBT så ofta blir bara H, eller annars B. Det hade varit mycket bättre om enkäten hade låtit folk själv få definiera sexuell läggning och eventuell transidentitet. För även kategorierna Homo, bi och hetero i sig själva som enda kategorier är begränsande för många. Det enda bra var väl att det inte var riktigt så dåligt som jag trodde, även om det procentmässigt är högre grad bland gruppen homo och bisexuella som mår dåligt jämfört med gruppen heterosexuella.
Efter det så råkade jag gå in på någon utställning med tavlor (det var fotomanipulerignar) som handlade om hatbrott, och jag hade inte räknat med det, men jag började faktiskt nästan gråta lite när jag gick därifrån, jag är så känslig. Det var intressant att se de omtolkningar av kända tavlor bilderna var, jag såg en som såg ut att vara en blandning av marats död och offerlammet.
Sedan råkade jag på någon jag kände och tog mig bort till Kungsträdgården där jag hängde på Pride Ungs miniegalia. Jag hjälpte en söt liten unge som var där med en förälder att göra en pin. Jag brukar jämt skämta om att jag hatar barn, men det stämmer inte riktigt, de kan vara gulliga ibland, även om en del kan vara otroligt jobbiga.
Jag missade föreläsningen Fet, det nya pervers eftersom det var fullsatt, typiskt nog, jag hade sett fram emot den. Så jag gick tillbaka till Kungsträdgården och spelade kort, och gick istället lite senare på mitt reservförslag, Heterosexualiteter som minoriteter, och där var det en person som föreläste om begränsningarna med begreppen hetero, homo och bi som någon sorts grund för att förklara folks sexualitet, och jag håller definitivt med honom att det inte är så uppenbart och enkelt för det mesta. Dessutom pratade han om den patologisering olika sorts sexualitet brukar utsättas för från psykiatriskt håll, så som till exempel det faktum att hålla på med BDSM var en psykisk sjukdom fram till januari i år, och där håller jag också med honom. Han tog upp en sak som jag också funderat på: att byta ut begreppen hetero och homosexualitet till androfili och gynofili. jag har funderat på att kalla mig androfil, men jag råkar faktiskt identifiera mig med ordet homosexuell, och jag gillar att det förstärker min egen könsidentitet, vilket jag inte får uppleva så mycket från andra omkring mig, det markerar var jag står, medans androfil lätt kan få det att låta som att jag inte definierar mig som kille. Även om jag vet att enbart ordet homosexuell är begränsande för att förklara min sexuella läggning, jag dras nästan exklusivt till män med "androgynt" eller "feminint" utseende eller könsuttryck, vilket jag gärna skulle vilja specifiera mer.
Ps. Uppenbarligen så livnär jag mig på HBTQ-personer. Jag har känt mig deppig och förvirrad och energilös de närmsta dagarna, och tänkt desperat att jag behövde en transperson, vem som helst, att prata med om mina bekymmer, men nu så känns det bättre. Jag behöver uppenbarligen vissa doser av trans för att må bra. Eller så var det bara människor över huvud taget, de här hemma vill jag inte direkt ha något med att göra. Min syster var gullig i alla fall, när hon sa fel namn, så sa hon, att oj, nu sa jag fel.
söndag 26 juli 2009
Nyhetsartikel
Moderaterna halkar efter i HBT-frågor om jag ska tro DN (sidan 10 nyhetsdelen 26 juli 2009). Det är ju inte så trevligt. De har svarat att de inte har en bestämd åsikt om flera HBT-frågor, medans de flesta andra partier säger att de ska jobba för dem.
Jag gillar hur artikeln är formulerad dock. "Transpersonerna är en grupp som fortfarande har flera ouppfyllda krav", den fick mig att skratta till, när de säger transpersonerna (och ouppfyllda krav), istället för transpersoner låter det som att alla transpersoner, varenda en, är en bunt aktivister som gjort upp en lista tillsammans och lämnat in, hehe. Nej, allvarligt talat, dåligt, Moderaterna.
Lars Lindblad, som är gruppledare för Moderaterna i riksdagen försvarar sig:
"Moderaterna har varit nyckelfaktor när det könsneutrala äktenskapet har genomförts, vilket ju måste vara den viktigaste frihetsfrågan i den här gruppen."
Uhm, nej. HBT-personer är ingen enhetlig grupp. Vissa av oss tjänar ingenting på könsneutrala äktenskap, eftersom en del av oss är heterosexuella, vissa tycker att det där med äktenskap borde försvinna över huvud taget och liknanade.
Visst är jag glad över samkönade äktenskap, men det finns viktigare frihetsfrågor om du frågar mig som HBT-person.
För mig så är de viktigaste frihetsfrågorna att erkänna fler kön än två, så att personer som inte identifierar sig med man/kvinna behöver tvingas gå med på antingen det ena eller andra, att det ska vara enklare att byta den juridiska könsmarkeringen, att folk som går igenom en könskorrigering inte ska behöva sterilisera sig/ska få spara könsceller, att intersexuella inte opereras på vid födseln mot deras vilja (såvida det inte är absolut nödvändigt av hälsoskäl), hjälpa unga (och andra åldrar med) HBT-personer som mår dåligt eftersom statistiken visar på att väldigt många mår dåligt, att folk inte förvägras boende och jobb, på grund av sexuell läggning, könsidentitet, könsuttryck eller liknande. Att undervisa bättre i skolan om HBT-personer, och att skriva om skolböcker. Jag minns själv min biologibok, och det stod ingenting om intersexuella i den på kapitlet om kön och sexualitet, inte heller om transpersoner eller könskorrigeringar, vilket jag faktiskt tycker är relevant även ur en biologisk synvinkel (däremot så stod det faktiskt lite om homosexuella personer, minns inte om de tog med bisexuella)
Det bästa med artikeln var nog ändå att Sverigedemokraterna uppenbarligen sagt att de stödjer heteronormen. Varför är jag inte förvånad?
Ta mig inte för alvarligt, jag har inte kollat upp informationen med andra källor.
Sedan säger de könsbyte i artikeln, vilket får mig att gnissla tänder. Använd könskorrigering! Det vore det bästa språkvalet, eftersom könsbyte ger en felaktig bild av hur det ligger till. Jag tycker att transsexuella personer (och personer som överväger/har gått igenom könskorrigering, men inte identifierar sig som transsexuella) som använder det ordet om sin egen process ska få använda det om de vill, det är en annan sak, eftersom de pratar om sig själva och alla inte ser på sin könskorrigering på samma sätt, men media (helst inte cissexuella heller) ska inte använda den termen, det är min åsikt.
Nu går jag in på ett kanske mer personligt plan, att däremot vill jag faktiskt inte att ens andra personer med transsexualism ska använda könsbyte om min process. Jag har visserligen använt termen ett par gånger i början, innan jag hittade könskorrigering, och då bytte jag, eftersom jag tyckte att könsbyte skavde mot min upplevelse. Dessutom implicerar termen som sagt att transpersoner/transsexuella som inte vill eller kan gå igenom könskorrigering inte är könet de identifierar med, vilket är högst orättvist. Könskorrigering är i stora delar av världen dyrt och svårtillgängligt, och många folk lever hela liv som sitt identifierade kön utan att ändra något kroppsligt.
Jag gillar hur artikeln är formulerad dock. "Transpersonerna är en grupp som fortfarande har flera ouppfyllda krav", den fick mig att skratta till, när de säger transpersonerna (och ouppfyllda krav), istället för transpersoner låter det som att alla transpersoner, varenda en, är en bunt aktivister som gjort upp en lista tillsammans och lämnat in, hehe. Nej, allvarligt talat, dåligt, Moderaterna.
Lars Lindblad, som är gruppledare för Moderaterna i riksdagen försvarar sig:
"Moderaterna har varit nyckelfaktor när det könsneutrala äktenskapet har genomförts, vilket ju måste vara den viktigaste frihetsfrågan i den här gruppen."
Uhm, nej. HBT-personer är ingen enhetlig grupp. Vissa av oss tjänar ingenting på könsneutrala äktenskap, eftersom en del av oss är heterosexuella, vissa tycker att det där med äktenskap borde försvinna över huvud taget och liknanade.
Visst är jag glad över samkönade äktenskap, men det finns viktigare frihetsfrågor om du frågar mig som HBT-person.
För mig så är de viktigaste frihetsfrågorna att erkänna fler kön än två, så att personer som inte identifierar sig med man/kvinna behöver tvingas gå med på antingen det ena eller andra, att det ska vara enklare att byta den juridiska könsmarkeringen, att folk som går igenom en könskorrigering inte ska behöva sterilisera sig/ska få spara könsceller, att intersexuella inte opereras på vid födseln mot deras vilja (såvida det inte är absolut nödvändigt av hälsoskäl), hjälpa unga (och andra åldrar med) HBT-personer som mår dåligt eftersom statistiken visar på att väldigt många mår dåligt, att folk inte förvägras boende och jobb, på grund av sexuell läggning, könsidentitet, könsuttryck eller liknande. Att undervisa bättre i skolan om HBT-personer, och att skriva om skolböcker. Jag minns själv min biologibok, och det stod ingenting om intersexuella i den på kapitlet om kön och sexualitet, inte heller om transpersoner eller könskorrigeringar, vilket jag faktiskt tycker är relevant även ur en biologisk synvinkel (däremot så stod det faktiskt lite om homosexuella personer, minns inte om de tog med bisexuella)
Det bästa med artikeln var nog ändå att Sverigedemokraterna uppenbarligen sagt att de stödjer heteronormen. Varför är jag inte förvånad?
Ta mig inte för alvarligt, jag har inte kollat upp informationen med andra källor.
Sedan säger de könsbyte i artikeln, vilket får mig att gnissla tänder. Använd könskorrigering! Det vore det bästa språkvalet, eftersom könsbyte ger en felaktig bild av hur det ligger till. Jag tycker att transsexuella personer (och personer som överväger/har gått igenom könskorrigering, men inte identifierar sig som transsexuella) som använder det ordet om sin egen process ska få använda det om de vill, det är en annan sak, eftersom de pratar om sig själva och alla inte ser på sin könskorrigering på samma sätt, men media (helst inte cissexuella heller) ska inte använda den termen, det är min åsikt.
Nu går jag in på ett kanske mer personligt plan, att däremot vill jag faktiskt inte att ens andra personer med transsexualism ska använda könsbyte om min process. Jag har visserligen använt termen ett par gånger i början, innan jag hittade könskorrigering, och då bytte jag, eftersom jag tyckte att könsbyte skavde mot min upplevelse. Dessutom implicerar termen som sagt att transpersoner/transsexuella som inte vill eller kan gå igenom könskorrigering inte är könet de identifierar med, vilket är högst orättvist. Könskorrigering är i stora delar av världen dyrt och svårtillgängligt, och många folk lever hela liv som sitt identifierade kön utan att ändra något kroppsligt.
lördag 25 juli 2009
Varför måste det göra så ont?
Varför måste det göra så ont? När de säger det där namnet som de tror är mitt, när de kallar mig för hon istället för han, när de pratar om bögar som att det inte satt en hos dem, när jag inte kan berätta om något transfobiskt eller homofobiskt som fick mina ögon att tåras i sorg och vrede, när det känns som att jag måste leva en lögn inför de jag älskar, när jag inte vågar säga att de japanska tecknen jag satt upp på min dörr formar mitt riktiga namn som de vägrar låta falla från sina läppar, när mitt huvud är fullt av trans och jag inte har någonstans att fly, när jag bara vill gömma mig för resten av världen och aldrig mer gå ut igen för att folk ska sluta felköna mig, när kroppen, och särskillt utväxterna på min bröstkorg gör att jag knappt står ut!
Jag önskar att jag kunde släppa allt ur tankarna och bara vara, men hur kan jag, när de konstant gör sig påminda? Jag vill slippa tänka på min transsexualism, och jag vet att jag egentligen borde ockupera min tid med annat för att distrahera mig själv från det hela, men jag har ingen större energi att göra något annat i den här värmen, mer än att surfa som en tok och lyssna på musik, orkar inte ta kontakt med någon och gå ut och göra något. Jag önskar att jag slutade lägga märke till en massa snygga killar, antingen för att jag attraherad av dem eller vill se ut som dem, det är bara jobbigt. Jag önskar att jag kunde sluta med att stirra mig i spegeln vid varje tillfälle i ett fåfängt hopp om att jag ska se manlig ut när jag ser mig själv.
Kan en hjärna splittras i tusentals småbitar? Det känns som att min håller på att göra det. Varför måste det ibland kännas som att det enklaste alternativet vore att bara lägga mig ned och dö? Inte på ett deprimerat sätt, för nej, jag känner mig inte särskillt nedstämd, utan bara som att det vore ett faktum. Då skulle jag slippa allt krångel, all väntan, alla oförstående, okänsliga personer som jag kanske måste komma ut inför, den totala frustration som uppstår inombords när jag vill ha bytt juridiskt namn innan skolstarten och min oförmåga att ta upp det med föräldrarna.
En dikt:
Jag är en larv i en puppa,
jag väntar på att flyga
En silverfjäril mot blå himmel
Jag går inte från kvinna till man
kvinna var aldrig min startpunkt
Jag går från ingen till jag
snarare en pojke som väntar på
Att växa upp och bli en man
En bild i en stil som jag funderar på att göra min projektarbeteserie i, den ser ut som några av de alternativa serier som finns i Sverige. Den högra handen är jävligt ful, den funderar jag på att göra om. Jag har redan kommit på ett namn på serien jag ska göra: Trangst. För jag älskar ordet, det är så fyndigt, och för att jag tycker att det passar så bra in på vad jag upplever. För att jag trangstar otroligt mycket för tillfället.
Jag önskar att jag kunde släppa allt ur tankarna och bara vara, men hur kan jag, när de konstant gör sig påminda? Jag vill slippa tänka på min transsexualism, och jag vet att jag egentligen borde ockupera min tid med annat för att distrahera mig själv från det hela, men jag har ingen större energi att göra något annat i den här värmen, mer än att surfa som en tok och lyssna på musik, orkar inte ta kontakt med någon och gå ut och göra något. Jag önskar att jag slutade lägga märke till en massa snygga killar, antingen för att jag attraherad av dem eller vill se ut som dem, det är bara jobbigt. Jag önskar att jag kunde sluta med att stirra mig i spegeln vid varje tillfälle i ett fåfängt hopp om att jag ska se manlig ut när jag ser mig själv.
Kan en hjärna splittras i tusentals småbitar? Det känns som att min håller på att göra det. Varför måste det ibland kännas som att det enklaste alternativet vore att bara lägga mig ned och dö? Inte på ett deprimerat sätt, för nej, jag känner mig inte särskillt nedstämd, utan bara som att det vore ett faktum. Då skulle jag slippa allt krångel, all väntan, alla oförstående, okänsliga personer som jag kanske måste komma ut inför, den totala frustration som uppstår inombords när jag vill ha bytt juridiskt namn innan skolstarten och min oförmåga att ta upp det med föräldrarna.
En dikt:
Jag är en larv i en puppa,
jag väntar på att flyga
En silverfjäril mot blå himmel
Jag går inte från kvinna till man
kvinna var aldrig min startpunkt
Jag går från ingen till jag
snarare en pojke som väntar på
Att växa upp och bli en man
En bild i en stil som jag funderar på att göra min projektarbeteserie i, den ser ut som några av de alternativa serier som finns i Sverige. Den högra handen är jävligt ful, den funderar jag på att göra om. Jag har redan kommit på ett namn på serien jag ska göra: Trangst. För jag älskar ordet, det är så fyndigt, och för att jag tycker att det passar så bra in på vad jag upplever. För att jag trangstar otroligt mycket för tillfället.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
