Caster Semenya, den 18-åriga tjej som vann guld 800 meter i VM, är uppenbarligen intersexuell, rapporterar de som gjorde "könstestet" (vilket är så idiotiskt, som att det finns något sätt att mäta kön, förutom självidentifikation) kom fram till enligt Guardian och N Y Daily News (varning för okänsliga artiklar), jag fick reda på det via Shakesville.
Hon är bara 18 år, ett år äldre än jag och tidningar över hela världen har skrivit artiklar om det hela, samt att massvis av personer ifrågasatt hennes kön och använt han/hon/den i ett enda svep. varför börjar jag önska att jag kunde få cispersoner att hålla käften när de ska uttala sig om intersexuella, transsexuella eller transpersoner? För det verkar omöjligt för det flesta att göra det utan att se oss som objekt istället för riktiga människor, och de tror alltid att de vet mycket bättre än forskare (då menar jag inte alla forskare, vissa är också drabbade av könsbinärstänkandet) och oss själva vad kön egentligen är och ljudligt uttrycker sin åsikt. (oftast är de helt okunniga).
Det verkar som att hon får behålla sin medalj i alla fall, vilket förhoppningsvis stämmer (rätta mig om jag uppfattade det hela fel). Hoppas att de låter henne fortsätta tävla mot de andra damerna i fortsättningen. Inte för att jag gillar den könsbinära indelningen av idrott, eller idrottstävlingar överhuvudtaget, folk tar det för seriöst, men nu när de finns där, så måste hon självklart få rätt att tävla i damernas. Och sen till de idioter som jag hört säga "men då kan ju vilken man som helst också säga att han är kvinna och tävla i damernas!", ingen kommer att göra det, den här världen är alldeles för transfobisk för att någon som av samhället anses vara man skulle göra det utan att verkligen identifiera som kvinna. Och om världen inte vore så transfobisk, så skulle det inte spela någon roll för folk om någon gjorde det. Dessutom är det så jävla dumt att jämföra henne med en man, det är att indirekt påstå att hon är en.
Hoppas att hon inte mår psykiskt dåligt, men det är väl tyvärr troligt att hon gör det. Det där är inte ett trevligt sätt att få reda på sådana saker, faktiskt det värsta sättet jag kan tänka mig. Hon får virtuella kramar från mig.
fredag 11 september 2009
onsdag 9 september 2009
Barndomsvänner
Idag tror jag att jag såg en av de bästa vänner jag haft på bussen. Han hade vuxit upp sen jag såg honom senast, vilket var över två år sen. Men vi hade slutat att vara vänner innan dess. Jag låtsades inte om honom, jag ville inte bli igenkänd för han känner mig under ett namn jag inte identifierar mig med, och jag vill inte direkt dra upp trans 101 med någon som jag inte umgås med längre.
Han stirrade lite på mig, men jag tror inte att han lyckades placera mig, jag har så radikalt annorlunda frisyr, annorlunda hårfärg och annorlunda klädstil än när vi sågs sist. Jag är inte samma olyckliga varelse nu för tiden, jag försöker inte låtsas att jag är tjej, (och då syftar jag inte på mitt försök att klä mig i klänning och kjol och ha långt hår, även om det ingick), utan jag fick insikten att jag är kille, vilket har fått mig att få en ny utstrålning utåt.
Trotts att jag inte ville bli igenkänd, finns det ett masochistiskt drag inom mig som vill söka upp honom och fråga vad han tyckte om att vi var tre killar som satt och datanördade ihop, inte två killar och en tjej vilket omvärlden trodde. Kanske för att jag någonstans inombords längtar efter bekräftelse från de som kände mig från den tiden då jag var en av grabbarna. Det känns som att jag förväntar mig att svaret att han inte är förvånad alls. Jag vill ungefär ropa: "titta på mig, jag var en kille egentligen! Det är därför jag blev sådär hemskt olycklig och tråkig att vara med, det blev liksom helt fel på vägen, men jag är på väg åt rätt håll nu!"
Det kändes på det hela taget lite konstigt, han var en ung man som antagligen levde sitt liv som vanligt, han verkade fortfarande scouta för han hade en sådan sorts ryggsäck på ryggen, och jag, fortfarande en liten pojke som väntar på att komma in i puberteten. Kan inte låta bli att vara en aning avundsjuk, för honom verkar livet ha fortsatt sen vi slutade vara vänner, men jag står fortfarande och stampar på samma punkt efter en omväg. Inte för att jag tror att jag skulle vilja byta, att vara trans är något som fått mig att växa som människa, men jag önskar att det kunde vara slut nu, att jag kunde vakna imorgon med skäggstubb, istället för denna väntan. Jag är i väntan på skägg.
Efter ett tag drabbades jag av saknaden, jag saknar honom, jag saknar den jag var då. Varför kan jag inte släppa den saknaden? Vad tjänar det till, vänner och tider kommer och går, det är så livet är, livet är inte så enkelt längre, jag är inte samma person längre, och antagligen inte han heller, världen är inte likadan.
Han stirrade lite på mig, men jag tror inte att han lyckades placera mig, jag har så radikalt annorlunda frisyr, annorlunda hårfärg och annorlunda klädstil än när vi sågs sist. Jag är inte samma olyckliga varelse nu för tiden, jag försöker inte låtsas att jag är tjej, (och då syftar jag inte på mitt försök att klä mig i klänning och kjol och ha långt hår, även om det ingick), utan jag fick insikten att jag är kille, vilket har fått mig att få en ny utstrålning utåt.
Trotts att jag inte ville bli igenkänd, finns det ett masochistiskt drag inom mig som vill söka upp honom och fråga vad han tyckte om att vi var tre killar som satt och datanördade ihop, inte två killar och en tjej vilket omvärlden trodde. Kanske för att jag någonstans inombords längtar efter bekräftelse från de som kände mig från den tiden då jag var en av grabbarna. Det känns som att jag förväntar mig att svaret att han inte är förvånad alls. Jag vill ungefär ropa: "titta på mig, jag var en kille egentligen! Det är därför jag blev sådär hemskt olycklig och tråkig att vara med, det blev liksom helt fel på vägen, men jag är på väg åt rätt håll nu!"
Det kändes på det hela taget lite konstigt, han var en ung man som antagligen levde sitt liv som vanligt, han verkade fortfarande scouta för han hade en sådan sorts ryggsäck på ryggen, och jag, fortfarande en liten pojke som väntar på att komma in i puberteten. Kan inte låta bli att vara en aning avundsjuk, för honom verkar livet ha fortsatt sen vi slutade vara vänner, men jag står fortfarande och stampar på samma punkt efter en omväg. Inte för att jag tror att jag skulle vilja byta, att vara trans är något som fått mig att växa som människa, men jag önskar att det kunde vara slut nu, att jag kunde vakna imorgon med skäggstubb, istället för denna väntan. Jag är i väntan på skägg.
Efter ett tag drabbades jag av saknaden, jag saknar honom, jag saknar den jag var då. Varför kan jag inte släppa den saknaden? Vad tjänar det till, vänner och tider kommer och går, det är så livet är, livet är inte så enkelt längre, jag är inte samma person längre, och antagligen inte han heller, världen är inte likadan.
söndag 6 september 2009
Dikt
"The same stream of life
that runs through my veins night and day
runs through the world
and dances in rhythmic measures.
It is the same life
that shoots in joy through the dust of the earth
in numberless blades of grass
and breaks into tumultuous waves of leaves and flowers.
It is the same life
that is rocked in the ocean-cradle
of birth and of death,
in ebb and in flow.
I feel my limbs are made glorious
by the touch of this world of life.
And my pride is from the life-throb of ages
dancing in my blood this moment."
Jag älskar den, den får mig att rysa varje gång jag läser den. Jag önskar att jag kunde läsa den på originalspråket, eftersom mycket ofta går förlorat i översättningar.
lördag 5 september 2009
Författare och böcker
Jag blev irriterad när jag läste i DN Kultur idag, s 5, artikeln Manifest för framtida läsupplevelser. En av punkterna i deras lista lyder:
"Vi läsare struntar i författarens bakomliggande motiv till att skriva. Vi läsare är intelligenta nog att kunna skilja författarens person från dess skrivna text."
Tack för att ni försöker påstå att alla som inte håller med er har låg intelligens. Jag håller nämligen inte med den meningen alls. Det är omöjligt att skilja en skrift från sin författare, kanske i någon hypotetisk fantasivärld, då skriften skulle släppa all förankring till författaren.
En skrift kan aldrig undvika att bli färgad av författarens livssyn, eftersom författaren endast kan skriva från sitt eget perspektiv. Ta till exempel en väldigt misogyn person som är författare, det skulle säkert märkas på sättet kvinnor skildras i en roman av den personen, kanske skulle de märkas att hen delade upp dem i madonna/hora och ge dem mindre mänsklighet eller karaktärsutveckling, eller att de framställdes som patetiska och beroende av män. Misogyni innebär att man ser kvinnor som mindre mänskliga, hur skulle det inte kunna påverka texten? Ta till exempel Strindberg, en författare som jag inte kan läsa eftersom hans skildringar av kvinnor är så påfrestande. Hans verk är misogyna, han själv var, vilket inte är förvånande, misogyn.
Det är även en fråga om vad man vill ge pengar till, för om man köper en bok av denne författare så innebär det eventuellt att författaren får pengar utav det, och frågan är om man vill att ens pengar ska gå till och stödja någon som är hatisk och föraktar en hel grupp riktiga människor, kanske någon som till och med aktivt förespråkar sitt hat mot denna grupp, istället för att lägga dem på en annan författare som skriver lika bra, men inte gör något sådant.
Ett utmärkt exempel på det jag nämner är Sci-fi-författaren John C Wright, som nyligen uttalade sig homofobiskt i ett inlägg på sin livejournal (länken leder till en kopia av texten och en persons svar på den, eftersom originalet togs ned) på internet, vilket ledde till att ett antal Homo/bisexuella-personer, deras familjemedlemmar och allierade kommenterade att de inte skulle köpa hans böcker mer. Jag tycker inte alls det är märkligt att man inte vill ge pengar och resurser åt någon som man vet anser att en själv eller personer som man stödjer inte räknas som en fullvärdig människa, det måste oundvikligen färga hur man tolkar hans texter, även fast texterna i sig inte nämner HBT-personer, eftersom man då läser den i vetskap att den värld man befinner sig i är skapad av någon som uttalat att han inte tycker att personer som jag är önskvärda. Hans uttalande har lett till att jag aldrig ens kommer så mycket som att se åt hans böckers håll. Det kallar jag inte brist på intelligens, det kallar jag att inte slösa bort sin tid på något som får en att känna sig obehaglig.
Nu vet jag att ovanstående citat mest syftar på att de inte bryr sig ifall författare skriver i kommersiellt syfte eller inte, vilket diskuterats i DN nyligen. Jag väljer ändå att tolka det i ett bredare perspektiv eftersom det är ett argument som jag hört tämligen ofta, särskilt som kritik ifall man bojkottar enskilda författares verk.
"Vi läsare struntar i författarens bakomliggande motiv till att skriva. Vi läsare är intelligenta nog att kunna skilja författarens person från dess skrivna text."
Tack för att ni försöker påstå att alla som inte håller med er har låg intelligens. Jag håller nämligen inte med den meningen alls. Det är omöjligt att skilja en skrift från sin författare, kanske i någon hypotetisk fantasivärld, då skriften skulle släppa all förankring till författaren.
En skrift kan aldrig undvika att bli färgad av författarens livssyn, eftersom författaren endast kan skriva från sitt eget perspektiv. Ta till exempel en väldigt misogyn person som är författare, det skulle säkert märkas på sättet kvinnor skildras i en roman av den personen, kanske skulle de märkas att hen delade upp dem i madonna/hora och ge dem mindre mänsklighet eller karaktärsutveckling, eller att de framställdes som patetiska och beroende av män. Misogyni innebär att man ser kvinnor som mindre mänskliga, hur skulle det inte kunna påverka texten? Ta till exempel Strindberg, en författare som jag inte kan läsa eftersom hans skildringar av kvinnor är så påfrestande. Hans verk är misogyna, han själv var, vilket inte är förvånande, misogyn.
Det är även en fråga om vad man vill ge pengar till, för om man köper en bok av denne författare så innebär det eventuellt att författaren får pengar utav det, och frågan är om man vill att ens pengar ska gå till och stödja någon som är hatisk och föraktar en hel grupp riktiga människor, kanske någon som till och med aktivt förespråkar sitt hat mot denna grupp, istället för att lägga dem på en annan författare som skriver lika bra, men inte gör något sådant.
Ett utmärkt exempel på det jag nämner är Sci-fi-författaren John C Wright, som nyligen uttalade sig homofobiskt i ett inlägg på sin livejournal (länken leder till en kopia av texten och en persons svar på den, eftersom originalet togs ned) på internet, vilket ledde till att ett antal Homo/bisexuella-personer, deras familjemedlemmar och allierade kommenterade att de inte skulle köpa hans böcker mer. Jag tycker inte alls det är märkligt att man inte vill ge pengar och resurser åt någon som man vet anser att en själv eller personer som man stödjer inte räknas som en fullvärdig människa, det måste oundvikligen färga hur man tolkar hans texter, även fast texterna i sig inte nämner HBT-personer, eftersom man då läser den i vetskap att den värld man befinner sig i är skapad av någon som uttalat att han inte tycker att personer som jag är önskvärda. Hans uttalande har lett till att jag aldrig ens kommer så mycket som att se åt hans böckers håll. Det kallar jag inte brist på intelligens, det kallar jag att inte slösa bort sin tid på något som får en att känna sig obehaglig.
Nu vet jag att ovanstående citat mest syftar på att de inte bryr sig ifall författare skriver i kommersiellt syfte eller inte, vilket diskuterats i DN nyligen. Jag väljer ändå att tolka det i ett bredare perspektiv eftersom det är ett argument som jag hört tämligen ofta, särskilt som kritik ifall man bojkottar enskilda författares verk.
fredag 4 september 2009
Fightingscener jag gillar
Från filmen Hero. När det blir svartvitt så slåss de bara i tankarna. Alla scener när de slåss i den filmen bryter mot tyngdlagen, och det är det som är poängen.
World of Warcraft-machinima. Den är så bra synkad till musiken. Damen med svart hår är egentligen en drake vid namn Onyxia (drakar kan ta mänsklig skepnad i den världen), men ingen vet om det, vingarna som plötsligt dyker upp blir lite obegripliga om man inte vet om det. Den får mig att tänka på en av Terry Pratchetts böcker, minns inte vilken, när ondingen säger till sina vakter "Grip honom!", om huvudpersonen, och vakterna säger "men han är ju ensam!", och syftar på att han därför kommer att spöa skiten ur dem.
Från Star Trek. Den är så dålig att den är bra. Älskar att han gör svartkrut lite snabbt med material han råkade hitta på vägen, mycket troligt. Hade en teori om att det skulle föreställa vara högre gravitation än på jorden, men det förklarar inte hur icke-ödlan (människan) rör sig snabbt ibland. Kanske ska det föreställa att ödlan helt enkelt är en långsam art.
Som det märks är det inte direkt realistiska scener jag gillar, det vore ju inte roligt, det intressanta är ju det fantasifulla. Jag tycker att det snarare kan kallas för konst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
