Tadaima!!!! (Jag är tillbaka)

Äntligen hemma till min kära dator igen efter en vecka med transläger och sedan besök hos släktingar. Nu tänker jag lugnt sitta klistrad vid den resten av kvällen. Dessutom så får jag sova i ett rum som jag inte delar med någon igen, jag lyckas aldrig sova bra i samma rum som någon annan.

Translägret var otroligt jobbigt men roligt. Jag har varit på osedvanligt bra humör de senaste dagarna sen det var över, och jag längtar tillbaka dit. Tyvärr kunde jag inte undvika att gråta några gånger när jag var där, men det var inte så farligt. Jag skrattade mer än jag gjort på evigheter. Enda problemet är nu att jag vill gå runt och säga "äru bög eller?" till alla, vilket tyvärr inte är så lämpligt, eftersom jag inte är öppet trans eller homo inför mina systrar (och resten inte fattar att jag är det, mer eller mindre), och då blir det inte lika roligt att härma och håna en hetero macho grabbs vokabulär. Det var otroligt skönt att få bada för första gången på åratal, jag äslkar mina nya badbyxor, de är så snygga. Det kändes också otroligt skönt och självklart att bli benämnd som han och med rätt namn, och att få benämna alla andra med rätt namn och pronomen. Jag gjorde ett misstag, jag kallade någon hon istället för hen, eftersom jag hade fått för mig att hen var tjej-identifierad. Så det var inte ett misstag där jag lyckades slippa och säga fel trotts att jag visste självidentifikationen, utan bara min fixa hjärna som fått för sig att personen identifierade som hon, och det känns som ett bättre sätt att göra fel. Jag blir faktiskt arg på att många cispersoner har så svårt att säga det transpersoner föredrar. Förstår de verkligen inte den känsla av att vara rätt när folk kallar en för det man själv föredrar? Jag älskar att bli kallad pojke! Jag älskar det. Jag är en prepubertal pojke som ska växa upp och bli en man. Ursäkta, jag gottar mig lite i att rättnämna mig själv.

Det var en aning jobbigt att vara hos släktingar som inte har en aning om vem jag är , vad jag identifierar mig som eller vad jag föredrar att kallas, men inte så jobbigt som jag trodde, eftersom vi gjorde mycket mer annat än att umgås med dem. En ny erfarenhet jag fick är att iskolaglass med choklad i toppen med ett överdrag av vit choklad är gott. Jag kunde inte låta bli att fundera över vilka som eventuellt är queera, eftersom det är ganska troligt att jag har en hel del homo/bisexuella släktingar, med tanke på att jag är transsexuell. Hela min familj är på misstänkt-listan, samt mina kusiner, vilket är baserat på att ingen är jobbigt macho av killarna eller överdrivet feminin av tjejerna (jag har fördomar mot heterosexuella, att de är könsstereotypa till exempel), och ingen verkar särskilt intresserad av det så kallade "motsatta könet", eller vad man ska kalla det, jag gillar inte ordvalet av flera anledningar (som har med det könsbinära att göra), men kommer inte på något bättre för stunden. Vilket i för sig kan betyda att de är aemotionella, väldigt diskreta, eller helt enkelt inte bryr sig så mycket om sådant, än att de är queera och i garderoben. Den värsta upplevelsen var nog när jag och mina systrar blev presenterade som "flickorna" av vår moster.

Jag kände mig otroligt nöjd med hur jag ser ut i spegeln den här helgen också, det kändes som att jag såg ut som lillebrodern i familjen (vilket jag är i för sig), några år yngre än systrarna. Det kändes otroligt bra, naturligtvis. Det är otroligt hur mycket mer jag uppskattar mitt utseende i nuläget när jag har bröstbindare och kläder som döljer kroppsformen. Om jag ens en aning misstänkt att mitt obehag inför för mitt utseende och kropp hade med att jag var rultig, så skulle de tvivlen vara borta vid det här lagret. Det stör mig ibland, i för sig, men inte så uppenbart. Min kropp är besvärlig förvisso, särskilt när jag ska duscha, men det hjälper att jag är ganska nöjd med det yttre. Ibland måste man klä på sig för att vara sig själv. Fast ibland hjälper det inte, vissa dagar vill man bara gömma sig för allting.

Det har varit en fin vecka, helt enkelt.

En av de saker som pressar mig mest är att mina systrar inte vet någonting, jag måste se till att informera dem så snart som möjligt om att jag är en transsexuell kille. Antagligen på egen hand, eftersom mina föräldrar inte är med på noterna, och vi har dålig kommunikation. Ändå så lyckades jag ha ett litet snack om mitt liv i allmänhet med min mamma, inte för att hon nämnde något om trans, men hon hintade, särskilt när vi pratade om lägret. Jag lyckades få reda på när min endokrinologtid är. Tyvärr om ganska lång tid. Efter jag varit på det skulle det nämligen eventuellt bli tal om hormonblockers för min del, vilket jag vill ha så fort som möjligt.

Diverse

Imorgon så ska jag alltså åka till translägret. Det kommer förhoppningsvis vara trevligt, om jag klarar pressen, att vara omgiven av så många människor som jag inte känner. Det blir svårt att kunna vara ensam emellanåt, ifall jag behöver det. Jag hoppas att jag inte börjar gråta, som jag gör ibland om det är alltför många obekanta. Jag hoppas att jag lyckas vara social och trevlig, men jag tvivlar. Tänk om jag inte har något att prata med de andra med.

Har känt mig ganska nere de senaste dagarna på grund av min, eller bristen på min sociala kompetens. Varför måste man känna att det är jobbigt att ha kontakt med människor och på samma gång jobbigt att inte ha det? Det känns som att alla mina ord försvunnit, jag har inget jag vill prata om, jag gillar inte att småprata, eftersom det alltid känns som att jag måste prestera, komma på något intressant att säga. Samma sak om jag ska stämma möte med någon, då tänker jag alltid ut hur och när och på vilket sätt jag ska ta kontakt innan, och sedan vad den personen skulle tycka vara roligt, och efter det en lämplig plats och så vidare, allt för att försöka försäkra mig om att personen nog kommer att ha roligt även om jag inte pratar så mycket.

Att träffas utan förberedelse ensam med någon får paniken att välla upp inom mig, då har jag ju inget manus att utgå från, ingenting att erbjuda om jag inte lyckas få ur mig något vettigt. Min gissning är att jag är en självupptagen och narcissistisk person, men jag vet inte vad jag ska göra åt det, jag lever fortfarande lite i min egen värld, även om det blivit bättre nu.

Som idag till exempel, trotts att jag lyckades småprata allmänt, så ville jag bara prata om Tolkien Ensemble, även om jag inte gjorde det, eftersom jag just kommit över deras musik, vilket i sin tur väckte upp mitt intresse för Tolkiens värld igen (det går i perioder). Jag hade hört en låt av dem för några år sen, och lyckades nu snubbla över dem igen. Deras låtar är en musikalisk adaption av J.R.R Tolkiens dikter, och jag tycker flera av dem är riktigt bra, jag lyssnar just nu konstant på dem, ännu ett bidrag till min skumma musiksmak.

Nu försöker jag bara överträffa mig själv i onödigt vetande och ventilera min önskan att tala om ämnet lite eftersom jag inte vet någon som skulle vara intresserad att prata om det hela:
Texten är Bilbos, som läses upp (eller sjungs) i Vattnadal (jag gillar namnen i den gamla översättningen, den senaste retar mig, eftersom språket inte låter bra, inte gammaldags nog) som handlar om Eärendil, och Bilbo blev irriterad för att alverna inte kunde höra vilka delar av diktandet som Bilbo fått hjälp av Aragorn ( vilket var endast en rad, 'upon his breast an emerald').
Videons bilder är Sagan om ringen- illustrationer och fanart, större delen av Ted Nasmith, Någon av Anke-Katrin Eissman och John Howe, och sedan några andra som jag sett förut, men inte vet vem som gjort dem. De flesta bilder med en person på är lustigt nog på Tuor, uppenbarligen är folk inte så intresserade av att rita Eärendil, vilket är synd, jag gillar honom.


Jag kommer nog att trivas på lägret, jag är bara en aning nervös just nu. Några dagar med rättkönande och rätt namn ser jag verkligen fram emot.

Min mamma: "Måste du använda det (mitt namn) på lägret?"

Ärligt talat, ja, det är mitt namn, oavsett om hon gillar det eller inte. Det råkar bara inte vara mitt juridiska födelsenamn. Hon förstår inte. Mitt namn är ingenting jag valde i all hast för att inte bli kallad mitt födelsenamn (även om det naturligtvis var en bakomliggande anledning), utan jag valde ett namn som jag verkligen gillade och som har känslomässig förankring till mig, även om jag oroar mig lite över att det är för ovanligt. Det är så komiskt att hon frågar om jag är tvungen att använda det på translägret av alla platser, eftersom det är där jag mest kan räkna med att bli sedd som mig själv, och namnet är en del av det. Så många platser som folk inte vet om mitt juridiska namn, ju bättre som möjligt. Jag tror att det antagligen är jobbigt och svårbegripligt för en förälder att förstå att ett barn inte identifierar sig med det namn som de antagligen med omsorg valt ut och förknippat med barnet.

Jag är lite ledsen över att jag inte kan vara den hon förväntar sig av mig, så till den grad att jag funderat på att gå in i garderoben igen, men det skulle inte fungera, jag kan inte göra något sådant mot mig själv. Det var inte lugnt ens innan jag kom ut, jag var ingen gladlynt person, jag var olycklig, jag kan inte vara något jag aldrig varit. Vad jag önskar att de bara kunde se mig som den jag är, deras son och bror, det är ju inte egentligen något som förändrats mellan oss, mer än deras förutfattade slutsatser om vem jag är. För det är inte jag som har problem med min könsidentitet, utan dem. Varför måste det göra ont? Det jag gör är att visa dem att jag älskar dem, och att jag vet vad jag håller på med, vem jag är, mer än så kan jag nog inte göra, de måste själva våga tänka om.

Nostalgitripp igen

Jag är så himla glad över att jag lyckats hitta ett musikstycke som jag letat efter ett bra tag nu. Den är från Heroes of Might and Magic IV, vilket jag spelade när jag var yngre. Jag bara älskar soundtracksen i det spelet. jag har dem på min iPod, men jag hade inte lyckats få tag på just den här. Jag gillade spelet med, jag gillade konceptet, det var i min stil, ett turn based strategy game (googlade just och hittade en översättning: turordningsbaserat strategispel). Jag kanske har dålig smak, men jag gilldae även att historierna var textade (det dök upp rutor med text där händelser stod). Är mest bara glad att jag hittade musikstycket eftersom det var en av mina favoriter i spelet, den spelades när man var i gröna landskap.

Men det musikstycke som jag gillar absolut bäst från spelet är ändå musiken som spelades när man seglade omkring på havet. Nostalgi.


Musiken förekommer även i animen The Twelve Kingdoms, som kom ut samma år (vilket hörs ganska tydligt i videon från 7:45). Jag undrar vem som snodde musiken från vem. Google gav mig inget enkelt svar, och jag tror inte jag bryr mig så mycket, den är utmärkt i båda sammanhangen.

Rydelius

Besöket hos Rydelius gick väl ganska bra. Jag var en aning nervös på vägen dit, men inte så farligt. Det var två personer som vi skulle träffa, Rydelius och en kvinna till. Först så fick jag prata ensam med dem. Jag fick prata lite om mig själv, och kunde inte låta bli att gråta lite. När jag lämnade fram min text och de fick läsa lite, så kommenterade de hur bra jag var på att uttrycka mig, haha. Älskar att få komplimanger för mitt skrivande när jag minst av allt väntar det. Jag tycker att jag fokuserade en aning för mycket på den sociala biten i den. Även fast jag var ganska fåordig så tror jag att jag lyckades få fram det hela tämligen bra.

De pratade med mina föräldrar i enrum ett tag sedan, jag undrar vad de sade för någonting, men jag vågar inte direkt fråga dem. Efter det så pratade vi allihop en stund om det hela.
Uppenbarligen så hade min morsa avbokat tiden hos endokrinologen åt mig (utan att tala om det för mig, naturligtvis), och vi ska försöka hitta en ny tid så snart som möjligt, och efter endokrinologbesöket, så skulle de komma fram till om jag skulle få börja med hormonblockers .

Det verkar som att utredningen ska sätta igång mer i augusti, eftersom alla ska på semester, men det verkar som att jag redan har ett litet förssprång eftersom jag gör aspergerutredningen och för att jag fyllt i blanketter för att mäta depression/ångest osv. hos psykiatrikern hos skolungdomsmottagningen flera gånger redan.

Det enda som jag störde mig på var Rydelius ordval av "flickor som blir pojkar", det får transaktivistblinkersen att sätta igång direkt, även om jag inte sa något. Jag ser inte direkt könskorrigeringen som att jag går från ett kön till ett annat riktigt, utan som att jag vill rätta kroppen till det kön jag är. Det känns så ciscentriskt att utgå från kroppen för att bestämma kön, istället för personens egna könsidentitet. Dessutom är det att implicera att de transpersoner som inte går igenom en könskorrigering inte är det kön de säger sig vara, vilket jag inte kan hålla med om. Fast jag invände inte, eftersom det inte kändes som rätt läge, och för att mina föräldrar var där, det får jag ta upp mer på annat håll.