Ego

Jag älskar mig själv.

Jag är kreativ, smart och intellektuell, jag gör mitt bästa för att vara snäll mot andra.

Jag förtjänar respekt.

Det jag säger är ingen börda för folk att bära, jag kan säga intressanta och roliga saker.

Jag tycker inte synd om mig själv och är inte särskilt egoistisk, jag har anledning att klaga och vara irriterad på andra ibland.

Jag kommer ofta med bra ideér, och jag engagerar mig.

Det kommer att gå bra för mig.

Jag är modig och handlingskraftig när jag väl tar tag i något.

Jag är inte dum.

Det är inget litet steg för mig att skriva de här orden, jag som i en så stor del av mitt liv har känt ett så starkt självhat att jag inte vetat vad jag ska göra av mig själv. Fortfarande så tror jag inte på dem, mer än ibland, men jag övar mig. Att tycka om sig själv är något man måste lära sig, verkar det som. Jag har i alla fall blivit mycket bättre på det, nu kommer bara tvivlen, att jag inte är värd något, i små doser, och verkar bara vara när jag försöker göra något extra viktigt, att tala om någonting svårt, eller när jag är rädd att jag klivit över någon slags linje och är rädd att skrämma bort folk jag tycker om, vilket inte händer lika ofta som till exempel i somras, men det är jobbigt när de kommer.

Cupcakes.

Idag har jag bakat cupcakes och bryggt en kanna te, och bjudit familjen på fika eftersom jag köpte en ny teservis igår och ville använda den så fort som möjligt. Den är vit med rosmotiv på och en ljusgrön kant.

Allting matchade tillsammans med, eftersom jag ville ha det så.. Teet var ros och aprikoste, och det luktade underbart. Jag gjorde tre olika sorters cupcakes, banan och choklad, med chokladfrosting (de bruna med hjärtan på), hallon med vit chokladfrosting (de vita med physalis på) och sedan blåbär med vaniljfrosting (de rosa).

De med blåbär var alla överens om att det var godast, det blev så bra kontrast mellan de lite syrliga bären och vaniljfrostingen. Servisen tycktes om av min pappa och han tyckte vill skulle köpa hela uppsättningen, inte bara koppar och fat, vilket jag är glad för eftersom jag själv valt ut det, så nu funderar jag på att köpa mer koppar och fat samt gräddkannan och tekannan.

Psykologibesök

Så fick jag äntligen besöka psykologen på Astrid Lindgrens. Jag pratade om hur frustrerad jag var över att det tog sådan tid. Det som alltid slår mig är hur dålig kontakt alla verkar ha med varrandra, ingen verkar ha koll på någonting. Vad var det för idé att skicka material från npf-utredningen och ungdomsmottagningen till Astrid Lindgrens, om jag ändå själv måste berätta vad som står i papprena?

Jaja, det var väl inte hela världen, mer än att det är väl roligt för henne att säga hur alla som gör utredningen är frustrerade över tiden. Vad tror hon? Hon borde själv testa hur det är att vara trans, så kanske hon förstår hur det är när saker tar fruktansvärt lång tid. Jag har vantrivts i min kropp i nästan sju år vid det här laget, är det så svårt att begripa att jag är frustrerad, att jag inte kan koppla av och bara leva mitt liv emellanåt? Transsexualism är ingen hobby, det är ett 24-timmarsjobb. Jag vet vem jag är, och jag fattar inte varför det ska ta så lång tid för dem att också inse vem jag är. Det är ju antagligen inte se som bestämt att det ska vara så rysligt lång tid, så det tjänar inte direkt till att bli sur på dem, men det är så onödigt.

Det är ironiskt att de tror att man inte vet någonting när man kommer dit, när det faktiskt är relativt enkelt att hitta sidor om transsexualism om man söker på google, men det är hur svårt som helst att hitta hur man ska göra som mindreårig och vilja ha utredning. Jag har väldigt svårt att tänka mig att man slumpmässigt lyckats hitta denna information utan att veta eller vara tämligen säker att man är trans, men om de nu vill ställa frågor som jag tycker är idiotiskt självklara, så visst.

Jag började naturligtvis gråta, så typiskt mig. Det var när hon pratade om hur lång tid utredningen skulle ta, och jag blev ledsen eftersom jag inte orkar vänta. Faktiskt är att jag inte vet hur jag ska överleva så länge. Jag får planera en överlevnadsstrategi. De fick i alla fall min självbiografiska serie, och jag hoppas att de läser den, den kanske kan hjälpa dem att se att jag är transsexuell, eftersom den innehåller vissa saker som är typiska.

Men nu har jag i alla fall en ny tid, så jag behöver inte känna den där ovissheten som plågade mig i höstas någon vecka framöver. Jag har i alla fall startat nu.

Bekännelser

Jag håller på att bryta ihop inombords.

Det är som att jag inte orkar mer.

Jag är fast i en kropp som inte är min.

Jag har flytt från den så länge nu, och jag orkar inte springa längre.

Det är som att jag inte står ut att röra mig, att andas, att existera i den kroppen en enda sekund till.

Jag brukar slå mig själv på de där utväxterna jag har på bröstet, trycka in dem med mina handflator för att försöka stå ut, för att få dem att försvinna.

På sidan av kroppen finns sår efter bindern, som jag spänner allt för hårt, utan att det hjälper, jag känner ändå av deras existens.

När jag ser mig själv i spegeln, ser jag en gråtande ung kille. Det gör nästan alla andra också. Jag kan nästan inbilla mig att allt är som det ska vissa stunder, tills jag återigen slås av den kropp jag har under kläderna.

En hemlighet, jag har inte så stark känsel i vissa delar av kroppen, som påstås vara känsliga, och så har det alltid varit.

Ibland försöker jag greppa efter kroppsdelar som borde vara där, men som inte är det.

Jag vet vem jag är, mer än någonsin förut, men andra kan inte se, och de kan inte se smärtan inombords när någon säger det namnet, det pronomen. Det kan inte se att de just har förvägrat min existens, mitt jag. De har förvägrat mig min rätt till mig själv.

Jag har det inte så dåligt som vissa, det medger jag. Men jag bär runt på en säck, och i den säcken dimper det ner stenar, efter att först ha träffat mig mitt i bröstet, och jag tvingas släpa runt på denna säck.

Det är kanske omöjligt att verkligen förstå, om man inte själv släpat runt på den där säcken, man vill kräkas, man vill spy, kravla ihop sig i fosterställning och sluta tänka, tårarna svider i ögonvrån. Man blir arg, arg över att andra är så okunniga och ovetande, över att man själv känner sig så patetisk, att man har stått på toppen av en klippa och trillat ner och får börja om på nytt att klättra uppför.

I mitt hjärta finns en plats för cispersoner jag älskar, men det är just det att jag älskar dem och de älskar mig som gör att jag hatar dem för att de inte kan se att jag är en knivhuggen Julius Ceasar som ropar, Et tu, Brute?.

Jag måste stå ut, men jag står inte ut.

Jag måste tvinga mitt sinne att uppehålla sig och fly, för om jag inte gör det så knäcks jag.

Kommer jag någonsin att bli bekväm nog i den här kroppen, i det här livet?

Kommer jag någonsin att få vara jag?

Det började med en väska...

Varför verkar det inte finnas en enda vettig anime/manga/japanska tv-spelsaffär i hela det här landet? Sf-bokhandeln har en hel del, men det är inte tillräckligt inriktat på manga/anime för min smak, det känns som man aldrig vet vad de har inne i sortimentet, i alla fall när det kommer till plushies och andra tillbehör, utan det verkar vara lite hipp som happ.

Nej, jag vill ha en affär som fokuserar enbart på japansk populärkultur. Det är nästan så att jag vill starta en själv, det är så irriterande att behöva köpa saker över internet från andra länder med en svindyr fraktnota som ibland kostar mer än själva produkten, och de enda andra sätten verkar vara att köpa begagnat via inernet, vilket bär mig emot att göra eftersom man inte vet i vilket skick produkten är i, eller så klart åka på ett konvent, men det är ju inte direkt som att en vill åka på ett konvent bara för att få shoppa lite grann, det kostar pengar.

Såvida jag inte har helt fel och det finns en butik i sverige någonstanns, som jag har missat att googla mig fram till.

Jag vill också ha fler ställen där jag kan köpa pocky, jag känner bara till ett ställe i hela stan som har fler än en sort.

Nu skulle jag kunna klaga på alla de andra butiker som jag tycker borde finnas, men det skulle nog bli ganska tråkigt, så jag ska inte snacka om steampunk, lolita, goth (vettig, inte de som finns runt drottninggatan, de fokuserar så mycket på "tjejkläder", alltså det är för små storlekar, de har för gulliga motiv, och de försöker häva fram kurvor och vissa andra kroppsdelar som jag gör mitt bästa för att trycka ihop, inte visa upp) etc.

Titeln beror på att dennna frustrerade rant började genom att jag letade efter en ny väska, eftersom min gamla håller på att gå sönder, och jag gärna ville ha en med anime-motiv på.