Kläder och annat.

Jag bara tänkte på hur mycket jag ogillar att bli tagen för att vara en butch tjej, det är så anti-mig att det inte är klokt. Jag är femme! En femme trans kille. Om jag skulle klä mig som jag ville, så skulle jag se alltför mycket ut som en tjej, ingen skulle fatta att jag var kille, och bara skratta åt mig om jag sa att jag var kille, och det skulle jag verkligen inte stå ut med, men att klä mig som värsta macho-grabben, nej! Det skulle kännas så tråkigt! Jag älskar snygga kläder. Att ha endast en munktröja, säckiga jeans och gympaskor, samt snaggat eller superkort hår, nej usch. Det är bra med så praktiska kläder ibland, men att ha det jämt? Inte den här killen. Så istället så kompromissar jag.

I kläder som skulle se supersnygga ut på en ciskille skulle bara se tjejiga ut på mig, så jag försöker att blanda lite mellan att ha säckigare kläder och kanske inte riktigt ha allt jag skulle vilja ha på mig. Typiskt att jag har den kroppsbyggnad jag har. Stor och bufflig och med kroppsform som en gitarr, ärligt talat, precis som en gitarr. Och sedan har jag de här jäkla stora boobsen som inte ens bröstbindarna kan dölja tillräckligt mycket för min smak. Det gör att jag inte kan ha tighta kläder utan att tycka att det är jobbigt, även om jag gillar det.

Örhängen och halsband tänker jag inte sluta upp med, tur att så många killar också har det, även om kanske inte riktigt i den stilen jag har. Jag älskar att ha kajalpenna, men det är ytterst sällan som jag vågar ha på mig det offentligt. Kjol och klänning är tyvärr omöjliga för mig att ha på mig utan att känna mig obehaglig, de är för starkt kopplade till att vara tjej i andras ögon, trotts att jag älskar vackra klänningar.

Vet inte om min idé att kompromissa funkar riktigt, de gånger jag blivit tagen för en ciskille är bara när jag klätt mig stereotypt grabbigt. Men jag kan inte vara stereotypt grabbig hela tiden, det är inte jag! Brottas med mitt inre om vad som är värst, att klä mig som jag vill och inte bli sedd som kille, eller klä mig stereotypt, bli tagen för butch större delen av tiden, och kanske, kanske, väldigt sällan bli tagen för en cis kille. Fan, vad irriterande det är.

Social Fobi och Ensamhet.

En text om min sociala fobi och känsla av ensamhet.

Hej människor, mänskligheten. Jag brukar räknas in bland er. Hej. Varför får ni mig att känna mig som en främling?

Är obekväm i allas sällskap, jag är så rädd för andra människor, så trött på att känna mig som en utomjording. Mänskligheten, släpp in mig!

Jag är en sån människa som mest ensam när jag är med andra människor, men minst när jag är ute under himlen. Det finns inget väder som jag inte gillar, en mulen himmel är pärlvit, regn är kristalldroppar, snö är ängeldun. Naturen ställer inga krav på mig, den bryr sig inte så mycket, den är där i alla fall och låter mig beundra dess storhet. Jag älskar naturen, och djur. Bland människor är jag så rädd att bli dömd, att bli bedömd och sedan avfärdad.

Försöker bryta ner muren som omger mig och nå ut till andra, men allt jag har är ord. Sedan sexårsåldern har jag haft en molande känsla av ensamhet inom mig, och hela min skoltid så har jag vissa dagar blivit tvungen att gå hem, bara för att jag inte står ut med den känslan. Det var lite bättre under några år, men sedan när jag förlorade alla de vänner jag faktiskt lyckats skaffa, så var sensationen att jag hade ett hål genom magen som det blåste en kall vind genom, exakt de orden använde jag för att beskriva känslan. Min ensamhet är ett förtärande, svart hål, och inte hjälper det att jag inte hade någon att prata med när jag växte upp, ingen vuxen som jag litade tillräckligt på för att dela med mig alla mina bekymmer. Jag undrar om folk skulle bli ännu mer avskräckta av mig om det såg det där gapande hålet av ensamhet inom mig? Om de såg min häftiga, starka längtan efter mänsklig kontakt?

Även en person som jag tycker om att vara med skrämmer mig, nej, de skrämmer mig mest, för jag är så rädd för att bli ogillad, att bli stirrad på som om jag inte är mänsklig, som att jag är den mest ointressanta varelsen på planetens yta. Förstår människor vilken oerhörd, fruktansvärd makt de har över mig? Ett ynka litet trivialt samtal en dag, kanske ett samtal som inte fäster sig i minnet på någon, kan vara hur viktigt som helst för mig, kan bli ihågkommet och trösta mig i veckor, kan få mig att slå ut som en blomma i solen och vara glad hela dagen. Om personer dröjer med att höra av sig, om jag inte tog mod till mig att våga ta kontakt, om ingen ens försökte ta kontakt med mig, så sjunker jag ner i djupaste förtvivlan.

Jag är ett själviskt litet barn, som vill bli omfamnad, som vill att någon ska säga att de älskar mig för den jag är, den jag är djupast därinne under alla de där murarna och inne i fortet som jag byggt upp mellan mig själv och andra. Jag vill känna mig vald, jag vill känna att någon valde mig som vän, som själsfrände. Att någon ska ta första steget till kontakt, för att de tyckte att jag var intressant. Men så är det inte för mig, utan det är jag som tvingar mig själv att sträcka mig ut mot andra som jag inte känner, trotts att det känns som att hjärtat pressas mellan revbenen och ut ur bröstet på mig. För det är enda sättet. Ingen behöver mig av sig själv, jag måste själv våga ta plats och försöka tvinga mig på andra, hur mycket det än får mig att känna mig som någon sorts parasit.

Jag försöker att se varje gång någon ignorerar mig, eller slutar svara, eller är undvikande som att vi helt enkelt inte var kompatibla, vi var inte lika nog, men ändå så sticker det till inombords. Det var så jag lärde mig bättre självförtroende, att tänka att jag var konstig, men det var inget fel på att vara som jag, jag var bara inte kompatibel med resten av mänskligheten. Jag var helt enkelt för.. Jag vet inte..

Jag var personen som skaffade sig en emailadress först när skolan ville ha in arbete via email, jag är personen som inte kan sitt eget mobilnummer, för att det inte behövs ge ut. Jag är killen som kan ligga uppe och ha ont i magen en hel natt efter att ha gett ut en kommentar eller ett inlägg på internet, eller ha snackat med någon, bara för att jag tror att alla som ser eller hör mig genast tycker att jag är så idiotisk och otrevlig. Jag kan ibland tänka igenom en hel konversation ord för ord efteråt, bara för att kontrollera att jag inte gick för långt. Så kommer jag säkert att känna så inför detta inlägg med. Jag är rädd för att göra andra obehagliga till mods.

Jag vill vara behövd, jag vill kunna stödja någon med hela mitt hjärta, jag vill få personer som jag bryr mig om att må bra, jag vill att deras ögonblick med mig ska betyda något för dem. Jag vill vara älskad, jag vill få älska, jag vill skratta, jag vill få folk att skratta. Jag vill vara intressant, jag vill umgås med intressanta människor. Jag vill ha en person att dela med mig lite av det där mörkret av hemligheter som jag samlat på mig inombords så länge i brist på någon att prata med.

Jag kan vara som en klippvägg, helt opersonlig, tills någon som verkar förstående ger mig en öppning, och då väller allt fram som en vårflod, ett läge när jag kan säga hur privata saker som helst till någon jag träffat för första gången, och för ett ögonblick känna mig social, känna mig som en del av andra, för att sedan få ångest i flera dagar efteråt.

Jag bryter mig ur! Jag försöker avlägsna mina hinder inifrån med en murbräcka och nå ut, för även om mitt hjärta gör så ont av ansträngningen att jag vill skrika, så vet jag att ensamheten är värre, att det är att långsamt drunkna. Men det tär på mig så mycket att jag nästan inte orkar något annat. Jag måste lära mig mina egna begränsningar, att inte plågas av att alla verkar kunna få kontakt med andra hur lätt som helst, när jag kämpar och är glad över minsta lilla stund då jag lyckats prata med någon. Jag måste acceptera att det inte är jag.

Allt jag har för att nå ut är ord…

Jag önskar att jag hade telepati istället.

Idag så var det ganska fullt i skomatsalen, gott om folk som satt och snackade om olika saker. Tycker mig plötsligt höra, från ett bord där det sitter en massa grabbar som ser ut att vara från elprogrammet eller träsnideriprogrammet (okej, fördomar och generaliseringar här, det var för att de hade astråkig klädsel och väldigt kortklippta frisyrer, de flesta i estetprogrammen har bättre klädsmak och lugnt snyggare frisyrer (och jag känner till de flesta i de programmen till utseendet), och naturarna ser i regel mindre sjabbiga ut):

"Ser du hon som ser ut som en kille? Hon är..."

Sedan hörde jag inget mer, eftersom jag och en vän var på väg ut ur matsalen just då. Jag hörde säkert fel, eller så var det inte riktat mot mig. För har svårt att tänka mig att de skulle veta något om mig, programmen har så lite med varandra att göra, och jag tvivlar att någon skulle tycka att jag var intressant nog för att snacka vidare om. Men ändå finns det där tvivlet kvar. Inte för att det skulle göra så mycket om folk snackade om mig, det är deras ensak, inte min.

Sökes: Sätt att slippa trangst.

Var inte säker på att ordet trangst fanns och betydde det jag trodde, men hittade faktiskt en förklaring av det. Trangst

Jag känner att jag borde byta underrubrik på den här bloggen till "En killes trangstande och homotjat" eftersom det verkar vara det jag skriver om mest.

Nej men ärligt talat, det går inte en dag utan att jag tänker på att jag är trans, det ingår liksom i paketet. Det är ju inte världens lättaste att glömma bort eftersom det är svårt att göra sig av med kroppen. Och jag har angst över att jag är trans nästan varje dag med, fast idag hade jag större angst inför min sexuella läggning, eller snarare inför att världen inrymmer en stor grupp idioter. Lyckades läsa för många kommentarer som innehöll saker som "u fag" och liknande.


Annan transkille vars rum är lika stökigt som mitt. Skönt att veta att man inte är helt ensam.


Nej, jag försöker komma undan och slippa detta. Verklighetsflykt är väldigt trevligt, och effektivast.

Så jag ägnade dagen åt att läsa i bloggen Screw Bronze!s arkiv, kolla in NärCons hemsida och fundera på om jag skulle försöka cosplaya Sasuke, bara för att jag har perfekt frisyr för det just nu.

Beställde hem första delen av A Distant Soil för att den verkar bra. Läste det här "trevliga" stycket ur en recession på Amazon.com:

"Be warned there are heavy scenes of homo-erotica, homosexuality, bisexuality and hinted at child molestation..."

Geez, grattis åt att varna för homosexualitet, bisexualitet och barnövergrepp i samma andetag. "Suckar"

Kom och tänka på en annan recession i samma andetag:

"besviken, kanske bara jag som inte tycker att småbarn ska behöva lära sig om homosexualitet riktigt ännu... böckerna om Gittan är guld! men denna... nej den åkte i soporna."

"Himlar med ögonen", faktum är att små barn inte brukar ha några som helst problem med HBTQ-iga grejer, utan det brukar vara vuxna som har problem. Det är att hindra barn från att lära sig viktiga saker. Dessutom, inte att förglömma att visa inser väldigt tidigt att de är homo, bi eller trans, och att det finns barn med föräldrar som är homo, bi och trans. Typiskt heteronorm att tro att homosexualitet/(bisexualitet, men det brukar ignoreras att det existerar) är värre för små barn än heterosexualitet. Jag skulle hellre hålla borta små barn från Disney, det är ju helt creepy vilka könsstereotypa heteronorma karaktärer de brukar ha.

För att roa mig själv, mina favorit-animeintron och avslutningar, även om inte nödvändigtvis mina favorit-animes (och sen när började ägna större delen av mina blogginlägg till att länka till youtubevideos?).

















Fast angående den sita tycker jag nästan bättre om fan-versionerna:

World of Warcraft Machinima verisonen:


Cosplayversionen:


Vet-inte-vad-jag-ska-kalla-den-versionen, om jag var cisnormare skulle det vara enkelt, då skulle jag sagt som det motsatta könet, men jag vägrar, kön är inte så enkelt som hur man ser ut. (Ja, jag vet att det 'bara' är en omgjord version av ett animeintro, det bryr jag mig inte om) Den är välgjord, i alla fall.


Om det bara gick att ändra kroppen lika lätt i verkligheten...

Åh nej, jag gjorde det här inlägget för att komma ifrån trangsten lite, men den poppar upp igen. Jag är ett hopplöst fall.

Surfing

Föreställ dig om några år, förhoppnings inte allt för många, en strand, någonstans, på Hawaii, eller Nya Zeeland, eller Japan. Stranden är vit och bränner under fötterna, uppvärmda av den gasande solens strålar, en blå himmel som är delvis täckt av vita moln, djupturkost hav som sträcker ut sig så långt ögat kan se, och kröker sig vid horisonten på grund av jordens runda form. Havet är himlens spegel, eftersom havet verkar blått genom att reflektera himlens färg. En vind sveper genom luften från havet och in mot land och får strandgräset att vaja. En ung man har gått ner till strandkanten, iförd ett par mörkgröna surfarshorts och med en surfarbräda under armen och en surfboard leash (vet inte vad det kallas på svenska) som leder från brädan och ner och runt fotankeln . Han har gröna ögon, och hyn är täckt av ett tjockt lager vattenresistant solkräm, han har ett löjligt litet skägg på hakan; ljusbruna dreadlocks hänger ner till axlarna. Kanske syns det fortfarande spår av ärr på hans bröst, han är ganska kort, något som alltid irriterat honom lite, men det är som det är, män kommer i alla storlekar och kroppsformer. För ett ögonblick stannar han upp och tar ett djupt andetag, njuter av allting omkring honom, sedan vadar han ner i det ljumna vattnet.

Det är jag som är den mannen. När jag äntligen har gått igenom allting och står där på andra sidan, kan lämna sjukhusväsendet bakom mig, så har jag lovat mig själv att studera utomlands någonstans ett par år, på en plats där jag kan lära mig surfa. En liten del av hjärnan kan inte låta bli att tänka att kanske så blir det inte så, kanske några snubbar bestämmer att jag inte får rätta till det hela, eftersom de bedömer jag inte lever upp tillräckligt mycket till den roll som män har i samhället, men sedan fnyser jag till, för jag kan inte föreställa mig en framtid utan att få gå igenom en könskorrigering. I en sådan värld finns inte jag, utan det skulle vara någon annan, om det fanns något alls.

Jag har alltid älskat havet, havet och himlen tillsammans, det symboliserar frihet för mig, och får alltid något inne i min själ att jubla euforiskt, och när jag var mindre så tröttnade jag nästan aldrig på att bada, oavsett hur kallt det var i vattnet, trotts att alla andra tröttnat långt innan mig. De brukade bli tvungna ropa åt mig att komma upp på land, för att alla ville hem. I vattnet blir man till en annan varelse, graciös och rörlig, plötsligt förmögen att göra saker som man aldrig skulle klara i luften. Jag lekte alltid små lekar för mig själv, fantiserade att jag var inne i ett spel, när jag hoppade över vågor eller dök igenom den, såg jag det som hinder som jag måste undvika, simmade runt som en utter och skvätte upp en skakad av vatten med fötterna. Jag brukade tänka att om alla fick säga vilka två av de fyra elementen som representerade deras själ, så skulle mina vara vatten och luft. För jag drömde också om att flyga, vilket jag fortfarande gör, och brukade alltid låtsas att jag flög när jag gungade på lågstadiet.

Därför är surfing så perfekt, det är att befinna sig mellan de två planen, med havet under fötterna och himlen ovanför, och det är en så skön känsla att kunna balansera på en våg och fara in mot stranden. Nu vet jag egentligen ingenting om att surfa, den enda erfarenhet jag har är att stå på badmadrasser och vänta på en extra kraftig våg (vilket inte är helt hopplöst, det är närmre att surfa med bräda än många andra saker antar jag), men jag har ju tid att läsa på lite och lära mig teorin. Det är en dröm jag har, och bilden av mig själv på en strand någonstans är en av de bilder jag brukar använda för att hålla mig själv uppe när jag är nedstämd. Kanske kommer jag inte att tycka att det låter lockande längre när jag väl är där, men det gör inte så mycket antar jag, jag gillar ändå att föreställa mig det hela.